Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg taggade med måndagsserien

Tillbaka till bloggens startsida

Måndagsserien. Att säga rätt.

 

Måndagsserien. Jämställt.

I världen: 66% av allt arbete som utförs, utförs av kvinnor. Av all lön som betalas ut får kvinnorna 10%. Av allt som ägs på jorden, äger kvinnor 1%.

Förra veckan var jag på en föreläsning av Jämställt om jämställt. Det kan ju vara lite svårt att vara jämställd och tänka så angående allt, och engagera sig i allt, men man kan ju vara medveten och göra sitt bästa! Och börja med sig själv. Det är ju ett stort område. Jag tycker att det är viktigt att behandla alla lika. I alla fall med samma respekt. Troligtvis gör jag inte det. Det slår mig ofta att jag själv inte jämställer mig med andra, utan lite mer under. Jag vet inte vad detta beror på, det bara är så. Det är inget som jag kan jobba bort. Ibland verkar det som att andra lider av det mer än vad jag själv gör. Jag lider inte.

Till exempel ska jag själv ha en "föreläsning" om några veckor. Jag har bett om att få kalla det "att jag berättar om mina erfarenheter", istället för föreläsning då jag inte känner mig som en föreläsare. Och trots att jag tror starkt och har arbetat länge med detta jag ska "föreläsa" om, så vet jag att det finns de i min nära krets som "kan" mycket mer om detta område än jag, och jag får för mig att jag skulle bli lite "mobbad" av dessa om jag berättade vad ska hålla "föredrag" om, därför är det bättre att jag "berättar om MINA erfarenheter". Det jag ska berätta om är mitt jobb. På Norrtälje museum i anknytning till deras HEN-utställning, inför lärare. 

I mitt förhållande med min man upplever jag ofta en sak från andra. Oftast med nya bekantskaper. Min man spelar i ett halvkänt rockband. Folk är alltid så förvånade, chockade och ibland provocerade över att jag inte kan något om rock, och framför allt KISS. Jag får höra -och du är ihop med T!?! Jag får aldrig höra tvärtom. Ingen frågar om han gillar Dolly Parton. Då undrar jag varför detta är så konstigt? Vi är ju inte samma person. Och är det för att han är man som hans intresse värdesätts mer eller sätter normen? Eller väger rock tyngre än Dolly? Eller blir han intressantare för att han spelar i detta halvkända band? Eller för att han är tio år äldre än jag? Eller för att han har ett coolare yrke än jag?

Vi har fått nya bekanta genom barnen. Dessa frågade mig ingen fråga om mig, mitt yrke, mina intressen. Bara om mannens, och han var inte ens med! Och jag kunde knappt svara på något. Jag får en känsla ibland av att folk tycker att jag har svansat efter mannen. Kanske lurat honom. Men det har jag inte. Det är såna fall han som har lurat mig. Första året så spelade vi lägereldssånger tillsammans. Jag sjöng högt och han spelade gitarr. Vi hade det så trevligt. Sedan kom det fram att han avskyr dessa lägereldssånger. 

Detta är ju självklart inte mannens fel. Och det handlar inte om hur jämställt vi har det i vår relation. Det är bara ett intressant iakttagande hur mycket olika uppmärksamhet olika personer får. Själv tycker jag att en av de största behållningarna på mitt jobb är att jag har så många olika typer av kollegor som jag respekterar och intresserar mig för lika mycket. Upplever jag i alla fall.

Och det är det vi lär barnen på jobbet. Allas lika värde, oavsett något! Och att alla får vara som de vill.

Därför har jag gjort en liten serie igen. Förra veckan var jag till Tanto med mina förskolebarn. En glad alkis satt på bänken med sina vänner och sken upp då han såg oss. -"Ha ett bra liv, ungar, fantastiskt!" Han ville ge några visdomsord men kom snabbt på att han inte följt dessa själv. "-Gör något intressant! Utbilda dig eller nåt!" "-eller sitt här och drick öl med mig..." Men mitt sympatiska barn var snabb med att visa uppskattning för alkisens intressanta liv. Det var fint.