Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg i kategorin kultur

Tillbaka till bloggens startsida

Konst konst konst.

Återigen har det varit en helg fylld med olika typer av konst. I fredags var jag på fantastiska  Britt-Marie Kuhlhorns vernissage på Galleri Bellman. Helt klart värt ett besök! Här står hon i egen hög person framför en målning föreställande hennes svärson, tror jag att det var. Fågeln återkommer i många av hennes målningar. Mitt barn var mycket fascinerad.

 

Här är min favorit. Jag frågade inte henne vad den föreställde, mitt barn trodde att det var simmande delfiner. Jag tänkte på flyktingar.

Jag har även besökt Galleri Gillet i Norrtälje där jag kommer att ha utställning 18-30 juni. Välkommen. Nu ställer Amery v Schoultz, Ann Runesdotter ut. En målning kallad "bryt mönstren". Det fanns även många "märkeskläder" skapade av märkeslappar och halsband med "körmedlemmar" och påskkycklingar av tamponger.

Påsktemat fortsatte i Studion på Konsthallen där jag arbetar varannan fredag. Vi skapade olika påskverk i lera. Grisar, skålar och kycklingar.

I går var det premiär för mitt andra jobb på Konsthallen. Jag ska ha ett antal grupper med femteklassare som jag ska ha visning för och sedan workshop i utställningens anda. Det var lite nervöst eftersom att  jag inte upplevt att jag är så bra att tala om konst. Ännu mer nervöst blev det då jag förstod att jag skulle vara själv på Konsthallen! Då jag larmat av enligt anvisning och larmet gått ett antal gånger och jag lappat ihop de stora luftslotten, som utställningen baserades på kom den första gruppen. Och det jag varit nervös för från början gick jättebra och eleverna skapade glatt i plast samtidigt som vi tillsammans diskuterade konst och tankar om allt som dök upp. Det var verkligen superroligt!!!

Luftslott i min hembygd.

I helgen var jag i dessa lokaler vid flera tillfällen. Det ett år unga Muséet och Konsthallen i Norrtälje. Tidigare låg Konsthallen i den gamla brandstationen där jag praktiserade för första gången för 20 år sedan. Som vanligt hade jag nu skapande med 1-6-åringar i Studion på fredagen. Då gjorde vi masker av olika material. 

Det är en tacksam uppgift då alla kan göra en mask på något vis. Jag hade med masker från olika länder som inspiration samtidigt jag föreslog att besökarna kunde ta tillfället i akt att skapa någon karaktär som de vill prova att vara. Under är en bild från föregående tillfälle, från tidningen Konstpunkt. Det var vid detta tillfälle jag hade en fransktalande besökare som tidigare hade bott i New York samt vid Odenplan men tyckte att Norrtälje var det mest ultimata av alla platser, och jag kan bara hålla med!

I måndags hade jag ett extra tillfälle i Studion i samband med sportlovet. Det var riktigt roligt också då det var en annan målgrupp, 5-10 åringar. Jag vill påminna alla som vill komma att förboka sig via Konsthallen, inte via mig. 

I måndags arbetade vi med papper och byggde på höjden, i 3D. Det var fantastiskt att se vilka skapelser som växte fram! 

 
Norrtälje Tidning kom på besök. Läs här.

 
I helgen var det vernissage på både Konsthallen och Muséet, mycket intressanta och rätt viktiga utställningar! Luftslott, av konstnärsgruppen MYCKET. När vi bygger den stad vi vill leva i. En fantastiskt rolig utställning för barn. Och vuxna. Inspirerad av Niki de Saint Phalle och att det byggs mycket. En tanke om gemenskap, medbestämmande och luftslott.

Läs mer här. 

Och sist men inte minst, den underbara utställningen VEM ÄR HEN har gått vidare och med tanke på att det är Hembygdsår i år är nu detta temat. Supersnygg, modern, interaktiv utställning med artefakter från nu och förr, från jorden runt. Berättelser av personer som antingen kommer från Roslagen eller är inflyttade från när och fjärran. 

Speciellt en vacker filmsnutt på en tjej kunde jag identifiera mig med. Hon kände sig fri att av att sitta där på berget i sina fulkläder. Som meditation. Skogen var hennes hembygd. Där har hon gjort allt som går att göras. Skogen är allas mark. Det ger frihet. Åk till Norrtälje! SLkort funkar utmärkt! Besök de båda utställningarna. Besök skogen. 

Ateljérista.

Jag har ju kommit till ett ställe i livet där jag tvivlar på vad jag vill göra i mitt yrkesliv. Jag vill ju göra så mycket! Under de senaste två veckorna har jag nog haft roligast hittills. Under hösten var jag på en Reggio Emiliainspirerad förskola, där jag fick mycket inspiration, idéer, saker jag vill göra och utveckla. Men tiden fanns inte till. Nu under min frilanstermin kontaktade jag min tidigare arbetsplats, där jag har arbetat under 3,5 år, om jag fick komma och ösa ur mig all inspiration som höll på att bubbla över inom mig.

Självklart var jag välkommen till Egalia, vilken är en underbar arbetsplats i sig, fantastiska pedagoger och ett genomarbetat genustänk som sitter i väggarna. Men framförallt underbara barn och jag blev så rörd då jag fick träffa dessa stora barn som jag skolade in för fyra år sedan! De barn som jag har tagit hand om och flera av dem mindes mig.

 

Det var med denna arbetsplats/chef som jag besökte Reggio Emilia 2013. Jag har funderat på fram och tillbaka om jag ska utbilda mig till ateljérista, ty det är förskola som jag har fastnat för, men, jag är bildlälärare, jag är inte förskollärare, jag hamnar ofta emellan, ibland blir jag titulerad outbildad trots alla mina utbildningar och erfarenhet av egna barn och arbete. 

Men här kände jag mig hemma. På Egalia. Jag fick ett rum, ett sådant rum som de inte hittat en riktigt bra funktion till än, ett rum där det för närvarande förvarades diverse saker. Då jag såg detta rum som jag fick till förfogande att förvandla blev jag så peppad. Vilken utmaning. Min chef hade förtroende för mig och min kompetens, vilket bara det kändes skönt. Jag började att möblera om med det som fanns, jag hämtade saker hemifrån, på enhetens andra förskolor, från återvinning osv. Det var så sjukt roligt.

Tillsammans röstade vi fram namnet Ljusstudion. Det blev ett rum med okodade material, material som kan användas på olika vis, som inte har ett färdigt syfte. Återvinningsgrejer. En overheadapparat är grunden tillsammans med ett ljusbord, ficklampor, förstoringsglas och speglar. Ett rum att forska i, experimentera i, leka i, berätta sagor i.

 Jag bjöd in barnen till det nya rummet, en eller två grupper varje dag. Tillsammans skapade vi olika saker till rummet, saker att inspireras av, att experimentera vidare med. Vi testade olika material så som tapetklister och silkespapper på en ballong, vad hände sedan, vi släckte ned och lyste igenom den. Vi tog skräp och gjorde bilder av som vi täckte med folie, det blev som reliefer vilka kunde upplevas med handen samt se hur de blänkte på olika vis genom strukturerna. Vi laminerade in olika silkespapper som vi mixade på ljusbordet för att se de olika mönstren och färger som skapades tillsammans. Vi byggde konstruktioner, diamanter av tre kvadrater i transparenta sugrör. Vi limmade ihop transparenta plastföremål från soporna till en stor gemensam skulptur. Vi tillverkade leklera som vi arbetade med på ljusbordet.

Det häftigaste var nog overheadapparaten och känslan hur stort allt blev på väggen, alla berättelser barnen berättade om fredagsmys och annat.

Jag tror att jag har provat på att vara ateljérista nu, fast outbildad så klart!

Taggat med: 

The Swedish theory of love.

För en vecka sedan såg jag den omtalade nya dokumentärfilmen, The Swedish theory of love av Erik Gandini, tillsammans med min bror. Jag har tänkt mycket på den under den gångna veckan. Den handlar om oss ensamma svenskar. Vi bjuds på blickar från olika situationer, platser och tillfällen som på det mest extrema vis beskriver svensken, med vinkling den ensamma svensken. 

Min mamma säger ofta att det är vi svenskar som bryter normen, det är inte alla andra, hur vi är, beter oss och lever. Jag tänker på den där italienska barnvakten som jag hade då jag var liten. Han som rökte i vårt vardagsrum, om man drog i hans finger pruttade han, samt han grovhånglade med sin tjej, den andre barnvakten, helt öppet! Han var väldigt speciell tyckte jag. Intressant. Erik Gandini hette han.

Jag tänker också på då jag för några år sedan var till Italien och besökte flera förskolor. Vi ville inspireras av det fantastiska arbete som görs med barnen i Reggio Emilia. Det var fantastiskt vackert och inspirerande, men chockerande hög ljudnivå, barnen sprang helt fritt, de klättrade i en klätterställning utan uppsikt av en vuxen. Framförallt så fascinerades jag över deras snygga dokumentationer över barnens lärande. Men, det som skiljde mest från de dokumentationer som görs i svensk förskola är att i Italien så görs den för hela gruppen, i Sverige är den individuell. I Sverige är allt mycket individanpassat, vilket är bra och är något stort som vi strävar efter.

I Gandinis film får vi se de ensamma mödrarna som inseminerar sig, de vill inte ha en pappa till sina barn. De vill vara ensamma. Perspektivet att det även kan vara mycket oensamma lesbiska par som insemineras beskrivs inte. Vi får bekanta oss med en SFIlärare som lär ut till sina elever att endast svara ja eller nej på frågor. I alla fall ett kort svar. Svenskar gillar inte att prata. Detta får mig att tänka på en utbytesstudent som gick i min Konstfackklass. Hon var från Sydafrika och undrade hur Svenskar få vänner. Ingen pratar. Ingen säger ett ljud på tunnelbanan. Hon skrev ett meddelande till mig där hon berättade att jag var den mest intressanta hon hade träffat under sina tre månader i Sverige. Jag tar inte detta så personligt, utan mer att jag var ledsen för hennes skull att hon hade det så tråkigt.

Jag tänker även på min kollega på förskolan som kommer i från ett afrikanskt land. Vi pratade lite på rasterna och en dag hade hon ändrat sin sjal på sitt huvud till en turban. Jag frågade varför, nu blottade hon mer av sin hud. Hennes SFIlärare hade sagt till henne att göra så eftersom att hon då skulle smälta in i det svenska samhället mer. Min afrikanska kollega pratade om sina barns rum och undrade om jag kunde göra en skiss över hur det skulle kunna möbleras. Jag blev ställd, kränkt och chockad. Jag! Jag som har så lite tid. Varför ska jag gratis lägga ned massa tid på en skiss till hennes barns rum. Det skulle kräva att jag behövde åka hem till henne! Jag var så klart vänlig och höftade till med något rumstips. Sen var det inget mer med det. Nu tänker jag att det hade varit fantastiskt kul att få komma hem till henne, och vilken ära! Vad dum jag var!

 

I filmen får vi även se lägenheter där folk legat döda under flera år utan att ha blivit saknade. En del har familj men har inte haft någon kontakt på länge. En bekant sa till mig att hon skiter i släkten, hon bjuder de hon vill på julafton, jag var välkommen. Jag tänker att man är olika och att det eventuellt går i arv, hur familjekär man är. Jag är löjligt familjekär. Förra helgen tog jag hem min pappa från hemmet. Han ville spela flöjt. Jag hämtade hans flöjtlåda, gav en flöjt till pappa och en till mig. Pappa orkade inte spela men jag spelade på för glatta livet. Det gjorde jag även då jag arbetade på hemtjänsten, jag hade alltid min flöjt med mig och spelade för de gamla. Och ensamma. 

Jag spelade ju för pappas skull, jag frågade om han tyckte att det var bra. Nej! Det var asdåligt, sa han. Jag satt kvar bredvid pappa och klappade på honom. Jag vill inte att han ska vara ensam trots att han är dum. Andra hade skällt och skrikit, gått därifrån. Jag tänkte mest att det är hans förlust att han är som han är. För mig är det tillfredsställande att vara snäll. Jag uppfostrar mina barn att vara "snälla". Jag säger till barnen att vi alltid måste åka och hälsa på morfar då vi är i Norrtälje, vi måste vara snälla och krama även om morfar är sur. Jag vill förmedla detta vis att vara, så att mina barn lär sig och jag inte dör ensam.

Skapa med Hanna i Studion, Norrtälje Konsthall.

På fredag sätter jag igång igen! Mitt favoritjobb. Att få vara i dessa lokaler och skapa och utforska tillsammans med "familjer" är fantastiskt. Här kommer ett ungefärligt schema inför våren i Studion på Norrtälje Konsthall. 

Kl 10-12 är ni välkomna! Föranmälan till Norrtälje Konsthall. Kom gärna i tid då jag har genomgång kl 10:00. 

Fredag 15 januari - Fantasidjur av återvinningsmaterial.

När julen är slut finns det många julklappsförpackningar som bara ligger hemma. Ta med dem till Norrtälje museum + konsthall och skapa ett fantasidjur!

 


Fredag 29 januari - Porträtt och monster.

Vi ritar med tuschpennor direkt på en spegel och sedan trycker med fuktigt papper.


Fredag 12 februari Alla hjärtansdagpyssel.

Den 14 februari är det alla hjärtans dag. Skapa något till någon du tycker om! Vi gör allt från flaggor, kort, och armband av olika material.


Fredag 26 februari Vi gör masker!

Vem döljer sig bakom masken? Inspireras av olika exempel och skapa en eller flera masker.


Fredag 11 mars - Vi gör fjäderfän i lera.

Påsken är alla fjäderfäns högtid! Vi gör olika fjäderfän i lera och massa fjädrar!


Fredag 8 april Fönstermåleri

Vi gör något som är förbjudet hemma! Vi målar på fönster!


Fredag 22 april Vi dekorerar och sedan planterar.

Vi pimpar mjölkkartonger och planterar i dem. Har du en mjölkkartong hemma? Ta med den till oss och så något i den.


Fredag 6 maj. Vindsnurror och diamanter.

Denna vecka är det lufttema! Vi gör vindsnurror och diamanter av sugrör.


Fredag 20 maj. Collage-frottage

Vad finns det för olika ytor? Gå ut och hitta strukturer utomhus, på brunnlock, löv mm. Gå runt och testa så många olika ytor som möjligt. Tillsammans gör vi ett collage!

Taggat med: 

,

Tatuerade väggar av Amanda Ooms.

Galleri Axel, ett litet Galleri på Södermannagatan. 

Jag och brorsan var där igår med en konstnärsvän. Amanda Ooms intog och antog Galleri Axel genom sin gestaltning Tatuerade väggar. Väggmålningar i svart och vitt. En väggmålning lika bestående eller ickebestående som en tatuering. Vilka symboler kan du stanna upp vid och leva med en längre tid? På väggarna ser vi det klassiska ankaret, den starka symbolen och troligtvis det första mest förekommande tatueringsmotivet. Här ser vi även ögonblicksbilder från Amandas värld med utgångspunkt från galleriet.

Som alltid är kontexten viktig för verket. Jag och brorsan samtalade om utställningen tillsammans med vår vän. Vännen har varit bekant med Ooms i nästan 30 år och har en annan relation och förförståelse, samt är bekant med Ooms konstnärskap. 

Jag och brorsan kom glatt till vernissagen främst för att vi var nyfikna att träffa vår nära släktings släkting, Amanda Ooms som jag inte träffat på mycket länge. Vi har alltid varit stolta Amandadiggare, men lite i smyg. (det syns på mitt lite barnsligt glada uttryck på bilden) Denna allkonstnär med sitt egna konstnärliga, genuina och innerliga uttryck. 

En kanske undrar hur en kan köpa en av dessa väggtatueringar?! Det går, i alla fall lite. Inte just en av dessa men en kan köpa en väggtatuering av Amanda Ooms som hon målar på den vägg som en önskar! Det vore ju ascoolt! Bra julklapp.

Fars dag, Olafur Eliasson.

I går var det ju fars dag och det firade jag på Moderna Muséet med morsan och barnen. Farsan hälsade jag på här om dagen. Då hittade jag honom i samlingslokalen på vårdhemmet där han bor. Det sjöngs kyrkliga sånger tillsammans med en präst och pappa hade denna svid på sig.

Mannen är ju inte hemma så det går inte att fira honom. Först tänkte jag köpa nya glas i present men jag ångrade mig. Tidigare har vi haft billiga från IKEA, men mannen hade sönder ett ungefär varannan dag. Han har för snart 30 år sedan arbetat på restaurang så så fort han kommer in i köket kommer de gamla takterna fram och han är sjukt snabb där han slänger med grejerna, vispar snabbt och kraftfullt osv. Dessvärre så går mycket sönder. Min svägerska tipsade om att köpa dyrare glas, att de håller längre. Vi köpte 18 Iittala-glas, på outlet. Den största investering i inredning som vi har gjort. Nu finns hälften kvar och de flesta har sprickor. Jag tänkte alltså köpa nya till mannen men kom på att det inte är lönt.

 Istället köpte jag något mycket trevligare och personligare. Ett snarkavhjälpningsmedel! Det innebär att mannen är välkommen att sova i samma säng som jag då han kommer hem! Finns väl inget bättre än det. 

På Moderna Muséet visades Olafur Eliassons ljus, färg och vatteninstallationer som barnen älskade!

Vi avslutade besöket med en barnanpassad visning bland samlingarnas porträtt och sedan fick barnen skapa egna porträtt i verkstaden. Hett tips!

Roslagens konstnärsgille.

Under min uppväxt har jag hört talas om Roslagens konstnärsgille. Mina föräldrar var och är med, och vi träffade ibland några medlemmar på stan. En gång om året hade de fest och då hade vi alltid någon medlem sovandes över hos oss ty det bjöds nog på alkoholhaltiga drycker och medlemmarna bodde i hela Roslagen, inte bara i Norrtälje, många bodde nog i Stockholm till och med.
I helgen hade konstnärsgillet 60 års jubileum och det går att skåda en samlingsutställning i Gillets egen lokal på Posthusgatan 2 fram till den 21 oktober. Då jag var i 18-årsåldern och gick på folkhögskola, där jag skapade en del tonårskonst, hintade jag till min mamma att jag också kanske kunde bli en medlem i detta anrika sällskap. Det verkade inte som att hon tyckte att det var så troligt då. Medlemmarna var seriösa och riktiga konstnärer av alla de slag.

Astrid Lindgren, Nils Poppe, Evert Taube, Philip von Schantz, Wilhelm Moberg är bara några av Gillets medlemmar under åren. Roslagens konstnärsgille grundades av några konstnärer på den tiden inte TV och andra medier fanns, så brevväxling var ett vis att kommunicera. Det kunde ju bli lite ensamt att vara konstnär så de skapade en förening där de kunde mötas och tala om konsten.

Gillet vill vara en mötesplats för och ge stimulans åt konstnärlig och kulturell verksamhet på alla områden. Redan från starten, 1955, kom kulturvården in som en viktig punkt på programmet, och kulturfrämjande och miljöbevarande uppgifter diskuterades flitigt. Vår samhälleliga tillvaro har gått in i en ny epok med snabb teknisk utveckling, IT, data, media, information osv, vilket också sätter sin prägel på konst och kultur. Men även om tidsandan har förändrats, är målsättningen för Gillet dock densamma: att ”vara en sammanhållande länk mellan olika konstutövare i Roslagen” och att verka för en större medvetenhet om de konstnärliga värden som finns i Roslagens kulturområde. Roslagen har flytande gränser. Konst och kultur känner som bekant inga skrankor och rytmen växlar som i musiken. Gilleskutan seglar troget vidare både i kända vatten och mot nya mål.

Så, äntligen, efter 18 års väntan och mognad blev jag i lördags en av dessa! Jag var mycket lyckligare än vad bilden visar. Jag försökte nog att se seriös ut. Gillet hade årsfest och jag var med och festade. Självklart till tonerna av den forne medlemmen Evert Taubes "Calle Schewen".

Eftersom att min mamma, sedan i år, är ordförande, blir det extra viktigt för mig att jag är med i egenskap av konstnär, inte i egenskap av dotter. Att kalla sig för konstnär är lite stort, det är oftast män som vågar kalla sig för detta (fördom?), men nu gör jag det. En bordskamrat frågade vad jag hade gjort i konstväg. Jaa, det var ju lite svårt att svara på eftersom att det är väldigt sporadiskt och jag har ingen specialitet, men en gång hade jag med en målning på Liljevalchs vårsalong. Det tyckte bordskamraten var stort. Då kom jag ju på att jag även haft separatutställning i Norrtälje och varit med i Konst i ån, två år i rad. Även fått Norrtälje-konst-ungdoms-stipendium. Sist men inte minst gått på Väddö folkhögskola under tre år och arbetat på Norrtälje Konsthall på olika vis (senast i augusti) under många år. Även varit i Stadshuset och tagit emot pris för Årets museum! 

Så visst stämmer mitt liv in i detta citat;

 “Roslagens konstnärsgille vill samla skärgårdens diktare i ord, ton och bild till ett forum för konstutövare och kulturarbetare ’med hjärta och rot’ i kustbygden.” 

Hjärta och rot, det vet nog ni läsare att jag har till hundra procent!

(obs, min mamma satt inte med i invalsnämnden till Gillet!!!)

Dessa två damer träffade jag. Fantastiskt härliga, glada och skrattande. Även busiga! Det kom fram att de var de som hade prytt mina Åmän, som var med i Konst i ån 2011, med snoppar. 

Damerna tyckte inte att mina skulpturer var så välutrustade, så de hade suttit hemma och knåpat ihop banan och potatisar på ett snöre. På kvällen smög de sig ut, klättrade ned för stegen, ned mot vattnet och knöt fast det lilla extra. Smög snabbt skrattande där ifrån. 

Någon dag senare var de nya attributen borta. Damerna misstänkte att någon som varit ute på krogen blivit hungrig och sugen på en banan. De gav sig inte och skapade en ny penis av morot. De visste inte vem som hade gjort verket, men de trodde att hen var arg! Men jag var bara glad och ärad.

Det var en trevlig kväll, trevligt att vara en del av ett sällskap, en vänförening. Jag kände redan väldigt många, vilket så klart var roligt! Nu måste jag börja skapa lite så jag inte får sparken.

Vem är Hen? Om språk och identitet.

I helgen var det en stor invigning på Norrtälje Museum. Jag är otroligt stolt och ärad över att få ha varit en del i denna viktiga utställning "Vem är Hen? Om språk och identitet." 

En otroligt bra utställning i sprillans nya lokaler med fotografier av Tomas Gunnarsson, Genusfotografen! Min vän, barndomsvän och partivän Emeli Holmström är utställningsproducent vilket jag tycker är ascoolt. 

Vilken spännande resa hon har fått göra i och med denna utställning som jag hoppas på att alla med SLkort, och andra personer kan se i Norrtälje! Den varar ända till nästa år. Så, jag visar inga bilder här, ni får uppleva den live istället.

Självklart var jag på invigningen och invigningsfesten. 

Min Stockholmskollega kom hela vägen till Norrtälje för att vara mitt sällskap. 

Jag passade på att visa runt i den pittoreska staden och vi träffade urinvånare. Jag skriver ju ofta att det finns så mycket att göra i Norrtälje så ett tips är att besöka museet och "henutställningen", Konsthallen, staden, det nya fina badhuset eller ta en dans med Tony Irving från "Lets Dance"!

Ja, Norrtälje har verkligen allt, det tycker Tony också, har jag läst i Norrtälje tidningen! Den 12 april kan du dansa gratis med Tony. 9-10 maj är jag med ArtyParty i Konsthallen så då är ni också hjärtligt välkomna! 

Sisters of Balkan.

 

I fredags var en mycket trevlig kväll för mig. Jag var ute och svängde, en del får för sig att jag är ute hela tiden, men jag var inte ute en enda gång under år 2014. Men, detta var ett ytterst speciellt tillfälle. Vi åt på Sibiriens soppkök som var mycket gott, mysigt och personligt. Det var min Artypartykollega Tina Karlsson, och min favoritmålare Susanne Frister och en vän som jag inte har träffat sedan 1999! Vi gick tillsammans på en folkhögskola.

En superkonstnär, en av "sisters av Sättra",  som är cool på alla vis och jag har en dröm att få arbeta tillsammans med henne i framtiden.

Mina vänner, och jag, ville dansa så vi gick till Fasching för att lyssna på min brors Balkanband Superstar Orkestar, och det var perfekt! Vi hade så grymt kul och till en början ägde vi dansgolvet. Min ena vän är oerhört dansant och älskar Finlandsbåten och andra ställen, med sin glittrande top ryckte hon med sig de flesta.

I och för sig är denna musik ytterst medryckande i sig själv. Men det som är fint med mina vänner är att de gillar att dansa, det är inte parningsdans på gång, de bjuder upp alla och är glada och inspirerande. Själv skrattar jag mest på dansgolvet och bjuder på mitt vis att dansa.

Jag hade grymt kul och rekommenderar verkligen att uppleva detta Balkanband! 

Min sommarplan är att följa dem på balkamturné! Troligtvis har de inte samma plan.

Äldre inlägg