Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

NICE TATTOO.

För 20 år sedan var jag ihop med en kille med fyra stora tatueringar. Det var inte vanligt då. Min mamma tvingade honom att ha kläder på sig då han åt mat i min mormors finrum. För, om mormor sett dessa hade hon kunnat tro att han var en sjöman som suttit i fängelse i främmande länder. Jag blev själv sugen på att ha tatueringar. Jag ville ha en scoutlilja vid ankeln och ett spindelnät runt naveln. Med den magen jag har idag är jag glad över att inte ha ett spindelnät runt naveln. 

Jag gick istället vid 16-års ålder och piercade naveln. Bara så där! Jag hade min fyra år äldre kusin från Skåne med för att framstå som äldre själv. Piercingen tog jag bort då jag väntade barn. En piercing går ju att ta bort, men jag har ett ärr kvar. Det där med tatueringar blev så vanligt. Jag tänkte, om jag inte har tatuerat mig vid 20-års ålder behöver jag inte göra det någonsin. Jag var ju så gammal! Jag var lite rädd för att pierca mig, om det skulle göra ont, så innan jag gick till en salong stack jag sakta en säkerhetsnål genom naveln. För att förbereda mig på smärtan.

Nu är jag 37? typ och har inte haft någon tatuering. Det känns som att jag nästan varit ensam om detta. Men jag har tyckt att det är riktigt snyggt! En vän är tatuerare så jag skrev ett meddelande till honom, igen. Jag har gjort det under några år, om mitt intresse att tatuera mig. Han återkom snabbt -Jag har en tid ledig imorgon kl 16! Jag höll på att svimma. Jag menade ju att eventuellt kanske någon gång tatuera mig. Inte på riktigt, egentligen.

Min brorsa gör snygga mönster, som loggor, av bokstäver. Kanske jag skulle ta barnens initialer som tatuering? Det lär jag ju inte ångra. Och som en snygg bild, som kanske inte är självklar. Försiktigt skrev jag ett meddelande till honom, om du har tid kanske att du inom ett par år har chans att eventuellt skissa på något åt mig? Om du vill. Samma kväll återkom han med en snygg bild!

Nu då både designern och tatueraren engagerade sig kände jag grupptryck så jag bokade upp en tid. Innan skickade jag tusen frågor till tatueraren. Kan du provtatuera utan färg? Kan jag få bedövningsplåster innan? Kan någon hålla min hand? Vart ska jag ha den? Vart är coolast? Hur coolt på en skala är det att ha den här jämfört med där? Osv. Tatueraren var snäll och rolig. Han skrev -Du är ju tjej, du klarar det här!

Kvällen innan min tatueringstid gick jag planlöst kring bland hyllorna på Willys. Flera gånger såg jag en tjej med mycket tatuerade armar. Till slut gick jag fram till henne och frågade vart det gör ondast. Jag visade min skiss i mobilen. Hon svarade, du är ju tjej, du klarar det där! Det här med att vara tjej! Måste man vara stark bara för att man är tjej? Jag vill ju också kunna visa känslor precis som killar!

Min bror som ritat tatueringen fick följa med till tatueraren. Jag gick först vilse till min bror eftersom att jag var så nervös. Jag hade inte sovit något på natten eftersom jag då till slut berättat för mannen om att jag skulle tatuera mig. Jag behövde stöd!. Han sa -kom ihåg att du aldrig kan ångra dig, ångra dig, ångra dig...

Hos tatueraren fick jag till slut ligga på en brits. Brorsan höll mig hårt i handen. Tatueraren, som heter Fredrik, påminde mig om mina förlossningsskador. Det var nämligen då jag fött mitt första barn som vi umgicks som mest då han var tillsammans med min bästis. Nu förstår jag att han tyckte jag var tuff. Tatuering var ju inget alls mot att föda barn. Jag tittade aldrig på armen då han tatuera, så jag kan inte säga hur det gick till. Jag åt mest choklad och skrattade nervöst. Ibland gallskrek jag. Jag är lycklig över att vi var de enda på salongen. Mina frågor fortsatte. Hur ren är nålen? Kan jag få smittor? Kan han lasra bort tatueringen? På en gång?

Nu har jag min tatuering. Vågar knappt kolla på den. Jag känner mig nog lite snyggare och coolare. Det var en upplevelse, tack vare brorsan och tatueraren Fredrik på Nice tattoo. 

KONST-TIPS!

Förra veckan var jag i Norrtälje för att hänga pappas utställning. Utställningen skulle vara på Galleri Gillet som ligger i ett gammalt hus på övervåningen med lågt i tak. Hur skulle jag få in de gigantiska målningarna? En vän med släp var på väg för att hjälpa forsla målningarna. Tyvärr tappade morsan bort nycklarna till bilen så vi fick lägga ned allt och börja om igen dagen efter vi fixat extranycklar. Detta innebar att vi förlorade en dags arbete. Vi smyggrät lite av stress och det regnade.


På kvällen skulle vi tröstäta. Mamma bjöd på surströmming. Jag gillar inte sån fismat men är väl uppfostrad och åt. För att skölja ned maten bjöd mamma på GT. Desto mer sprit hon hällde i desto svagare blev den. Tills vi insåg att det var vatten i spritflaskan. Sen hittade mamma spriten och vi drack och åt och sov för att ta nya tag. 

Det gick bra att hänga utställningen. Eftersom mamma är skadad i armen sedan en olycka så bar jag allt. Det var duktigt. 

Pappa kom på sin egen vernissage och var nöjd. Alla målningar är gjorda på 2000-talet. En av beundrarna som undervisat graffiti på Fryshuset, trodde att pappa, vid första mötet, var en ung graffitikonstnär. Men så är inte fallet. Jag vet inte vad jag ska kalla honom för. Han har varierad repertoar med stämningsfulla bilder från Cambodia och Egypten också. Planen är att göra en hemsida till honom där målningar kommer gå att skåda och köpa.
Jag vaktade utställningen igår och varje dag kl 13:00 visas filmen som jag har gjort om min pappa. Jag ska redigera om den och sedan kommer den att säljas i Konsthallens shop för intresserade. Jag blev lite mätt på den efter några månaders redigering, så det var lite kul att halv-se den igen. Jag beundrar alla personer som ser hela, dryg två timmar lång. Det ger mig supermycket och jag blir verkligen berörd av deras reaktioner. Utställningen tas ned på torsdag så välkommen att titta in på Galleri Gillet i Norrtälje innan dess. Filmen kommer att kunna köpas i Konsthallens shop.
Efter jag vaktat utställningen var jag på Konsthallen och vernissage med Ann Frössén. Jag ska ha visning och workshop med skolelever under hösten så det var bra att se utställningen innan och höra vad konstnären själv vill förmedla med sin konst. Så jag inte bara helt hittar på hela tiden. Det kan bli fel. Om det nu finns något fel. 
Jag ser fram emot detta arbete och rekommenderar alla att ta en utflykt till Norrtälje och besöka Konsthallen och andra fina grejer.
Jag hann att hälsa på pappa. Som vanligt försökte vi jama lite. Jag spelade upp en färsk singel med ett av mina favoritkillband Imperial State Electric.
(foto: Hanna E G)
Det fina med den, tycker jag, är att en stråkkvartett är med. Nu studerar jag detta för att kunna ta ut samma toner på cellon så kanske jag kan få vara med i bandet i framtiden. Skulle vara festligt! Jag spelade upp den för pappsen eftersom att han uppskattar stråkkvartetter. Han sa att han tyckte att låten var mycket bra! Tyvärr fattar öjag inte hur jag lägger in en spotifylänk här, men All through the night heter den, precis som en av Cyndi Laupers sånger.

Nu är jag hemma  och njuter av min nya vas/urna/inredningsdetalj! Jag har länge velat ha en Melanie Baker-Hörnsten! Den är gudomligt ljuv och intressant att titta på länge. Min favoritfärg grön har den också. Kolla in denna hemsida med ännu mer godbitar. www.melanieceramist.com

8 och 12!

 

För 12 år sedan födde jag till slut min Fride. Det tog ett par dygn, i sista sekund drog de ut honom med sugklocka. Jag orkade inte hålla mitt barn. Efter ett tag öppnade jag ögonen och såg mannen med tårar på kinderna hålla den lilla bebisen. Då dyker de fem personerna upp, de som tryckte och ryckte ut mitt barn, och ställde sig på rad. De sa att det var den roligaste förlossning som de varit med på! Jag sa tack. Jag låg kvar en vecka på sjukhuset och funderade på vad som hade varit så roligt.

Då mitt barn fyllde fyra år fick han en lillebror. Eftersom att jag även då fick ligga extra länge på sjukhuset på grund av graviditetsdiabetes så fick han fira sin födelsedag på BB. Nu är allt detta glömt och vi har haft kalas tre dagar i rad. Först ett släktkalas.

12-åringen fick välja bilder till sin kalasinbjudan. Enhörning, pokemon, star wars och Björn Ranelid. 12-åringen älskar björnar och skåningar så han googlade på detta och Ranelid kom upp. 

Kompisarna följde med hem direkt från skolan och gjorde en tårta tillsammans till mellis. Det var godis och chokladbollar och andra gotter i den.

Sen visste de inte riktigt vad de skulle göra fram till middagen, jag tänkte att de var så stora så de skulle klara sig själva. Alla ville gulla med marsvinen så jag byggde en utomhusbur till dessa, lite som en happening. Marsvinen var så gulliga och likaså 12-åringens kompisar. Jag funderade på att ta chansen att hålla ett föredrag om vikten av jämställdhet och att de aldrig ska tafsa på en tjej, eller kille. Men jag höll mig. De åt kräftor och bakpotatis, sen kollade de på Djungelboken.

Dagen innan fyllde mitt mellanbarn 8 år. Eftersom att mannen inte är hemma de kommande helgerna så körde vi kompiskalas på en vardag, på de riktiga födelsedagarna. Det var faktiskt riktigt bra. Vi hade Star warstema så alla kompisar fick en Star Wars tatuering då de kom. Sen grillade vi korv och hade tipspromenad med Star Warsfrågor.

Jag hade förberett för att vara inomhus då det varit så dåligt väder tidigare men solen sken vilket gjorde allt mycket lättare. 

Sedan blev det glass med olika grejer så alla fick välja efter eget tycke. Kalaset avslutades med disco då alla fick lyspinnar som lasersvärd. 

8-åringen älskar smycken och hade önskat sig tenn att gjuta i. En av morbröderna har varit proffs inom detta område så han hade med sig sina gamla fina figurer som nu smältes ned för att bilda något mer oformligt. Det var en riktig höjdpunkt. Både att få gjuta men även att få hänga med morbrorn.

8-åringen hade önskat sig en bil för 4000 kronor. En för barn! Jag avskyr att det ens finns såna! Han ville så gärna ha en. Istället fick han en mobil. Det hade han också önskat sig. Den var sprillans ny, men en enklare variant som jag fått gratis då jag förlängde mitt abonnemang. Nu är alla glada och nu är det bara ett halvår till de andra barnen fyller år.  

Och vinnarna är...

Tack till alla som var med i utlottningen! Jag har inte hunnit svara förrän nu. Som ni förstår är det svårt att välja ut bland sina vänner, så det var lite dumt att ha en utlottning.

Vinnaren till bild nr 1 är Sofia för att jag inte känner henne, därför gör hennes ord mig extra glad! Verkligen!

Här kommer hennes motivering;

Kära Hanna, 

Det var med sorg jag läste att du inte ska fortsätta med din blogg. Den enda blogg som jag någonsin lyckats följa! Jag hittade den och dig genom vår gemensamma vän (Hanna), länkades till bloggen via FB och började läsa av en slump, minns inte vad det var som fångat mitt intresse initialt men jag fastnade direkt för ditt sätt att skriva om ditt liv och din vardag, dina tankar. Du skrev på ett så opretentiöst och ärligt sätt. Det kändes som en starkt kontrast till mycket annat i mitt FB flöde, dessa ständigt tillrättalagda bilder och texter i något slags evigt pågående tävlande om vem som är lyckligast (jag erkänner att jag själv dras med i tävlandet ibland). Men du försöker aldrig försköna eller imponera. Det du skriver om din vardag och ditt liv känns så befriande äkta men också så varmt och kärleksfullt. Och där finns eftertanke. Många gånger har jag känt igen mina egna tankar hos dig och insett att du ibland satt ord på sådant som jag själv känt eller funderat på. Dessutom gillar jag den lågmälda humorn som går som en genomgående röd tråd genom dina texter. Sammanfattningsvis så kommer jag sakna bloggen mycket! Men jag har samtidigt stor förståelse för att du lägger ner den. Jag fattar inte hur du har hunnit! 

Såklart vill jag vara med och tävla om fotona från Tjenrobyl! Den blå dörren och radiobilarna är jämt lopp. Den blå dörren för att bilden helt enkelt är rent estetiskt tilltalande och radiobilarna för att den är mest dramatisk och ger mig rysningar. 

Tack för att jag fick "lära känna dig"!

Kram Sofia!

Bild nr 2s vinnare är Susanne. Hon vinner för att hon är min trogna vän som jag tycker så hemskt mycket om. Hon är även min favorit konstnär.

Susannes motivering:

Jag målar mig tillbaka i tiden nu, försöker tänka mig hur mina förfäders liv i lilla byn ser ut. och den bilden tar mig in i det. Tror det var den jag gillade på utställning Gillet också.
 
Det känns starkt att du inte ska fortsätta med bloggen Som flera skriver och säger; Den är så du! där kommer du verkligen till din rätt.
Och jag gillar ju dig, det kanske du vet vid detta laget. Hihi . Hoppas och tror att du kommer gå vidare i skrivandet (pod?!) och annat.....

 

Bild nummer 3 går till en av mina absolut närmsta vänner Anna. Hon är så pass nära att jag tvingade henne kommentera här ifall ingen annan skulle göra det. Men hon är värd en bild, om hon nu vill ha en. Här kommer hennes motivering:

Min favorit är stolen. Gillar den för den ser ut lite som en målning, ett stilleben som någon ställt upp, just kanske för att någon som du skulle komma och fota det! 
Varför jag? Inte en aning, men jag har många tomma väggar hemma och samlar konst från folk jag känner och tycker om :)
Din blogg är den enda jag läser och det beror nog på att den är så rakt på sak. Ärligt och bara rätt upp och ner beskriver du din verklighet.Det gillar jag. Visst är det tråkigt att bloggen försvinner men jag är övertygad att det kommer en massa andra spännande saker istället!

Nummer 4 verkade vara mest poppis men den går till Hanna, en av de som har varit flitiga att komma med hejarop på min blogg. Hon är även köpt en Tjernobylbild så nu får den en kompis.

Å Hanna, din blogg har gett mig så många pinsamma asgarv på T-banan! Du skriver om vardagliga saker med supersvart knastertorr humor, icke att förglömma alla fina foton och illustrationer som du också visat på bloggen genom åren!

Det lite skruvade perspektivet, både vad gäller humor, genus och bildkomposition kommer fram i all din konst tycker jag. 

Men dina Tjernobylfoton är ju av naturliga skäl magiska främst vad gäller bildkompositionerna. 

Som du redan vet tyckte både jag och barnen om alla dina foton otroligt mycket. Det blev en viss stämning att gå runt och titta på dina uppförstorade foton i det ganska lilla utrymmet på galleriet. 

Jag vet att jag tyckte om så många av dem, men jag har för mig att jag valde det här gamla pariserhjulet med gula korgar att köpa av dig! Därför vore det ju väldigt fint att ha de bortglömda radiobilarna till den! 

Så, om jag vinner (vilket jag aaaldrig brukar göra😬😉) så önskar jag mig bild nr. 4!

Kram och puss, hoppas vi ses snart!

MEN! Alla andra som kommenterat då? 

Maggi som är min personliga frisör med det enorma tålamodet och ställer upp i tid och otid då jag vill ändra lite här och där. Hon som inte har en enda bild uppsatt på vaggen!

Alice som följer min blogg ända från Kalmar. Jag visste inte ens att hon följde min blogg! Alice som under ett år var min närmsta vän, hon som var med mig och gjorde graviditetstest gång på gång då jag väntade mitt första barn. Alice som jag inte mött sen hon fotograferade på mitt bröllop 10 år sedan!

Jill som är en underbar fotograf och som gick i min klass på gymnasiet. Jill som kom från Åland men gick i skola i Norrtälje! En ära att du vill ha en bild av mig.

Linda S som det sa klick med för sex år sedan på en Reggio Emila-utbildning. Även du är en fantastisk fotograf som jag inspireras av!

Min svägerska Linda G! Jag blir jätteglad över att du vill ha en bild trots att du är tillsammans med mitt resesällskap som säkert har ett gäng bra bilder från Tjernobyl. Linda som är en fantastisk maskör och har gjort mig supersnygg vid flera tillfällen!

Maria S som är den ljuvligaste vännen och den ljuvligaste massören. Sist fick du mig dock att gråta under en massage. Så bra var det. Du som fyller 40 om någon vecka vill jag ju ge något tillbaka.

Katarina som jag rest till London med och växtfärgat tillsammans med på västkusten. Vi har haft mycket trevligt tillsammans och jag är inspirerad av ditt liv som till viss del har påmint om mitt, brukar du också säga!

Therese som är förälder till ett barn som jag varit fröken för. Och en häftig textildesigner! Det skulle vara väldigt kul att få ha en bild på din vägg! Roligt att ha blivit närmare genom Facebook!

SOM NI FÖRSTÅR SÅ GÅR DET INTE ATT VÄLJA FÖR MIG SÅ ALLA VINNER! 

Dock kommer de åtta sistnämnda eventuellt få någon annan bild av de som jag har i lager. Det kan bli en ännu bättre än vad du trodde! Så vi får ha kontakt. Antingen skickar jag bilderna eller så möts vi. Alice i Kalmar får komma hit och hämta tycker jag!

Apropå bilder så var denna målning populärast på min utställning och flera sa att de ville köpa den som en poster. Detta ska fixas så håll utkik på min hemsida www.hannagrandert.se

Tjernobylbilds-utlottning.

Jag vill börja med att tacka för alla fina komplimanger som jag tiggde till mig igår. Nu kanske inte någon orkar kommentera på detta också, men om du gör det har du chans att vinna en bild av mig.

Tänkte berätta lite först om hur min dag igår var. Det kanske verkar underligt att det är så stort, men det är stort att sluta med något som har varit en del i ens liv under fem år. Jag berättade, by the way, för mannen att jag skulle sluta skriva. Han blev förvånad och tyckte inte att det var en bra idé. Då blev jag förvånad eftersom att jag inte ens trodde att han brydde sig om min blogg. Men han har nog tyckt att det har varit bra för mig. Nu kanske jag kommer att prata mer med mannen, och visa allt jag gör för honom. Det kanske var det han var rädd för.

Dagen började väldigt fint med ett telefonsamtal från en vän som inte har Facebook. Bara det är ju supertrevligt! Hon ville hälsa att hon hade hört talas om mig, på om vägar, att det var så synd att jag hade slutat på den sista förskolan, ty jag var så bra osv. Det var just det jag behövde höra. En otiggd och ärlig respons som var underbar. 

På eftermiddagen åkte jag och barnen och köpte marsvin. Jag hade ett, Vitnos, från då jag gick i tvåan till åttan. Jag har även haft råttor och hamster. Sjuåringen pratar om hund hela tiden, men det här var nog det bästa. Vi alla är glada. Jag for med osanning då jag skrev på Facebook att de heter Maran och Svinet. Marsvinen heter Leia och Teddy. Nu ska jag fylla tomrummet med marsvinsgos.

Som sagt kommer jag att trappa av med skrivandet. Så detta är inte det absolut sista.

Tävling/utlottning.

Här är fyra bilder från Tjernobyl. För snart ett år sedan var jag där, och i sommar har jag haft en utställning med dessa. Om du önskar en, kommentera på bloggen eller på Facebook. Helst bloggen. Eller var som helst. Bilderna är ca 50x70 cm.

 Bild 1. Blå dörr.

 Bild 2. Äpplen.

Bild 3. Stol.

 Bild 4. Radiostyrda bilar.

1. Skriv vad du gillar med den bilden du vill ha.

2. Skriv varför just du vill ha den.

2. Skriv vad du gillar med min blogg. 

Jag lottar ut en av varje bild. Sista chans är 18/8 kl 18.

Om du är intresserad av att se fler bilder finns de på min hemsida hannagrandert.s

5 år med bloggen. Det får räcka!

Hejsan. Nu har jag haft min blogg i fem år. Det är helt galet. Det har varit roligt! Jag har ca 200 unika läsare om dagen. Vilket har varit tillräckligt för att fortsätta skriva. Jag har ju gjort detta för mitt eget nöjes skull, inte för pengarna för det har jag ju inte fått några. Jag har varit anonym på grund av mina jobb. Alltså, målet har inte varit att sprida för att få ännu mer besökare. Jag vet att det är omodernt med bloggar, men jag gillar att skriva, och jag är glad att ni läser. Tack! Som tack kommer jag ha en liten tävling i nästa inlägg. Jag lottar ut lite Tjernobylbilder. 

Jag fortsätter att skriva på bloggen ett tag till. Främst månaden ut. Men jag kommer att trappa ner. Jag älskar att skriva, bloggen har varit som en partner för mig, någon jag kan formulera mig för. Men någon gång är det dags att vända blad tycker jag och kungen. Det känns redan sorgligt och tomt. Bloggen har gett mig mer mening med livet då jag ofta analyserat mina val och tankar här. Nu får jag modernisera mig och gå till en terapeut istället som alla andra. Så här självupptagen som jag har varit är det ju pinsamt att vara! Men, jag har försökt att lyfta upp andra personer i min blogg också. Möten med människor är det bästa jag vet. Nu lämnar jag småbarnsåren bakom mig tillsammans med bloggen. Konstrelaterade grejer ska jag försöka uppdatera på min hemsida hannagrandert.se Lyssna gärna på den här bitterljuva låten med Dolly Parton för att bli lika sentimental som jag.

 Enligt tradition har jag summerat det gångna året och sedan skrivit nya strävans mål. Jag gör likadant i år. Här kommer först förra årets tankar som jag utvärderat.

*Då jag just har börjat ett nytt arbete är mitt första mål att sköta det.

-Jag sa upp mig efter två månader, vilket inte är likt mig. Jobbet.  Det var inte så där humant som jag är van vid.

*Även ork är något som jag måste ha om jag ska uppfylla ett enda av mina mål. Så träna på olika vis så mycket det går. Satsa på att försöka sova. Jag är asdålig på det. Sömntabletterna gör bara att jag är trött på morgonen, inte att jag somnar in lättare och sedan sover. Detta ska jag hitta ett bra system för.

-I början av 2016 tränade jag nästan varje dag. Sedan fick/tog jag mig inte tid längre. Sömnen är inte bättre. 

*Här hör nästan att bli en bättre mamma ihop. Att ha ork och inte vara bitter. Jag ska fortsätta att göra mitt bästa.

-Jag har blivit bättre mamma! I alla fall haft mer tid och inte varit så stressad. Under tre månader gick jag även till badhuset med mitt äldsta barn och simmade varje dag.

*Då kommer samma mål igen, att träffa mer vänner. Det är ett strävans mål. Och det blir lättare ju äldre barnen blir . Mannen kommer att fortsätta vara på turnéer.

-Nu under sommaren har jag träffat massa vänner. Men inte annars, till vardags. Det hinner jag ju inte. Vem hinner det? Men det har blivit mycket bättre! 

* Renovera huset vill jag helst inte. Vi kommer att ha fullt upp med svärfars bostad. Och mina föräldrars hem. Såna fall sovrum och vardagsrumsrenovering är nästa prio. 

-Vi har renoverat sovrum, även vindsvåning och gången runt huset.

* Denna gång skriver jag resa! Jag hoppas på att resa. Solsemster är något som jag verkligen längtar efter. Nästa sommar är det tio år sedan jag och mannen gifte oss. Då ville vi till Hawaii men hade inte råd. Vi sa att vi gör det då vi firar tio år som gifta. Tiden går dock fort och inte har vi med pengar nu. Jag föreställer mig därför en resa till Bulgarien. Och även en resa till Tjernobyl med mina tre bröder. 

-Nej, inget Hawaii. Men, Tjernobyl, Krakow, Island och Legoland. Dock ingen solsemester. Längtar efter detta fortfarande.

*Konstprojekt; det är ju det jag mår bra av! jag måste skapa på olika vis. Det kan vara att möblera om barnens rum, skriva grattiskort, spraymåla någon gammal grej. Och att skriva på min blogg! Nya mål är lite hemliga, men två av dem handlar om att skriva, ett mål är film, två installationer och så brukar jag ha som mål att måla en tavla per år. Vi får se.

-Jag har nog inte målat någon tavla detta år. Men jag har haft en utställning med fotografier och installationer samt tre filmer. Jag har nog inte skrivit vad jag visade på min utställning, jag kanske ska göra det. De där två skrivprojekten som var hemliga minns jag inte riktigt vad det var, men troligtvis har jag inte uppnått dessa mål.

*Jag vill även jobba bildpedagogiskt fortsättningsvis med Artyparty och på konsthallar och andra ställen.

-Det har jag gjort. Artparty. På många vis detta år. Främst på Norrtälje Konsthall. Jag har byggt upp en ljusateljé på Egalia. Samt som fotograf och även haft resereportage i Norrtelje tidning.


NU NYA MÅL! Det blir ungefär detsamma som innan.

* Fortsätta på Norrtälje Konsthall/museum. Mer film och eventuellt pod.

* Träna och sova. Gå och lägga mig kl 22:00. Strunta i att glo på alla feelgood-filmer.

* Fortsätta bli en bättre mamma. Eller, vara så bra förälder som jag kan.

* Inte träffa fler vänner. Det är lyx.

* Till slut renovera vardagsrummet. Det viktigaste rummet i hela huset där familjen samlas.

* Resa. Önskningar: Irland, Berlin, Litauen, Österrike. Helst något varmt också. Typ Malta.

* Göra en fotobok för eget nöjes skull med porträtt som jag har fotograferat under 20 år.

* Tatuera mig.


Återigen, tack för att ni följer mig. I nästa inlägg lottar jag ut Tjernobylbilder.

Stjärnfall.

I dag börjar barnen fritids och förskola. Jag var säker på att de skulle göra det förra veckan, men det var fel, vilket innebar att jag fick skaffa barnvakt då jag skulle jobba. Barnen har haft 8 veckors sommarlov, vilket inte är lika med att jag har 8 veckors semester. Men, vi har haft det mycket bra och jag är tacksam över det.

Jag har till exempel hunnit rensa en kvadrat i garaget. Det är jättebra. Det har bara byggts på under nio år, aldrig sållats ut något. Jag hittade den där torkvindan vi köpte för nio år sedan. Då vi skulle sätta ned den i jorden råkade vi göra ett hål just på elsladden som går mellan huset och garaget. Så allt fick bytas ut. Vi tappade lusten att börja om med torkvindan men jag har saknat att ha en sån. Perfekt att hänga lakan i eller handdukar efter badet. Mannen har inte velat ha den i trädgården då den kunde förstöra gräsmattan.

Detta bidrog till att jag fick fixa detta själv nu. Skynda mig innan mannen skulle komma hem från jobbet. Han tycker att jag ofta påbörjar projekt och sedan inte avslutar dem. Det stämmer. Jag var ytterst peppad och satt en hel dag för att gräva ett 50 cm hål till själva ställningen. Då jag var klar och händerna blödde skulle jag sätta i den där torkställningen. Men hela var hoptrasslad. Jag hade nu ingen ork kvar och lämnade skiten på marken.

Igår då jag hade samlat nya krafter och tänkte reda ut torkvindans snören, genom att klippa sönder den, satt det även fast en drake i den. Den där draken som jag hittat i garaget och rett ut alla snören för att barnen skulle ha kul på med den. Den var nu hoptrasslad med torkvindan. Jag klippte sönder allt. Jag slängde draken och trädde om torkvindan. Då jag skulle fälla upp den var en pigg borta så den gick inte att fälla upp! Jag kilade då in en stålpinne från det nya krocketspelet som ingen ändå ville leka med. För en stund kändes det lättare om jag skulle ha bott i lägenhet med ett en stor tvättstuga där jag kunnat hänga upp mina lakan.

Något med trädgården som är bra är att vi i år har fått äpplen för första gången på sju år! Vi har skitit i att beskära äppelträdet de två sista åren vilket nu har gett frukt. Vi gjorde lite äppelmuffins. Det var snygga muffinsformar i alla fall. Två av barnen fyller år nästa vecka, så nu är det bara att börja baka.

De två äldsta barnen har varit på kanothajk under fyra dagar. 11-åringen berättade att det var något av det häftigaste han hade varit med om. De hade paddlat på natten under en himmel fylld med stjärnfall. Som i en film. Helt overkligt. Detta innebar att jag fick ha TVn i vardagsrummet för mig själv. Trots att båda har egna TVaparater på sina rum vill de sitta och titta på olika youtubeklipp i vardagsrummet. Jag frågade på Facebook om tips på serie att kolla på. Jag fick 30 olika förslag. Första kvällen kollade jag på en serie, men somnade efter fem minuter. Andra kvällen påbörjade jag en ny serie, och somnade efter fem minuter. TYVÄRR!!! Jag hade längtat.

Tredje kvällen stod det mellan att gå på festlig fest på Roslagens Pridefestival. Detta lockade mycket, men jag åkte ändå hem för att kolla en serie. Sista chansen innan barnen skulle komma hem och ockupera TVn. Tyvärr var kontrollen borta, så efter en timmes letande gick jag argt och la mig. Ingen serie och ingen pride! Värdelöst! Inte ens något stjärnfall.

Men jag hann att dansa lite på Konsthallens takterass innan jag åkte hem från jobbet. Jag dansade med samma person som förra året. Supertrevligt och roligt. Jag tror att jag skrattade hela tiden då jag buggades runt i solen, i himlen. 

Det var en väldigt fin arbetsdag i Studion på Norrtälje Konsthall. Årets tema var mod, så pysslet bestod av att tillverka en egen medalj eller drömfångare. En del gjorde även partyhattar och annat. Det fanns även en populär "knappmaskin". Det var många som gjorde denna dag till en kärleksfull dag, trots att några stackare hade arbetat hela veckan med att riva ner alla affischer om Pridefestivalen.

Jag hade tillverkat ett örhänge, dagen till ära. Nu börjar hösten med nya utmaningar!

Lite färg.

Förra veckan lämnade jag barnen hemma en kortis för att åka snabbt till ett närliggande apotek för att köpa vårtmedel. Bredvid apoteket låg en sminkbutik. På sista tiden har jag upplevt att mina ögon har krympt en mm om dagen. Det har bara blivit små trötta glipor. Varje gång som jag har sett mig i spegeln har jag tyckt synd om mig själv. Nu tänkte jag råda bod på detta! Jag ville se ut som Marilyn Monroe! Trots att hon ofta kisar på bilder ser det ut som hon hade stora ögon, tack vare eyeliner.

Eyeliner hade jag inte ägt sedan jag gick på högstadiet. Jag var den enda kunden i sminkbutiken och sminktanten dök på mig och undrade om jag behövde hjälp. Helt osminkad tackade jag ja! Jag tog min chans att spela mer novis (om möjligt) än vad jag var angående smink. Först kom jag inte ens på vad det hette som jag sökte. En kajal fast som en tuschpenna sa jag. Kajalen jag har hemma är så trubbig så det gör jätteont och nästan blöder då jag försöker sminka mig med den, förklarade jag målande.

Sminktanten tog sin chans och visade mig en som var superbra för endast 450 kronor. Jag genomskådade snabbt bluffen och förklarade att det kan hända att jag endast kommer att använda eyelinern endast en gång. Hon visade mig då en för 100 spänn istället. Eftersom att hon inte hade något att göra i butiken, då där inte fanns några kunder, bad jag henne visa mig tips om hur jag bäst kan applicera eyeliner på ett trevligt vis.

Då hon närmade sig mig blev jag rädd. Jag hade ju tänkt att gå att shoppa på Coop efteråt. Tänk om sminkningen skulle bli dålig! Det hade varit jättekonstigt för mig om jag skulle handla mjölk. Istället väntade jag till att jag kom hem. Jag gick in i badrummet och började. Som av magi blev hela mitt öga svart! Inte ögonlocket. Eller det var snarare en grå hinna som la sig över mitt öga. Jag blev skräckslagen! Jag blev så rädd att jag inte vågade påkalla hjälp eller fotografera ögat. Istället började jag hysteriskt att tvätta det öppna och grå ögat. Till slut var det som lite svart slemmigt damm i ögonvrån kvar. Jag pustade då ut. 

Efteråt tänkte jag att det inte var så konstigt det som hände. Vått i vått som då en målar. Vattenfärg som läggs på en blöt yta flyter ut. Nu var det ju inte meningen att jag skulle måla i ögat, det var ett misstag som jag knappt märkte att jag begick, till en början. Det konstiga är att jag aldrig har hört talas om detta tidigare. Borde väl hända alla någon gång?

Snygg blev jag, som Marilyn typ. Men jag återgår till att spraymåla grejer istället. Det är det som jag är bäst på. Det går fort och jag behöver inte vara noggrann. Det är bara snyggt om det är slarvigt. Makeover på ett kick! 

Till exempel dessa stolar och soffa. Jag köpte allt på rea. En stol råkade vara grön. Men, den var på rea. Mannen som gillar stilrena saker bad mig att spraya den gröna stolen vit likt det andra. Istället sprayade jag allt det andra. Festligt!

Veterantraktorns dag.

I lördags var HELA familjen till Norrtälje, igen. Det var Veterantraktorns dag i Färsna, vid 4H-gården vi brukar besöka. Jag hittade min favoritbil, en sån där bil jag drömde om som ung, med exakt rätt färg.

Det blev godisregn och mina fyra barn var oförskämt bra på att roffa åt sig, jag som var orolig att det motsatta skulle inträffa så jag hade själv samlat på mig ett litet lager av godis.

Barnen fick även åka hölass en bra bit. Inte så där kort som man brukar få åka på häst eller liknande grejer under diverse jippon. 

Allt var härligt, inklusive vädret. Pappa var också med vilket var trevligt eftersom att han fick träffa många bekanta. På bilden pratar pappa med Michael Blum som är en riktig Rospigg och Norrtäljeguide. Han har mycket trevliga båtutflykter och visningar till Saltkråkan. Det var några år sedan jag var med på en men jag drömmer om att snart åka på en till. Sist åt jag våfflor vid snickargården. Och jag var den ljuva Malin.

Bengt Ericsson som bland annat (mycket annat) är en av eldsjälarna i Veterantraktorklubben hade fixat dit det bästa bandet! Supertår orkestar, som under våren varit aktuella på SVT. På en låt spelade bandet till rytmen av en traktor. Det var coolt.

Självklart bjöd musiken upp till dans, det spratt ju i bena, och för en gångs skull så fick jag in rätt rytm. Jag brukar alltid dansa jättekonstigt. Det gör inget för mig eftersom att jag tänker att det är bättre än att inte dansa alls. Men jag vill ju inte att bandet ska tro att jag hånar dem. Nu dansade jag som en prinsessa från Balkan.

Min pappa var för några år sedan med bandet på turné till Balkan. Vilket bidrog till att två i bandet, en är min bror, kom fram och spelade mot min pappas kropp så han riktigt kunde känna musiken i sig. Det var fint och rörande då pappa själv varit mästare på trumpet. Pappa lyckades i alla fall trycka på ventilen för ”spottet” som samlas i trumpeten. Det landade mjukt i knät.

En härlig dag. Ser fram emot nästa år!

Kommande lördag, den 13 aug, i Norrtälje är det Roslagen Pride. Då jobbar jag i Studion på konsthallen. Välkomna! 

Lördagen efter det, den 20 aug, har min pappa Johnny Grandert vernissage i Norrtälje på Galleri Gillet. Välkommen!

Tecken.

Jag och min vän som bor i Åkersberga, grannkommun till Norrtälje, vi mötte varandra ute i skogen för att spontant uppleva våra omgivningar tillsammans. Det var inte planerat att vi skulle uppleva så mycket, vi skulle bara fika på Drömkåken. Där skulle jag vilja bo. Allt är färgglatt, de är om möjligt ännu fixerade vid sprayfärg än vad jag är. I alla fall av att måla allt! Speciellt i pastelliga färger. Även deras bakelser är drömlika. Superpimpade med extra allt. Riktiga bakelser. 

Jag berättade för min vän att jag just lyssnat på en dokumentär om en nunna som jag gärna ville besöka, jag fick ingen vidare respons på detta. Efter detta svullande fick vi ett strängt behov av att bada. Vi bestämde oss då för att åka till ett kalkbrott eller grustag eller gruva eller vad det nu är. På vägen dit passerade vi, som av en slump, Heliga Birgittas bönegrotta. 

Där hade inte jag varit sedan gymnasiet då hela klassen blev tvingad att promenera några mil längs den gamla järnvägen, från Norrtälje till Finsta. Då tyckte jag att bönegrottan sög lika mycket som mina skavsår jag fått av promenaden. 

Vi stannade och bad. Ena barnet var säker på att katten var Heliga Birgitta och ville ta hem den, ett annat barn ville karva ut guldet ur gruvan, jag kände mig mest frälst och bönhörd. Doppet i den där kalkstensbadplatsen gav mig en känsla av pånyttfödelse. Jag kände mig yr och helad. Jag gick på vattnet.

Min vän och jag fortsatte att se tecken hela tiden på vår resa. Det blev som ett pilgrimståg i Roslagen. Vi åkte vidare till Largen. Det är en av de renaste sjöar i hela Sverige! Där drack vi vattnet och kände att det var heligt, som ett dop. Vi var tacksamma för vattnet och jorden Gud hade givit oss. Min vän som gått ur Svenska kyrkan började sakta att ändra sig. 

Det började att bli sent och vi bestämde oss för att bada i det rena vattnet nästa dag igen. Vi hade passerat en trevlig växplats som vi också ville besöka. På kvällen, som ett tecken från Birgitta, såg jag om växplatsen i Nybyn på Facebook. Vilken slump. Det stod att där fanns en riktigt gammal byggnad som jag självklart ville se!

Men, första stoppet blev på Wira bruk. Detta tillhör inte Norrtälje kommun utan Åkersberga kommun, men de växer ju ihop. Under en vecka varje sommar är här livat med teater och tidsenliga lekar mm. Inte just denna vecka dock. Vi vandrade runt bland de gamla husen och vattenfallen och de imponerande smedjorna. Helt klart magiskt.

Efter detta tog vi ett dopp i den rena sjön Largen igen. Sen vidare mot Växplats Nybyn. Ekologiska och helande och läkande växter. Känns lite som hos Antropologerna i Järna med den fina lilla shopen. Jag köpte ekologisk basilika. Om en vecka är det självplock i blomsterhagen.

Vi blev visade till det gamla huset jag läst om på Facebook. Även detta en tidsresa. Det är inget museum, bara välbevarat. Det är från 1700-talet och  senast renoverat lite grann på 40-talet, om jag minns rätt. 

Eftersom vi nu var så heliga tänkte vi avsluta med ett besök på närmsta kyrka. Skederids kyrka, som turligt nog var öppen. Utanför stod Heliga Birgitta och välkomnade oss. Jag hade 50 spänn vilket gjorde att jag var tvungen att köpa 10 ljus. Vi tände ett för Heliga Birgitta, ett för en död fågel som inte gick att rädda, resten tände vi för de vänner vi har som har dött i förtid. Längst in i kyrkan fanns ett museum om Heliga Birgitta. 

Två dagar som spontanturister i vår egen hembygd. Så grymt! 

Äldre inlägg

Nyare inlägg