Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg taggade med martina montelius

Tillbaka till bloggens startsida

Onsdags-boktipset. Oscar Levertins vänner.

"Ska hon få se Maggan naken nu? Det verkar så, ty Maggan flyttar sig närmare, hon tar en klunk cava och i nästa ögonblick kysser hon Boel , djupt och enastående slafsigt, hon gör faktiskt det, och Boel vågar röra vid Maggans kropp, hon vågar vidröra Maggans stora, tunga bröst, och Maggan grymtar jakande som svar på Boels manuella spörsmål, hon låter klänningen glida ned, och hon krånglar sig ur sin praktiska behå som avlastar ryggen."

Sen vågar jag inte skriva mer, men det är en mycket spännande och intressant fortsättning. Det tyckte även min svärfar. Dagen innan han hastigt gick bort i somras, ville han diskutera boken med mej. Han hade bott i vårt hus då vi var på semester, hittade boken "Oscar Levertins vänner" som låg framme på mitt sideboard, och läste hela! Vårt samtal var lite trevande, ingen sade något specifikt, mer lite konstateranden, som att det var en egensinnig bok. Jag tänkte ju mest på alla snuskiga bitar i boken där författaren Martina Montelius detaljerat beskrivit sexuella akter. Jag ville skydda svärfar från detta, men han hade ju läst allt själv, onekligen frivilligt.

Jag älskar denna bok. Jag tar fram den då och då och läser ett kapitel. Alla kapitel är ytterst underhållande. Någon gång har jag läst ur den i tunnelbanetåget, det gör jag inte om eftersom att jag skrattade hela tiden och jag vill ju inte upplevas suspekt. Boken handlar om Boel, som jag tror är lite stiff till en början, men är oerhört häftig och speciell. Boel är på en litteraturkryssning där hon utnyttjar diverse hytter flitigt. Själv får jag en väldig lust att åka på kryssning med bokens författare Martina Montelius. 

Martina Montelius är ju ordets mästare och kan få det mest banala och ointressanta låta väldigt viktigt och värdefullt. Hon kan beskriva vad som helst, lägger märke till vad som helst och höjer upp vad som helst, ofta lite vanliga men ovanliga ting. Men även personer. Jag tänker på min favoritserie "Orange is the new black". Där presenteras alla intagna och bjuder på en bild av hur de hamnat i finkan. Samma med "Oscar Levertins vänner." Dessa blir läsaren presenterad för. Alla är vanliga men har en egen unik och ofta hemsk berättelse. Det är fint, hon lyfter upp de olika gestalterna men främst kulturtanten Boel.

"När Boel återvänder till hytt 447 minner endast en oöppnad Tobleroneförpackning och en svag doft av patchouli om att Jörgen varit där. Jörgens fäbless för patchouli är mer än beklaglig. Den infiltrerar föreningens möten och sänker därmed, misstänker Boel, de övriga närvarandes intelligensnivåer en smula. Men Boel vill inte inskränka någons frihet att använda sin favoritparfym. Hon vill inte inskränka någons frihet överhuvudtaget. Det måste hon hålla i minnet om bara några ögonblick, när hon ska infinna sig på restaurang Vilda Hummern, plan 8, bord 16. Allt är sorgfälligt planlagt, samtliga allergier noterade, och Boel vet att Gwen, den traumatiserade scenografen i sällskapet, är nykter alkoholist. Naturligtvis är det Boels uppgift att tillse att alla får de gotter de bespetsat sig på, att ingen behöver äta hjortron mot sin vilja, att alla vet var klosetterna och livbåtarna står att finna. Nödutgångar finns säkert också, även om tanken ter sig absurd när havsvattnet kastar sig mot de tjocka, smutsiga fönsterrutorna likt pruttfulla nyblivna änkor mot färdigspelade dansbandsmusiker."

Jag har tidigare skrivit om Montelius debutbok "Främlingsleguanen". "Oscar levertins vänner" rekommenderar jag om ännu starkare! Klar julklapp! Tack kära Martina för att du berikar mig och många många andra med din existens. Ser fram emot nästa bok!

Lucka 15. Hans och Greta.

På kvällen då jag har läst tillräckligt många sagor för barnen så släcker jag lampan och berättar något i mörkret, så att barnen ska somna in. Ibland blir det något påhittat men ofta blir det Hans och Greta. På Ikea köpte jag ett mycket fint litet pepparkakshus som barnen leker med. Vi blandar in lite andra leksaker också. Det är mycket festligt att både berätta, leka och läsa olika versioner av den klassiska sagan.

Ännu festligare var att vi fick biljetter till den hyllade Hans och Greta på Elverket, Martina Montelius otroliga version! Det var såna där tokroliga detaljer, lite galna och hysteriska, som verkligen är roliga för både barn och vuxna. Lite fräcka. Det var sjukt roligt och lite obehagligt då häxan lockade Hans och Greta att gulla med hennes skägg. Först njöt hon, sedan skällde hon ut barnen för att gulla med skägget på sitt läspande och spottande vis. Sedan sa hon att hon bara skoja då hon blev arg och bad de stackars barnen att gulla igen!  Inland fantiserar jag att jag är i en film som är riktigt bra. Denna gång fantiserade jag att det var jag som hade kommit på allt det här intressanta i föreställningen. 

I Montelius version av Hans och Greta är det ingen elak styvmoder som sänder ut sina barn i skogen, utan en "vanlig" mor. Och, det är Greta som är den starkare blend de två syskonen, ledaren.

Det var en färgsprakande, spännande, rolig och lite sorglig berättelse. Många barn i vårt samhälle kan ju numer relatera till fattigdomen som beskrivs. Alla berörs och alla ser fattiga tiggare varje dag. Efter föreställningen fickpubliken känna på skägget, det var snällt.

Elverket ligger ju på Östermalm och då vi gick från Karlaplan mot teatern fann vi inte en enda restaurang som var öppen, det är inte som på Söder precis. Så vi åt på Brasserie Elverket som ligger i anknytning till teatern. Vi frågade om vi skulle hinna, det var en timme till föreställningen. Vi fick dock vänta 40 minuter på maten, trots att det knappt var några besökare denna tid. Vi fick så bråttom att äta maten så jag tvingade tioåringen trycka i sig sin fisk. Då han illamående sa att han inte orkade mer så förklarade han att den var vattnig och kall. Den var helt rå under paneringen! Jag klagade och vi blev ombedda att komma tillbaka efter föreställningen. Mamma som hade fått råa korvar, lämnade in dessa på lite stekning, och hann inte äta dem. Jag slängde ned pommesen i ryggsäcken och så försökte vi glömma bort maten för drygt 500 kronor för fyra personer.

Efter föreställningen gick vi in till restaurangen igen där jag skötte snacket, om mamma skulle ha gjort det hade det inte blivit så trevligt. Istället för fisk och korv blev mamma och jag bjudna på våfflor som vi fick grilla själv. Jag ville inte förstöra den trevliga luciadagen, men annars tycker jag att det var för lite kompensation. Jag kommer dock aldrig äta på det där stället igen!

 Dagen fortsatte dock bra med lite gratis julupplevelser som att sitta i tomtelegofigurer, titta på lysande älgar och att titta på dyra fiskar i saluhallen.

 Det var mycket mysigt att kolla på NKs julskyltning, det hade jag bara gjort med mina jobbarn.

Sedan gjorde min familj ett pepparkakshus. Det är en sån där grej som alla gör och lägger ut på facebook, jag känner mig då pressad att vi också måste göra ett. I år köpte vi ett på IKEA, ty dessa var bäst i något test. De jag annars brukar köpa är alltid trasiga, men detta var faktiskt helt. 

Barnen gillar aldrig att äta upp huset då de inte gillar det brända sockret som jag brukar limma ihop huset med, det är det som jag själv tycker är hela höjdpunkten på pepparkakshuset. Och eftersom jag alltid har lappat ihop huset med massa socker så är det ju mycket sånt på, men i år har jag använt kristyr istället så får jag hoppas på att det står ända fram till julafton. 

Alla i familjen fick göra en sida, det var ju bra att det är gjort av sex delar. Barnen ville gärna ha maränger på sitt, inspirerat av Häxans pepparkakashus.

Martina Montelius.

För några år sedan hade jag onepice på mig hela tiden. Mina barn också. Jag tyckte att det var superskönt då jag var hemma och mammaledig. Behövde knappt klä på mig, superenkelt att amma. Många tyckte att det var hemskt fult, nästan förnedrande. I mina hoods var det inte många vuxna som bar det. Mest bebisar egentligen. Jag trodde att jag var ensam, men så dök en av mina idoler upp på gala för att ta emot kulturmamapris. Martina Montelius.

Cool som alltid! Jag hinner sällan att läsa, många gillar inte att man säger hinner, men jag prioriterar att skriva hellre på den tid jag har över. Jag behöver ju dock berika mig med litteratur och i somras då jag var på Spaniensemester så läste jag en enda bok, och det var Martinas Främlingsleguanen.

 


Innan jag läste den så visste jag inte riktigt vad den handlade om. Nu är jag lite förvirrad. Det var ett barn som inte hade några vuxna men en legan och dessa försökte överleva på olika vis. Den var mycket spännande och rolig. Ärlig på något vis och jag längtade efter att få höra slutet. Men det blev ett oväntat och överraskande slut som gjorde att jag nästan ville blunda. Sedan var jag lite i chock. Läs själv! Jag har lånat ut min bok till en klok vän för att sedan ha en liten bokcirkel. 

Martina driver ju även Teater Brunnsgatan fyra, som jag gillar så mycket. Alltid intressanta framträdanden. I onsdags såg jag där "Meningen med livet?" med Ann Heberlein. Mycket värd att se. Filosofisk på ett lätt och roligt vis. Jag hatade filosofin på Konstfack. Jag fattade ingenting, för abstrakt. Det var som att Ann Heberlein talade om mitt liv. Hon talade även om att Gud var en kvinna med tre barn. Då trodde jag att jag var Gud ett tag. Jag tycker verkligen att den föreställningen är värd att se, eller någon annan på Brunnsgatan fyra. Jag och min mamma som såg föreställningen visste inte hur vi skulle känna efter den, men vi är starka och finner oss i livet.

I höst kan vi se Martinas version av Hans och Greta! Biljetterna var nästan slut men på självaste Lucia tar jag med mina barn och min mamma på den.

Martina Montelius version av Bröderna Grimms klassiska saga är osentimental, rolig och lite kuslig. En berättelse om att växa upp utan pengar till glass på utflykten, om syskonskap och om hur beroende föräldrar är av sina barn.

Jag drar.

I går provade jag ut en korsett. Denna ska hjälpa mig att få bättre hållning och göra så att någon äcklig vätska rinner ut, eller vad hen sa. Jag ville inte lyssna så noga. 

Ortopeden som jag träffade veckan innan påstod att jag hade sjukhusskräck. Jag som alltid trott att jag har inälvsfobi. Jag älskar ju sjukhus, att bara överlämna mig till någon annan, allt går så långsamt. Då jag kom in till doktorn så hade hen två stora datorskärmar fyllda av äckliga bilder på min rygg. Hen förstod snabbt att dessa skulle stängas av. Jag blir lätt distraherad och har svårt att ta in själva budskapet då det är för mycket inälvssnack runt omkring. 

Jag blev lite ledsen för det var tydligen värre än vad jag trott med ryggen. Efter mycket övervägande och solskenshistorier om lyckade diskbråcksoperationer där patienter blivit tipp topp på en vecka, hade jag till slut bestämt mig för att jag ville göra en ryggoperation. Nu var det inte så lätt, utan det var inte bara diskbråck att opera, utan själva disken var paj och steloperation med spikar och skit med fem månaders rehabilitering väntade efter en eventuell operation med många risker för infektioner osv. 

Så, nu ska jag satsa på ännu mer träning!!!! Och korsett. Bättre hållning. Och inga lyft?!? Och om ett halvår göra en ny utredning. Ja ja, har jag haft detta i sju år går det bra med sju år till. För det kommer nog dröja det tills jag hinner att börja träna så där sjukt mycket. Det bästa är att jag redan känner mig bättre i ryggen nu under sommarlovet. Troligtvis på grund av att jag inte går framåtböjd hela tiden som jag annars gör på jobbet. 

Igår var jag även till en annan läkare angående min hals. Eventuellt är det sköldkörteln, men det är inget farligt. Jag har ätit kortison för detta problem och en bekant som inte vet att jag är hypokondrisk har skrämt upp mig att det är jättefarligt att äta. Så nu är jag orolig för det också. 

Men, nu skiter jag i alla problem för att idag åker jag till Spanien!!! Jag, min mamma, femåringen och nioåringen. Vi har lånat en kollegas lägenhet och hon har fixat med allt. Treåringen lämnar jag hemma med mannen och så tar jag med mig akvarellådan istället. Och två böcker. Främlingsleguanen av min favorit Martina Montelius och 1989 leva eller överleva av min andra favorit Linda Skugge. Ser grymt mycket fram emot detta!!!

Hasta la vista eller nåt. 

Mamagalan.

I måndags var jag på en sober tillställning på Operan. Tidningen Mama hade sin årliga gala. Jag kände för omväxlings skull några, men inte Kitty. Henne stalkade jag bara och förklarade hur festligt jag tyckte att det var att följa Big Brother för 15 år sedan. Och sen var det dags för henne att amma.

Det var delikata små skaldjurssnittar och jag upptäckte senare att jag hade en stor räka mellan framtänderna. En bekant som jag inte har träffat på ett år tyckte att jag var mycket snygg i håret, slingor i olika färger. Det lät mycket avancerat tyckte jag. Jag blev lite tyst och visste inte vad jag skulle säga. Jag har ju inte slingat håret, jag ser ju ut så här, men det var också konstigt att säga, så jag log väl lite nervöst. Sen sa jag att jag tonade det rött i januari, vet inte om det var så aktuellt men jag kände mig sedd.

Ett tag hade jag ett One Piece företag som kontaktade mig om att jag skulle göra reklam för dem eftersom jag så ofta skrev om min One piece, hatad utav många. Då Martina Montelius sa att hon skulle ha sin denna kväll trodde jag nästan att hon skojade. Men det gjorde hon inte. 

Årets Kulturmama blev hon, vilket jag tycker är mycket bra. Hon driver Teater Brunnsgatan 4, min favoritteater och har precis givit ut Främlingsleguanen! Heja heja. I nya Mamanumret kan du läsa mer om henne. Jag applåderade oerhört högt. Det gjorde jag även då Malin Wollin mannekängade runt med sina barn på scenen. Tjusigt värre!

En trevlig afton där även Unicef presenterade sitt arbete. Det kändes mycket bra en kväll som den här.