Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg taggade med logoped

Tillbaka till bloggens startsida

Min coach, logopeden. Och föreläsningen.

Under det senaste året har två av mina barn gått hos logoped, egentligen felaktigt då vi upptäckte att den ena hade nedsatt hörsel och den andra hade andra problem. Inte trodde jag att det skulle vara rätt ställe för mig vid 35 års ålder! I somras fick jag en halskramp, det kändes som ett stryptag, jag blev hypokondrisk, kunde inte prata vid stress, blev torr i halsen, det kändes som att jag behövde harkla men det fanns inget att harkla. Detta prob lem blev större än alla andra problem jag hade, och efter jag två gånger fått nedstoppat ned en kamera genom näsan ned i halsen, så blev jag skickad till en logoped!

Jag gick dit bara för att jag blev remitterad, bad om ursäkt till logopeden och sa att jag troligtvis var på fel ställe. Då sa hen att jag var på rätt ställe. Hen har massa kunder som är lärare och förskollärare med samma symptom! Jag blev så sjukt lättad, jag trodde ju att jag hade cancer. Jag har nu varit hos logopeden vid fem tillfällen och inte gråtit ene nda gång. Det är något som jag annars oförhappandes har gjort hos alla läkare under det sista året. 

Vid första tillfället spelade hen in min röst. Jag hade en mycket knarrande röst. Jag har ansträngt halsen för mycket och ska nu försöka slappna av genom olika metoder som magstödet. Det har varit väldigt svårt. Sist fick jag en övning som gjorde att polletten föll ned. Jag ska prata lite högre, så nu låter jag magnifik. Tidigare är det en röst som jag har lagt till då jag har blivit stressad och barnen har då blivit rädda för mig. Jag har pratat långsamt och högt men lätt på något vis. Nu har jag berättat för barnen att logopeden bett mig att prata så, så nu är barnen okej med det. 

Logopeden har varit fantastisk. Det var just vad jag behövde nu. Hen har först läst ett ord, sedan ska jag upprepa ordet på rätt vis. Varje gång som jag har gjort rätt har jag fått tumme upp, leende och bra! från logopeden. Jag har blivit jättepeppad och stöttad. Det har ibland känts lite surrealistiskt, som att jag var ett barn, men det har varit skönt tycker jag.

Jag skulle säga olika ord på h, sedan ta bort h:et. Som hand, and. Sedan skulle jag upprepa höll och öll. Det kunde jag inte då jag inte förstod det betydde. Det betydde hull och ull. Åt det satt jag och skrattade nervöst åt länge. Men logopeden höll ställningarna och var mycket förstående. Varje gång jag har varit hos logopeden har jag varit mycket trött och gäspat mycket. Logopeden har bara tyckt att detta har varit bra för min hals och uppmuntrat mig till att gäspa mycket stort och länge. Det har varit befriande, men det jobbiga har varit att gäspar smittas, så logopeden har också suttit och gäspat, och då har jag börjat att gäspa osv.

Som lärare och förskollärare så måsta man ha en hög röst. Det kan låta hemskt, men man måste ha en kraftfull röst hela tiden. Bara att samla ihop barn och få dessa tysta för att sedan höra vad man säger är en utmaning. Det är aldrig någon vila för rösten. Detta problem med halsen som jag har fått av att använda fel röstteknik har gjort att jag har blivit orolig då jag undervisade i skola under hösten. Jag kände mig maktlös. Om inte barnen hör mig så är det meningslöst. Samma under andra jobb jag har haft under det gångna året. Men det är skönt att veta att det inte var något farligt med halsen, utan ett vanligt fenomen i min bransch.

Därför tycker jag att man borde ha en logoped i sin lärarutbildning, som ger en tips innan det går för långt. Man blir trött av att prata högt hela tiden, och ofta känns det negativt och argt, som att man skriker. Jag ska fråga min chef om vi inte kan avsätta en timma till logoped och röstövningar på ett APT eller planeringsdag. Det är mycket bra att ha.

Det jag sa till min logoped var även att jag skulle ha en föreläsning inför massa förskollärare. Jag var egentligen inte jättenervös för att ha själva föredraget utan för att jag var orolig om inte röst skulle hålla. Då bad logopeden mig att ta med powerpointen till nästa gång så jag kunde öva där. Det var sjukt bra att ha en sådan publik. Vilken coach! Tummen upp på allt jag sa, ett stort leende och nickande hela tiden. Jag kände mig nu redo att ha detta föredrag med min gutturala röst.

I går var det då dags att ha den där föreläsningen som jag hade förberett på lediga stunder under ca 8 månaders tid. Jag hade samlat material och strukturerat upp. Och så blev jag jätteförkyld, men åkte till Norrtälje museum där jag skulle prata i anknytning till deras HENutställning om mitt jobb, genus och hen i förskola. Det regnade och jag blev våt. Eftersom att det var förskolans dag igår hade många förskolor picknick kvällstid med barn och föräldrar. Men det kom ändå lagom många. Jag fick en mikrofon på mig, vilket gjorde att jag inte kunde hosta, snora och harkla mig så mycket, men det gick bra ändå. Jag vågade inte dricka vatten heller för jag tänkte att det skulle höras så mycket klunkande i mikrofonen.

Det jag inte var beredd på var att alla skulle se nollställda ut. Nästan arga. I alla fall mycket trötta, det var ju inte så konstigt i och för sig efter en arbetsdag, det var jag också. Men jag fick ingen respons. Inga nickningar, tummen upp, leenden. Allt det som jag fått hos logopeden. Det gjorde mig osäker. Förstår de vad jag säger? Kan de redan allt? Är jag otydlig? Tycker de att jag bara pratar bullshit? Det var svårt. Men säkert en övningssak. En enda hade en fråga efteråt. Efter en applåd gick alla. 

Jag som hade förberett mig så mycket! 40 powepointsidor med bilder och text! Men sedan fick jag ett meddelande från de som jobbar på museet, en av dessa känner jag inte, och hen tyckte att det var jättebra, och tyckte att jag skulle åka runt och föreläsa mera. Och det stod även att besökarna hade tackat vid utgången och tyckt att det var bra. Så det var ju bra ändå. Nästa gång jag är publik ska jag försöka att le då och då. Men det är ändå publikens uppsyn som jag har med mig, den jag upplevde.

Då tänker jag, att jag har nog världens ärligaste jobb, alltså i förskolan. Där får jag ju respons hela tiden, av barnen. Jag märker på en gång om mina uppgifter/samlingar var pedagogiskt uppbyggda, svårt, roligt, lätt, utmanande osv. Det märker jag på barnen på en gång. Det är ingen som är artig och ljuger. Det är raka besked.

Taggat med: 

, , ,

Ful eller fin?!?

Mina föräldrar var nyligen till logopeden. Motsatser var på temat. Stor-liten. Smal-tjock. Lång-kort. Och så FUL-FIN!!!

FUL-FIN!?! Mamma protesterade och sa -Jag ser ju ut som den fula! Jag har ju sån näsa!

Skit samma om mamma liknar den fula, bättre det än att likna prinsessan som inte har någon näsa alls!? 

Detta är så oerhört märkligt. Detta med fult och fint är ju subjektivt. Och en prinsessa, precis som att det är allas ideal, en utan näsa! Kommer snoret ur munnen då eller? Högst provocerande. Och att den "fula" är större än den "fina"…

Jag tolkar den fula och fina personen som tjejer. Jag undrar mycket över vad som hade hänt om de var killar. Hade en vågat göra så. Hur ser en fin eller ful kille ut? Kanske en liten näsa? Har han flint? Spröd skäggväxt? Det är ju manligt med hår. Eller hade det varit ett för stort hån och kränkning mot den svaga mannen? Hade det vågats göra sådana bilder på män? Är det lättare att göra fula tjejer? Jag tycker att det är mycket märkligt med den snygga tjejen utan näsa i kontrast till den med en ordentlig krok. Kanske bara skippa just den motsatsen hos logopeden, för tänk om en tycker fel?!!!


Taggat med: 

,