Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg taggade med genus

Tillbaka till bloggens startsida

Aha-upplevelse.

Så här är det. Jag har fått en aha-upplevelse. Tyvärr, kanske.

Mina barn har alltid fått klä sig som de vill, jag har aldrig haft värderingar, framför barnen, på klädsel, intressen, val av leksaker osv. Alla mina tre söner har varit mycket olika. Jag har lärt syskonen att de ska respektera varandra för den de är. Att allt är okej. Tioåringen har älskat rosa och väljer fortfarande rosa. Alltså inte bara då han var liten. Sexåringen har älskat glitter och glamour, blandat med fotbollskläder. Fyraåringen älskar Blixten McQueen och vackra klänningar.

Dottern, som är 15 år, har alltid gillat kläder och smink. Främst stora skjortor och skateboard och andra attribut som kan anses lite manliga. Då hon var liten hade hon kort hår och älskade att ha pikétröja instoppat i byxor. Hon ville se ut som en skolpojke, sa hon. Barnen har valt fritt av allt. 

Det som slår mig är, och som jag alltid vetat men nu är jag där, att det faktiskt är helt okej för dottern vid 15-års ålder att ha exakt vad som helst på sig, och det kommer att fortsätta så utan att någon reagerar och att det blir ett samtalsämne. Att ta manligt attribut kan även ge status.

Mina små barn kan ha vad som helst nu, utan att någon reagerar så mycket. Nu är de trygga och glada. Jag har hjälpt barnen till att få vara som de vill nu. Men hur blir det då sönerna blir äldre? Var går gränsen, hur gamla är de då det blir lite udda, konstigt, annorlunda, utmanande att ha klänning? Nu går inget av mina barn i klänning så värst ofta men snart kommer det inte att gå alls. Tänk om de bara vill ha vad som helst på sig utan att bli inkastade i ett fack?

Det var då mitt yngsta barn utbrast: ÅH VILKEN VACKER KLÄNNING HON HAR! Om violinisten som kompade Hasse i Mello. Jag blev så ledsen inombords. Jag blev paff på något sätt. Inte för att fyraåringen tyckte att klänningen var fin, utanför att det verkligen lät som att han beundrade henne. Och att mitt barn inte kommer att kunna ha så vackra kläder som vuxen! Jo, så klart att han kan det, men han riskerar ju att bli inpetad i en liten minoritet, vilket jag inte blir då jag har en liknande klänning. Att det kan vara så olika för olika personer. Tidigare har han ju mest identifierat sig med de i samma ålder. Och har massa Frostkläder, tunikor och tights.  

Och, nu är det ju självklart inte så att jag är rädd för att han ska ha klänning som vuxen, det hoppas jag ingen har tolkat detta som. Eller att han ska vara i detta lilla fack. Eller att jag prompt vill att han ska ha klänning. Jag är bara ledsen över att han inte har samma möjligheter på ett enkelt vis att ta kvinnliga attribut som dottern har att ta manliga attribut. Jag hoppas att det ändras. Att alla kan få ta lite här och var utan att andra ska värdera hur de är.

Taggat med: 

,

Måndagsserien. Att säga rätt.

 

Måndagsserien. Jämställt.

I världen: 66% av allt arbete som utförs, utförs av kvinnor. Av all lön som betalas ut får kvinnorna 10%. Av allt som ägs på jorden, äger kvinnor 1%.

Förra veckan var jag på en föreläsning av Jämställt om jämställt. Det kan ju vara lite svårt att vara jämställd och tänka så angående allt, och engagera sig i allt, men man kan ju vara medveten och göra sitt bästa! Och börja med sig själv. Det är ju ett stort område. Jag tycker att det är viktigt att behandla alla lika. I alla fall med samma respekt. Troligtvis gör jag inte det. Det slår mig ofta att jag själv inte jämställer mig med andra, utan lite mer under. Jag vet inte vad detta beror på, det bara är så. Det är inget som jag kan jobba bort. Ibland verkar det som att andra lider av det mer än vad jag själv gör. Jag lider inte.

Till exempel ska jag själv ha en "föreläsning" om några veckor. Jag har bett om att få kalla det "att jag berättar om mina erfarenheter", istället för föreläsning då jag inte känner mig som en föreläsare. Och trots att jag tror starkt och har arbetat länge med detta jag ska "föreläsa" om, så vet jag att det finns de i min nära krets som "kan" mycket mer om detta område än jag, och jag får för mig att jag skulle bli lite "mobbad" av dessa om jag berättade vad ska hålla "föredrag" om, därför är det bättre att jag "berättar om MINA erfarenheter". Det jag ska berätta om är mitt jobb. På Norrtälje museum i anknytning till deras HEN-utställning, inför lärare. 

I mitt förhållande med min man upplever jag ofta en sak från andra. Oftast med nya bekantskaper. Min man spelar i ett halvkänt rockband. Folk är alltid så förvånade, chockade och ibland provocerade över att jag inte kan något om rock, och framför allt KISS. Jag får höra -och du är ihop med T!?! Jag får aldrig höra tvärtom. Ingen frågar om han gillar Dolly Parton. Då undrar jag varför detta är så konstigt? Vi är ju inte samma person. Och är det för att han är man som hans intresse värdesätts mer eller sätter normen? Eller väger rock tyngre än Dolly? Eller blir han intressantare för att han spelar i detta halvkända band? Eller för att han är tio år äldre än jag? Eller för att han har ett coolare yrke än jag?

Vi har fått nya bekanta genom barnen. Dessa frågade mig ingen fråga om mig, mitt yrke, mina intressen. Bara om mannens, och han var inte ens med! Och jag kunde knappt svara på något. Jag får en känsla ibland av att folk tycker att jag har svansat efter mannen. Kanske lurat honom. Men det har jag inte. Det är såna fall han som har lurat mig. Första året så spelade vi lägereldssånger tillsammans. Jag sjöng högt och han spelade gitarr. Vi hade det så trevligt. Sedan kom det fram att han avskyr dessa lägereldssånger. 

Detta är ju självklart inte mannens fel. Och det handlar inte om hur jämställt vi har det i vår relation. Det är bara ett intressant iakttagande hur mycket olika uppmärksamhet olika personer får. Själv tycker jag att en av de största behållningarna på mitt jobb är att jag har så många olika typer av kollegor som jag respekterar och intresserar mig för lika mycket. Upplever jag i alla fall.

Och det är det vi lär barnen på jobbet. Allas lika värde, oavsett något! Och att alla får vara som de vill.

Därför har jag gjort en liten serie igen. Förra veckan var jag till Tanto med mina förskolebarn. En glad alkis satt på bänken med sina vänner och sken upp då han såg oss. -"Ha ett bra liv, ungar, fantastiskt!" Han ville ge några visdomsord men kom snabbt på att han inte följt dessa själv. "-Gör något intressant! Utbilda dig eller nåt!" "-eller sitt här och drick öl med mig..." Men mitt sympatiska barn var snabb med att visa uppskattning för alkisens intressanta liv. Det var fint. 

Manligt och kvinnligt cyklande.

Igår fick jag punka på cykeln av min egen buske. Det förstörde min dag. Det är ju så smidigt, snabbt, härligt och miljövänligt att cykla! Jag fick springa till förskolan med barnen och jag fick springa till doktorn och sedan åka tunnelbana.
 
Nu måste jag släpa cykeln och barnen till en cykelverkstad. Vi har ingen dragkrok på bilen. Ett nytt ställe än där vi är stammisar för den reparatören är alltid lite för full. Eller så får jag lära mig att laga slangar själv. Eller så sätter jag det längst ned på min " att göra lista". Det var ju bra att det var i slutet av terminen i alla fall!
 

 
Det som slagit mig är att män är mer framfusiga på cykeln än kvinnor. I de flesta fall. Detta är i alla fall min iakttagelse.
 
De cyklar om en i köer. Av tio som cyklar förbi mig är det endast en kvinna. Av tio som ställer sig bakom är endast en man. I korsningar susar de förbi, och om inte jag väjer, bromsar, stannar eller anpassar mig så hade det blivit hur många krockar som helst. Jag litar på mig själv i trafiken men inte på andra.
 
Jag undrar varför det är så här?
Och håller män med om detta?
Och vad tänker jag om en kvinna som gör något liknande? Varför anpassar jag mig efter mäns cykling?
( jag vet att inte alla män tar sig såna här cykelfriheter, men många).
 
Jag diskuterade detta med en man som bekräftade det hela. Detta är hans teorier:
 
Tävlingsinstinkt. -Jag är bäst! Kolla! Jag har tre växlar och cyklar ändå om! (Skulle själv aldrig tänka tanken. Hur ska jag hinna se hur många växlar någon annan har?!)
 
Gillar risker och övertro på sig själv. (Synd)
 
Högmod. Visa sig stark hurtig inför kvinnor.
(Va?! Tvärtom. Jag blir provocerad)
 
Egoism. -Jag ska fram!
(Jo det har jag förstått)
 
Det värsta är mina egna hemliga förbjudna skämsreflektioner i stundens hetta! Om en kille tränger sig fram så känner jag att det är självklart! Om en kvinna gör det samma så undrar jag vem hon tror att hon är! Alltså, jag bidrar till detta beteende!
Fy, hemskt! Jag skäms.
I fortsättningen ska jag inte väja för manliga cyklister! Med andra ord måste jag skaffa mig en MCutrustning så att jag klarar mig.

Taggat med: 

, , ,

Måndagsserien. Vad är absurdum?!

Alltså, många, inklusive jag, är "genusmedvetna". Det ligger lite i tiden, som tur är. Däremot så är inte ALLA personer en del av denna "värld/diskussion/medvetenhet". Många har ett normkritiskt tänk och stör sig på far och morföräldrar som ger barnbarnen typiska könsbestämda kläder, samt påpekar barnens kön, utan någon mening. Föräldrar är livrädda för att andra ska trycka på barnen värderingar som de själva inte stöttar. Många är förbannade och provocerade. En del vill inte ens ha kalas för sina barn, då risken finns att barnen får något konstigt i present. 


Jag var nyligen med min mamma och yngsta barn på Färgfabriken. Vi satt och åt ute, det var lite som en folkfest med hipsterloppis. Min mamma tycker att hon är genusorienterad, men vissa saker är nya för henne. Som det här med att en inte ska säga barnets kön i onödan. Min mamma tycker att pojkar ofta har tråkiga kläder i gråskala och såg ett barn, som hon antog var en pojke, med fin ansiktsmålning och glada rosa skor. Mamma ville bara väl där hon satt och läste i den nya Jan Lööfsagan för treåringen! Hon blev dåligt bemött på ett tilltal, utan att förstå varför.






Mamma har nu denna kunskap, hon tyckte dock ett det var en smula konstigt (men det får ju inte gå till absurdum…), hon fortsatte att läsa sagan.

 


Många undrar hur de ska förklara på ett bra vis för släkten hur de vill att sitt barn ska bli bemött. Jag tror det bästa är att ta ett tydligt snack. Detta har jag visst inte gjort med min mamma än.

Taggat med: 

, , ,

Ni är upprörda över hen! Jag är upprörd över både han och hon!

"Det är synd om papporna"


 
Denna föreställning av Unga Giljotin, regi Lotta Ramel, såg jag i tisdags. Av tre anledningar. Jag gillar teater, titeln tilltalade mig och min fantastiska svägerska är maskören. Även scenograf. Jag ville visa min uppskattning och kom gärna!
 

 
Scenografin, likaså mask och kostym, är mycket sparsmakad i sitt färgval och som en flirt mellan barn och vuxen. Stora legoklossar i olika grå toner. Svarta tröjor med slipsschabloner, illustrerade klockor på armen, och de unga skådespelarna hade mycket pikanta mustascher.
 

 
Jag undrade vad dessa gullefjunar skulle bjuda på. Jag hade hört talas om en timmes skrattfest. De är ju så unga! Vad vet de om detta?
 
"Föreställningen utgår delvis från texter hämtade från diskussionsforum på internet så som familjeliv och flashback, från debatter och från skådespelarnas egna iakttagelser. Varför pratar vi om papparoller och mammaroller och inte bara om föräldrar? Tre unga (cis)män ställer sig själva frågan ur sitt eget perspektiv ".
 

 
En dryg timmes skrattfest fick jag! Grymt skickliga skådisar som bjöd på olika scenario från "pappavärlden". Den upptagna pappan, den lyckade pappan, den överglada pappan, den fulla pappan osv. Pappan som lämnade in sitt barn på alla tänkbara lekland så att han skulle kunna ha kvar sitt tidigare liv så mycket det gick.
 
Och den dataspelsberoende pappan som fick tips på olika nätforum hur han skulle kunna spela så mycket som möjligt, trots att han var pappaledig. Detta varvades med musikaliska framträdanden då skådespelarna sjöng, spelade saxofon och gitarr. Jag var full av beundran.
 
En stund blev det lite allvarligt. En ung tjej från publiken ställde sig upp och käftade emot killarna tårögd under en dialog. De alla var så bra så jag trodde att det var på riktigt och tänkte nästan också lägga mig i diskussionen om kvinnoförtryck och våldtäkt. Men hon var liksom en del i föreställningen. Och det var ju inte jag. 
 

 
En annan överraskning som måste upplevas på plats är sjöhästen. Linda Goncalves, MIN svägerska, vilken fantastisk kreation!!! Inte konstigt du kom in på DI! Dessa sjöhästar som simmade in på scen, färgsprakande som Babsan, som kontrast mot det svarta, ödmjukt upprörda av att många klagar på ETT ord, hen. Sjöhästen som är en hermafrodit upprör sig över TVÅ ord. Han och hon!
 
Denna upplevelse spelas endast några tillfällen till. Passa på att berika er!!! Hög igenkänningsfaktor. 

Jag gråter över att jag är kvinna.

Här om kvällen så tittade jag tillsammans med nioåringen på en spännande dokumentär om en Indisk Bollywooddansös. Efter ett tag berättade den unga dansösen om att hon tidigare hade gråtit och varit  förbannad över att hon var en tjej.

Hon förklarade att hon brukar köpa mat på marknaden av kvinnor för att stödja dessa. Detta undrade ju så klart nioåringen över, vad hon menade. 

Då blir det så där jobbigt, som då jag undviker att läsa Alfonsboken om tjejbaciller, just för att jag inte vill förmedla såna budskap till mina barn. Jag förklarade i alla fall att i Indien så är det stor skillnad på vad kvinnor och män får göra och inte göra. Så är det i många länder, en del tycker att män är mer värda. Jag såg att mitt barn såg oerhört förvånad ut, förstod ingenting. Han har hunnit ha två lågstadielärarinnor som har varit oerhört starka förebilder, han har till och med sagt att hans barn ska heta Inga-Lill och Annica, efter lärarna. Han har även haft sin storasyster som förebild, så att detta med att kvinnor skulle vara mindre värda, var en gåta för mitt barn.

Jag fortsatte med att berättade om att en del till och med adopterar bort sina döttrar då de hellre vill ha söner. Sen, det konstigaste utav allt, jag sa att det är även så i Sverige. Män får högre lön, bara för att de har snopp, trots att de gör samma jobb som kvinnorna. 

Ja ha, nu har jag förmedlat det här sättet att se på världen för mitt lilla barn. Jag tänkte att det är ju synd om honom, som är kille, och kommer få skämmas över att få representera det manliga könet. Hoppas verkligen att saker och ting har ändrats till han blir stor, om tio år.  

Taggat med: 

, , ,

Barn är barn som formas.

Om en timme börjar en debatt om HEN. Inte hon eller han. Jag ska tyvärr gå och lägga mig, så missar återigen diskussionen. Har även hört att det talats om förskolor som tar bort bilar och dockor. Jag som har jobbat på förskola vet att man plockar fram och undan olika slags saker. Det gör jag hemma också. Det blir lite nytt efter ett tag, som att man går till en affär. Ibland kanske man arbetar i teman och vill begränsa materielet. Ibland fastnar vissa barn i en slags lek och man vill visa barnet lite annat, berika barnet.

Det viktigaste enligt mig, är att berika barnen, inte beröva barnen. Alltså inte ta bort dockor, utan att erbjuda dockor, till exempel, för alla, utan att lägga någon värdering eller göra någon grej av det. Det är ju faktiskt så här att både tjejer och killar kan köra bil, laga mat och ta hand om bebisar. Alla barn måste få friheten att prova på alla slags lekar, det tycker jag att förskolans roll är. Och det var min förskola experter på!


Om det finns en dockvrå/hemvrå/lägenhet på förskolan så kan allt som finns i ett hem finnas där. Som verktyg, dator och ett förkläde till exempel. Inte bara dockor. Jag upplever att mina barn har allt i sina rum. Jag har tyckt att det har varit lätt att blanda "tjej och killsaker". Men kanske är det för att jag bara har söner som jag har lyckats med detta? Jag tänker att om jag hade en dotter kanske det hade blivit mer att hon hade velat ha dockorna i sitt rum, haft som första tjing på dem. 

Min kompis har två döttrar och de har traktorer och får följa med i maskinhallen och jobba. Om de hade haft en pojke, hade de då i första hand tagit med sonen framför dottern? Detta är ju svårt att säga. Nu har ju vi en flicka, men hon har aldrig varit något intresserad av typiska flicksaker, vet inte vad detta beror på. För vi har erbjudit massa dockor. Hon har lekt med sina brorsor och de har mest lekt med djur och lego. Om hon hade haft en lillasyster så kanske de hade blivit jätteflickiga, påverkat varandra till "tjejlekar". Men man vet aldrig. 


Om sjuåringen som älskar rosa hade haft en lillasyster som också älskade rosa är det inte säkert att sjuåringen hade älskat rosa. Han kanske hade förknippat det med tjej och vägrat rosa. Nu tycker han bara att det är en fin färg.

Vilket fall ska barn få vara barn. De ska få känna sig fria och utvecklas och ha lekkläder på sig. Helst vara glada. (min sjuåring är sur för det mesta, men hoppas att han snart kommer till en glad period).

Taggat med: 

, ,

Röd som i Blixten.

Jag har endast läst ett par sidor ur den Rosa boken hittills, Rosa-den farliga färgen. Men det står att förr så var röd mer en killfärg, som i blod och krig, och blått som stackars jungfru Maria. Så är det fortfarande i vissa kulturer.


Jag tänker då på all påverkan utifrån. Min sjuåring, som älskar rosa just nu, innan var det grönt, gick hos dagmamma till han blev tre år. Där var det tre till pojkar i samma ålder, så de barnen fick aldrig uppleva skillnaden på pojkar och flickor, genom färgkoder. Däremot så ärvde barnen sina storesystrars kläder, rosa som blått. Hos dagmamma så brydde man sig inte riktigt. Man tänkte lekkläder, vilket jag fortfarande tänker. Bekväma, sköna och praktiska. Tänker även så för mig själv, därför så ser jag inte alltid så snygg ut.


I två årsåldern kom den RÖDA coola kill Blixten McQueen, en bil. Och hans tjej, den BLÅA Sally. Då vart ju röd sjuåringens favoritfärg, så klart. Om inte rött fanns, då valde han rosa, som låg närmast. En gång var han på kalas hos tvillingar, en flicka och en pojke. På ena sidan så var det dukat för flickor, rosa och rosa tårta. På pojksidan, blått, och blå tårta. Pappan frågade sjuåringen vilken tårta han ville ha, du vill väl ha blå så klart? nej, sa sjuåringen-rosa. Tack vare Blixten.


Där vart färgerna otroligt tydliga! Mycket märkligt för mig, men naturligt för dem och många andra. Så klart att man ska få ha en rosa tårta, men även pojkar måste ju utan konstigheter, och kommentarer från föräldrar, äta från den.

Men, jag känner även tvillingflickor, där ena alltid hade blått och den andra alltid hade rött då de var små. Detta var ju längesen. Så klart att rosa även gillades på min tid, mycket, men tror ändå inte att det var lika extremt. Troligtvis så känner sig inte tvillingflickan som ofta fick ha blått mer killig än den röda flickan? Eller spelar inte färgen så stor roll, utan mer andra symboler och hur man främst är framför sina barn! På den tiden reflekterade jag aldrig över färgbudskapet på flickorna, utan beundrade mest deras kläder och att de var så lika! och gulliga.