Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg i kategorin julkalender 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Lucka 24. Julafton.

 

God Jul alla mina läsare och andra också! I dag är det ju julafton och jag tänker på alla julklappar som jag har fixat till så många människor. Och det tycker jag är så roligt! Jag och mannen ger aldrig något till varandra så jag blir utan. Men, det gör inget för det roligaste jag vet är att skapa själv. Det enda jag önskar mig är tid så jag kan göra grejer! Här är lite bilder över hur denna ljusstake kom till. 

Förresten, det finns en grej som jag önskar mig. En klarinettkurs! Jag har förstått att det är asnördigt med blockflöjt, vilket är det jag glatt spelar i i tid och otid. Jag har fått låna min pappas klarinett men kom inte ihåg hur jag skulle göra riktigt. Här kommer ett blockflöjtspotpurri med mig. Glöm inte bort att glömma bort mobilen lite då och då idag. Jag ska använda vanlig kamera för att undvika kolla mail, facebook och instagram. God jul, vad du än gör.

(Två år sedan.)

Taggat med: 

,

Lucka 18. Julefrid och julekonst.

I går kände jag nog julefrid. Det var magiskt. Jag hann att tvätta både mitt och ett barns hår på morgonen. Jag hann att göra matsäck till både mig och ett barn på morgonen. Under ett års tid så har jag åkt på utflykt en gång i veckan och på sin höjd haft gamla skulor med. Eventuellt en morot. Jag fick sittplats i tunnelbanan och hade möjlighet att läsa Metro, det händer nog en gång varannan månad. Jag kände mig så lugn och harmonisk och var som i schock över detta så att jag snubblade lite i trappan. Jag är så lättskrämd, så jag skrek till lite, och sen infann sig julfriden igen. Jag strosade genom Gamla Stan och log mot alla som hade morgonmysfik på alla mysiga kaféer. Jag blev inte avundsjuk, jag gladdes åt alla andra och julfriden spred sig även till mig. Jag kände mig som en ängel som skred fram genom gränderna. 

(har jag gjort nov -13)

Jag skådade de vackra gamla byggnaderna och tänkte "tänk de som jobbar i en sån fantastisk och historisk byggnad". Sen kom jag fram till mitt jobb och då blev jag varse att jag jobbar i en sån där vacker byggnad. Då jag kom hem var dörrhandtaget till frysen av! För tredje gången på sex år!!! Jag blev tyst, ledsen och apatisk. Handtaget var droppen som fick bägaren att rinna över. Allt var förstört. Det är ett helvete att beställa nya handtag, ringa, sitta i köer, betala, ha tid och ork. Förstod att denna morgondimma som jag befann mig i endast var något tillfälligt, men jag är glad för den upplevelsen.

(har jag gjort nov -13)

Troligtvis var julefridkänslan en känsla av lättnad angående jobbet. Höstterminen går så fort. Jag har ansvar för skapande, och att ha tålamod och upprepa samma sak med 30 barn i fyra-årsåldern är ganska energikrävande. Så fort alla höstalster var färdiga var det dags att böja med julgrejer. Sedan har jag gjort fina dokumentationer över vad som har hänt på avdelningen. Men nu var detta över, och även alla utvecklingssamtal. Jag har inte hållit i 30 stycken, men jag har ändå haft 30 barn att relatera till, förhålla mig till, 30 barn att se och höra varje dag. Nu är detta över och på rasten gav jag mig själv en 30 minuters massage hos massören bredvid jobbet. Det var skönt. Det blev ingen julmiddag eller julklapp med jobbet detta år, så jag låtsas att massagen var från jobbet. Och jag önskar det till mina fina kollegor också. Tanken som räknas. Alla kramar och kärlek som jag får av mina jobbarn betyder allt. Det är mysigt. 

Lucka 17. Julkort

Nu är julkorten skickade, till slut. Troligtvis de fulaste som jag har gjort hittills. På den här länken kan du se föregående års julkort. Jag har inte haft tillräckligt med chans att samla ihop alla till en trevlig julbild så jag tog det jag hade.

Jag satt under två jobbraster och letade adresser och skrev med ansträngd handstil allas adresser, drygt 20 stycken! Jag gick hem för att lägga julkorten i kuverten, och självklart var de pyttelite för stora för kuverten. Har man inte jobb så får man, brukar mamma säga. Jag får vara glad över att jag inte hade satt på frimärken än! En får vara glad för det lilla, brukar någon annan säga.

Detta fantastiska julkort har vi fått! Med choklad på! Barnen älskar verkligen post! Vi har inte fått så många, än, så nästa år kanske jag skippar julkorten och sänder julkortspengarna till bättre behövande. Eller så får jag tänka att vi har glatt andra, även om de inte har glatt oss. Julen handlar ju om att ge, det är det bästa, tycker väl de flesta!

Förra året gjorde jag ett snyggt julkort på mig själv. Detta har jag inte heller hunnit göra ett nytt av i år. Så, här kommer en favorit i repris. Fotografen är min femåring. 


 

Förra året trodde en del att denna bild var ytterst seriös. Jag vill påpeka att den inte är det. 

 
Jag vill passa på att berätta att tomtarna, som det aktuella bandet Imperial State Electric tillverkat, har dragit in 1000 spänn till Filippinerna! Tack för det! Och om Nicke hade gjort massa handavtryck så hade mycket mer pengar gått till välgörenhet! För det var många som la ungefär samma bud på hans skapelse. Grattis till er som få tidlösa julbonader!

Taggat med: 

Lucka 16. Pappa kom hem!


För länge länge sedan, då min man och jag var nykära, spelade han gitarr och sjöng till, ofta. Vi gjorde detta ibland på olika middagar, men mest för oss själva och jag tog i för glatta livet. Efter ett par år kom det fram att mannen inte gillar lägereldssånger och att jag byter tonart för mycket, så vår lilla Svenne och Lotta-grupp lades ned. 

Mannen har sysslat med mer seriös musik och kom igår hem från en två veckor lång turné. Men, jag har haft det så trevligt med min barnflicka för hon ställer upp hur mycket jag vill på att kompa min sång. Speciellt "fattig bonddräng" och julvisor i Carolastil. Hon har inget emot att jag freestyler med flöjten. Då jag byter tonart, sjunger hon lite olika stämmor för att rädda mig. Det har varit livet!

Mannen är så pedant så det har varit lite skönt att inte behöva städa hela tiden då han har varit borta, bädda, hänga upp och ha tipp topp i köket. Det är han som brukar hålla reda på detta, nu har det förfallit. Två veckor har varit tillräckligt, och speciellt barnen har längtat efter sin pappa så klart. Det har fattats något här hemma. Vi är ju vana att somna till då mannens band repar. Det har varit konstigt och tyst. Det har varit tråkigt att göra luftpussar under misteln. Och det har varit tråkigt att vara på alla barnens avslutningar och lucior utan den andra föräldern, och att inte dela femåringens stolthet då han tappat sin första tand.

Men, nu är han hemma, och vi hann att tända det tredje adventsljuset tillsammans. Vi hade städat och gjort julfint till mannen kom hem. I går på förmiddagen gjorde vi ett pepparkakshus. Eftersom dottern ska till sin mamma idag, så åt vi upp det igår kväll. Det var bra för då behövde det inte samla damm, och barnen behövde inte gå och smygknapra på det under ett par veckor som annars är vanligt att spara ett pepparkakshus, minst. Det kändes fräscht. Jag tog coccos istället för bomull som snö, eftersom bomull är så äckligt att äta. Femåringen satte på sin egengjorda polkagris han gjorde tillsammans med min bror! Och så satte vi på sånt där svindyrt lyxströssel. 

Nu, efter jäktiga julveckor hit och dit, börjar julfriden, och jag tillägnar detta inlägg familjen. Vi är tillsammans nu! Och jag ska fråga mannen om inte vi kan sjunga lite tillsammans. 

Taggat med: 

Lucka 15. Söndagspersonen Anastasia.

Jag har sagt det förut och säger det igen. Jag tycker att mina arbetskamrater är så spännande! Tänk så mycket historia och erfarenheter samlade på samma arbetsplats. Utan att ens veta om det. 

Varje morgon lufsar jag in genom grinden till jobbet i min egen lilla värld, och varje morgon blir jag lika förvånad och glad då Anastasia hoppar fram, säger hej och skiner som en grekisk sol som aldrig slocknar. Då tänder hon gnistan i mig och jag känner mig glad och sedd. Jag ser ut som en baglady på jobbet, Anastasia är alltid uppklädd och det ser trevligt ut. Det tycker nog barnen med. Hon är så fin mot barnen och ser alla. Jag älskar ju Dolly Parton och denna Anastasia är lite som en svensk/grekisk Dolly Parton för mig. 

Vi hinner ju bara prata på våra raster, om vi lyckas passa in dem. För några veckor sedan berättade hon ingående om hur hon skulle operera benet. Jag önskar henne lycka till men jag avskyr inälvsprat och satt tyst och försökte le medan hon berättade allt de skulle dissekera i benet så hon är nu sjukskriven under fyra månader, minst! Till slut fick jag så ont i mitt eget ben och behövde skrika lite och nästan kräkas. Och då pratade vi om hennes uppväxt istället. 

Anastasia är från Grekland, där hon bodde hos en adoptivfamilj. Hon gillade inte familjen så ibland klättrade hon upp i deras träd och satt där några dagar. Utan mat. Där trivdes hon bra och kunde se långt! Eftersom detta var ohållbart fick hon bo på ett barnhem, men de föräldralösa barnen fick bara bo där till de blev 16 år, sedan kastades de ut i samhället utan stöd från någon. 

Hon visste inte vart hon skulle ta vägen, så med en höna under armen traskade hon till adoptivfamiljens grannar som hade några barn som hon kände. Där fick hon bo ett tag. Den familjens äldsta son bodde i Sverige. Hon hade aldrig träffat den sonen tidigare eftersom han var äldre. Han kom på besök i Grekland och Anastasia blev så inspirerad av hans historier om Sverige, detta fria land, där man bestämmer över sig själv, så hon följde med honom till Sverige. Här har hon bott under ca 30 år och har två barn. 

"Det är den roliga versionen av livet på ett träd, sen finns det tårar och besvikelser. Det gjorde ont att klättra uppförsbacke och hålla sig fast med drömmar och ambitioner. Med jäkla fart på nolltid nerförs med en pulka satt man där med tomma löften och med ett hjärta i handen, redo för nästa upp/nerförs backe. Man har ett bra bagage numera på hjul."

Den här bilden ritade Anastasia 10 år gammal. En uppgift där barnen i skolan skulle gestalta sina föräldrar. Fantastisk tycker jag.

Jag blev helt betagen och tårögd av denna historia, och det vis hon berättade den. Tänk att jag jobbar med denna starka och positiva kvinna, på denna fantastiska förskola, där barnen upplever något helt annat än hur hennes barndom var. Och att det egentligen var en slump hur jag fick reda på detta. Det som slog mig mest var på det kärleksfulla vis hon pratade om Sverige, detta fantastiska land där alla får bestämma över sig själv, vilket absolut inte är en självklarhet i många länder. Och hur vi svenskar uppskattar Grekland på ett annat vis!

Taggat med: 

,

Lucka 14. Lucia.

I morgon kommer mannen hem från en två veckor lång turné. Barnen längtar mycket och får väl kanske lussa för honom i morgon, om de orkar. Igår kväll, luciakvällen, var jag och barnen hos femåringens bästis och åt middag. Det var klart trevligt och jag tänkte på lucian under min ungdom då det var fest för hela slanten. Nu är det festligt på ett annat vis och jag kom på att jag faktiskt sett fem olika luciatåg, vilket nästan känns lite stressigt. Denna tid är galen! Allt ska hända samtidigt. Göra korvar, pepparkakor, julgran, lucia, glögg, julklappar, släkt, kalendrar, nyårsafton osv.

Det är inte konstigt att föräldrar inte orkar samla in pengar för att ge sin fantastiska förskolepersonal julgåvor. Jag skulle gärna få massa fina olivoljor och badkulor, julblommor och delikat choklad, men inget sånt. Däremot kom jag på, i sista sekund, att köpa något till alla barnens pedagoger. Det är viktigt det där lilla. 

Mina två yngsta barn fick helt enkelt ta de luciakläder som redan fanns i deras storlek, och femåringen var det enda barnet av ca 50 barn som var stjärngosse, det verkar inte så populärt. Han var lite tveksam först, men kvällen innan så var vi och såg nioåringens luciatåg där det säkert var 20 stjärngossar, så det var bra. Själv relaterar han till Gandalf, eller någon annan i Sagan om ringen. 

 

I nioåringens skola så är det treorna som lussar för resten av skolan, vilket blir extra högtidligt då det är sin tur, och skönt för föräldrar med flera barn, eftersom allt lussande annars krockar. Med tanke på diskussionen om att inte lägga ut bilder på nätet från luciatåg med andras barn, tycker jag att jag lyckades ganska bra med dessa.

Det jag är mest tacksam över är att inte mina barns luciafirande krockade med mitt jobbs lucia. Det är många som drabbas av detta, att fira med sina jobbarn, ha tålamod, vara glad och trevlig mot alla föräldrar och inte ha chans att se sina egna barn uppträda. Det är sånt en får ta i mitt yrke helt enkelt. Men, luciafirandet på mitt jobb är fantastiskt då tåget avslutas med dans runt granen till levande musik! Och alla barn hade lussekläder! Då jag frågade tidigare trodde barnen att det var mer valfri klädsel, så de skulle klä ut sig till pumpa och tärning osv.

Jag hade klätt mig julfin och upptäckte lite sent att mina långkalsonger nästan var uppätna, men då är jag glad att Indiska ligger nära jobbet så att jag kunde råda bot på detta. Ett hål hade inte gjort något, men detta såg lite väl sunkigt ut.

Scoutavslutning med luciatåg. Barnflickan var med på denna tillställning och var i schocktillstånd. Hon hade aldrig upplevt något liknande. En barsk stämning som inte har utvecklats sedan jag var scout. Alltid redo! Luciatåget på Teater Brunnsgatan 4, var också speciellt. Martina Montelius teater som jag har skrivit om tidigare. Jag rekommenderar att köpa en teaterupplevelse i julklapp!

Taggat med: 

Lucka 13. Lotten Sunna. En vit jul.

Min nioåring frågade här om dagen vad knäck är. Han hade hört om knäck på barnprogrammet. Jag kände mig som en hemsk mamma. Hur jag än försöker att hinna med allt annat som hör julen till så har vi aldrig gjort knäck. Jag minns att jag gjorde det för tio år sedan, och det är ju inte så länge sedan, för mig. Det var ju innan han föddes, jag har upplevt knäckkokande för avancerat då jag alltid har haft små barn. 

Men förra helgen var jag på julmys hos Lotten Sunna som bjöd på det vackraste godisjulbordet som jag har skådat. Hon och hennes partner hade gjort kola och mycket annat. 

Där skulle jag ha haft med min nioåring, så hade han kunnat få smaka massa gott. Istället hade jag med tvååringen eftersom jag mest tänkte på mig själv och att det var lättare att mingla runt med ett litet barn. 

Den här hemtillverkade ljusstaken fick de i värdinnepresent... Det är inte lätt att veta vad som passar hos folk en aldrig varit hos.

Jag minglade lite med skaparna till min älsklingskokbok Världens bästa kladdkakor, som jag har skrivit om här, Anette Rosvall och Emma Hamberg. Jag träffade även en präst som jag biktade mig för under en annan fest förra sommaren under Pridefestivalen. Det kändes lite konstigt att träffas nu. Men det var bara att ta en mintkyss och se glad ut.

Jag är oerhörd imponerad av Lotten Sunnas resa. En del ser mig som en rockfru, och det har verkligen Lotten varit. Först förlovad med Micke i Bitch Boys och sedan gift med Jerry Nolan från New York Dolls och Heartbreakers och bodde då i New York!!! Hon var manager för bland annat Orup och Marie Fredriksson 1980-82 i början under deras gryende karriär. 

Hon har arbetat som AD och licensing manager på Scandecor, som då var världens största affischförlag. Utbildad formgivare vid Saint Martins i London i mitten på 90-talet. Även arbetat som AD/journalist på tidningar som DN och Resumé mfl, Och varit lärare på Berghs och JMK. 

1990 blev Lotten drogfri från sitt heroinmissbruk, vilket är oerhört starkt jobbat och har sedan 2007 varit VD och verksamhetschef på Ulfshyttans behandlingshem som ligger i Södra Dalarna.
De erbjuder alkoholister och narkomaner stöd och hjälp till att hitta en nykter och drogfri livsstil. Hjärtat i verksamheten är AA:s och NA:s 12-stegsprogram.

De som arbetar i behandlingen har egen erfarenhet av tillfrisknande i tolvstegsrörelsen, och blev bemötta med respekt och kärlek när de sökte hjälp. Samma bemötande vill de också ge till dem som kommer till Ulfshyttan för behandling.

Förutom detta viktiga och fantastiska jobb på Ulfshyttan, var Lotten Sunna med och grundade Fi! Det tycker jag är mycket coolt. Sällan träffat en sådan drivande människa! Och hon har TRE barn!!!

Ja ha. Jag kanske ska ta tag i mitt liv och göra något viktigt jag med istället för att limma ihop gamla trasiga leksaker och annat trams till ljusstakar. I vilket fall ska jag vara oerhört nykter i jul!


Lucka 12. Årets julklapp, KONSTiga visboken!


För er som gillar musik, konst och barn är denna bok. För ett par år sedan fick jag förfrågan om att illustrera ett par bilder till denna bok. Det är ett par vänner och ett par till som har skapat denna visbok. Jag hade inte mycket tid, men gjorde snabbt en bild. Jag har inte tyckt att illustrera är min bästa sida, så det tog lite emot, trots att jag ville. Det blev en apa...

Och nyligen blev visboken klar och jag var inbjuden på releasepartyt! Konstnärerna skulle ha med sina bilder till patyt för att samla till en liten utställning. Eftersom jag hade gjort min i datorn, fick jag skriva ut den. Jag skrev ut den jättestort! Vilket blev pinsamt då alla andra hade bilder i A4format. Men det var bara att låtsas om som att den där stora som skiljde sig från alla andra konstverk var någon annans.

Releasepartyt var trevligt och konstnärligt på högsta nivå. Massa människor trängdes på ett café, eller om det var en blomsterhandel, jag såg inte riktigt, och minglade, kollade på konst, köpte visboken. Min vän, och en av de fyra grundarna till boken, var konferencier och en mycket begåvad sådan. Hennes lugna, tydliga och harmoniska stämma gjorde att jag fick en myskänsla i folkvimlet. Jag gillade då hon påpekade att namnen i boken gick att byta ut mot hen, hon,han eller andra namn. 

 

Det bästa av allt var att flera bandkonstellationer uppträdde med visorna från boken. Det var så häftigt. En CD med alla visor tillkommer i boken. Så kul med nya barnvisor! Kompositörerna är grymt begåvade. Jag är stolt över att få vara med i KONSTiga visboken, första sidan... Men om jag hade vetat att resultatet hade blivit så här fantastiskt så hade jag ansträngt mig mer. Kan jag skylla på.

Jag tycker att detta är årets julklapp. Det är även en mycket fin doppresent har jag kommit på. Eller när som helst. Kolla deras hemsida www.konstigavisboken.se och beställ.


Taggat med: 

, ,

Lucka 11. Liljorna och glöm inte att buda på kändishänder!

Detta år hade jag tänkt att göra en kalender till barnen där varje lucka bjöd på en upplevelse, som pepparkaksbak, långdans eller städ av sina rum. Detta glömde jag bort, men ska göra en till nästa år. Redan nu. Tänkte klä om en sån här kalender och lägga in små lappar eller symboler, kanske rim.

Det finns ju massa som man gör på julen ändå, men som kanske blir festligare om de blir som överraskningar i en kalender. Klä julgran och sånt. Istället fick barnen varsin kalender, och de två yngsta öppnade alla luckor på en gång. Och det fick de.

Jag vill påminna om mina välgörenhetsförsäljning av grafik och tomtar. Här om dagen skulle jag fixa med de fyra grafikbladen som jag hade sålt. Då upptäckte jag att två av de fyra inte var till försäljning, då jag inte hade kopior av dem. Så med andra ord har jag bara sålt två. Vilket är bättre än inget.  


Däremot hoppas jag att Imperial State Electrics tomtar kommer att generera mer stålar. Så maila mig på monkeys.blogg@hotmail.com, om du vill ha en tomte och göra en god gärning, då intäkterna oavkortat går till Filippinerna! Det är fem dagar kvar, och fler bud måste komma in! Kör bara! Jag mailar tillbaka om någon ligger över ditt bud. 

För övrigt är det mesta till salu som jag lägger ut här, till rätt pris.

Nu vill jag bjuda på lite vacker musik som min pappa, Johnny Grandert, har skrivit. Liljorna heter den kyrkotrudelutten, och för ett par år sedan illustrerade min nioåring till den. Ljudet är så där men man kan ändå förstå hur vackert den är.


Taggat med: 

,

Lucka 10. Historia. Min historia.


I söndags var jag i Norrtälje på julmarknad. Det var mysigt, skyltsöndag, kallades då jag var barn. Vi var på Pythagoras där priser på alla stickade sockor och keramik hade hälften av priserna än vad som tas i storstan. 

Där var även ett julpysselrum för barnen som min gymnasieskolsyster höll i. Det var kul. Jag och min bästis besökte henne ett par gånger i veckan för att få huvudvärkstabletter, men vi fick huvudmassage istället. Det var fint och mysigt.

Pappa och jag gick förbi Lilla torget där en gammal gammal gumma hälsade glatt på pappa. Hon frågade hur det var, och pappa svarade "åt helvete", och gick vidare. Jag påpekade för pappa att farmor som hade en lampaffär, brukade stå på Lilla torget vid ett stånd på skyltsöndan. Jag frågade vad hon brukade sälja. Pappa svarade: "vad för skit som helst". 

Med tanke på detta språkbruk kan man inte förstå att pappa var med i Frälsningsarmén som barn. Han berättade för mig hur det medlemskapet gick till. Hans kompisgäng vandrande runt till alla olika föreningar för att se vilka som hade bäst film, ty film var något som visades hos de flesta organisationer. Pappa är född 1939. Och, Frälsningsarmén var de som hade bäst filmer, så där stannade han. 

Det var även där han började sin musikkarriär, som trummis. 5 år gammal!   

Han fick gå längst fram i musikparaden, men byxorna var för långa, så de var uppvikta dubbelt upp till grenen, men hasade ned, så där gick det lilla trummande barnet längst fram med byxorna hasande långt efter sig. Med tanke på denna uppväxt förstår jag att pappa inte gillar då man klagar för småsaker. Bara att bita ihop.

Under detta besök i Norrtälje fick jag se prov på både hans musik och konst. Det gäller att passa på att umgås till hundra procent då vi väl umgås. Och jag älskar att höra gamla berättelser om hur det var "förr". Det är en riktig skatt. Så jag vill verkligen passa på att uppmana alla att ta en extra chans i jul, om en träffar en intressant lite äldre släkting, att fråga om lite historier, för det är ju kul. Och värdefullt.

I Norrtälje var det mycket mer snö än i Stockholm, vilket barnen var lyckliga över. Så det kändes som en billig minisemester att åka till Norrtälje.

Jag tyckte att det var intressant att ha med barnflickan till mina föräldrar då hon såg allt med nya ögon. Varför har mina föräldrar en stor björk inomhus till exempel? Det var skönt att ha henne som sällskap i bilen hem då det var mörkt. Hon var min DJ och satte på massa bra (omodern) musik så att jag inte skulle somna. Det var bra.


Taggat med: 

,

Äldre inlägg