Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg i kategorin Kuriosa

Tillbaka till bloggens startsida

Hojen och jag.

Jag har haft samma cykel halva livet, det låter jättelänge, men det är det inte. Jag tror ju att jag är typ 18, men det är jag ju inte, jag är snart det dubbla. För 18 år sedan fick jag hux flux en sprillans ny cykel av mina föräldrar. Det var inte ens min födelsedag, det var sommar och mina föräldrar tyckte nog att jag behövde en ny. Jag hade faktiskt aldrig klagat på min cykel tidigare, vad jag minns. 

Några år tidigare hade jag och morsan varit på cykelsemester i Danmark, med den gamla cykeln utan växlar. 18 mil på tre dagar i oväder. Min bak var stenhård av muskler efteråt. Jag kunde inte ens sitta ned och cykla för att det gjorde så ont i rumpan. Händerna värkte också eftersom det blev en kraftig tyngd på styret, så jag cyklade ståendes utan att hålla i mig.

En gång försvann min gamla cykel. Låset var lite speciellt, då nyckeln var sönderbruten i låset, så jag låste upp cykeln med en liten nyckelstump. Den stod olåst på mina föräldrars tomt. Den blev snodd. Jag blev så kränkt så jag gick ut för att leta efter den. Detta var i Norrtälje och jag hittade den utanför H&M. Jag gick fram och låste cykeln, satte mig på en bänk och väntade. Plötsligt kom cykeltjuven fram och tänkte cykla iväg, men det gick inte. Jag gick fram till cykeln, som att den aldrig hade varit snodd, låste upp och cyklade iväg.

Men sen fick jag den nya, som jag var så glad över. Att bara få så där?! Jag var vän med några cykelproffs i Norrtälje. De gillade min cykel eftersom att den hade ett bra märke. Ett Holländskt ovanligt märke. Vi cyklade till olika badstränder, olika klippor och tog kvällsdopp. Nu i efterhand funderar jag på om de verkligen var intresserade av själva cykelturen, för så bra var jag ju inte på att cykla. De kanske var mer intresserade av simturen. Tyvärr dog min cykelkompis snart där efter i cancer. Och jag cyklade vilse.

Min holländska cykel har jag använt till jobbet vid fint väder. Det har alltid gått fortare att cykla, var jag än har bott eller pluggat/jobbat. Jag har behövt lämna in den på service. Tyvärr har jag gjort det på första bästa ställe. Jag har tyckt att det har varit en upplevelse att lämna in den hos den där alkisen i en källare i kvarteret. Hen sitter alltid och skrattar med sina vänner och röker och dricker i en lokal tapetserad med lättklädda damer.

Men, cykeln har bara blivit skummare och skummare ju mer jag har renoverat den! Till slut lämnade jag in den på ett dyrt och häftigt ställe i Gamla Stan, just för att jag kände att jag nog inte kunde ta mig hem därifrån på den. Cykelreparatören fixade lite på det valformade hjulet för ca 700 spänn och sa att jag borde köpa en ny cykel! Va! En Ny!? Det kostar ju typ 7000 kronor, och jag vill ju inte ha en begagnad och råka på samma problem igen. Allt var fel på cykeln, alla bromsar och växlar och hjul, osv. Bara ytan var fin.

Så, vad gjorde jag då? Jo jag spraymålade cykeln och låtsades att det var en ny.

Och självklart ville fyraåringen också pimpa sin. 

Jag tänker, angående detta konsumtions samhälle. Att laga sin 18 år gamla cykel för 2000 kronor, eller köpa en ny? Varför inte laga? Varför bara köpa nytt? Så är det ju med alla tekniska apparater. Köpa nytt lönar sig. Men det känns inte bra.

Allt har sin tid, inom viss ram...

Allt har ju sin tid, brukar jag tänka. En del saker är det dock lite mer brått med. I våras tappades en grej från barnvagnens hjul då jag lyfte ut den ur bilen. Den lilla grejen försvann och jag beställde en ny. Som aldrig kom in till barnbutiken. Jag åkte dit varje eller varannan vecka, men inte. Då jag hade vägarna förbi en annan barnvagnsbutik inne i stan så hade jag med däcket för att verkligen få rätt lilla "mutter". Men, mutter ansvarig var på semester mycket länge. Och jag hade annat att göra. Jag fick använda den 10 år gamla asdåliga vagnen, inköpt på Coop hela sommaren. Jag är inte någon prylgalning, men då jag hade en fin vagn så var det ju synd att inte kunna använda den. Vagnen är två år gammal, då de andra barnens vagn var utnytt, och denna "nya" var mer påkostad då den hade liggläge. Nu äntligen köpte jag muttern, men nu var hela hjulet borta, så fick köpa ett nytt sånt med. Men, nu efter ett halvår utan denna vagn ska jag använa den onödigt mycket till mitt snart fyra år gamla barn för att få valuta för pengarna. Crazy! Treåringen kände inte ens igen sin vagn, så länge sedan var det han såg den, så det vart ju ändå bra, på något vis. 

Något annat som också "allt har sin tid", är sexåringens stjärnkikare. Oj vad han önskade sig en sådan förra julen så mycket! Och fick en! Vi var borta hos släktingar varje kväll och sedan i Luleå under en vecka. Sedan var det inte stjärnklart och sedan rann det ut i sanden. Det lilla barnet fick inte använda sin stjärnkikare en enda gång! Förra julen. Men allt har sin tid och nu har vi skådat stjärnor och det är mycket trevligt! Ett julklappstips helt klart, för engagerade föräldrar då det eventuellt krävs lite vuxenhjälp.


Vi har även gjort en familjeteckning. Tioåringen önskade det. Han sa att sist vi gjorde det så var det då morfar fyllde 70 år, på Gotland. Å andra sidan finns det nog många familjer som aldrig gör en familjeteckning, men jag vill gärna tipsa om att göra det. Det var så roligt! Och mysigt. Att ha ett stort, typ A2-papper är att rekommendera. 10åringen valde tema.

Nu är det bara den där dopskeden som ska inhandlas. Så har jag kommit i kapp en del. De andra barnen har fått en sked med deras datum och födelsevikt osv i doppresent av sin farfar. Det yngsta fick det med, men det var lite snack fram och tillbaka vem som skulle skaffa den. Vilket som var smidigast. Det landade till slut på mig. Allt sånt här blir så svårt jämfört med att bo i en småstad där det går att göra hundra ärenden på en timme. Jag glömmer jämt då jag går på stan. Men, nu ska jag försöka komma ihåg det. Det var ju tre och ett halvt år sedan dopet var De andra barnen har fått instrument av oss i doppresent. Vårt yngsta har vi inte "hunnit" att köpa något åt än Stackars den yngsta. 

Linas matkasse.

Jag har alltid undrat vem som är så rik och kan köpa färdiga matkassar, hem till sin dörr, med recept. Ju mer tiden har gått har jag börjat att fantisera om såna där kassar. Ingen i mitt hem gillar min mat! Jag äter inte kött, men det gör min familj och vill helst äta köttbullar varje dag, vilket jag inte ställer upp på. Menyn har varit fiskpinnar, korv, köttbullar och tacos. Det är så tråkigt så att jag ibland har velat abdikera som matlagerska. Jag har provat att bjuda på annan mat, men barnen har inte ens velat smaka. 

Tioåringen kan äta vad som helst då han är hos kompisar. Allt är gott borta. Han vill att jag ska ringa efter deras recept till och med. Helt plötsligt så kom det upp ett erbjudande på facebook om Linas Matkasse. Jag tror att det var 500 kr för fem dagar, barnkassen. Egentligen hade jag spanat in Middagsfrids matkassar, men då detta erbjudande kom så tog jag det. 

Jag beställde leveransen till den veckan som mannen skulle på turné. Jag tyckte att jag kunde unna mig det. Att slippa att tänka på vad barnen skulle äta varje dag. Jag höll på att peppa tioåringen jättemycket som längtade mycket efter leveransen. Jag tänkte att om han är med och lagar maten så får han se vad det är i den och att det inte är hans tråkiga mamma som har kommit på receptet. Det är lyxigt, något han kände igen från TVreklam.

Ett par dagar innan leveransen fick jag en lång lista på massa grejer som jag skulle ha hemma själv! Det borde jag ha blivit förvarnad för. Massa olika kryddor, mjölk, ris, sambal oelek osv. Jag kände mig redan lurad. På måndagen väntade vi på leveransen. Då fick jag ett meddelande att den skulle komma mellan kl 17 och 22!!! Den infon kunde jag också fått tidigare. Tydligen var det vanligt att man komponerar egen mat den dagen, men det är ju bra att veta innan. 

Leveransen kom då jag la barnen. En lök var alldeles möglig och sunkig. Detta klagade jag på. Det var kanske barnsligt av mig då jag hade hela kylen full med egna lökar. Men det var just grejen att få detta sin första leverans. Linas matkasse sa så att de skulle kompensera mig på nästa kasse med riset gånger 1,5. Med andra ord så skulle de dra bort två kronor på nästa leverans. Vilken nästa leverans? Jag fattade inte att jag hade börjat att prenumerera på denna kasse. Jag avslutade abonnemanget bums. Löken kan de behålla själva.

Eftersom att inte mannen var hemma och jag är vegetarian, så var det fyra portioner mat till tioåringen. Styvdottern var hos sin mamma, och de två yngsta barnen äter bara godis. Detta var ju superpuckat av mig, fast jag trodde att jag var supersmart. Jag fick helt enkelt bjuda folk på middag varje dag. 

På tisdagen kom tioåringens bästis på middag. De fick välja på de fem olika recepten och sedan vara med att laga. Det blev så lyckat! De valde ugnspannkaka med bacon. Även råröda lingon, keso och morötter fick vi med. Rikligt med mat! Och gott. Perfekt.

Nästa dag kom vår gamla barnflicka med sin kille. De lagade någon kalkonrätt med couscous och citron och persiljesmör. Jag jobbade sent. Detta blev en hit på alla vis!

Nästa dag kom både min mor och bror. Då lagade de några köttbitar med potatis i ugn och senapssås. Och grönsaker. Det vart också lyckat. Recepten är enkla och pedagogiska. Jag tror att det kan vara roligt för alla att få lite ny matinspiration och utveckla sin egna reportoar.

Fjärde dagen, igår, åt vi lax i gryta med ris. Det kunde jag äta! Mycket gott. Vi hade inga gäster så det blev istället mycket rester. Det har det blivit varje dag. Mycket generösa måltider! 

Nu har vi en meny kvar, pannbiffar. Jag frös in köttfärsen eftersom vi har andra planer på helgen. Förutom att jag kände mig lurad i början, så är jag mycket nöjd! Detta var bra och prisvärt, speciellt då jag köpte kassan för specialpris. Kanske provar jag den vegetariska kassen, kanske provar jag Middagsfrid nästa gång?

Taggat med: 

, , ,

Jag drar.

I går provade jag ut en korsett. Denna ska hjälpa mig att få bättre hållning och göra så att någon äcklig vätska rinner ut, eller vad hen sa. Jag ville inte lyssna så noga. 

Ortopeden som jag träffade veckan innan påstod att jag hade sjukhusskräck. Jag som alltid trott att jag har inälvsfobi. Jag älskar ju sjukhus, att bara överlämna mig till någon annan, allt går så långsamt. Då jag kom in till doktorn så hade hen två stora datorskärmar fyllda av äckliga bilder på min rygg. Hen förstod snabbt att dessa skulle stängas av. Jag blir lätt distraherad och har svårt att ta in själva budskapet då det är för mycket inälvssnack runt omkring. 

Jag blev lite ledsen för det var tydligen värre än vad jag trott med ryggen. Efter mycket övervägande och solskenshistorier om lyckade diskbråcksoperationer där patienter blivit tipp topp på en vecka, hade jag till slut bestämt mig för att jag ville göra en ryggoperation. Nu var det inte så lätt, utan det var inte bara diskbråck att opera, utan själva disken var paj och steloperation med spikar och skit med fem månaders rehabilitering väntade efter en eventuell operation med många risker för infektioner osv. 

Så, nu ska jag satsa på ännu mer träning!!!! Och korsett. Bättre hållning. Och inga lyft?!? Och om ett halvår göra en ny utredning. Ja ja, har jag haft detta i sju år går det bra med sju år till. För det kommer nog dröja det tills jag hinner att börja träna så där sjukt mycket. Det bästa är att jag redan känner mig bättre i ryggen nu under sommarlovet. Troligtvis på grund av att jag inte går framåtböjd hela tiden som jag annars gör på jobbet. 

Igår var jag även till en annan läkare angående min hals. Eventuellt är det sköldkörteln, men det är inget farligt. Jag har ätit kortison för detta problem och en bekant som inte vet att jag är hypokondrisk har skrämt upp mig att det är jättefarligt att äta. Så nu är jag orolig för det också. 

Men, nu skiter jag i alla problem för att idag åker jag till Spanien!!! Jag, min mamma, femåringen och nioåringen. Vi har lånat en kollegas lägenhet och hon har fixat med allt. Treåringen lämnar jag hemma med mannen och så tar jag med mig akvarellådan istället. Och två böcker. Främlingsleguanen av min favorit Martina Montelius och 1989 leva eller överleva av min andra favorit Linda Skugge. Ser grymt mycket fram emot detta!!!

Hasta la vista eller nåt. 

Sommarlovsatmosfär, RoslagenPride och Gröna Lund ISE.

I går tog jag med treåringen in till stan för att hämta ut min mobil och strosa runt och känna sommarlovsatmosfären. Förra veckan råkade jag vattna min mobil med vattenspridaren vilket har vart lite si och så. Det är ju skönt på ett vis att inte ha mobil eftersom jag har varit lätt beroende av att checka allt som händer, men det var dålig tidpunkt eftersom jag hade mycket jobb med det ena och andra att göra och många sökte mig för ovanlighetens skull. 

Då jag väl var framme inne i stan så kom jag på att jag inte hade med de viktiga papperna och det lilla kortet till mobilen. Expediten sa att det räckte med leg, det hade jag ju inte heller med! Jag hade endast en påse med lite kontanter, ett nypåfyllt SLkort och bankomatkortet. Expediten sa att han kunde ladda mobilen åt mig så kunde jag och treåringen göra några andra ärenden samtidigt.

Vi beställde mat och då upptäckte jag att min pengapåse var borta! Jag letade som en tok och fick gå in i alla affärer jag hade tittat in i på vägen för att fråga om de hade hittat en plastpåse med pengar. Jag funderade på om jag skulle gå direkt till psyket på Sös och lägga in mig eller till mobilaffären. Jag gick mot mobilaffären och tänkte ut att jag där skulle ringa mannen som skulle spärra mitt kort och sedan åka in till stan för att hämta mig och treåringen och betala ut den förstörda mobilen. Men, som tur var hade jag glömt min pengapåse i mobilaffären och jag åkte raka vägen hem! Jag fick skita i det där med att strosa runt och känna sommarlovsatmosfären.

Jag har under några veckors tid haft en känsla av vara strypt. Jag har aldrig varit med om något liknande och har haft lätt panik nattetid. Jag äter kortisontabletter. Det är nog sommarstressen. Därför har jag avbokat vissa saker som tex idag. Idag är det Roslagen Pride och jag blev inbjuden till att vara med  i en bokpanel och samtala om barnböcker. Det hade varit så kul! Men kanske blir det fler tillfällen! Men alla ni andra kan åka till Roslagen och delta i festligheterna! 

Mannen är i alla fall inte på några turnéer under sommaren. Säger han. Jag kallar allt för turné, men en turné är visst under många dagar, inte bara två-tre dagar. Så trots att han är borta fler dagar i veckan så är han inte på turné, utan har "bara" spelningar. Han hade en spelning i måndags på Gröna Lund. Det var kul för barnen. De hade längtat länge efter att se sin pappa uppträda. Även mannens föräldrar var på plats.

Barnen ville gärna stå och vänta framför scen en timme innan konserten började tillsammans med några andra hängivna fans.

Efter ett tag så fick det räcka för nioåringen. Han hade ju hört bandet förr, det var ju inget nytt. Han kunde ju redan alla låtar eftersom de repar hemma hos oss. Femåringen och fjortonåringen var lite mer imponerade.

Treåringen somnade till sina vanliga vaggvisor av Imperial State Electric, och jag passade på att åka karusell på tu man hand med femåringen! Det var det bästa för min del!

Ja, alla är vi olika.

LIFE.


Alltså, jag är så lycklig över att ha haft de finaste kollegorna i hela världen! Jag gråter nästan då jag skriver detta. Jag har haft ett lärarjobb och tre förskolejobb. Finare människor än de som jag har arbetat med under de senaste 3 /2 året finns inte. De är så fina att jag ska göra en tavla av dem! 
(Italien höst 2013)

Vi har varit så samspelta. Under hög press har vi hållt ihop och skrattat, stöttat och sett varandra. Alla har varit lika värdefulla i arbetslaget. Alla vi är olika men har haft samma mål. Då jag går runt med mina egna barn så saknar jag mina kollegor. Vi har bara behövt att titta på varandra så har vi haft allt under kontroll. 


(detta tecken låg utanför jobbet, H som i Helena och Hanna)

Jag älskar dem! En av dessa, Helena, har jag haft äran att jobba med på tre arbetsplatser. Hon var mitt ljus i mörkret på grundskolan, där hon var slöjdlärare och jag bildlärare. Sedan har vi följts åt. Nu ska hon åter arbeta som slöjdlärare, en annan av kollegorna ska bli skådis, en annan ska bli läkare, typ. Den fjärde ska jobba på en annan avdelning till hösten. Det blir jag och en person kvar, bara. Jag är orolig och ledsen. Lite nervös. Hur ska jag klara mig. Att bygga upp relationer med nya kollegor är jobbigt. Jag har ett jobb där det måste gå bra. jag förstår att det inte kommer bli som innan. Och jag vet att det kommer att bli bra ändå.

Denna kollega kommer jag att ha kvar till hösten. Alla var hembjudna till mig förra veckan. Jag har sagt att de ska få komma hem till mig under ett års tid, så nu var det bara att skynda sig. Mitt ena barn brukar ju sitta uppe i den där pelaren för det mesta, nu ville min kollega prova. En annan kollega hade köpt badbomber på LUSH som hon delade ut till alla! 

En annan kollega hade med fotografiet som jag köpte av henne tidigare i vår. Bilden är från Colombia, det fritids som hon volontärarbetade på. Intäkterna går direkt till barnhemmet. Jag är mycket stolt över att ha detta porträtt hemma. Tack Indra.

Jag önskar er alla och mig själv lycka till i framtiden. Vi avslutade terminen med en omcertifiering. Förskolan är HBTcertifierad, vilket känns som en bra grund.  

Anteckningsblocktet White lines framsida har min bror illustrerat. Life.

Avslut.

Alltså, det är så skönt att allt avslut är över! Det är precis som vid julen, att allt kommer på en gång. Lucia, det ska bakas, kalendrar, paket, nyårsafton, släkt osv. Men nu har det ju klart varit mer sommarrelaterat som att hålla i utvecklingssamtal samtidigt jag ska gå på massa själv och fester hit och dit. 

Då allt sånt är över så kommer en lättnad och lycka, samma lycka som då jag tog studenten. det var min lyckligaste dag någonsin. Jag hade aldrig känt mig så lättad. Jag skulle aldrig behöva plugga mer! Men det gjorde jag ändå.

Ett av mina barn slutade förskolan, vilket var mycket stort och ett slutade lågstadiet och ska efter sommaren börja i en ny klass. Också mycket stort.

Barnen fick rosor som vi har torkat. De var så stolta. Jag fick en ros av min fröken då jag slutade lågstadiet. Denna fröken var den bästa! På alla vis. Vi hade världens finaste klass. Det roliga var att jag stötte på henne förra veckan och hon såg exakt likadan ut! Jag blev så glad! Hon betydde mycket för mig.

Jag har försökt att ge presenter hit och dit till alla hundra lärare/ledare som de fyra barnen har i allt möjligt. Jag hade till exempel köpt stressbollar i kimonotyg i Tokyo. Inte en enda av pedagogerna har tackat för dessa. De kanske tog illa upp. Av de 30 familjer som jag själv är lärare för så är det en enda familj som har lämnat en sommargåva. Och den är jag mycket glad över. Alla har så mycket att tänka på så jag är inte bitter på de resterande 29 familjerna, känner bara att den där sommarbonusen betyder så mycket extra!

Vi fick en mycket fin pärm med massa roliga saker från min femårings förskoleliv. Ett liv som jag inte varit inblandad i så mycket. Jag förstår inte hur det ska gå under sommaren då han inte kommer att vara där. han har längtat hela helgen till förskolan. På hans avdelning har de haft flaggprojekt och jag tycker att det är lite gulligt att han svarade Billie Jean på om han kände till någon flagga. Jag undrar om han fattade vad de höll på med eller om han bara tänkte på Jässon.

Nu är det bara att tänka på min pappas 75 årsdag och utställning som han ska ha i samband med den. Alla är välkomna. Norrtälje, NOA, 11 juli! Bilden ovan är från hans 50 årsfirande.

Taggat med: 

, ,

6 juni. Gröna Lund.

Gul och blå är lika med grön(an). Sa jag till mannen. Han skulle bort och spela igen så vi passade på att ha kvalitetstid med barnen innan.
 

 
Vi måste nog tillbaka snart eftersom vi såg att favoritbandet Imperial State Electric ska spela på Lilla scen om en månad.
 

 
Treåringen har varit mycket peppad på Gröna Lund länge. Det var två år sedan vi var där sist så den yngsta hade inga minnen därifrån. Vi har kollat på karusellklipp hundra gånger på hemsidan och förberett oss. Speciellt spöktåget var han intresserad av som vi alla åkte tillsammans. Även lustiga huset och kärlekstunneln kunde vi alla åka.
 

 
Efter lunchen delade vi upp oss så de äldsta fick gå själva. Det fanns bra pysselpapper att roa sig med medan vi väntade på maten.
 

 

 
Nioåringen ville gärna gå på Pettssonhuset eftersom att han hade så många barndomsminnen därifrån! Jag som upplever det som en ny attraktion.
 

 
Treåringen ville prompt åka miniPariserhjulet med 14- åringen, så så blev det!
 

 
Jag såg till att alla hade det bra. Mannen gillade också Pettssonhuset mycket.
 
Femåringen trummade på allt som vanligt och på djurkarusellen klättrade han även i pelarna som vanligt. Det var lagom mycket folk och jag var trött. Stegmätaren visade 14000 steg.
 

 
Alla barn var nöjda och fick spela bort lite pengar. Vi som redan har flera hundra gosedjur vann några fler. Jag hade hellre velat vinna på chokladhjulet. Detta var det mycket bråk om på vägen hem, att de tvingat varandra att välja fel nummer.
 

 
En trevlig dag till hundra procent. Ingen försvann eller gjorde illa sig. Jag märkte att jag är van att vara med mina proffsiga kollegor. Vi behöver bara titta på varandra så förstår vi vad vi menar. Vi håller upp lika många fingrar som de barn vi har hos oss just då. Vi är snabba och är flexibla.

Taggat med: 

Det är nu!

Då jag var 20 år blev jag spådd att något stort skulle hända, som skulle ändra mitt liv, det år jag skulle fylla 35 år. Jag har väntat på detta år under 15 år och nu väntar jag spänt på ett under. Jag utgår från att det är något positivt. Att jag blir miljonär, att jag får en frisk rygg, att jag gifter mig med Dolly Parton eller får mitt drömjobb.
 
Tyvärr händer det inte så mycket av sig självt och ju mer jag väntar desto deppigare blir jag och förväntningarna blir större. Så nu har jag tagit första steget mot en förvandling. Jag har besökt frisörsalongen Noir.
 
Jag har färgat håret, över är förebild och under är efterbilder. Alltså det kanske inte är så märkvärdigt, speciellt då jag ville ha så naturligt och diskret som möjligt. Men det känns. Som jag åmar mig på dessa selfies har jag sällan gjort. En starkare självkänsla köptes för 1600 Kr. Det var det värt
 

 
Det var så skönt då jag satt bakåtlutad och fick huvudmassage. Min första tanke var att jag ville ta upp mobilen för att dokumentera den härliga upplevelsen. Men det hade ju vart lite konstigt. Men inte ovanligt.  
 
Ibland så vill jag uppmärksamma mannen på något trevligt, som att barnen leker fint med varandra eller så. Mannen gillar inte det. Han vill njuta utan att prata om det. Inte prata bort den magiska stämningen. Så är det lite med allt dokumenterande under trevliga situationer. Mys i soffan, glass i solen, massage hos frisören osv. Det är ju lite så att delad glädje är dubbel glädje. Och att man kanske är rädd att glömma bort det där trevliga om man inte dokumenterar det och visar det på Facebook eller instagram. Kanske hade man kunnat njuta lite till och mer om man inte hade behövt dokumentera mitt i en speciell stund.
 
I vilket fall så dokumenterade jag inte huvudmassagen utan försöker att minnas den. Det är svårt. Jag pratade med min mamma om detta. Hon är upprörd över att hon måste lyssna på folks mest privata mobilangelägenheter i Norrtäljebussen. Att allt ska delas med alla. Hon berättade argt att hon i protest hade stoppat in ett tuggummi i örat för att slippa lyssna! Sen hade tuggummit smält så hon inte fick ut det ur örat.

Taggat med: 

, , , , ,

Fredagsmys i nya soffan.

Nu har vi haft vår nya soffa några veckor. Det känns bra faktiskt. Jag trodde inte riktigt det då den var ett impulsköp, den var ju så billig. Knappt 10.000 kr. Det kändes lite för lyxigt för vår del med en ny soffa. Allt annat vi har är gammalt och ärvt. Vi har liksom hela tiden haft andra utgifter som ett nytt dörrhandtag eller en ny gräsklippare eller något annat som inte syns. Så detta har nästan varit overkligt då vi ärvde de tidigare sofforna av vänner innan de skulle slängas på tippen. 

Redan för 12 år sedan då jag träffade mannen för första gången fantiserade han om nya soffor, men då visste att vi behövde flytta till större, och skulle köpa soffa som matchade det större stället. Då vi flyttat till större så tryckte alla människor på oss deras gamla grejer och våra pengar gick till renovering. Vi sa att då den yngsta är tre så kan vi skaffa en, vilket vi nu gjort.  Tanken var ju också att vi skulle vänta till vardagsrummet blev renoverat. Tapeterna hänger och golvet är av plast och trasigt. Men det kommer nog aldrig bli renoverat, då det finns andra akutområden i ett sånt här hus. 

Under de åtta veckorna vi fick vänta på den nya soffan, som kommer från MIO, inte ett sånt där svindyrt ställe som vi hade fantiserat om, så har jag varit så nervös att soffan skulle vara för ful och för liten. Framför allt var jag orolig över att mannen skulle vilja byta ut mitt egengjorda soffbord av sockerlådor, som jag själv är nöjdast med av all inredning i hemmet. Att han skulle vilja att allt skulle vara nytt och fräscht, som i MIOkatalogen. Att screentryckta kuddar och hemvävda filtar skulle puts veck. Därför har jag faktiskt varit lite deppig över de nya sofforna. Och att det var lite onödigt med nya soffor då en del inte ens har någon soffa, inte ens ett hem…

Men nu är det fredagsmys och barnen har redan tappat respekten för den nya soffan som de knappt fick provsitta till en början. Kiss, välling och diverse smulor är ett vanligt attribut. För övrigt så har vi slutat med fredagsmys som äts, nu är det bara annat fredagsmys. Däremot så smygäter jag i köket, med gotter, jag smyger så bra så jag knappt märker något själv. Hoppas att jag avslöjar mig själv snart. Men soffan är skön och hård. Och mannen har inte börjat prata än om att byta ut resterande inredning. 

En gång har jag varit med om en sprillans ny soffa. Jag minns en gång i min ungdom, i slutet av 90-talet, då jag var nyförälskad i en snubbe, och han i mig. Han skyndade sig att beställa en ny soffa inför första dejten. Tyvärr hade vi otroligt olika smak, jag tyckte att soffan var oerhört omodern, en fläckig plysch i gråskala, lite slutet av 80/början på 90-talsstil. Jag hade så dåligt samvete över att jag tyckte att den var så gräslig, det gick ju inte att byta ut den då den var sprillans, och nu bryr jag mig inte alls.

Taggat med: 

, , ,

Äldre inlägg