Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg taggade med hen

Tillbaka till bloggens startsida

Måndagsserien. Att säga rätt.

 

Min coach, logopeden. Och föreläsningen.

Under det senaste året har två av mina barn gått hos logoped, egentligen felaktigt då vi upptäckte att den ena hade nedsatt hörsel och den andra hade andra problem. Inte trodde jag att det skulle vara rätt ställe för mig vid 35 års ålder! I somras fick jag en halskramp, det kändes som ett stryptag, jag blev hypokondrisk, kunde inte prata vid stress, blev torr i halsen, det kändes som att jag behövde harkla men det fanns inget att harkla. Detta prob lem blev större än alla andra problem jag hade, och efter jag två gånger fått nedstoppat ned en kamera genom näsan ned i halsen, så blev jag skickad till en logoped!

Jag gick dit bara för att jag blev remitterad, bad om ursäkt till logopeden och sa att jag troligtvis var på fel ställe. Då sa hen att jag var på rätt ställe. Hen har massa kunder som är lärare och förskollärare med samma symptom! Jag blev så sjukt lättad, jag trodde ju att jag hade cancer. Jag har nu varit hos logopeden vid fem tillfällen och inte gråtit ene nda gång. Det är något som jag annars oförhappandes har gjort hos alla läkare under det sista året. 

Vid första tillfället spelade hen in min röst. Jag hade en mycket knarrande röst. Jag har ansträngt halsen för mycket och ska nu försöka slappna av genom olika metoder som magstödet. Det har varit väldigt svårt. Sist fick jag en övning som gjorde att polletten föll ned. Jag ska prata lite högre, så nu låter jag magnifik. Tidigare är det en röst som jag har lagt till då jag har blivit stressad och barnen har då blivit rädda för mig. Jag har pratat långsamt och högt men lätt på något vis. Nu har jag berättat för barnen att logopeden bett mig att prata så, så nu är barnen okej med det. 

Logopeden har varit fantastisk. Det var just vad jag behövde nu. Hen har först läst ett ord, sedan ska jag upprepa ordet på rätt vis. Varje gång som jag har gjort rätt har jag fått tumme upp, leende och bra! från logopeden. Jag har blivit jättepeppad och stöttad. Det har ibland känts lite surrealistiskt, som att jag var ett barn, men det har varit skönt tycker jag.

Jag skulle säga olika ord på h, sedan ta bort h:et. Som hand, and. Sedan skulle jag upprepa höll och öll. Det kunde jag inte då jag inte förstod det betydde. Det betydde hull och ull. Åt det satt jag och skrattade nervöst åt länge. Men logopeden höll ställningarna och var mycket förstående. Varje gång jag har varit hos logopeden har jag varit mycket trött och gäspat mycket. Logopeden har bara tyckt att detta har varit bra för min hals och uppmuntrat mig till att gäspa mycket stort och länge. Det har varit befriande, men det jobbiga har varit att gäspar smittas, så logopeden har också suttit och gäspat, och då har jag börjat att gäspa osv.

Som lärare och förskollärare så måsta man ha en hög röst. Det kan låta hemskt, men man måste ha en kraftfull röst hela tiden. Bara att samla ihop barn och få dessa tysta för att sedan höra vad man säger är en utmaning. Det är aldrig någon vila för rösten. Detta problem med halsen som jag har fått av att använda fel röstteknik har gjort att jag har blivit orolig då jag undervisade i skola under hösten. Jag kände mig maktlös. Om inte barnen hör mig så är det meningslöst. Samma under andra jobb jag har haft under det gångna året. Men det är skönt att veta att det inte var något farligt med halsen, utan ett vanligt fenomen i min bransch.

Därför tycker jag att man borde ha en logoped i sin lärarutbildning, som ger en tips innan det går för långt. Man blir trött av att prata högt hela tiden, och ofta känns det negativt och argt, som att man skriker. Jag ska fråga min chef om vi inte kan avsätta en timma till logoped och röstövningar på ett APT eller planeringsdag. Det är mycket bra att ha.

Det jag sa till min logoped var även att jag skulle ha en föreläsning inför massa förskollärare. Jag var egentligen inte jättenervös för att ha själva föredraget utan för att jag var orolig om inte röst skulle hålla. Då bad logopeden mig att ta med powerpointen till nästa gång så jag kunde öva där. Det var sjukt bra att ha en sådan publik. Vilken coach! Tummen upp på allt jag sa, ett stort leende och nickande hela tiden. Jag kände mig nu redo att ha detta föredrag med min gutturala röst.

I går var det då dags att ha den där föreläsningen som jag hade förberett på lediga stunder under ca 8 månaders tid. Jag hade samlat material och strukturerat upp. Och så blev jag jätteförkyld, men åkte till Norrtälje museum där jag skulle prata i anknytning till deras HENutställning om mitt jobb, genus och hen i förskola. Det regnade och jag blev våt. Eftersom att det var förskolans dag igår hade många förskolor picknick kvällstid med barn och föräldrar. Men det kom ändå lagom många. Jag fick en mikrofon på mig, vilket gjorde att jag inte kunde hosta, snora och harkla mig så mycket, men det gick bra ändå. Jag vågade inte dricka vatten heller för jag tänkte att det skulle höras så mycket klunkande i mikrofonen.

Det jag inte var beredd på var att alla skulle se nollställda ut. Nästan arga. I alla fall mycket trötta, det var ju inte så konstigt i och för sig efter en arbetsdag, det var jag också. Men jag fick ingen respons. Inga nickningar, tummen upp, leenden. Allt det som jag fått hos logopeden. Det gjorde mig osäker. Förstår de vad jag säger? Kan de redan allt? Är jag otydlig? Tycker de att jag bara pratar bullshit? Det var svårt. Men säkert en övningssak. En enda hade en fråga efteråt. Efter en applåd gick alla. 

Jag som hade förberett mig så mycket! 40 powepointsidor med bilder och text! Men sedan fick jag ett meddelande från de som jobbar på museet, en av dessa känner jag inte, och hen tyckte att det var jättebra, och tyckte att jag skulle åka runt och föreläsa mera. Och det stod även att besökarna hade tackat vid utgången och tyckt att det var bra. Så det var ju bra ändå. Nästa gång jag är publik ska jag försöka att le då och då. Men det är ändå publikens uppsyn som jag har med mig, den jag upplevde.

Då tänker jag, att jag har nog världens ärligaste jobb, alltså i förskolan. Där får jag ju respons hela tiden, av barnen. Jag märker på en gång om mina uppgifter/samlingar var pedagogiskt uppbyggda, svårt, roligt, lätt, utmanande osv. Det märker jag på barnen på en gång. Det är ingen som är artig och ljuger. Det är raka besked.

Taggat med: 

, , ,

Vem är Hen? Om språk och identitet.

I helgen var det en stor invigning på Norrtälje Museum. Jag är otroligt stolt och ärad över att få ha varit en del i denna viktiga utställning "Vem är Hen? Om språk och identitet." 

En otroligt bra utställning i sprillans nya lokaler med fotografier av Tomas Gunnarsson, Genusfotografen! Min vän, barndomsvän och partivän Emeli Holmström är utställningsproducent vilket jag tycker är ascoolt. 

Vilken spännande resa hon har fått göra i och med denna utställning som jag hoppas på att alla med SLkort, och andra personer kan se i Norrtälje! Den varar ända till nästa år. Så, jag visar inga bilder här, ni får uppleva den live istället.

Självklart var jag på invigningen och invigningsfesten. 

Min Stockholmskollega kom hela vägen till Norrtälje för att vara mitt sällskap. 

Jag passade på att visa runt i den pittoreska staden och vi träffade urinvånare. Jag skriver ju ofta att det finns så mycket att göra i Norrtälje så ett tips är att besöka museet och "henutställningen", Konsthallen, staden, det nya fina badhuset eller ta en dans med Tony Irving från "Lets Dance"!

Ja, Norrtälje har verkligen allt, det tycker Tony också, har jag läst i Norrtälje tidningen! Den 12 april kan du dansa gratis med Tony. 9-10 maj är jag med ArtyParty i Konsthallen så då är ni också hjärtligt välkomna! 

Måndagsserien. Vad är absurdum?!

Alltså, många, inklusive jag, är "genusmedvetna". Det ligger lite i tiden, som tur är. Däremot så är inte ALLA personer en del av denna "värld/diskussion/medvetenhet". Många har ett normkritiskt tänk och stör sig på far och morföräldrar som ger barnbarnen typiska könsbestämda kläder, samt påpekar barnens kön, utan någon mening. Föräldrar är livrädda för att andra ska trycka på barnen värderingar som de själva inte stöttar. Många är förbannade och provocerade. En del vill inte ens ha kalas för sina barn, då risken finns att barnen får något konstigt i present. 


Jag var nyligen med min mamma och yngsta barn på Färgfabriken. Vi satt och åt ute, det var lite som en folkfest med hipsterloppis. Min mamma tycker att hon är genusorienterad, men vissa saker är nya för henne. Som det här med att en inte ska säga barnets kön i onödan. Min mamma tycker att pojkar ofta har tråkiga kläder i gråskala och såg ett barn, som hon antog var en pojke, med fin ansiktsmålning och glada rosa skor. Mamma ville bara väl där hon satt och läste i den nya Jan Lööfsagan för treåringen! Hon blev dåligt bemött på ett tilltal, utan att förstå varför.






Mamma har nu denna kunskap, hon tyckte dock ett det var en smula konstigt (men det får ju inte gå till absurdum…), hon fortsatte att läsa sagan.

 


Många undrar hur de ska förklara på ett bra vis för släkten hur de vill att sitt barn ska bli bemött. Jag tror det bästa är att ta ett tydligt snack. Detta har jag visst inte gjort med min mamma än.

Taggat med: 

, , ,

Den där hen i Norrtälje.


 
För ett tag sedan var en förtjusande gammal Norrtäljevän på besök. Vi har gått i grundskola tillsammans och under gymnasietiden var vi oerhört engagerade i Grön ungdom och åkte på stämmor mycket långt bort.
 
Till våren öppnar ett Kulturhus i Norrtälje där Roslagsmuseet, Pythagoras och Konsthallen kommer att samsas. Jag har tidigare extrajobbat på Konsthallen och älskar Konsthallen. Men det kan ju vara positivt med lite nytt, även i en sån gammal stad som Norrtälje. Kulturhuset kommer att ha en verkstad med pedagogisk verksamhet. I vår en utställning om hen-begreppet! Ni som känner mig förstår att detta är min drömarbetsplats!
 
Nu har ju jag en annan arbetsplats men min vän jobbar med utställningen på det blivande Kulturhuset. Jag har bidragit med mina tankar kring hen-begreppet och nu är det din chans! Bryr du dig? Bryr du dig inte? Bryr du dig mycket? Är du upprörd? Lättad? Arg? Glad? Kontakta Emeli! Nu!

 
Glöm inte besöka Norrtälje Kulturhus 2015! Allt samlat på en central trevlig plats.

Taggat med: 

,

Ni är upprörda över hen! Jag är upprörd över både han och hon!

"Det är synd om papporna"


 
Denna föreställning av Unga Giljotin, regi Lotta Ramel, såg jag i tisdags. Av tre anledningar. Jag gillar teater, titeln tilltalade mig och min fantastiska svägerska är maskören. Även scenograf. Jag ville visa min uppskattning och kom gärna!
 

 
Scenografin, likaså mask och kostym, är mycket sparsmakad i sitt färgval och som en flirt mellan barn och vuxen. Stora legoklossar i olika grå toner. Svarta tröjor med slipsschabloner, illustrerade klockor på armen, och de unga skådespelarna hade mycket pikanta mustascher.
 

 
Jag undrade vad dessa gullefjunar skulle bjuda på. Jag hade hört talas om en timmes skrattfest. De är ju så unga! Vad vet de om detta?
 
"Föreställningen utgår delvis från texter hämtade från diskussionsforum på internet så som familjeliv och flashback, från debatter och från skådespelarnas egna iakttagelser. Varför pratar vi om papparoller och mammaroller och inte bara om föräldrar? Tre unga (cis)män ställer sig själva frågan ur sitt eget perspektiv ".
 

 
En dryg timmes skrattfest fick jag! Grymt skickliga skådisar som bjöd på olika scenario från "pappavärlden". Den upptagna pappan, den lyckade pappan, den överglada pappan, den fulla pappan osv. Pappan som lämnade in sitt barn på alla tänkbara lekland så att han skulle kunna ha kvar sitt tidigare liv så mycket det gick.
 
Och den dataspelsberoende pappan som fick tips på olika nätforum hur han skulle kunna spela så mycket som möjligt, trots att han var pappaledig. Detta varvades med musikaliska framträdanden då skådespelarna sjöng, spelade saxofon och gitarr. Jag var full av beundran.
 
En stund blev det lite allvarligt. En ung tjej från publiken ställde sig upp och käftade emot killarna tårögd under en dialog. De alla var så bra så jag trodde att det var på riktigt och tänkte nästan också lägga mig i diskussionen om kvinnoförtryck och våldtäkt. Men hon var liksom en del i föreställningen. Och det var ju inte jag. 
 

 
En annan överraskning som måste upplevas på plats är sjöhästen. Linda Goncalves, MIN svägerska, vilken fantastisk kreation!!! Inte konstigt du kom in på DI! Dessa sjöhästar som simmade in på scen, färgsprakande som Babsan, som kontrast mot det svarta, ödmjukt upprörda av att många klagar på ETT ord, hen. Sjöhästen som är en hermafrodit upprör sig över TVÅ ord. Han och hon!
 
Denna upplevelse spelas endast några tillfällen till. Passa på att berika er!!! Hög igenkänningsfaktor. 

Att vara människa. Eller något annat som man vill kallas för det.

Härom dagen då jag hämtade ettåringen från förskolan kl 16:45, var han sist kvar av 70 barn! Det var mörkt och ruggigt, samvetet var pyton. Men! Helt galet ju, jag slutade kl 16:00 och jobbar inte så långt från hemmet. Hur gör alla andra egentligen. En förklaring var att många barn hade höstlov, men ändå. 

De två pedagogerna som var kvar ville gärna påpeka mitt barns trasiga strumpbyxa. Jaa, BÅDA tårna tittar ut. Ja ha, svarade jag då. En gång till sa de samma sak. Då sa jag, åh va bra de har hållit med tanke på att de är storesyrrans gamla strumpbyxor, så tre barn har haft dessa innan. En gång till påpekades hålen. Jag sa då att jag ska klippa sönder de blommiga strumpbyxorna till tights, för de kan ju inte slängas pga ett litet hål! Personalen gav sig inte, de gillade inte mina lättsamma bortförklaringar med de tjejiga blommiga strumpbyxorna som tre barn har haft tidigare. Så jag sa till slut- JAA, stackars barn!!! Vilken misär! Då sa personalen att det inte var så farligt. Skönt!

Jag skulle aldrig påpeka något sånt till föräldrarna på den förskolan som jag jobbar på. Det fanns ju massa med extra kläder till ettåringen. Det är väl inget att oroa sig så över. Kändes mest som att poängen skulle vara att jag skulle bli dit satt än misstanke om vanvård. Känner mest synd om personalen som inte kan informera mig om något annat trevligt som har hänt under dagen.

I går var jag på en HBT-utbildning. Det var bra och intressant. Jag fick lära mig mer om olika begrepp som till exempel queer. Vi pratade inte om ordet HEN, men då jag gick i femman så var jag nog en hen. Jag kom i puberteten och visste inte vad jag skulle göra av min kropp. Speciellt inte brösten, men det hade killarna listat ut. Däremot så visste jag hur jag kunde använda mina muskler. Jag gick i femman och var starkare än alla i femman och i sexan. Det var bara en tjej i sexan, med gigantiska bröst, som hade starkare armmuskler än jag. Vi hade armbrytarturneringar varje dag. Jag klippte håret kort och hade trasiga jeans och var cool. Slogs lite också. Hemskt! 

Först hade jag varit ganska flickig, sen kände jag inte mig bekväm i min kropp och ville vara mer killig och min bästis var en kille. Vi hängde jämt och var scoutkompisar. Vi hade sällskap till skoldiscon och sånt. Minns att mamma hade sytt en gullig klänning till min avslutning som jag motvilligt använde, ville inte såra min mamma. Hade mer respekt än vad mina barn har. Nu för tiden är jag mest en människa. Minns att speciellt killarna kollade på mig och frågade om vad som hade hänt! De kände inte riktigt igen mig. Bilden nedan är ca ett halvår senare än bilden över. 

Ett tag trivdes jag bättre att hänga med killar. Det var enklare tyckte jag. Tjejer kunde vara elaka. Men det fanns en baksida med killarna. I sexan kollades det mycket på porrfilm hos en kille i klassen. Han bodde nära mig, så jag hängde där. En gång var vi ett gäng på ca 5 st och den där rullen åkte på. Killarna sa att jag inte fick vara kvar om de inte fick tafsa på mig. Jag gick hem, mycket förnedrad och sviken. Svårt att passa in helt i ett sammanhang. Mycket lättare att vara vuxen på det viset, tycker jag. Nu har jag mitt eget sammanhang. 

Taggat med: 

, ,

Barn är barn som formas.

Om en timme börjar en debatt om HEN. Inte hon eller han. Jag ska tyvärr gå och lägga mig, så missar återigen diskussionen. Har även hört att det talats om förskolor som tar bort bilar och dockor. Jag som har jobbat på förskola vet att man plockar fram och undan olika slags saker. Det gör jag hemma också. Det blir lite nytt efter ett tag, som att man går till en affär. Ibland kanske man arbetar i teman och vill begränsa materielet. Ibland fastnar vissa barn i en slags lek och man vill visa barnet lite annat, berika barnet.

Det viktigaste enligt mig, är att berika barnen, inte beröva barnen. Alltså inte ta bort dockor, utan att erbjuda dockor, till exempel, för alla, utan att lägga någon värdering eller göra någon grej av det. Det är ju faktiskt så här att både tjejer och killar kan köra bil, laga mat och ta hand om bebisar. Alla barn måste få friheten att prova på alla slags lekar, det tycker jag att förskolans roll är. Och det var min förskola experter på!


Om det finns en dockvrå/hemvrå/lägenhet på förskolan så kan allt som finns i ett hem finnas där. Som verktyg, dator och ett förkläde till exempel. Inte bara dockor. Jag upplever att mina barn har allt i sina rum. Jag har tyckt att det har varit lätt att blanda "tjej och killsaker". Men kanske är det för att jag bara har söner som jag har lyckats med detta? Jag tänker att om jag hade en dotter kanske det hade blivit mer att hon hade velat ha dockorna i sitt rum, haft som första tjing på dem. 

Min kompis har två döttrar och de har traktorer och får följa med i maskinhallen och jobba. Om de hade haft en pojke, hade de då i första hand tagit med sonen framför dottern? Detta är ju svårt att säga. Nu har ju vi en flicka, men hon har aldrig varit något intresserad av typiska flicksaker, vet inte vad detta beror på. För vi har erbjudit massa dockor. Hon har lekt med sina brorsor och de har mest lekt med djur och lego. Om hon hade haft en lillasyster så kanske de hade blivit jätteflickiga, påverkat varandra till "tjejlekar". Men man vet aldrig. 


Om sjuåringen som älskar rosa hade haft en lillasyster som också älskade rosa är det inte säkert att sjuåringen hade älskat rosa. Han kanske hade förknippat det med tjej och vägrat rosa. Nu tycker han bara att det är en fin färg.

Vilket fall ska barn få vara barn. De ska få känna sig fria och utvecklas och ha lekkläder på sig. Helst vara glada. (min sjuåring är sur för det mesta, men hoppas att han snart kommer till en glad period).

Taggat med: 

, ,