Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg taggade med förskola

Tillbaka till bloggens startsida

Normkreativitet.

Detta skrev en ung kollega till mig efter att vi hade varit på en föreläsning av Karin Salmson på Olika bokförlag. (Olikas barnböcker har jag skrivit om många gånger på bloggen).

Karin föreläste utifrån Olikas nyutkomna "Normkreativitet i förskolan". Jag har den själv och rekommenderar alla förskolor att ha tillgång till den. Det är en fröjd att lyssna till Karin då det är just som min kollega menar. Det här vill jag förändra, inte borde förändra. Hon hade inga pekpinnar utan drog istället privata exempel om hur det ibland kan bli "fel" men även konkreta exempel på hur en kan agera i olika situationer.

Det är det Karin menar med normkreativitet, som jag uppfattar det, istället för det mer förekommande uttrycket normkritik. Alltså hur en kan agera annorlunda i vardagssituationer, vara kreativ. På min förra arbetsplats använde vi uttrycket normmedvetenhet. 

Karin pratade om olika föreställningar och förväntningar som vi ofta har på olika personer. Det kan vara lite svårt att se bortom dessa. Som förskolepedagog försöker jag alltid börja på noll med varje barn vid varje situation, även om jag redan tror mig veta barnets svar. På detta vis tänker jag att barnet i alla fall får en chans att ändra sig. Till exempel så frågar jag vid vilan varje barn om jag ska klappa lite på det. För det första är det respektfullt att fråga, så de vet att de själva bestämmer över sin kropp, men jag ger de även en chans att säga ja just den gången, även om de tidigare inte har velat bli klappade. Jag frågar på samma vis varje gång med ett tonläge som får barnen att känna att jag inte har några tankar eller värderingar om deras svar. 

Under denna föreläsning gick Karin igenom de olika diskrimineringsgrunderna, och pratade om de rådande normerna som vi/jag som är "inne i normen" inte alltid har lätt att relatera till. Vi bygger samhället efter normerna. Men, långt ifrån alla "är i normen". Därför är det extra viktigt att det finns just barnböcker, både som en spegling men även som ett fönster till alla typer av levnadssätt exempelvis. Ofta har Olikas böcker en vardaglig handling där de flesta kan identifiera sig i olika handlingar, upplevelser eller känslor, men alltid är det ett normbrytande inslag.

Jag har ju tidigare skrivit om min fyraårings favoritbok Badbomber och simhopp där en pojke är huvudrollsinnehavare, han är på badhuset, men vågar inte riktigt hoppa. Alltså en pojke som bryter en norm från att vara modig, vilket många barn kan identifiera sig med och en by the way är det ett romskt barn. 

Jag brukar använda uttrycket Berika- inte beröva. Att tillexempel alltid berika genom barnböcker med varierat innehåll, det skadar ju inte. En del får för sig att de måste köpa in böcker med regnbågsfamiljer om de har en regnbågsfamilj på sin förskola, men det bör ju alltid finnas berättelser som berikar barnens världar. Annars berövar vi ju barnen väldigt mycket. Där är Olikas böcker mycket  bra tycker jag.

Boken Hjälte med Hjärta hade jag inte hört talas om tidigare, men det visades sig att vi hade den på min förskola. Den handlar om en pojke som gillar att vara superhjälte, vilket många barn, framförallt pojkar gillar att vara. Det finns mest manliga förebilder då det gäller superhjältar. Superhjälten var snäll och räddade olika situationer. Det var lite roligt då jag läste den då jag vid flertal tillfällen har fått fånga upp ett av mina förskolebarn som gärna lekt "negativa" superhjältelekar. Jag har tillsammans med detta lite "utåtagerande" barn varit superhjälte men räddat gråtande barn eller barn i behov av hjälp med en saknad stövel och dylikt. Det har varit mycket framgångsrikt och denna bok höjde mitt förskolebarns upplevelse av vår lek. 

Karin nämnde även Olikas bok Kivi och monsterhund som verkligen gav ordet hen en stor skjuts. På min dåvarande arbetsplats använde vi ordet hen flitigt, vilket jag även gjorde i situationer hemma med mina egna barn. men tack vare att Kivi och monsterhund presenterades på ett neutralt vis i Lilla Aktuellt fick i alla fall mitt barn upp ögonen för det och förstod hur det exempelvis kan användas. Då han skrev ett skolarbete om en utomjording använde han självmant hen, eftersom att det inte spelade någon roll vad den hade för kön. 

Då jag i våras hade workshops på Norrtälje museum i samband med Hen-utställningen frågade jag några barn utifrån landet om de kände igen ordet hen. Ja, skrattade de och kollade jättekonstigt på mig. Ungefär som då jag intervjuade elever under min Konstfacktid, om vad de tycker nu då internet finns!!! Dessa var ju uppväxta med internet.

Alltså, barn är av idag. Vi vuxna måste hänga med. Barnen är före oss! Tack Olika bokförlag att ni berikar både barn och vuxna!

LIFE.


Alltså, jag är så lycklig över att ha haft de finaste kollegorna i hela världen! Jag gråter nästan då jag skriver detta. Jag har haft ett lärarjobb och tre förskolejobb. Finare människor än de som jag har arbetat med under de senaste 3 /2 året finns inte. De är så fina att jag ska göra en tavla av dem! 
(Italien höst 2013)

Vi har varit så samspelta. Under hög press har vi hållt ihop och skrattat, stöttat och sett varandra. Alla har varit lika värdefulla i arbetslaget. Alla vi är olika men har haft samma mål. Då jag går runt med mina egna barn så saknar jag mina kollegor. Vi har bara behövt att titta på varandra så har vi haft allt under kontroll. 


(detta tecken låg utanför jobbet, H som i Helena och Hanna)

Jag älskar dem! En av dessa, Helena, har jag haft äran att jobba med på tre arbetsplatser. Hon var mitt ljus i mörkret på grundskolan, där hon var slöjdlärare och jag bildlärare. Sedan har vi följts åt. Nu ska hon åter arbeta som slöjdlärare, en annan av kollegorna ska bli skådis, en annan ska bli läkare, typ. Den fjärde ska jobba på en annan avdelning till hösten. Det blir jag och en person kvar, bara. Jag är orolig och ledsen. Lite nervös. Hur ska jag klara mig. Att bygga upp relationer med nya kollegor är jobbigt. Jag har ett jobb där det måste gå bra. jag förstår att det inte kommer bli som innan. Och jag vet att det kommer att bli bra ändå.

Denna kollega kommer jag att ha kvar till hösten. Alla var hembjudna till mig förra veckan. Jag har sagt att de ska få komma hem till mig under ett års tid, så nu var det bara att skynda sig. Mitt ena barn brukar ju sitta uppe i den där pelaren för det mesta, nu ville min kollega prova. En annan kollega hade köpt badbomber på LUSH som hon delade ut till alla! 

En annan kollega hade med fotografiet som jag köpte av henne tidigare i vår. Bilden är från Colombia, det fritids som hon volontärarbetade på. Intäkterna går direkt till barnhemmet. Jag är mycket stolt över att ha detta porträtt hemma. Tack Indra.

Jag önskar er alla och mig själv lycka till i framtiden. Vi avslutade terminen med en omcertifiering. Förskolan är HBTcertifierad, vilket känns som en bra grund.  

Anteckningsblocktet White lines framsida har min bror illustrerat. Life.

Helgonförklarad.

I går var det första dagen för barnen på skola och förskola efter jullovet. Ena hade längtat dit och var påklädd sex på morgonen medan jag fick släpa den andra gråtandes. Då jag hämtade så var det exakt tvärtom. 

Tyvärr så blev bebisen smittad av något av alla barn som slänger sig på honom varje gång vi kommer dit, så en jobbig natt har vi haft med en täppt bebisnäsa. Jag fantiserade om att vila middag i dag ända till treåringen övertalade mig att vara hemma, men det blir väl mysigt. Det var inte många barn på förskolan och skolan igår ty barnen var i USA, Thailand, Kanarieöarna, i fjällen osv. 


Tänk att alla har så mycket pengar! Men alla är ju inte mammalediga tänker jag då och längtar till jag börjar så jag kan tjäna lite pengar. Sen tänker jag att det kommer ju bli ännu sämre då mannen ska vara pappaledig. Men det är ju roligt att gå på familjepromenader till 4Hgården också och renovera fasaden.

Man kan ju titta på den här favoritfilmen med Elvis om man vill bort.


Jag fick höra att en fröken som sjuåringen haft på förskolan, hade gått bort i cancer. Det är ju självklart jättetråkigt, men det är lustigt att man gärna vill helgonförklara de som är döda. Tyvärr så var hon så arg, trött och less på barnen, säkert pga sin sjukdom, så vi har inga positiva minnen av henne. 


Känns jättehemskt att säga, jag hade sett till att treåringen inte skulle komma till den avdelningen pga av henne. Men det blir väldigt kluvet då man tycker väldigt synd om henne och synd att hon inte fick hjälp i tid. Min man tyckte att vi skulle säga till sonen att det var därför hon var så dum, sjuåringen var rädd för henne, men man vill inte dra upp något som han har kommit över nu.

(Jag vill inte skriva ner någon historia om fröken på bloggen, annars hade ju det varit spännande.)


Taggat med: 

, ,