Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg i kategorin resor

Tillbaka till bloggens startsida

Tufft med tåg.

Oväntat, eller genom missförstånd eller snarare okommunikation blir jag hastigt av med bilen. Då jag drabbas av något mycket olustigt får jag en grav men oerhört kort depression. Sedan reser jag mig snabbt som fan upp. 10 gånger starkare och kreativare. 


Att ha tre barn och åka bil till Norrtälje så ofta och smidigt som jag gör med bil blir omöjligt. Att åka och spontanshoppa rosa flamingos på Rusta kan inte prioriteras. Att köra runt barn i bil på diverse aktiviteter kommer inte att ske. Att låna ut en icke-bil blir omöjligt. Att köra en snabbis till mataffären för att komplettera med lite mjölk kommer inte att gå. Att åka till en badstrand eller bilsemester-den eran är över. 


Jag tänker på hur jag och exmannen kämpade då ex-bonusdottern var liten för att ta oss till Norrtälje med buss, innan vi hade bil, med barnvagn och barn med stark vilja. Och massa packning. Men! Nu har jag stora barn! Det är inte som det var förut. Förra helgen cyklade jag med barnen till Gubbängen för att lyssna på en konsert. Det var ljuvligt. Främst cyklandet. 


Då jag tänker på hur jag vill transporteras, hur mina semesterdrömmar ser ut, så är det cykelsemester på Åland och tågluff jag längtar efter. Nu kan detta bli möjligt. Nu bestämmer jag. Folk har tidigare hindrat mig i dessa planer. Det kommer bli för jobbigt för mig, tycker de. Jag är inte kapabel. Och jag har alltid känt att jag behöver en till vuxen med på längre resor. Det känner jag inte längre. Känner nu att jag klarar mig bättre själv och jag är aspeppad på mitt nya liv. 


Nya och nya... alltså jag är uppväxt på cykel i Norrtälje. Bilen använde pappa till att transportera instrument. Själv gick jag med min cello. Jag var alltid rädd att jag skulle tappa den. Detta gjorde ju att jag kände att jag levde. Samma sak då jag cyklade till Danmark med morsan. Jag fick så ont i rumpan att jag stod upp och cyklade till slut. Detta gjorde att tyngden kom på händerna så dessa gjorde också ont. Till slut stod jag upp och cyklade utan att hålla i mig. Detta gjorde ju att jag kände att jag levde. 


Förutom att billöshet leder till ett fantastiskt socialt tillfälle med familjen, så är det ju klart bättre för miljön. Då både jag ( typ) samt barnen är scouter så var detta sista pusselbiten för oss. På mitt arbete arbetar vi klimatsmart aktivt. Min kollega samt goda vän och tidigare flitigt läsare samt supporter av min blogg, har uppmuntrat mig att börja skriva igen. Med fokus på att ta tåg istället för flyg. Förhoppningsvis blir det en resa med min trevliga kollega i framtiden. 


 


Jag har två tågluffar inplanerade i sommar. En till Berlin och kanske Prag. Och en med mina tre barn, från Stockholm till Danmark. Med stopp i Göteborg och Ängelholm. Om detta går bra så satsar jag på sound of music nästa sommar, trots allt. Så om någon mer än min kollega tycker att det verkar spännande med mina resor så är ni välkomna att läsa. 

Taggat med: 

, , ,

Island dag 4. Blå lagunen.


Detta var den sista hela dagen på resan. Vi åkte på en till bussutflykt mot Blå lagunen, tyvärr var det samma busschaufför som innan, han som åt sitt eget snor, konstant. Det var jobbigt. Blå lagunen hade vi bokat in för att ha något härligt att se fram emot. Speciellt för mig som älskar varma bad. Vi hade planerat att bada hela dagen men det var faktiskt för varmt i det varma badet. Men det var ordnat så bra att det gick att köpa dyr dricka direkt i badet via sitt armband. 

Hela anläggningen var superlyxig. Vi hade trott att det skulle vara ännu mer naturligt, naturlig botten osv. Men det var som badbassängen vi var på inne i Reykjavik fast det här var ännu varmare samt saltvatten. Jag tror att det skulle vart ännu härligare med det heta vattnet om det vart kallare i luften. Det var härligt men barnen pallade inte så länge. Alla barn under nio var tvungna att ha armpuffar vilket sjuåringen var upprörd över. 

Jag tyckte det var bra eftersom många säkert svimmar i det varma vattnet och man ser inte mer än fem cm under vattnet.  Jag kände försiktigt framför mig om jag skulle hitta något lik. 

Det jag hittade var levande manskroppar. Jag studerade dessa med största entusiasm. Varför pratas det endast om kvinnokroppar, överdrivet mycket. Manskropparna ser ännu mer olika ut! Superfascinerande. En del är konkava, en del konvexa. En del har behåring med mönster likt en Islandströja med hår på bröst samt överarmar och axlar. En del hade små hängande bröst. En del en större variant. 

En del ryggar påminde mer om en luden björn. Förfärligt mycket generad hårväxt. En del manskroppar är oerhört smala och vissa är gigantiska. Väldigt många hade mycket stora magar, precis som jag. Ingen av männen såg ut att skämmas. Jag ska försöka att aldrig heller skämmas. 

Dagen efter åkte vi hem. Först tog vi en promenad i kvarteret och kollade in alla smyckeaffärer. Sjuåringen älskar smycken och fantiserar om alla smycken han ska göra själv. Han vill helst köpa alla.

 

Det som var bra är att 1000 isländska kronor är ca 70 svenska. Det gör att barnen tyckte allt var jättedyrt och ville inte köpa något. Däremot samlade sjuåringen skrot hela tiden som han ska smälta ned till smycken. Det gjorde de han på scouterna, fast det var tenn. Så nu önskar han sig tenn i present. Vi plockade lite lavastenar som vi ska tillverka smycken av. 

Plötsligt gick jag förbi Eggert. Jag blev mycket glad. På mina tre sista jobb har, liksom av en slump, mina efternamn blandats ihop till just Eggert. Min mailadress har fått vara Eggert. Snyggt ju!

Det har varit en mycket fin resa, med mycket naturupplevelser som hela familjen har uppskattat. Rekommenderas varmt. Men, borta bra men hemma bäst!

 

Taggat med: 

,

Krakow 3. Pedikyr, Kazimierz, Schindler, Wawel.

Förmiddagen skulle börjas med pedikyr. Men vi hade lite tid innan så vi tänkte att vi skulle passa på att gå in i den kyrkan som var mest värd att se i Old town. Tyvärr var den just bokad för någon gudstjänst så vi strosade lite och kände av den fina atmosfären. Kyrkan låg på det stora torget med alla fina uteserveringar så vi bestämde att det var där vi skulle sitta på vår sista kväll.

Pedikyren/fotvård/massage tog 1, 1/2 h. Superhärligt samt att det var en massagestol jag satt i så den där massagen kvällen innan hade vi kunnat skippa. Hela Gamla stan hade vi gjort eftersom att vi irrat runt där hundra varv så vi bestämde oss för att åka spårvagn till Judekvarteren Kazimierz. Eftarom att vi inte kunde förstå kartan gick vi av på fel ställe. Min vän som är proffs på engelska då hon är gift med en Ny Zelendare hade aldrig känt sig så dålig på engelska någon gång. Hon fick tänka om och bara säga det mest väsentliga i en konversation.

 

Då vi stod där vid stationen och jag med mina röda läppar försökte fråga folk efter den rätta vägen kom två nunnor. De bekräftade med varandra att det var okej att prata med oss. På sin dåliga engelska förklarade de, ena klappade mig mycket varmt på armen och sa att de också skulle till samma ställe så vi kunde följa med dem!Det var ju som en dröm eftersom att jag alltid har velat bli nunna men det kanske är för sent. Då vi gick av frågade nunnorna om vi var på väg till kyrkan, vi sa ja, eftersom att vi ville vara artiga och inte visste var vi var på väg. Så vi besökte en kyrka i de judiska kvarteren, inte någon synagoga tyvärr.

Vi åt väldigt gott! Och drack drinkar så ofta vi kunde bara för att det var billigt och lyxigt. Vi satt tillsammans med några Italienare. De hade nog också dåligt lokalsinne eftersom att de trodde att vi var i Gamla Stan!

Eftersom att vi åkte fel med spårvagnen tidigare bestämde vi oss för att promenera till Schindlers emaljfabrik. 

Det var ett väldigt fint och välordnat museum!

Efter detta var det bara en sevärdhet kvar, vad vi visste. Pawel, ett palats på ett berg. Så vi gick dit också. Vilse som vanligt, men som tur var skrattade vi bara. Vi blev inte arga, vi blev berikade!

Tyvärr stängde det kl 17, just då vi var framme. Men det var mycket folk som skådade utsikten och de vackra miljöerna. Vi fikade lite och tittade på utsikten och såg de stora tunga molnen komma mot oss!

Det skulle ju vara fint väder denna dag. Vi skulle ju sitta på uteservering på torget! Vi skyndade oss mot torget och uteserveringarna och där blixtrade det och var någon typ av orkan. Alla restaurangarbetare var hysteriska då det blåste så mycket och de var tvungna att få in alla gäster, ta ned alla parasoll och in med alla dynor. Vi satte oss inne och drack lite till. Sen la vi oss tidigt igen eftersom att taxin till planet skulle hämta oss kl fyra på morgonen. Borta riktigt bra! Men hemma bäst! 

Krakow 2. Auschwitz, Saltgruva, massage.

Vi gick upp i tid och åt den fina hotellfrukosten. Vi gick tillbaka till hotellrummet för att borsta tänderna då min vän upptäckte att hon fått mens. Mens är ju ytterst naturligt men jobbigt då det inte fanns med i beräkningen. Hon sprang runt och frågade hotelljobbare efter skydd samtidigt jag sprang ut för att leta efter en shop för att handla åt henne samtidigt bussen med alla medresenärer till Auschwitz väntade på oss. 

Vädret lättade och jag ville titta ut på den vackra landsbygden men en film om koncentrationslägren visades samtidigt i bussen. Då sekvenserna på små barn som fick agera försökskaniner var tittade jag ut. Det var för mycket. Jag tänkte också på en av mina närmsta vänner vars båda föräldrar suttit inlåsta på detta vis. Det finns inte ord. Så här kommer mest bilder, inte så mycket text. Både jag och min vän hade tittat på många dokumentärer innan vi åkte.

Efter en dryg timme var vi framme. Vi hade en guide som visade runt oss i Auschwitz 1 och 2, Birkenau. Det var oerhört många turister här.



 
De blev av med sina skor och alla tillhörigheter, alla fick ha samma typ av träsko, det fanns endast en storlek.

Fotografier på kvinnor.

Gaskammare.

Birkenau. Hit blev människorna körda med tåg i boskapsvagnar.

 

Fångarna fick sova i trevånings"sängar". 8 på rad utan madrass eller täcke. De var så svaga så de orkade inte gå på toaletten. De låg på kö till gaskammaren.

Ruiner av gaskammare och massgravar. 

Då vi sett det värsta människan åstadkommit fick vi se något av det vackraste. Ca en mil från Krakow ligger saltgruvan. Jag hade sett fram emot denna. Wieliczka.

Den är över 700 år gammal och mycket djup. Vi fick komma 130 meter ned. 

Vi gick runt i gångar, den är 300 km lång sammanlagt! På ett ställe fick vi slicka på väggen, annars inte röra! Jag ville inte slicka, det kändes lite äckligt men jag köpte istället med mig lite Grey Gold hem. Vi avslutade i en fantastisk kyrka. Allt var gjort av rocksalt. Plötsligt släcktes lamporna och jag trodde att elen gått. Men ett ljusspel till orgelmusik förvandlade rummet till något ännu mer magiskt! 

Vi fick åka en hiss upp. Den tog fyra personer, så vi trycktes in tio stycken i hissen. Vi grät lite grann. En stor sal, likt Blå hallen var avstängd för besökare då det skulle vara en stor fest där på kvällen, 100 meter under marken. Vi mötte dessa uppklädda besökare och funderade på om vi hade kunnat slinka in, men vi var inte tillräckligt snygga.

Vi hade inte haft någon matpaus på hela dagen så vi köpte en snabb falafel då vi kom till hotellet, så vi skulle hinna äta innan de bokade massörerna skulle komma. Falafeln tog mycket lång tid att tillverka och den blev gigantisk. Vi hade fantiserat om att dricka vin innan massagen så vi tryckte i oss vin och falafel. Magen började bubbla och så stod massörerna där. Min vän gick på toa och jag fick fylla i ett formulär. De frågade mig flera gånger om jag hade diskbråck. Det lät precis som min vän hade berättat det för massörerna så till slut erkände jag. De såg förskräckta ut, men jag sa att det inte gjorde ont. Min vän skulle fylla i ett också. Hon skulle absolut inte kunna få massage heller eftersom att hon hade mens! Men hon sa att det var sista dagen. Så till slut skulle vi få vår massage. De tryckte upp sina bänkar i det lilla hotellrummet och masserade i takt till en stressig pianokonsert. Sen försökte vi sova. 

Krakow 1. Stros och spaletning i regn.

I torsdags åkte jag och min vän till Krakow. Under natten drömde jag att jag kämpade upp för en slalombacke, jag vaknade och hade ångest för att jag skulle försova mig, att det skulle hända något på flygplatsen, att det skulle hända något med det lilla planet, att det skulle hända något med barnen. Jag hade även ångest över att det skulle ske inbrott hemma då jag skulle resa bort och att min dator skulle snos. Därför gömde jag den innan jag åkte och var sedan orolig för att den skulle börja brinna eftersom att jag hade gömt den så bra. Så jag kände att det inte var värt att resa, all denna oro.

Då jag mötte min vän på flygplatsen tackade jag henne för att hon hade fixat allt med resan. Hon svarade att det bara var roligt och att jag skulle få ta hand om henne i Krakow eftersom att hon har så dåligt lokalsinne! Jag är ju känd själv för att ha dåligt lokalsinne men det var bara att hålla god min. Jag berättade för henne att jag var peppad och hade till och med örhängen och mascara på mig. Hon tyckte då att jag hade så snygga läppar så att jag skulle passa i läppstift. Då vi mellanlandade i Warzawa spenderade jag tid i taxfree. En vänlig polack hjälpte mig att hitta ett läppstift, eftersom att jag inte ville köpa ett jättedyrt blev det ett polskt märke. Hon sa att det var jättebra! Long lasting! Jag smörjde på mig det där läppstiftet, det kom mycket utanför. Detta gick ju tyvärr inte bort eftersom att det var long lasting, så det såg ut som att jag hade hånglat.

Vi kom fram vid femtiden på eftermiddagen och tyckte att det skulle passa med lite spa. Vi bodde supercentralt i Gamla Stan. Hotellreceptionisten fyllde i några spaställen på vår karta och vi gick ut för att leta. Det spöregnande, vi var trötta men mycket glada. Vi började med att ta en drink, inte för att bli fulla utanför att det var billigt. Vi misstänkte dock att det endast var saft vi drack och gick vidare.

Det var oerhört vackert då våren hade kommit med sin grönska och alla byggnader såg ut som små palats, det var kyrkor i varje hörn och rikligt med tjusiga soptunnor. Inget skräp på marken och inte heller några uteliggare eller tiggare. Vi undrade var dessa var.

Vi gick och gick, vi gick förbi många Gentlemens clubs. Vi gick fel och fel eftersom att vi inte kunde följa kartan. Vi trodde att vi hade gått mycket långt men det kändes bara så eftersom att vi gick i cirklar. De få spa vi lyckades hitta var fullbokade. Vi började se hägringar. Vi trodde att varenda hälsokostaffär, vegetarisk restaurang, tvålshop osv var span.

Ju blötare vi blev desto mer behov av spa fick vi.

Till slut kom vi fram till deras Mall of Scandinavia. Där skulle det finnas något. Då vi irrat runt där inne ett tag hittade vi ett pedikyrställe, som också var fullbokat. Vi bokade då en tid till på lördag förmiddag. 

Sedan åt vi lite för att muntra upp oss. Vi drack även lite billig sprit som vi upplevde spritfri. Eftersom att många hemma i Sverige påpekar att jag ser polsk ut så köpte jag en vacker sjal för att framhäva detta. Läppstiftet satt där det satt. Då vi kom tillbaka till hotellet bad vi receptionisten boka en massage till rummet kommande kväll. Vi la oss tidigt då vi skulle upp tidigt morgonen efter för att åka till Auschwitz.

Taggat med: 

Nyår i Göteborg.

Gott Nytt 2016! Detta firade hela familjen genom att åka på en liten resa till Göteborg. I höstas då mannen var på sin tre veckor långa turné la folk ut på facebook sina nyårsbokningar till Thailand och andra häftiga ställen. Lämpligt dök det upp extrapris på Göteborg i flödet och jag bokade! Vi brukar inte ha så superfestliga nyårsaftnar och det är svårt att hitta sällskap att fira med då vi har så många barn i spridda åldrar så vi drog i väg. Jag hade ingen aning om att det var en superdålig väg till Göteborg där vi fick köra 70 km/h. Det sög, barnen var ganska tappra, jag som hade längtat såå efter att bo på hotell var lite deppig eftersom jag tyvärr fått influensa. 

I bilen läste jag lite på bokningen. Mannen blev paff då jag sa att barnen skulle bo på ett loft. Han undrade vad jag hade bokat för billigt hak. Men då vi kom fram så kändes allt lite ljusare. Det var ett fyrstjärningt hotell som låg mellan centrum och Liseberg så vi lätt kunde promenera hit och dit. Barnen älskade loftet och bråkade om vem som skulle få sova där.

Frukostbuffén var det jag längtat efter mest. Fyraåringen gillar inte att berika sig och ville bara ha banan och riskaka med smör. Han blev mycket besviken över smörets utformning tills jag förklarade att det skulle föreställa små bröst vilket han är betuttad i.

Två hela dagar hade vi i Göteborg samt tre nätter. Första dagen skulle vi gå på Liseberg, men de öppnade på eftermiddagen vilket gav oss chans att uppleva Göteborg stad. Avenyn påminde mig oerhört mycket om Kiev, fast Kiev var vackrare. Det var dött och kallt i Götet men så småningom förstod vi att vi gick i fel område. 

På väg mot rätt område berättade min historieintresserade man om att det var Holländarna som hade grävt någon damm eller vad det var. Jag sa då -Well done! Mannen skrattade och sa att jag var jättefyndig. Mannen brukar sällan skratta åt mig så barnen blev intresserade och ville veta vad det var jag sa som var så bra. Mannen hade då en kvarts utläggning om Göteborgs historia tills barnen blev otåliga och till slut förbannade för han aldrig kom till skämtet. Skämtet var att mannen trodde att jag sa Vall Damme, fast jag sa bara Well Done. Barnen hade lyssnat på historien i onödan och blev jättesura. Och mannen hade trott att jag var fyndig onödan, jag som blev så glad.

Efter lite reashopping gick vi till Liseberg. Det var första gången vi var där och det var magiskt vackert med den konstgjorda snön på träden och alla miljoner lampor samt härlig julmusik. Vi åkte väldigt många karuseller och fyraåringen ville bara åka pariserhjulet vilket vi gick med på till slut. Både jag och mannen fick lätt panik där uppe den vinglande lilla hytten. Eller supermycket panik. Jag tog en bild på mannen, han sa att han skiljer sig om jag lägger ut den, så jag lägger inte ut den. 

  

 
Däremot hittade jag en mistel som vi pussades lite torrt under. Det är första året vi inte har någon mistel hemma så vi fick passa på under denna. Bilden blev inte så bra så vi fick göra om det några gånger.
Andra dagen var det nyårsafton och då var Universeum öppet, en blandning av Aquaria, Tekniska muséet och Naturhistoriska. Tyvärr var djungelavdelningen under renovering men jag hittade några familjemedlemmar bland mammutarna och dem. Tycker att de är superlika.
Fyraåringen som inte ens vågar smaka potatis och har oerhört begränsat matintag smaskade lätt i sig några larver. Det gjorde de andra barnen också! Modigt tycker jag. Jag stod bredvid och peppade dem och sa att det inte är äckligare att äta en larv än en grisrumpa.

Fyraåringen älskade att rida på låtsashästen, det var extra bra med begravningsskorna som han hade på sig hela resan. Han hade varit så glad över att få resa och hade packat allt det finaste han hade.

Nyårsaftonsmiddagen hade vi blivit rekommenderade att insupa på Hard Rock Café. Det tyckte främst sjuåringen var kul då det gick att skåda så många gitarrer och andra coola saker.

Hela familjen uppskattade resan och det bästa med att resa med familjen jämfört med att vara hemma med familjen, är att vi verkligen umgås då vi är borta, det finns inte massa måsten. Men, det är väldigt skönt att vara hemma också! 

På Yasuragi med brorsorna och morsan.

I fredags åkte jag på Yasuragi med morsan och brorsorna. Jag hade längtat efter det över ett år och jag behövde verkligen komma bort och bara ta hand om mig själv och få sova gott eftersom mitt yngsta barn är som en igel på mig varje natt. Under dagarna tar jag hand om andra på jobbet och hemma också, detta skulle bli så skönt.

Jag körde oss alla ut till Hasseludden och då vi kom fram var klockan närmare fyra och morsan tryckte på sina barn i 30-40 års-åldern reflexer så att ingen kunde köra på oss under sträckan från parkeringen till entrén. Vi "barn" höll god min, det var ju ändå morsans försenade julklapp.

Morsan och jag hade gjort upp en plan att hon och jag skulle dela rum eftersom vi trodde att brorsorna bara ville sova massa. Brorsorna brukar inte få sitta bredvid varandra på familjemiddagar eftersom de tramsar så mycket ihop, så det frågade förvånat -Får vi!?

Sedan var det bara att köra den obligatoriska tvagningen, någon skrubbade sig så hårt att handduken blev brun. Sedan sa mamma att vi alla var tvungna att simma 200 meter för att få njuta i utomhuspoolen. Det gjorde vi. Vi satt där utomhus och njöt av det varma badet och skådade ut bland tallarna mot Finlandsbåtarna. Det var en fröjd. Plötsligt blir det mycket rökigt. Mamma undrade om det var hennes hår som brann eller om det var en marshall. Inget av det. En snubbe hade det superfestligt och rökte i poolen över oss. Självklart sa mamma till länge och väl. Vi syskon smet snabbt iväg.

Morsan och jag brukar alltid ha värsta schemat då vi vart på Yasuragi tidigare. Vi har gått på allt samt ätit två frukostar. Nu ville vi ha det lite lugnt så vi sket i aktiviteten Klangresan. Brorsan som gick utan kalsonger sa att han hade ett eget kling och klang. Vi hoppade i den stora bassängen igen och brorsorna la sig under kanten i poolen. Det är svårt att förklara men det var en smal bit där man egentligen kan hålla i sig. Då sa jag till mamma att hon nog inte kan gå och skälla på andra om hennes egna barn uppför sig lustigt.

Brorsorna höll med om det, -Ja säg inget för då kan ju inte vi ha kul! Och så tog brorsorna och bollade runt mig och morsan i poolen. Mamma sa vänligt men bestämt att det nog inte var ett äventyrsbad. Då hittade vi en liten pool inomhus där det inte gick att röra sig, bara ta det lugnt. Men då påstod brorsorna att det var för lite bubblor i badet...

Sen gick vi till rummet för att ta en fördrink. Och torka golvet. Efter ett par glas rosa mousserande var det dags för fina fisken. Först tyckte jag att det var billigt med 150 kronor för tio minuters ätande. Sen tänkte jag att det var dyrt, jag borde ju få betalt för att ge fiskarna en sådan exklusiv föda. Det var lite roligt, jag har provat det i Tokyo tidigare och fötterna blev faktiskt lenare! 

Sen gick vi till restaurangen och åt fisk. Den smakade gamla fötter.

Efter det var det meningen att vi skulle sova men morsan var uppe hela natten. Hon gick på toa säkert fem gånger utan att stänga dörren, hon slamrade med allt. Sedan ca fem rundor för att pusta och stöna om att det var för varmt och öppna fönstret. Eftersom att vi delade samma säng så hörde jag varje gång som hon rörde sig. Jag låg och fantiserade om vad jag kunde använda som öronproppar, jag var mycket ledsen över att jag inte hade mens för då hade jag kunnat stoppa in bindor i öronen. Det kom diverse olika ljud från morsan och plötsligt så lät hon som Darth Vader. Hon snarkade liksom med munnen stängd. Jag trodde att hon låg med ansiktet ned mot kudden så jag fick vaka hela natten så hon inte skulle kvävas. Morsan blev irriterad på mig för hon tyckte att varje gång hon höll på att somna så frågade jag -Lever du?! Men hon hade bara problem med bihålerna samt åt en vätskedrivande medicin. 

Då klockan var halv nio gick vi till slut upp. Jag var tröttare än någonsin. Vi knackade på hos brorsorna utan resultat, vi trodde de sov, vi förstod att vi inte skulle hinna ta en första frukost. Vi gick förbi yogasalen och där stod de duktiga brorsorna och mediterade eller nåt. De hade minsann koll på tiden. Vi satte oss för att vila i ett vilorum eftersom att vi var så trötta. Det fanns stolar som vaggade. Mamma ville prova. Det var i ett rum där man var tvungen att vara tyst. Så jag fick viska till alla i stolarna och fråga om stolen bredvid var ledig. Då vi provat alla stolar och till slut hittat en som fungerade till morsan och jag kunde pusta ut i en annans stol längre bort så började mamma utstöta ljud och gestikulera. Hon blev sjösjuk. Så då var det bara att gå vidare och vi hann just till frukosten innan den stängde. 

Vi hade det väldigt roligt, men jag blev inte värst utvilad. 

Tjernobyl del 2.

Nästa besök var i en förskola. En av mina mest intressant fotosessioner där kontrasterna mellan det fina och råa blev som mest tydligt men även mest sorgligt då det rör barn. Där var det mörkt och stökigt. Några leksaker låg utspridda och salar med sängar vittnade om att det förut varit barn som spenderat en stor del av sin dag här. Då föräldrar blev varse olyckan kom de snabbt och hämtade sina barn och flydde till släktingar och vänner i Kiev och andra platser. 

Sedan åkte vi till kylreaktorn som byggdes till reaktor 4 men inte hann bli klar. Många av byggnaderna vi besökte var så gigantiskt stora vilket gör det svårt att gestalta känslan i bild. Jag tycker att det var en blandad upplevelse med alla de övergivna konstruktionerna som är uppbyggda av människor, förgäves med så mycket skada som följd. Det var mäktigt, häftigt och coolt samtidigt väldigt mörkt och sorgligt. 

En liten bit bort besökte vi reaktor fyra, jag trodde aldrig att jag skulle kunna stå så fysiskt nära denna anläggning som fortfarande är oerhört radioaktiv. Intill var lyftkranar i bruk och en stor sarkofag byggs som ska föras över reaktorn. De vet ännu inte hur de ska kunna transportera den över och sarkofagen kommer endast skydda reaktorn så de hoppas på att nästa generation, om 100 år, kan komma på en bättre lösning för reaktor fyra. Jag blev glad och rörd över att höra om de fyrtiosex länder som har gått samman och hjälps åt med finansieringen som ungefär beräknas att landa på 14 miljarder kronor.

Här fanns monument uppfört över de som avlidit i direkt följd av olyckan. Guiden berättade historier som min bror bekräftade att han läst i boken ”Bön för Tjernobyl”. Om hur arbetarna på dödsbädden hävdat att de inte gjort något fel i samband med olyckan, det hade tydligen varit problem med kärnkraftverket flera år tidigare. Någon tog livet av sig på grund av skam. Vi fick även höra om hur en kvinna lurade sjukhuspersonalen att hon inte var gravid, hon ville in och kyssa och krama sin man som låg på sjukbädden. Det resulterade i att barnet i magen dog.  Hela resan var som en balansgång mellan coola döda miljöer och människors livs öden.

Vi begav oss en kort bit till staden Pripyat där många välbeställda arbetare bott tillsammans med sina familjer. Nu var det en övergiven och överväxt stad där det växte träd inne i byggnaderna och mossa täckte gamla petflaskor på marken. Vi besökte köpcentrumet där det fanns spår kvar av inredningen. Vi vandrade igenom staden och möttes av boxningsarena, biosalong, skolor och bibliotek där golvet var täckt av ett tjockt lager med böcker. På en del ställen var golven helt trasiga och på de flesta ställen flagnade någon slags plastfärg från väggarna. På en del platser fanns det vackrare reliefer på väggarna och fönstermålningar. Allt var nu vandaliserat och plundrat och nästan alla fönster var trasiga. Det var metallbågarna i fönstren som var av så god kvalité och hade länsats och sålts vidare. Dock var det en dålig affär för köparen då metallen var radioaktiv.

Badhuset som var det största i Ukraina var aktivt fram till 1998 för besökare, främst av olika typer av arbetare i området. Nu var även detta vandaliserat och nedklottrat samtidigt som växter utifrån slingrade sig in genom de trasiga fönstren och gav något slags liv åt lokalen. Jag hade inte föreställt mig att allt skulle vara så vandaliserat, av någon anledning trodde jag att alla bara hade lämnat staden snabbt för att aldrig sedan återvända, men så var inte fallet. Folk återvände till sina liv, sina hem för att ta med sig allt de kunde. Andra kom och tog resten. 

Det var en underlig och obeskrivlig känsla att gå runt i spökstaden. Att kunna förstå att den hade varit full av liv tidigare är inte lätt. Och att barn skrattat då de åkt karuseller på det nu övergivna men vackra nöjesfältet. Piren som var så vacker, där kanske älskande par suttit och hållit hand medan de blickat ut över vattnet. Många armaturer och annan exteriör och interiör är så snygg men ack så radioaktiv.

Vi hoppade in i vår minibuss och åkte mot hotellet. Guiden guidade oss på sin dialekt och det lät som han blev så medryckt av sina egna historier men kom på då och då att han hade en god karamell som han sög på och tog en relativt lång sugpaus. Det lät ganska gott. Innan vi kom till hotellet fick vi gå igenom en maskin som mätte vår strålning. Den visade ok.

 

Det bjöds på välbehövlig sovmorgon till kl. 8.30 då frukost serverades. Vi hoppade sedan in i minibussen och första stoppet var en liten shop, den enda på hela området. Den hade ett spartanskt utbud med mestadels militärer som konsumenter. Jag köpte någon mugg som det stod Tjernobyl på men vågar inte dricka ur dessa men tänker att jag kan förvara pennor och dylikt i dem.

Sedan åkte vi ut på landsbygden igen. Det var ljust ute och vackert. Mycket idylliskt med äppelträd och nyponbuskar längs vägrenen. Små hus som påminde om Astrid Lindgrens Törnrosdalen. Men allt var förfallet även här vilket kändes sorgligt. Efter olyckan 1986 kom 1000 äldre personer tillbaka till sina hus i exclusion zone. Nu bor det endast 200 personer kvar. Vilket var mer än vad jag trodde då jag inte trodde att det bodde någon här alls. I Kiev är det mer radioaktivstrålning än på vissa ställen här i exclusion zone men det är ändå inte lagligt att bo här. Om 2000 år beräknas det gå att flytta tillbaka till området igen.

Vi besökte Ivan, en av de fyra invånarna i den lilla byn. Han är 80 år gammal och kändis, vilket han är väl medveten om, då han funnits i många reportage. Ivan bor i en liten stuga tillsammans med sin fru Maria. Granngårdarna är tomma. De har el och TV men ingen värme och jag frågar guiden om jag bör ge dem pengar, men får till svar att de inte behöver pengar. De har självhushåll då de odlar allting men guiden kommer med mat ibland och brandmännen i området hjälper till att hugga ved. Vi är tillåtna att promenera runt på ägorna och fotografera utomhus. Gården är förtjusande charmig och pittoresk. Men det är också en skön och solig höstdag, hur blir det då vintern kommer och det blir iskallt för det gamla paret?

Minibussen förde oss vidare längs en lien skogsväg och mina bröder lyssnade i sina lurar till musiken från filmen Stalker av Tarkovskij som utspelar sig i en liknande zon. (senare kom ett spel som hette Stalker, som delvis byggde på filmen och Tjernobylolyckan. Mina bröder som spelat spelet hade alltså redan besökt dessa platser i datavärlden redan, bla. den stora masten vi skulle åka till härnäst). Vi kom fram till Duga (båge), känd som den Ryska hackspetten, en gigantisk mast som är 140 meter hög och 800 meter bred och en klar höjdpunkt på resan. Ett sovjetiskt försvarssystem som sände ut en signal som kunde höras på kortvågsradioband runt om i världen mellan 1976-1989 och störde legitima sändningar. Under ett år har anläggningen varit öppen för besökare och det är en mäktig byggnad med sin symmetri. Den planeras att tas ned om ett år då den består av fullt bruklig metall att återanvända. Det är dock osäkert på hur detta kommer att ske då det finns risk för jordbävning på en magnitud på 8 om den fälls. 

Det som kunde vara lite problematiskt under vistelsen var att hitta toalett. Det fanns ju endast på hotellet och ute i skogen eller i en övergiven byggnad vågade jag så klart inte kissa. Det innebar att jag inte heller vågade dricka något. Vi hade fått olika instruktioner om vad som var tillåtet att göra i exclusion zone. Vi fick inte vidröra något, vilket jag inte gjorde med mer än skorna. Vi fick inte heller gå på gräs, men det gjorde vi ju väldigt ofta ändå. Rökning var heller inte tillåtet men det brydde sig inte folk vidare om heller. Något som en del medresenärer roade sig med så fort tillfälle gavs var att klappa de lösa hundarna, medresenärerna blev även slickade i ansiktet av dessa, vilket jag försökte undvika att skåda. Men det stod inget om att denna handling var förbjuden.

Det sista stoppet var en polisstation med fängelse samt en bilkyrkogård. Helt ofattbart otroligt att föreställa sig att så många fordon är helt obrukbara. En yta nästan stor som Roslagen övergavs med allt vad det tillhörde. Sedan var det dags att undersöka radioaktiviteten igen. Då mina bröder gick igenom kontrollen lyste det grön, på mig var det en lite rödare nyans. Guiden sa att det var ok och jag som tidigare varit så nojig valde trots allt att lita på guiden. 

(collage av brorsan)

Vi alla fick svart snor förutom en av brorsorna som fick näsblod istället. Fyllda med intryck åkte vi tillbaka mot Kiev där vi bokat lyxhotell med varsina sviter. Vi bodde centralt och trots att vi var trötta kände vi att vi måste uppleva Kiev by night. Det var stor folkfest på stan med många musikaliska uppträdanden. Avenyn var avstängd under några timmar för biltrafiken. Vi promenerade förbi otroligt vackra byggnader och det lilla vi såg skiljde sig inte mycket från andra Europeiska städer. Vi åt på en Ukrainsk restaurang som vi hade blivit rekommenderade. Självklart hade det varit fantastiskt att få en dag i Kiev men nu fick jag uppleva det som jag brukar sakna på andra storstadsresor. Jag fick uppleva landsbygd, besöka människor i deras hem och se Tjernobyl! 

Tjernobyl del 1.

Jag har varit i Tjernobyl. En plats (tillhörde tidigare Sovjetunionen) som drabbades av en fruktansvärd katastrof 1986 för snart 30 år sedan då reaktor fyra förstördes genom en explosion vilken föranleddes av en kombination av reaktortypens konstruktion och den mänskliga faktorn. Personalen på kärnkraftverket stängde av flera säkerhetssystem i strid med gällande regler för att kunna genomföra vissa test.

Det har varit en oerhört intressant resa som jag gjorde tillsammans med mina tre bröder. De har intresserat sig för denna destination en längre tid. Jag blev medbjuden och i egenskap av fotograf var jag mycket lockad att få chans att besöka miljöer som jag tidigare trott vore otänkbart. 

Självklart ville jag hänga på mina bröder och det blev den första syskonresa som vi har gjort sedan vi var små. Men så fort biljetterna var bokade till Kiev fick jag kalla fötter. Vad har jag gjort?! Jag lämnar mina barn hemma för att resa till ett land med inbördeskrig och ett område med radioaktivitet!

Jag har förberett mig genom att läsa och se klipp och dokumentärer om destinationen. Vartannat bidrag har lugnat mig och lika många har gjort mig än mer nervös. Förutom radioaktivitet och inbördeskrig var jag orolig att inte min biljett skulle duga då mitt dubbelefternamn stod felvänt i ena biljetten. Skulle jag våga sova i eget rum på hotellet och skulle någon kunna bryta sig in på natten? Skulle jag råka fotografera något olagligt så att min kamera skulle tas ifrån mig? Skulle jag bli lurad. Hade jag allt jag borde ha med mig? Skulle jag ha vigselring eller inte? Skulle jag kunna bli rånad på ringen? Jag lämnade den hemma. Och maten, jag är vegetarian, vilket gjorde att jag tog med ett tjog färdigbredda knäckemackor i fall det bara skulle bjudas på kött överallt.

Då vi checkat in på Arlanda och allt till slut kändes under kontroll och allt kändes mest spännande såg jag det lilla gamla planet. Flygresan var det enda jag inte hade oroat mig för men det gjorde jag nu. Det hade små hårda säten, två på varje sida gången. Men resan till Riga, där vi mellanlandade, gick bra. Det verkade vara samma flygplan som sedan tog oss till Kiev, Ukrainas huvudstad. Ett land som jag sällan hört talas om, ett land med samma färger på sin flagga som Sverige, ett land med inbördeskrig vilket vi inte veterligen berördes av. Där var många militärer i tjänst på flygplatsen vilka gjorde mig mer nervös än lugn. Alla pappershandlingar och växling av valuta tog mycket lång tid, många kontroller och väntan.

Vi ville ha en taxi till hotellet och på flygplatsen stod det många chaufförer som väntade på att få köra. Priset de föreslog var dyrare än vad det kostar för samma sträcka i Sverige så vi gick ut och hittade en chaufför som erbjöd en tredjedel av priset. Vi var trötta och kunde pusta ut och bara insupa atmosfären från Ukrainas motorväg i den väldigt varma taxin. Klockan var ca 20:00 och det var mörkt men det jag såg påminde om de flesta andra ställen i Europa. Här var dock många staket och dylikt målade i pastellfärger och ofta i flaggans färger. Gult och blått. Det såg gemytligt ut. 

Hotellet som kostade ca 200 kronor för ett enkelrum var mycket trevligt och eftersom att klockan var så mycket valde vi att äta vår middag i hotellrestaurangen. Då vi väntat på våra rätter ett bra tag kom de på att de inte hade så mycket mat att erbjuda, men till slut fick vi alla en varsin fisksoppa bestående av fyra små fiskbitar och buljong. Det var okej. Själva hotellet kändes tryggt och mina tankar om att inte våga sova själv var borta för länge sedan. Mitt på mitt lakan var det ett hål och jag undrade om jag skulle hoppa i där, likt en sovsäck, men så var nog inte fallet. Hålet var i mitten istället för vid fotänden som jag annars är van vid. Då jag just börjat slumra väcks jag av att det blixtrar utanför fönstret. Sömndrucken trodde jag att kriget kommit till stan, men det såg ut som någon använde en svetsmaskin nere på gatan, fast som att någon eldade sopor med den. Jag somnade om och sov ganska bra men var lite orolig att väckarklockan inte skulle väcka mig dagen efter.

 

Men det gjorde den och jag gick upp för att duscha lite, vilket jag inte skulle våga i Tjernobyl pga radioaktiv strålning. Jag förstod dock inte hur jag skulle göra för att få ut vattnet genom vattenslangen, så jag la mig ned i det lilla badkaret, kröp ihop under vattenkranen, tvättade håret och tänkte glatt att det finns de som har det sämre. Frukosten var fin och fylld med många, för mig, nya rätter. 

Vi promenerade snabbt i det kyliga vädret mot tågstationen där vi stämt möte med vår guide. Vi ångrade bittert att vi inte bokat en extra dag för att uppleva Kiev. En otroligt vacker och spännande huvudstad! Vi mötte vår guide och några medpassagerare som kom från Kina, USA, Frankrike och England. Tillsammans åkte vi i en minibuss mot Tjernobyl vilket tog oss två timmar. Vi fick en karta, ett informationshäfte och sedan sattes en dokumentärfilm på. Jag minns själv katastrofen 1986. I alla fall lite. Jag var ju bara sex år men jag minns en oro hos de vuxna, och jag minns framförallt att folk var rädda under flera år efter att svampen kunde ha radioaktiv strålning vilket den fortfarande har på flera håll i Sverige. 

Ett moln med radioaktiva partiklar spreds från reaktor fyra med ett moln över stora delar av Europa. Anställda vid Forsmark, ca 10 mil norr om Norrtälje upptäckte förhöjd radioaktivitet ett par dagar efter olyckan i Tjernobyl 1100 km bort. Mätningar och satellitbilder vittnad om att radioaktiviteten inte kom från Sverige utan ifrån Ukraina. Troligtvis försökte Sovjetunionen hemlighålla olyckan för omvärlden men det tog lång tid innan de på plats insåg hur allvarlig situationen var. De antog att själva reaktorn var hel och skalan på mätarna som fanns tillgängliga räckte inte för att visa nivån på strålningen, varför den missbedömdes. 

I dokumentären fick vi se bilder och intervjuer med arbetarna i Tjernobyls kärnkraftverk och även med forna invånare i staden Pripyat.  Det gav ett nytt perspektiv som är viktigt för mig i egenskap av besökare. De 80 000 invånarna fick fly från sina hem då de förmedlats allvaret i olyckan. Min bror hade hunnit läsa boken ”Bön för Tjernobyl”, skriven av Svetlana Aleksijevitj som just innan vår resa fick Nobelpriset i litteratur. 

Under tre år reste Aleksijevitj runt i Tjernobylvärlden och intervjuade hundratals människor. Resultatet blev en rad psykologiska porträtt och litterärt bearbetade monologer, som tillsammans bildar en ”krönika över framtiden”. Själv lyckades jag inte få tag i boken innan resan då den tog slut i handeln snabbt, men min bror bekräftade att många historier och livsöden som vi fick ta del av under resan på olika vis var liknande berättelser som fanns i ”Bön för Tjernobyl”.

Av de som deltog i arbetet med att kyla ner reaktorn, släcka elden och stoppa de radioaktiva utsläppen de första dagarna insjuknade 134 i strålsjuka. Fram till mitten av 2005 hade knappt femtio personer omkommit som direkt följd av olyckan. Uppskattningarna om total dödlighet på grund av olyckan varierar mellan kring tusen och kring en miljon. 300 000 barn föddes med missbildningar och det är tre gånger vanligare att få cancer för de som bor i de drabbade områdena.

Alla husdjur som katter och hundar fick avlivas efter katastrofen. Dock var hundar det första som jag såg vid gränskontrollen in till den avspärrade zonen och på många andra ställen runt om i området. Förutom hundar såg jag inte många djur men tre av de ca 20 vildhästarna som finns i området hann jag se ute på ängarna. Jag såg även någon enstaka ko stå där, alldeles ensam. Men mina medresenärer lyckades se en hjort och ekorre också, men jag upplevde inte det rika djurliv som jag hade hört talas om. Vid gränskontrollen kollades våra papper noggrant, samtidigt som en personbil söktes igenom för att lämna området. Ett avstängt område med en radie på 30 km från reaktorn, så kallad ”exclusion zone”. 

Det var väldigt vacker natur på området med främst lövskog och tall. Sandgrund vittnar om att det varit vatten här för länge sedan och vi passerade även stora ängar. Det var kristallklar himmel och solen sken över oss under hela resan. Det var fridfullt och stilla. Det enda som hördes var någon enstaka fågel och löven som prasslade ovanligt mycket. Löven upplevdes ovanligt torra och det låg som en grå hinna överallt. Det var förrädiskt vackert och vi passerade många små vackra hus. 

Min ena bror hade köpt touch screen fingervantar till oss alla syskon och från guiden fick vi munskydd. Han sa -Dont worry, not dangerous! Jag hade mina sköna men utslitna Eccoskor med mig och mina fulaste mjukisbyxor, strumpor och långärmadtröja som kasserades efter vistelsen. Vi behövde inga andra skyddsdräkter för de ställen vi besökte, men vi hade fått rekommendationer att bära heltäckande kläder. 

Exclusion zone bestod av många små byar och Tjernobyl, en fin liten stad som funnits från 1100-talet samt staden Pripiat som var beläget absolut närmast själva kraftverken. Denna stad byggdes upp under 1970-talet i samband med kärnkraftverken. Här bodde 80 000 invånare och av dessa arbetade många på kärnkraftverken eller i stadens affärer, biograf, idrottsanläggningar eller skolor mm.

Något av det första vi besökte var en färgglad kyrka som var ca 200 år gammal. Efter det bussades vi runt till olika monument som var upprättade efter olyckan. Jag såg mycket fram emot att besöka övergivna byggnader men förstod att det var en bra grund att få en historisk blick som gav mig en stark respekt för Tjernobyls hjältar som fick arbeta hårt och snabbt under fruktansvärda förhållanden efter den stora katastrofen.

Sedan checkade vi in på hotellet i Tjernobyl och nu var all min rädsla borta av någon anledning. Tidigare tyckte jag att det var helt galet att vi skulle sova en natt på det radioaktiva området, men nu kändes det helt naturligt och tryckt att bo i den fjällstugeliknande byggnaden tillsammans med min grupp och några militärer. Vi åt lunch som startades med några kakor, sedan kom tomater och lite bröd, sedan kom den ena rätten efter den andra. Det var svårt att veta hur mycket jag skulle äta av allt eftersom jag aldrig visste när den sista rätten skulle dukas fram. Jag fick vegetarisk mat som min bror, som bokat resan, sett till att jag skulle få. Mina knäckebröd hade jag nu bara som reservproviant.

Jag ville köpa souvenirer och det fanns bara några få och dessa köpte jag, knappar, t-shirts och nyckelring. Det var inte kommersiellt upplagt. Efter lunchen fortsatte vi att besöka diverse monument, till exempel ett över brandhjältar som lägligt befann sig utanför brandstationen. Jag hade hoppats på att få gå in och se den övergivna brandstationen istället, men där satt en vakt som framförde att vi inte ens fick fotografera byggnaden utifrån. Utanför stod även en del maskiner och robotar uppställda som ett litet museum. Det vi sett hittills kändes som att det var uppbyggt för besökare. 

Vi åkte vidare och in på en liten väg i skogen där vi gömde minibussen. Tydligen var detta en plats där vi egentligen inte fick vistas. Guiden gick före och mätte radioaktiva strålningen med en speciell mätare.  

Det gjorde guiden på de flesta platser vi besökte och den radioaktiva strålningen varierade från 0-50 millisievert. Då vi promenerat i skogen en stund kom fram till en summercamp. En liten by med förfallna små färgglada hus dekorerade med Disneyfigurer. 

Denna plats var tidigare en exklusiv sommarby men var nu förstört av väder och vind samt plundrat likt alla andra byggnader i exclusion zone. Ett vattentorn var placerat centralt tillsammans med några gungor och rutschkana. Jag förstår att det måste varit supermysigt för 30 år sedan att vistas här. Solen strilade in mellan träden och gav ett härligt lugn åt platsen. Jag tänkte på hur annorlunda miljöerna skulle ha upplevts om vi haft grått och regnigt väder. Senare blev dessa små stugor bostad åt de personer som arbetade med att sanera efter olyckan.


Studios. söndag Paris.

 

Första hela dagen på Disneyland. Området är uppdelat i två delar. En med mest karuseller och den andra som heter Studios har mest föreställningar. Men även vissa "karuseller". Som det läskiga huset där man åker fritt fall, och som alla i familjen var tillräckligt långa för att åka, 102 cm!! Vi tog fast passbiljett, vilket innebär att vi fick en tid då vi kunde komma tillbaka och ställa oss i en kortare kö, fast passkön. 

 

Vi passade på att åka lite annat. Vi åkte ett tåg runt för att kolla olika kulisser och bli lite rädda att en brinnande lastbil skulle åka på oss, men det gjorde den inte. Sedan ställde vi oss i en kö till en fallskärmskarusell. Då vi stått där en timme och insåg att det var lika långt kvar gick vi ur kön för att inte missa vår fast passbiljett till spökhotellet. 

Men det spelade ingen roll för den kön var ändå skitlång då det var något strul med biljetterna. Det var i alla fall väldigt kul att åka den. Det var som en hiss man gick in i med fritt fall. Det som var bra med de flesta köerna var att de var som en del av attraktionen. Det var mycket att titta på, bra miljöer som gjorde väntetiden lite bättre. 

Sen ville vi äta lite lätt. En skitäcklig korv kostade 80 spänn, utan pommes eller dricka! En billig måltid för oss blev ca 800 kronor. Jag vill snart glömma bort den delen av resan! Något som var kul för fyraåringen var att det här fanns Blixten mc Queenkaruseller. Hans syskon var lika glada för honom. 

Sedan var vi på några shower. Det var jättebra då dessa salar säkert slukade några tusen personer så man inte behövde stå i kö så länge. Vi såg lite Disneymagi med självlysande saker och annat trollbindande. Jag tycker att allt var mycket proffsigare och högre kvalité än vad jag hade trott. Jag var ju på Disneyland i LA för nio år sedan, men minns knappt något. 

Denna dag var det massa folk, vi tänkte att det var för att det var helg. Vädret var dåligt, det duggade hela tiden vilket vi inte förstod att det skulle fortsätta att göra resten sv resan. Vi tyckte att det var bra att vi var mycket inne just denna dag som visade sig vara den blåaste av alla. 

Vi gick på en Armageddonföreställning där vi var med som i en film. Vi var i en typ av rymdskeppsmiljö där det skakade och rykte och tjöt och sånt. Det skrämde skiten ur de små men andra verkade att uppskatta det hela. 

Äldre inlägg