Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg i kategorin söndagsporträttet

Tillbaka till bloggens startsida

Söndagspersonen Tobias Egge.

Tobias Egge är han som jag brukar kalla mannen här bloggen. Jag har inte nämnt honom vid namn här innan, och inte heller nämnt vilket band han spelar i. Men det gör jag nu, Imperial State Electric. Det är rock. 

Det började för ca sex år sedan. Vi var ganska nyinflyttade i vårt hus och försäljare ringde hela tiden. Det var om larm, strumpor, försäkringar osv. Tobias var så vänlig mot alla och blev nästan övertalad till att köpa vad som helst. Nästan att gå med i Jehovas till och med. Om jag svarade i telefonen så sa jag alltid att Tobias var borta och att de kunde återkomma om ett halvår eller så där. Jag ville skydda honom. Efter en Nicke Andersson ringt ett antal gånger, och jag svarat att Tobias var borta i det ena landet efter det andra, och Nicke till slut talat in på telefonsvararen, meddelade jag Tobias vem som hade ringt utan förståelse vad detta skulle leda till. Nicke Andersson är sångaren i bandet. Resten av medlemmarna är också mycket trevliga.

Många tycker att Tobias ska sluta spela eftersom jag har dragit ett för stort lass hemma. Jag tänker att en dag är det min tur och då får han dra det tunga lasset. Det är ju så att vi båda har intressen, som vi är, på ett vis. Tänk om någon sa till mig, sluta pyssla, sluta skapa, sluta möblera om osv. Det skulle inte gå. Mitt liv skulle bli tomt. Jag kan inte be min man sluta spela, jag vill inte förstöra för någon annan. 

Det är bara andra musikerbekanta som inte förstår att det ibland kan vara tufft hemma hos oss. Troligtvis på grund av att de inte har fyra barn, troligtvis inget barn. De har inte heller ett renoveringsobjekt som måste skötas. Inte heller ett annat jobb. Tobias har ett annat jobb som kräver oerhört mycket av honom så det ultimata vore att han blev så känd och rik så han inte behövde jobba mer. Eller att jag blev det.

Tobias har alltid spelat. Först trummor, men hans bror blev bättre än honom, så då satsade han på gitarr istället. Han är bra på det, tror jag. Då vi var nykära spelade han ofta gitarr och sjöng. Gärna Kungens man, Cornelis och Parton. Sen framkom det att han inte gillar lägereldssånger så nu sjunger vi inte mer tillsammans.

Jag har erbjudit mina tjänster många gånger till Imperial State Electric. Jag kan sjunga lite, dansa lite, spela lite flöjt eller fotografera dem. Men utan resultat. Jag fick inte ens vara med i deras musikvideo! Men det fick andra bekanta! Nu känner jag att de är de som får stalka mig istället för tvärtom. 


En gång satte jag dem i min soffa, bjöd på glass och jordgubbar, tog fram flöjten och spelade för glatta livet, samtidigt som jag dansade lite sexigt kring pelaren.  Bandet satt tyst och snällt, utan att röra en min och lyssnade. Sedan fick de önska en sång, Nicke valde Idas sommarvilla. Det värsta är att jag tror att alla trodde att jag var seriös. Jag skojade ju lite, det var som en performance. Men bandet tog seden dit de kom.

De har ju repat hemma i vår källare under dessa år. Det har varit bra på det viset att mannen har hunnit se barnen en liten stund på kvällen, ibland kunnat hämta barn från scouter osv. Däremot har barnen fått somna till dunka dunka. Tobias tror dock inte att det låter upp något alls… Nu har jan slaktat en soffa och tryckt upp lite kuddar här och var. Femåringen är uppväxt med bandet och tycker själv att han är en bandmedlem. Då han var ett år blev han mycket förnärmad om han inte fick följa med ner i replokalen. Han brukar sitta i en fåtölj med hörselskydd och en gitarr. Annars så trummar han nästan hela tiden på vad som helst som inte är så uppskattat varken hemma eller på förskolan.

Nu är mannen, Tobias på turné, nästan fyra veckor i streck med några dagar hemma då och då. Det är den nya skivan Reptile brain music som spelas. Nu på fredag på Kägelbanan, Stockholm. Då ska jag gå och lyssna, eftersom de repar här hemma så kan jag de flesta låtar och jag gillar musiken ganska bra. Tobias har skrivit och sjunger en låt på skivan, Stay the night. Kanske handlar den om mig, kanske inte. I vilket fall har jag starka planer att följa med på nästa turné till Japan. Tyvärr backade jag in i en bandmedlemsbil här om dagen, så jag vet inte om det kommer att gå.

Lycka till Tobias. Du är värd all framgång, men snart är det min tur!

Söndagspersonen Linda Goncalves.

 

Jag har en härlig svägerska. Linda Goncalves. Jag är glad eftersom hon och brorsan äntligen har flyttat till Stockholm, en lägenhet på Söder med kakelugn. Det passar dem perfekt. Min bror som gillar att göra upp eld och allt. Och nu kan jag hänga med dem mer. Linda har blivit som en syster för mig. Jag har skrivit om henne flera gånger förut. 

Hon virkar fantastiska skapelser, här över en fin virkad krona till mitt barns doptårta. Detta ligger i hennes Portugisiska gener… Jag frågar ibland lite försynt om jag inte kan få åka och hälsa på hennes släkt i Portugal och ha det lite härligt, inget vidare gensvar på det än. Däremot så hjälpte hon mig att översätta texten i den Brasilianska tidningen Veja, som jag var med i förra året!

Linda är dock på turné under perioder. Hon jobbar som maskör på olika teatrar och operor. Hon är grym! Och innovativ! Orfeus på Orionteatern såg jag, den var verkligen fantastisk med dess scenografi och huvudbonader, som just Linda bidragit med. 

Linda har ställt i en del av mina konstprojekt och i somras ställde jag upp för henne. Hon behövde statister till Never trust a smiling hippie. Jag ställde upp och blev skitsnygg, tack vare Linda! Däremot var jag en usel skådis som hade rymt om det inte var så att jag satt fast i en buss. 

Förra veckan hängde jag i Lindas studio som hon har tillsammans med några andra maskörer. Det var det vackraste stället på jorden. Kitsch vart jag än såg. Och kreativt. Vilken dröm att få hålla på med sånt man gillar, i en fantastisk ateljé med fantastiska människor!

Eftersom grejerna ändå fanns och jag hade fått så lång lugg så jag hade varit tvungen att lägga den som en tidig nittitalsvariant, så klippte hon mig. Vilket jag njöt av.

 

Speglar och vackra saker överallt!
Jag blev jättefin tycker jag. Men, lite blyg. Som en liten flicka.

Men, eftersom Linda är en maskör så hade hon en mustage på lager.

 
Och det var helt otroligt vilken pondus den medförde. Jag blev snyggare och mer självsäker. Det coola var att Linda alltså gjort mustagen, och massa peruker, strå för strå. Det är ett tålamod som inte alla besitter att göra en peruk! 

Men om det är någon som vill anlita Linda, är det bara att ställa sig i kön. 

Jag tror och vet att hon är den perfekta, då det gäller allt inom teater. Hon har själv gått en skådisutbildning, jobbat som lärare på Ung teater, där hon även gjort supersnygga affischer, fantastiska scenografier och kostym. Hon har även konstnärlig utbildning och maskörutbildning. Alltså hon har ju koll på alla delar i teatern, så hon måste ju vara perfekt att ha som arbetspartner med sin kompetens, erfarenhet och profession. 

Jag tycker mycket om min svägerska och tycker att det är speciellt kul med hennes kreativa sida. Men Linda är även sjukt rolig och för några år sedan var vi till Berlin tillsammans och skrattade sjukt mycket. Så nu vill jag börja hänga mer, kanske ut och resa, kanske till Portugal...

Taggat med: 

, ,

Söndagspersonen Anita. Akvarellisten.

"Det är vattnet som får färgen att sjunga! Cést l´eau qui fait la couleur chanter!"

Häromdagen var jag på min mamma Anita Hillgren Granderts vernissage på Norrtälje bibliotek. Det var trevligt. På hennes senaste utställningar har hon visat kinesiskt tuschmåleri, så detta blev som en frisk fläkt med havsstenar i akvarell. Jag tycker att dessa filosofiska bilder passar mycket bra på biblioteket. 

Utställningen pågår några veckor till så det är bara att titta, beundra och slutligen köpa. Om du är intresserad av kinesiskt tuschmåleri, så har min mamma en tuschkurs på Folkkulturcentrum i Hjorthagen under fem tillfällen i mars!

Min mamma gillar inte bara att måla. Hon gillar även att laga mat och umgås med tanter. Så efter vernissagen så kom massa damer hem till henne och smaskade. Jag med. Även en rundvisning i den lilla ateljén bjöds det på. Jag blir lika fascinerad var gång jag ser dessa alster. Min mamma är mycket sakkunnig, och jag bara gör.

Det var tydligen Tulpanens dag och jag fick ta hem några. Krispiga… 

Jag brukar prata om att jag gör saker för husbehov, limmar ihop gamla grejer, syr ihop något i all hast osv. Men mamma har verkligen gjort "riktiga" grejer för husbehov. Som till exempel ett hörnskåp, silverservis, växtfärgade vävda filtar och mattor. Dessutom en säng, vilken man aldrig kommer att göra sig av med av sentimentala själ… Trasmattan är vävd av gamla kläder, som så brukas, det är bara det att pappas favoritskjorta är i den där trasmattan, vilket han sörjer varje dag. 

Som ni förstår så kan jag berätta hur mycket som helst om min mamma, men detta handlar bara om just denna utställning, och här kommer min mammas ord (förkortat) om vägen just hit. Jag tycker att det är spännande om att höra vad som kunde hända på en "förskola" i början av 50-talet, och om läraren Kjartan Slettermark och om färgernas egenskap.

"På lekskolan Rödluvan i Norrköping lärde jag mig som fyra-åring att blanda till olika färger av pulver som rördes i någon limlösning och kunde målas med på papper. Så fantastiskt att få till olika kulörer av några få grundpigment!

I småskolan i Trollhättan användes en pedagogik där bildspråket var väl så viktigt som skriftspråket: Tack fröken Karlsson för att skolan förstod vikten av att berätta med bilder.

För mina veckopengar köpte jag små runda färgkakor, som jag fäste på baksidan av ett ritblock. Jag älskade den mörka blå, som jag långt senare fick veta att den hette Preussiskt blå. I blocket tecknade jag och målade mest klippdockor med kläder.

Måla och teckna fortsatte jag med i skolan. Stora gruppmålningar och ”modern konst”som vår teckningslärarkandidat introducerade på mellanstadiet i Stuvsta.

Teckningsläraren Stig Hernborg kom som en frisk fläkt till realskolan i Ängelholm och uppmuntrade mig att fortsätta måla och överväga att söka till Konstfack. Våra vägar korsades igen 15 år senare i Norrtälje. Han efterträddes av läraren Fred Sekunde på gymnasiet i samma stad, som visade vägen till ”Konsten” genom konsthistoriska bilder och filmer. Vi besökte också konstnärer och utställningar i omgivningen och framförallt i Köpenhamn med vår lilla Konstklubb, som rymdes i hans bil. En härlig tid med framtidsdrömmar i det blå!

Mera måla! Efter studenten kom jag in på ”Grundis” i Stockholm 1967. En chock väntade då målarläraren Kjartan Slettemark dök upp. Han var klädd i jeansjacka och byxor samt sandaler. Inte konstigt, men allt var sprejat med knallrosa och guld. Vi hade en annan lärare i färglära. Då fick jag alla kulörer ordnade i ett system, färgcirkel och trianglar, motsatsfärger, induktion mm. Mycket klargörande och intressant för mig.

På konstfack hade vi endast en dags akvarellmåleri läraren var Tatiana Hultman! Däremot fortsatte vi med att ordna färger i det nya NCS-systemet. Då handlar det bara om att bestämma vilken kulör en färg har! Det var jag tränad på. Men inte så användbart för att göra akvarellmålningar.

Inte förrän ett decennium senare kom jag i kontakt med läran om pigmenten i akvarellfärgen. Tack Arne Isacsson och dina elever Anita Midbjer, Anders Wallin, Lars Holm och Hans Karlsson! En blå färg har inte bara en kulör utan specifika egenskaper som t.ex.att den biter fast snabbt och bildar en mörk kontur eller att den ger en moare-effekt i en jämn yta. En verklig AHA-upplevelse! Och egenskaperna kan ärvas när man blandar dem med en annan färg! Precis som människor! Det tyckte mina elever på högstadiet också var spännande, när vi gick igenom det i praktiska laborationer! I slutet av min lärargärning har jag även undervisat mycket små barn. Minsta eleven var 1,5 år och älskade att måla. Att trolla fram olika kulörer i glasburkar genom att hälla i två färger som blandar sig med varandra; det blev grönt, orange och lila. Lika fantastiskt som det jag själv upplevde i lekskolan.

Det är vattnet som får färgen att sjunga! Cést l´eau qui fait la couleur chanter!"


Söndagspersonen Anton Grandert.


(akvarellstudie 8 år)

I onsdags bjöd min bror Anton, familjen på bio. "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Filmmusiken är inspelad av Antons band, Superstar Orkestar, i Benny Anderssons studio! Jag tyckte att filmen var spännande, brutal och mycket fin. 

Vi var en mycket stolt familj som såg den fantastiska filmen! Jag är alltid stolt över min bror, och om jag hade varit delaktig i en sådan här film så hade jag levt på det hela livet. Men detta är inte det första coola som min bror har varit med om. Om jag skulle skriva någon slags CV över musik och bild, skulle ingen tro mig. Men jag ska berätta lite grann i alla fall. Så kan jag leva på min bror.

På jobbets planeringsdag i måndags hade en kollega ett Whitelines-block. Då kom jag att tänka på att Anton faktiskt har illustrerat en liten reklamfilm för Whitelines. 

Så musik och bild har dominerat hans liv, sida vid sida, ibland har det ena varit en större del, ibland det andra. Under tio år har han undervisat i musik och bild. Han har ofta gjort affischer och skivomslag till just musik, så ibland har det gått hand i hand.

Anton har alltid varit sjukt grym på att teckna och jobbar nu på DICE, som är ett dataspelsföretag, där han målar Concept Art till ett kommande Star Wars spel. Mycket spännande och hemligt! 

( 7 år)

Jag är grymt glad för hans skull, då han hela min uppväxt har gillat Star Wars. Vi lekte Star Wars med de andra barnen på gatan och jag fick vara Leia. Jag minns hur han kuvade sina händer, som att han höll i något, kikade in i händerna och sa att han såg Star Wars där inne. Jag trodde på honom men fick inte se. Bilderna över ritade han som barn och bilderna under är från nyss. En gång trodde han att det var jag som hade färglagt en av hans otroligt detaljerade Star Warsbilder. Han blev jättearg och ritade en mustage på alla mina affischer som jag hade i mitt rum med snygga killar. Det visade sig vara lillebror som hade förstört hans bild.

(Dessa bilder är gjorda för skojs skull, tidigare. De har alltså inget att göra med Star Wars och DICE.)

Mina barn älskar sin morbror. Under hösten har de fått vara på tu man hand med honom på olika museum. här är mina barn, lite manipulerade av brorsan. Barnen älskar dessa bilder. Bilden på nioåringen  är från Antons jobb och bilden på femåringen är från Livrustkammaren.

Under en period så spelade Anton Drakar och Demoner. Ett slags brädspel som jag fick vara med på en enda gång. Tyvärr så dog jag visst efter en minut. Anton var desto bättre och under låg och mellanstadiet så målade han rollspelsinspirerade tennfigurer som var mycket skickligt gjorda och gjorde några uppdrag åt Games workshop och ställde ut i skyltfönster.

Då vi gick på låg, mellan och högstadiet så var det rittävling om vem som fick göra skolkatalogens omslag. Han vann nog nästan varje gång. Han fick många musikstipendium också.

Han var för övrigt bra på alla ämnen i skolan. Den enda gång som jag kanske har varit lite avundsjuk, var då han fick femma i barnkunskap, och jag som var barnvakt fick en tvåa. Men, man ska inte jämföra sig! Matte var ett ämne som han var ett snille på, och under högstadietiden var han med i många matematiktävlingar. 

Det bästa var hans kemikunskaper, tyckte jag. Han gjorde hemmagjorda bomber, påminde en del om "hundraåringen som försvann…" sprängde leksaker i luften och det kom snygga tonåringar och köpte något pulver av honom. Detta pulver slirade de coola tonåringarna med sina moppar i, så det blixtrade mycket fascinerande.

Planering av Linda Skugges tatuering.

Även varit en av de två illustratörerna i ett TVprogram som hette Dating in the dark. Jag tror att det var så att människor blev (eventuellt) tända på varandra i ett mörkt rum, sedan fick de beskriva för brorsan hur de trodde att den andre såg ut och brorsan ritade ett porträtt efter det.

Det är lite av det som jag kommer på angående hans bildkarriär. Jag har alltid fått jättefina illustrerade bilder av honom. På mig som gravid, på barnen, bröllopsbild osv. Vi har jobbat lite ihop. Till exempel dessa bordstabletter som säljs på Liljevalchs.

Anton var även en av de artister jag intervjuade till mitt examensarbete på Konstfack, där jag undersökte mötet mellan fin och populärkultur. Han spelade med Red Bulls Artsehcro i Carnegie Hall, världens första konsert för turntable och symfoniorkester. Vilket är oerhört coolt och stort! Detta är bara en av alla hundratals projekt som han har deltagit i. 

Han deltog även i min gestaltning, "Balett för alla", och är en underbar dansare! Det är han med vit dräkt. Kolla! Senare vit skjorta och svarta byxor.


Han är skolad musiker med början i Norrtälje Kommunala musikskola, Södra Latins musikklass i Stockholm vilket innebar att han flyttade hemifrån då han var 16 år, sedan folkhögskola och Musikhögskolan där han avslutade sina två sista år i Melbourne! På Musikhögskolan i Piteå var hans inriktning trombon och dirigering. Han hade sin egen orkester som dirigerade, och spelade in skivor med nutida musik som skrevs av kompositörerna på skolan, under överinseende av professor Jan Sandström.

(1989)

Detta har medfört privatlektioner i trombone, och att han har varit med i många olika orkestrar i Norrtälje, sedan Stockholms ungdoms symfoni orkester, SUSO med turnéer runt hela jorden, bl.a Kina och konserter i Konserthuset. 

(Kinesiska muren).

Sedan var han med i Orkester Norden där han spelade Stravinkys Våroffer på Island, vilket var en av hans musikaliska höjdpunkter, enligt honom själv. Och Världsorkestern med resor över hela världen. 2 månaders turné i Nordamerika och Europa med Ann-Sophie Mutter och Kurt Masur. Spelade bla på Julliard i New York och Berliner Philharmonie i Berlin. 

Kom 2:a i en Nordisk trombontävling. Uruppförde pappas (Johnny Grandert) solostycke för trombon "Braccio di Ferro" (järnarmen, eller Popeye, på italienska) med sån framgång att i recensionen så lyftes han fram som den musikaliska höjdpunkten, och trots att han bara var 16 år måste han redan räknas in i Sveriges musikerelit! Har även spelat mycket med Nisse Landgren.

Men, det var ett hårt slit dit, mycket vilja, kämpande och offrande. Han var solist då han gick i 7:an, farsan dirigerade Musiksällskapet i Norrtälje, Anton spelade hela Lars-Erik Larssons trombonkonsert utantill. Spelade ett fel, sprang hem gråtandes efter konserten medan alla hurrade och jublade över insatsen. Mycket höga krav på sig själv.

Anton med trombon och pappa dirigent. Under är ett porträtt på pappa av Anton 8 år.


En annan gång spelade Anton på Odd Fellow, tror jag det var. Hans mellanstadielärare satt i publiken och pappa var där, Anton stod uppe på en läktare, ingen kunde se honom, organisten och mamma var där uppe tillsammans. Anton hade blödit näsblod den dagen, och mitt i solot började det forsa. Det klibbade fast i munstycket, men Anton vägrade att sluta "show must go on", mamma började torka med en servett medans Anton spelade. Antons lärare Bosse var i tårar efter konserten eftersom Anton spelade så fint...

Ett tag jobbade Anton på en sån där lyxkryssare som åkte runt i medelhavet. Han underhöll de rika amerikanska pensionärerna med trombonen i ett litet band. Tyvärr åkte jag aldrig med. Men det är härligt att ha en bror som upplever så mycket då jag själv är lite mer låst, då kan jag både ha kakan och äta den på ett vis. 

Jag önskar bara att Anton och jag hade lite mer tid för varandra. Ibland erbjuder jag min sång och flöjttjänster, men han nappar inte riktigt. Ibland på julafton har han varit snäll och ställt upp att kompa mig då jag spelar cello, det låter liksom bättre då.

Även lite modell och mannekäng i tidningar och tv har han tryckt in.

Jaa, vad kommer här näst kan en undra då han har lyckats med så mycket under sina 36 år. Vi får se. Här är länken till hans hemsida antongrandert. Han fortsätter att spela i sitt balkanband på festliga fester och tillställningar ( igår kväll på Fasching), jag kan tipsa om nästa gång, eller lajka Supestar orkestars facebooksida för mer information! 

Lycka till brorsan! Och, jag vill faktiskt säga att vissa människor upplever jag segla runt på en fet räkmacka utan att vara värda det. Anton har verkligen satsat hela sitt liv och varit sjukt ambitiöst i allt! Han är värd att åka på Yasuragi! Eller dit han vill.

(rovfågel 4 år/9 år)

Söndagspersonen. Mårten Sandberg.

 

Under en vecka har jag och familjen varit hos min svärfar Mårten i Luleå. Det har gått mycket bra och till sist kom snön som vi hade hoppats på.  

Han har ett stort hus, och vi hade möjlighet att bo i en egen lägenhet i huset. Barnen tyckte att det var mycket spännande med det stora huset, med dess källare och vind. Jag tänker att det är ett Fanny och Alexanderhus. Själv tycker jag också att det var mycket spännande, en skattkammare för en samlare som jag. 

Tyvärr fick vi inte plats med en sak till i bilen. Det var redan fullt med då vi var sex personer, det enda som fick plats i bagageutrymmet var vagnen. Godismaskinen och pulkan som barnen fick av sin farfar i julklapp fick vi ha i knät. Någon impulsiv mellandagsrea fick vi tyvärr inte plats med.

Det fantastiska huset är från 1899, timrat i skogen i Älvsbyn åtta mil från Luleå. Timret märktes och tog neds igen för att sedan transporteras till Luleå där det sattes upp på Östermalm. Mårten flyttade in i huset 1978 med sina söner. Alltså en av sönerna är min man. 

Tidigare bodde familjen i Stockholm. 1974/75 var de med i en mycket fin och rörande dokumentär "Familje scener". Den handlade om olika familjekonstellationer och deras erfarenheter, där Mårten representerade den ensamstående fadern. Då var min man i femårsåldern och det är fantastiskt att ha denna dokumentation. Och mycket intressant att se de otroligt långsamma klippen. En två timmar lång dokumentär hade idag klippts ned till två minuter. Folk hade lite mer ro förr i tiden att under tio minuter titta då några åt frukost i lugnan ro. Det fantastiska med denna dokumentär är att se att Mårten är precis lika lugn nu som då! Han har en oerhört harmonisk röst som ni snart kommer att få höra. Och, han har gjort ett fint jobb med uppfostring av mannen, ibland tycker jag dock att mannen är lite för lugn, det tar lite lång tid innan han svarar på tilltal och så, men alla kan ju inte vara lika impulsiva som jag.

Mårten har provat på relativt många yrken, det första var konditoribiträde på samma konditori där hans far var konditor. Sedan busskonduktör, arbetsstudieman, och med kontorsrationalisering, privat ekonomisk rådgivning, ekonomichef på ett modeföretag och på ett båtföretag, och till sist redovisningskonsult. Här är mannen i sin fars gamla kostym, kanske från modebranschens tid...! Precis en sådan som han har letat efter! På riktigt.

Efter Mårtens pension började ett nytt liv där han har han varit aktiv i Frimurarna, ordförande mästare i en Johannes loge. Barnen fick besöka Frimurarhuset vilket var spännande då de är mycket fascinerade av troner och svärd och annat som påminner om Sagan om ringen. Att få se farfar på ett sånt stort porträtt var mäktigt! De hemliga salarna visar jag inte på bild här, men det är roligt personligen att få höra om Frimurarna då jag är vuxen. Jag har fått ett nytt perspektiv nu än så jag var barn. Då var jag förkrossad över min pappas medlemskap i Frimurarna, då jag trodde att det enda det gjorde var att dricka blod. Det tror jag inte längre.

 

Farfarn är lite mystisk, han berättar många historier, men på ett lugnt och sansat vis att det är svårt att veta om det är någon som han känner som han pratar om. Han kan fråga "Har du hört talas om Ebbe Schön?" Och sen följer en lång utläggning om fantastiska levnadsöden, och jag vill bara höra mer och mer, till slut förstår jag att han återger en av alla noveller som han har skrivit! Det är detta som jag tycker att han skulle ha satsat på! Han har alltid komponerat olika berättelser, och hittat på historier för sina barn om kvällarna.

Här kommer novellen "Violinisten", som jag tidigare har lagt ut som text. Tyvärr kommer den i fyra delar, men det går jättebra ändå.



Jag rekommenderar alla att lyssna på denna novell "Violinisten". Mårtens lugna stämma bidrar till en lugn och spännande tunnelbanetur till jobbet. Speciellt då Mårten är inspirerad av just Metron i Paris. 2006 väcktes idén till "Violinisten" då han såg folk dansa och spela, och vissa var oerhört skickliga. Detta var själva fröt och sedan har han åkt tillbaks till Paris för att reka till sin novell. Mera tack! 

Mårten Sandberg.

För att läsa om Mårtens begravning tryck här.