Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg i kategorin Spaningar

Tillbaka till bloggens startsida

Gängen från orten.

I onsdags tipsade jag om en ny bok, Dopning, dieter och drivkrafter av Katarina Johnson och Mats Kardell. Jag har själv fått äran att arbeta tillsammans med Katarina Johnson. I januari följde jag med henne på en intressant och viktig resa i Rinkeby med omnejd. Katarina har skrivit ett oerhört viktigt reportage om "Gängen från orten" i tidningen Narkotikafrågan.

 
Tillsammans med två poliser åkte vi runt till olika platser viktiga i sammanhanget. 

Det var källare och torg. Jag var med i egenskap av fotograf. Texten går att läsa på webben, vilket jag rekommenderar alla att göra sig för att bilda sig lite extra. Mina bilder kan ses om du "bläddrar" i tidningen på webben men här har jag också lagt lite halvtaskiga bilder av bilderna i tidningen.

Jag fick helt klart nya perspektiv under dagen och mötet med poliserna var fantastiskt. Nu var ju inte jag reporter, så jag fick anstränga mig för att vara tyst och inte fråga, det skötte Katarina proffsigt, men den värme som poliserna utstrålade sitter fortfarande kvar i mig. Det engagemang och ärliga intresse se verkade ha för sitt jobb. Heja poliserna! Vilket jobb ni gör! Ni är lite som lärare, som kämpar och engagerar sig men ofta får skit.

Jag säger bara LÄS!

Fördomar, föreställningar, förutfattade meningar.

Jag brukar inte kolla på Stjärnorna på slottet, men av en slump gjorde jag det. Morgan Alling var stjärnan denna afton. Han berättade om sin uppväxt då han som fyraåring bodde i en kartong under en bro med sin mor och sedan i olika fosterhem där han blev slagen mycket illa. En väldigt gripande berättelse, nästan ofattbar för mig som har haft en sån bra barndom. Detta ger en perspektiv. Men, Morgan fortsätter att berätta om hur hans liv blev bra och han berättar på ödmjukt vis, nästan förvånat, om sina framgångar.

 

Då avbryter Claire Wickholm och matar på om att hon tycker att han är självgod. Hon fortsätter och fortsätter. Fruktansvärt pinsamt. Hon påpekar även att det var fint och romantiskt för honom att bo i en kartong. Istället för att vara glad för hans skull så kränker hon honom och kallar honom för Lilla Mogge, eller liknande. 

Innan har jag inte tagit någons "parti". Såna fall Claire Wickholm. Och det vittnar ju bara om mina förutfattade meningar. Hon köpte nämligen en gång ett kors av mig på Konstfacks julmarknad. Därför har jag gillat henne, vilket är mycket märkligt. Det blir ännu märkligare då jag tänker på att hon var en av de få som köpte detta kors. (ett snyggare än det på bilden) De andra besökarna sa att det var det fulaste de sett på hela julmarknaden. Det stod god jul på det, som en påminnelse i julkommersen. I programmet uttrycker också Claire att hon gillar fula saker.

Hon är däremot mycket spänd på nästa programs huvudperson, Amanda Ooms. Detta gör mig illamående, det känns som att hon redan har skapat sig en bild av folk som hon sedan matar på av det hon vill ha. Jag ser även programmet med Amanda Ooms. Henne har jag också gillat innan utan att ha någon koll över huvud taget på henne. Hon är nämligen en nära släktings nära släkting. Endast på grund av detta har jag gillat henne.  

Jag upplever Amanda minst lika "självgod" som Morgan Alling. Men det säger inte Claire ett ord om. Jag tänker bara att det är kul att tjejer har bra självförtroende och tar för sig och pratar om sina styrkor på detta vis. Som en man skulle kunna ha gjort. Även Amanda har haft en svår uppväxt. Och ett spännande liv.

Det jag tar med mig från dessa program är att vara ännu mer ödmjuk inför folk. Det går aldrig att veta vad folk har varit med om. Och försöka att ta bort alla föreställningar om folk. Det är svårt. Att försöka inte döma. Min bild av dessa tre stjärnor är berikad! Och trots en lite skum pappa är jag tacksam för min rika uppväxt.

Kläder och konst.

Nu är jag berikad igen. I går var jag på Liljevalchs och inspirerades till att skapa. Barnen och mamma var med. 

 Barnen tyckte också att det var intressant. Det yngsta barnet gick mot en vägg och ett elementskydd ramlade ned. Vi sa till en vakt som lamt skrattade lite och sa att det händer då och då. Hen gjorde inget åt det, sa inte ens tack, jag ska kolla upp detta. Då kände jag att det var en skön inställning. Jag är van att ha sånt ansvar i mina jobb jämt, man ska springa hit och dit och fixa grejer så att alla ska vara nöjda. Främst föräldrar.

Det fanns en stor sal där barn hade möjlighet att skapa i textil, en skaparverkstad. Även där var det lamt. Tre arbetare stod och snackade med varandra. Vi frågade lite försynt om vi fick pyssla lite. -Ja.
Inget mer. Inte välkommen, inte varsågod, titta här osv osv. Jag tänkte då också hur jag alltid gör allt som står i min makt för att välkomna folk då jag har skaparverkstad. 

Mina barn fick stöttning till slut och vi alla var nöjda. Jag är nog bara skadad av att stå till tjänst hela tiden så jag har så höga krav på andra.

I dag åkte jag in till stan igen. Det händer inte så ofta annars. På bussen satt en person och pratade med mig. Han kan ha kommit från Rumänien, Irak eller Spanien. Jag var osäker. Han pratade och pratade. Han var säker på att jag kom från Polen. Han hävdade det. Jag hade en sån lång näsa som de i Polen har. Han gav sig inte! Jag kunde absolut inte vara svensk! Det är inte första gången någon har trott detta, vilket kan vara bra till min resa i april då jag reser till Polen. Själv påstod han att han var Italienare.

Jag besökte min bror på hans jobb på Edblad. Jag gillar deras sobra inredning, smycken och kläder mycket. Jag köpte detta snygga halsband som brorsan har designat tillsammans med Edblad. Han påstod att det var en kotte. Jag tycker att det påminner om en blandning mellan Dödsstjärnan och Tetris. #stoltsyster.

Taggat med: 

,

Den spontana festen.

Många har nyligen lagt ut festliga bilder från nyårsafton på sociala medier. Det är ju roligt! Många har även skrivit om hur jobbigt det är med nyårsafton på grund av kraven som ställs att det borde vara roligt på årets sista kväll. Själv har jag aldrig upplevt en speciellt festlig nyårsafton sedan jag var liten då mina föräldrar alltid hade fest. Det dansades och spelades musik och alla var glada. 

Det är förväntningarna som sätter käppar i hjulen. I lördags då hade jag det så trevligt, precis som en perfekt nyårsafton skulle kunna vara. Så jag tänker att jag skiter i nyårsafton i framtiden och är glad för de tillfällen som kommer.

Det som hände i lördags var att min ena bror erbjöd sig att komma tillsammans med sin tjej och en trumkompis som kunde trumma med sjuåringen. Eftersom att jag är trött och har höga krav så känns det inte lockande från början, jag visste inte om någon ville äta middag, så jag hade inte handlat något. Sjuåringen som först var jätteblyg och absolut inte ville spela, fast jag visste att han egentligen ville, mutade jag med veckopeng, -om du spelar med den som kommer så får du pengar! Självklart tyckte jag att det var jätteroligt att alla skulle komma, jag vill bara att alla ska ha det bra. Så jag sätter käppar i mina egna hjul. Och sjuåringen hade aldrig haft det bättre! Han och besökaren spelade på var sitt trumset, de övade och hade föreställning för oss. De höll på under flera timmar.

Då en av gästerna var vegetarian så trollade jag fram en vegetarisk buffé ur mina gömmor. Det blev jättebra. Och festligt! Mycket bättre och godare än att ha ångest över den perfekta nyårsmiddagen. Det roligaste var att alla stannade kvar till midnatt och JAG fick vara med och jamma. Jag började på cellon men gick snart över till flöjten. Instrumenten cirkulerade runt och jag kände mig verkligen lycklig. Det brukar inte finnas så många som vill spela med mig annars, och dessa var ju verkligen proffs! Gästerna spelar bland annat i ett balkanband.

Nu är ett av mina mål att lära mig att spela lite Star Warslåtar på cellon under våren! Och bjuda hem fler folk, på ett opretentiöst vis!

Flöjt-Idol.

Trevlig första advent!

Själv har jag haft den bästa helgen på länge. Det innebär att mannen har varit hemma och vi har hunnit göra en del småärenden samt inte haft några tider att passa. Superskönt eftersom att jag är förkyld. (Mannen ska bort resterande helger innan jul, skönt, så får jag julefrid).

I dag var min vän med barn på besök. Det var supermysigt. Hon är en av mina topp-fem-bästisar och påstod att hon inte hade varit här på flera år! Vi har dock träffats på andra platser. Vi har bland annat hemmaspa varje år, men det var visst ett tag vi var i mitt hem. Hon är så positiv och frågade hur det gick med mitt flöjtspel. Jag frågade om jag fick spela några julvisor men hon sa att det inte behövdes, hon mindes hur bra jag var.

I fredags var det semifinal på Idol. Denna säsong har jag inte följt programmet, jag kände inte till någon av deltagarna. Eftersom att showen spelades in gångavstånd från hemmet så gick jag dit med elvaåringen samt bästis och mamma. Mamman hade fixat ståbiljetter till oss, billigt. 

Jag hade inte hunnit reflektera över situationen innan, och efter en lång arbetsdag var det främst trevligt med en aftonpromenad till showen. Barnen var så lyckliga, mitt barn var så där glad så att jag blev rörd.

Vår ståplats var precis i linje med idoljuryn och plattformen där idolerna blir intervjuade och vi riskerade att bli i bild. Det var ju jättekul för barnen, självklart, men det ger ju också krav om att applådera, dansa, se glad ut osv. Jag gjorde mitt bästa, men ingen såg mig på TV!

Jag tog snabbt av mig skorna för att lufta lite, att stå så där i flera timmar är ju inte önskedröm en fredagskväll. Plötsligt ser jag en snubbe stå en halvmeter från mig, vänd mot mig och bara glor. Jag försökte att ignorera. Han stod så i en hel timme. Jag kände mig superrädd. Jag var tveksam att gå till Idol överhuvudtaget på grund av olika katastrofer som kan hända i folkmassor. 

Att ha någon som iakttar en konstant är oerhört nervöst. Men jag försökte ignorera, jag klappade och vinkade, dansade och försökte se glad ut. Jag tänkte sedan om han var förbannad över att jag hade tagit av mig skorna, men såg sedan, då jag vågade titta på honom, att han var en vakt. Han fick nog inte vända sig mot scenen, han fick bara glo på mig och jag hoppas att han hade det kul. Det hade faktiskt jag!

Taggat med: 

, , ,

Fotograf, förskolepedagog och Pridejobbare.

Jag lyfter ofta andra personer här. Det är viktigt! Det händer mig själv inte så mycket så det är värt att lyftas. Men nu! känner jag mig faktiskt lite aktuell. I alla fall har jag tre grejer jag vill göra lite reklam för eftersom att jag är stolt. 

Imperial State Electric ger nu ut skivan Honk Machine. Jag har ju stolt skrutit om att två av mina brorsor har gjort omslaget!!! Men vem har tagit denna bild som jag hittade på SR. Jo jag. En gång då jag var ung och hade bra självförtroende såg jag mig som en fotograf. Vad är en fotograf? I detta fall var jag en fotograf till detta coola och aktuella band! #skryt. 

Nu i veckan kom det nya numret av tidningen Förskolan. Där är det två uppslag om mitt arbete och mina barn,

Och mitt namn nämns. Detta reportage gjordes i våras och det är fantastiskt roligt att se och läsa om nu då jag inte träffar dessa barn igen. Text av Marie Bengts. Hon skriver fantastiskt och målande. Som en berättelse. Hon har nog mitt drömyrke. Skriva och dokumentera sådant som jag tycker är viktigt och intressant. Detta reportage beskriver ett av våra äventyr, om gemenskap, genuspedagogik och framför allt ett äventyr tillsammans. Vi kompisar. 

Sist men inte minst vill jag säga -Välkommen till Roslagen Pride på lördag i Norrtälje. 

Jag och min kompis kommer att ha så roligt där.

 Välkommen att delta i vår station. Min favorit -sprayburkar!!!
 

Mystroll. Det är insidan som räknas.

Det finns en person som är så genomfin och trevlig och bra. Hillevi Wahl! En vän som till exempel har stöttat mig i personliga frågor som jag inte vill nämna men även hjälpt mig att få utmärkt hjälp angående ryggsmärtor. Jag ville gärna hjälpa tillbaka. Hon är så cool, mycket coolare än jag, och sa att jag kanske kunde graffa lite med hennes barn! Det hade ju vart grymt kul, men det var ju inget som jag behärskade, MEN något som jag skulle ha kunnat lära mig för Hillevis skull! 

Trots mina graffitti-okunskaper så blev jag bjuden på hennes 50-års fest. En fest där hon bara bjöd dem hon ville, inte de hon kanske borde. De hon mår bra av. Det är något av de finaste komplimangerna som jag har fått under hela mitt liv! 

Jag har själv läst flera av Hillevis böcker och skrivit om dem här. Barnböcker och en familjebok bl.a Experimentet. De är så himla bra. Bra är ett bra ord. Men Hillevi har även skrivit om svårare ämnen och i våras var Hillevi med i Tvprogrammet Djävulsdansen om medberoende. Hon vet hur det är att vara utsatt, och vurmar även för de utsatta. Eller hon bryr sig om människor som bryr sig om. Hon ser personen. Hon är intresserad av personer. Så upplever jag det.

På hennes trevliga 50-årsfest träffar jag även en annan bekant som jag också har skrivit om tidigare. Lotten Sunna. En oerhört cool brud som hade med sig en förtjusande födelsedagsgåva. Ett underlägg som hon hade tillverkat själv. Annars graverar hon gravstenar i samma teknik i sitt eget företag Eaststone.

Jag pratar också med en kille fylld av tatueringar. På halsen har han en på Cornelis Wreeswijk. Ni som känner mig vet att jag älskar Cornelis! Och andra melodiska melodier. Så vi pratar lite kring musik och jag får även höra lite av denne intressanta persons liv. Många av tatueringarna beskriver detta. Det är insidan som räknas är tydligen den mest tatuerade sången, skriven av Mange Hellberg. Vilket jag själv alltid har jobbat för.

Helt plötsligt ska den hemliga artisten uppträda och det var just denne tuffa Mange Hellberg som jag stått och pratat med. Hans texter och melodi berörde. Inte ett öga var torrt. Hans texter om utsatthet blev så starka då de var så ärliga. Jag blev helt tagen och har nu fått en ny idol. Jag utvidgar mig från Cornelis, Dolly, Cohen. Förutom First aid Kit är Mange Hellberg min största svenska  idol! Han sjöng och berättade om att han förut var tuff då han var full. Han var sjukt tuff nu, nykter. Han var ärlig och okonstlad. Det är något som jag vill ta efter. Under en sekund var jag förvånad av Hillevis val av musiker. Men varför var jag det? Han var ju klockren på alla vis. Hillevi kallade honom för ett riktigt mystroll. Det tycker jag att Hillevi också är! Tack Hillevi för att du finns och är så fantastisk! Det är insidan som räknas.

Dunka dunka, huvuddunk och diskdunk.

I går festade jag till det och gick på klubb med min vän. Det var roligt och vi var på riktigt partyhumör. Det var mycket länge sedan som jag gick ut. 

 

Mina bröder har gjort omslaget till Imperial State Electrics nya album som kommer ut i augusti. GRYMT!

Därför var det lite intressant att se detta band på Debaser Strand. Han till höger på scen är jag mest intresserad av, tyvärr ställer jag mig alltid på fel sida av scen så jag kommer långt bort från honom.

De var så bra att jag tappade hakan och tungan. 

Även Radio birdman spelade. De var ascoola och såg nästan döda ut. De var mycket gamla men still going strong. Tänkte lite på mannen då jag såg dem.

För övrigt så väckte mannen mig kl sju på morgonen. Min enda sovmorgon på hela sommaren. Jag och min vän hade ätit middag här innan vi gick på konserten och vi hade inte diskat. Mannen älskar dock att diska, HÖGT, så mitt huvud dunkade i takt till diskskrammel och jag kunde inte somna om. Nu har han åkt till Bråvalla för att spela lite och jag ska sitta här och glo lite innan barnen kommer. Jag kom nu på att jag sa till en kille på konserten att han kunde swisha mig pengar för en skiva, vilket han gjorde, jag måste nog fixa lite med det nu.

Taggat med: 

Låt oss fröjdas.

När jag gick hem häromdagen kom en varm sommarvind mot mig. Himlen var alldeles blå och löven på träden vibrerade. En känsla från barndomens skolavslutningstider, studentuppvaktningar och andra terminsavslutningar svepte över mig. Tiden är här för barnens olika aktiviteters festliga avslut, även jobbet ska avslutas med olika festligheter. För mig är det mest stress, men som barn upplevde jag det som en härlig tid.

För några år sedan var jag klassförälder i ett av mina barns klass. Vi anordnade en picknick där vi serverade korv och fika, så att det skulle bli lika för alla! Så att inte någon skulle känna sig utanför. Vi diskuterade hur vi skulle skriva på inbjudan angående dricka. Vi diskuterade om alkohol skulle få förekomma. I egenskap av lärare kände mig lite tråkig som påpekade att jag minsann trodde att det var förbjudet att ha alkohol på sådana här tillställningar. Jag kände mig lite som en glädjedödare, men vi kom snabbt överens om att alkohol inte var ett måste.

Under den senaste veckan har jag varit på två avslutningspicknickar med mina barns olika klasser. Det har varit trevligt, men stressigt att göra en trevlig picknick som barnen inte skulle skämmas över. Det hade varit bättre om alla hade blivit bjudna på en korv! Vad jag såg hade ingen med sig alkohol till picknicken. Bra.

Jag minns många familjefester som midsommarafton då de vuxna blev mycket fulla, de satt och skrattade och rökte. De sjöng långsamma sånger och såg ut att nästan ramla av stolen. jag tyckte detta var mycket roande och spännande att se dessa vuxna vara på ett helt annat vis än vad jag var van att se. Det var som att vi barn vann eller något. Vi såg de vuxna på detta pinsamma vis. Vi hade övertag.

Ett av de starkaste minnena var då jag var med på en båtutflykt, jag var kanske 10 år. Det var någon typ av avslutning för en revygrupp där min pappa hade varit musiker. Aldrig tidigare hade jag sett så fylla typer! Även detta roade mig. MEN! Det var ju inte mina föräldrar som gjorde bort sig. Det var ju andras föräldrar, de andra barnen jag lekte med. Det var deras föräldrar som jag tyckte var så intressanta då de låg och rullade på båten. De barnen tyckte troligtvis inte att detta var så festligt alls.

Min upplevelse är att det inte dricks lika mycket idag kring barn som på det glada 70-talet. Men jag ser ju inte allt. Alla tycker inte att det är lika roligt, många lider mycket. Då det var fest när jag var liten så var en av mina föräldrar helt nykter så att någon kunde hålla ställningen och köra bil hem. Det var alltid mamma, för pappa tyckte att hon drack så lite så det var inte värt att hon drack.

Trevlig sommar, små och stora.

Taggat med: 

, ,

Äntligen, en mening med att bo i hus.


 

I helgen invigde vi vår nya altan och firade brorsans födelsedag. Det är så härligt att ha en altan efter 8 år i hus. Nu ska vi börja socialisera oss mera. Pappa kom och fick titta på filmen om katten Blixten medan vi andra fixade. Pappas katt heter nämligen också Blixten och ser ut som Blixten i filmen.
Före.Efter.

På ena sidan altanen har vi det vackra stora rosa trädet, som mannen egentligen ville ta ned. Och på andra sidan lite syrener som snart ska slå ut. 

Runt om sår vi gräs för tredje gången under dessa år. Vi har röjt runt flera gånger pga dränering och annat. Just då vi fixat vår efterlängtade altan kom vår nya granne och sa att han ska bygga ut sitt hus mot vår tomt och lägga på en våning!

Jag blev asdeppad och ville flytta på en gång. Detta skulle innebära skugga hela tiden på vår altan! Först skymmer vårt eget hus och sedan grannens. Jag drömde mardrömmar och svor om dagarna. Grannen lugnade då med att det skulle ta några år men började istället bygga en gigantisk pool precis vid tomtgräns och skjul som är över 2 meter högt. Så nu får vi skugga från det istället och jag kan inte smygtitta på då grannen badar. Funderar dock på att göra en hemlig gång till andra sidan så jag kan ta mig ett aftondopp.

 
Pappa -07
Ja, tomten ser verkligen helt annorlunda ut än då vi flyttade hit. Men nu äntligen kan vi få börja plantera på tomten, och hoppas på att vi inte blir för oense om vad. Vi har byggt planteringslådor vilket känns oerhört trevligt. Sen ska jag skörda, om inte något djur hinner före. En låda är fylld med gamla potatisar som jag hittade i kylskåpet.
Förebild.

Då snickaren ändå höll på att göra altan frågade vi om hen inte kunde göra om det gamla mörkna planket som väter mot en annan granne. Denna granne har bott där typ 100 år och har tidigare varit skeptisk mot att vi skulle sätta upp nytt plank, ty grannen hade hållt på att laga och fixa och lagt ned så mycket tid på det gamla planket. En dag då jag kom hem från jobbet var där plötsligt ett nytt plank! Det var snyggt, men vi hade ju inte frågat grannen ordentligt, sist vi pratade om det var säkert 2 år sedan. Vi ringde på för att be om ursäkt men grannen var bortrest. Förebild.

 Efterbild.
Jag drömde riktiga mardrömmar om att vi blev stämda för planket, trots att vi betalade. Snickaren hade ju varit på grannen tomt också, och grannen hävdade i drömmen att vi hade passat på då hen var bortrest! Jag hade superångest!
Efter en vecka ringde det på dörren och där stod grannen. Som var glad och tacksam och undrade om hen var skyldig något. Hen tyckte att det var jättelikt! Så skönt! Nä, tack, sa jag och visade istället runt i vårt kaotiska hem. jag hade inte vågat bjuda in den grannen innan. Hen var så bra vän med vårt hus tidigare ägare och jag blev  lite nojig av någon anledning. Vi hade en trevlig stund tillsammans och dagen efter hade grannen köpt massa jordgubbar och frön att plantera. Som tack för planket!
Även våra andra gäster kom med olika växter och skott till trädgården, vilket är mycket uppskattat nu då allt måste göras om.
Vi har haft några plankor skräpandes på vår tråkiga framsida i väntan på att forlas bort. Helt plötsligt var där flera svarta sopsäckar med elkablar som någon bara dumpat mitt i natten. För att hjälpa till med skräphögen?! Skäms.

Framsidan ser mycket tråkig ut, men det gör inget. Då kanske det inte kommer några tjuvar. Nu ska jag försöka njuta i sommar på min altan och njuta av att jag inte har små små barn som måste passas hela tiden. Och jag hoppas på lite fikabesök.

Taggat med: 

, , ,

Äldre inlägg