Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg i kategorin genus

Tillbaka till bloggens startsida

Normkreativitet.

Detta skrev en ung kollega till mig efter att vi hade varit på en föreläsning av Karin Salmson på Olika bokförlag. (Olikas barnböcker har jag skrivit om många gånger på bloggen).

Karin föreläste utifrån Olikas nyutkomna "Normkreativitet i förskolan". Jag har den själv och rekommenderar alla förskolor att ha tillgång till den. Det är en fröjd att lyssna till Karin då det är just som min kollega menar. Det här vill jag förändra, inte borde förändra. Hon hade inga pekpinnar utan drog istället privata exempel om hur det ibland kan bli "fel" men även konkreta exempel på hur en kan agera i olika situationer.

Det är det Karin menar med normkreativitet, som jag uppfattar det, istället för det mer förekommande uttrycket normkritik. Alltså hur en kan agera annorlunda i vardagssituationer, vara kreativ. På min förra arbetsplats använde vi uttrycket normmedvetenhet. 

Karin pratade om olika föreställningar och förväntningar som vi ofta har på olika personer. Det kan vara lite svårt att se bortom dessa. Som förskolepedagog försöker jag alltid börja på noll med varje barn vid varje situation, även om jag redan tror mig veta barnets svar. På detta vis tänker jag att barnet i alla fall får en chans att ändra sig. Till exempel så frågar jag vid vilan varje barn om jag ska klappa lite på det. För det första är det respektfullt att fråga, så de vet att de själva bestämmer över sin kropp, men jag ger de även en chans att säga ja just den gången, även om de tidigare inte har velat bli klappade. Jag frågar på samma vis varje gång med ett tonläge som får barnen att känna att jag inte har några tankar eller värderingar om deras svar. 

Under denna föreläsning gick Karin igenom de olika diskrimineringsgrunderna, och pratade om de rådande normerna som vi/jag som är "inne i normen" inte alltid har lätt att relatera till. Vi bygger samhället efter normerna. Men, långt ifrån alla "är i normen". Därför är det extra viktigt att det finns just barnböcker, både som en spegling men även som ett fönster till alla typer av levnadssätt exempelvis. Ofta har Olikas böcker en vardaglig handling där de flesta kan identifiera sig i olika handlingar, upplevelser eller känslor, men alltid är det ett normbrytande inslag.

Jag har ju tidigare skrivit om min fyraårings favoritbok Badbomber och simhopp där en pojke är huvudrollsinnehavare, han är på badhuset, men vågar inte riktigt hoppa. Alltså en pojke som bryter en norm från att vara modig, vilket många barn kan identifiera sig med och en by the way är det ett romskt barn. 

Jag brukar använda uttrycket Berika- inte beröva. Att tillexempel alltid berika genom barnböcker med varierat innehåll, det skadar ju inte. En del får för sig att de måste köpa in böcker med regnbågsfamiljer om de har en regnbågsfamilj på sin förskola, men det bör ju alltid finnas berättelser som berikar barnens världar. Annars berövar vi ju barnen väldigt mycket. Där är Olikas böcker mycket  bra tycker jag.

Boken Hjälte med Hjärta hade jag inte hört talas om tidigare, men det visades sig att vi hade den på min förskola. Den handlar om en pojke som gillar att vara superhjälte, vilket många barn, framförallt pojkar gillar att vara. Det finns mest manliga förebilder då det gäller superhjältar. Superhjälten var snäll och räddade olika situationer. Det var lite roligt då jag läste den då jag vid flertal tillfällen har fått fånga upp ett av mina förskolebarn som gärna lekt "negativa" superhjältelekar. Jag har tillsammans med detta lite "utåtagerande" barn varit superhjälte men räddat gråtande barn eller barn i behov av hjälp med en saknad stövel och dylikt. Det har varit mycket framgångsrikt och denna bok höjde mitt förskolebarns upplevelse av vår lek. 

Karin nämnde även Olikas bok Kivi och monsterhund som verkligen gav ordet hen en stor skjuts. På min dåvarande arbetsplats använde vi ordet hen flitigt, vilket jag även gjorde i situationer hemma med mina egna barn. men tack vare att Kivi och monsterhund presenterades på ett neutralt vis i Lilla Aktuellt fick i alla fall mitt barn upp ögonen för det och förstod hur det exempelvis kan användas. Då han skrev ett skolarbete om en utomjording använde han självmant hen, eftersom att det inte spelade någon roll vad den hade för kön. 

Då jag i våras hade workshops på Norrtälje museum i samband med Hen-utställningen frågade jag några barn utifrån landet om de kände igen ordet hen. Ja, skrattade de och kollade jättekonstigt på mig. Ungefär som då jag intervjuade elever under min Konstfacktid, om vad de tycker nu då internet finns!!! Dessa var ju uppväxta med internet.

Alltså, barn är av idag. Vi vuxna måste hänga med. Barnen är före oss! Tack Olika bokförlag att ni berikar både barn och vuxna!

Do you want to play with my beaver?

På en fest mötte jag en full karl som provocerade mig mycket genom att säga någon skämthistoria om en bäver, med anspelning på det kvinnliga könet. Han upprepade samma sak hela tiden. Sluddrande på Norrländska förstod jag inte riktigt vad han sa, men jag blev kränkt.

Självklart tycker jag att man ska prata om det kvinnliga könet som har så många fantastiska funktioner. Själv gjorde jag ett projekt med könsfrisyrer för länge sedan som tyvärr inte får visas här. Varje gång jag försöker tas det bort. Syftet med detta var att göra "intima porträtt" som gav en känsla, en personlighet, istället för endast  fokusera på något sexuellt eller tabu. Att avdramatisera men respektera!

Nu har humorkollektivet i Paradiset, som inkluderar min vän författaren Karin Salmson gjort en genialisk barnsaga, men för vuxna, om just Bävern.  Den är på engelska och även Pussy är en av karaktärerna. Men vad händer då Dick kommer? Kolla in sagan här! Do you want to play with my beaver?

Så här svarar i Paradiset på frågan VARFÖR?

Och varför har vi skrivit den som en barnbok? Jo, även om det inte är en barnbok är barnboksformatet perfekt. Det sätter ljuset på att vår inställning till våra kön grundläggs när vi är små. När snoppar är roliga och lekfulla, döljs och osynliggörs flickors snippor. Därför blir flickors kön så mycket mer laddat.

Flickor sexualiseras helt enkelt tidigare och på ett annat sätt. Att hjälpa våra barn att ha en avslappnad inställning till sina snippor är det första steget till att som vuxen tänka positivt om hela sin kropp - fittan included. 

Läs mer om projektet här och stöd i paradiset. Som sagt, jag tycker att den är mycket rolig och målande. Önskar att jag hade hittat på den själv!

Aha-upplevelse.

Så här är det. Jag har fått en aha-upplevelse. Tyvärr, kanske.

Mina barn har alltid fått klä sig som de vill, jag har aldrig haft värderingar, framför barnen, på klädsel, intressen, val av leksaker osv. Alla mina tre söner har varit mycket olika. Jag har lärt syskonen att de ska respektera varandra för den de är. Att allt är okej. Tioåringen har älskat rosa och väljer fortfarande rosa. Alltså inte bara då han var liten. Sexåringen har älskat glitter och glamour, blandat med fotbollskläder. Fyraåringen älskar Blixten McQueen och vackra klänningar.

Dottern, som är 15 år, har alltid gillat kläder och smink. Främst stora skjortor och skateboard och andra attribut som kan anses lite manliga. Då hon var liten hade hon kort hår och älskade att ha pikétröja instoppat i byxor. Hon ville se ut som en skolpojke, sa hon. Barnen har valt fritt av allt. 

Det som slår mig är, och som jag alltid vetat men nu är jag där, att det faktiskt är helt okej för dottern vid 15-års ålder att ha exakt vad som helst på sig, och det kommer att fortsätta så utan att någon reagerar och att det blir ett samtalsämne. Att ta manligt attribut kan även ge status.

Mina små barn kan ha vad som helst nu, utan att någon reagerar så mycket. Nu är de trygga och glada. Jag har hjälpt barnen till att få vara som de vill nu. Men hur blir det då sönerna blir äldre? Var går gränsen, hur gamla är de då det blir lite udda, konstigt, annorlunda, utmanande att ha klänning? Nu går inget av mina barn i klänning så värst ofta men snart kommer det inte att gå alls. Tänk om de bara vill ha vad som helst på sig utan att bli inkastade i ett fack?

Det var då mitt yngsta barn utbrast: ÅH VILKEN VACKER KLÄNNING HON HAR! Om violinisten som kompade Hasse i Mello. Jag blev så ledsen inombords. Jag blev paff på något sätt. Inte för att fyraåringen tyckte att klänningen var fin, utanför att det verkligen lät som att han beundrade henne. Och att mitt barn inte kommer att kunna ha så vackra kläder som vuxen! Jo, så klart att han kan det, men han riskerar ju att bli inpetad i en liten minoritet, vilket jag inte blir då jag har en liknande klänning. Att det kan vara så olika för olika personer. Tidigare har han ju mest identifierat sig med de i samma ålder. Och har massa Frostkläder, tunikor och tights.  

Och, nu är det ju självklart inte så att jag är rädd för att han ska ha klänning som vuxen, det hoppas jag ingen har tolkat detta som. Eller att han ska vara i detta lilla fack. Eller att jag prompt vill att han ska ha klänning. Jag är bara ledsen över att han inte har samma möjligheter på ett enkelt vis att ta kvinnliga attribut som dottern har att ta manliga attribut. Jag hoppas att det ändras. Att alla kan få ta lite här och var utan att andra ska värdera hur de är.

Taggat med: 

,

Måndagsserien. Att säga rätt.

 

Min coach, logopeden. Och föreläsningen.

Under det senaste året har två av mina barn gått hos logoped, egentligen felaktigt då vi upptäckte att den ena hade nedsatt hörsel och den andra hade andra problem. Inte trodde jag att det skulle vara rätt ställe för mig vid 35 års ålder! I somras fick jag en halskramp, det kändes som ett stryptag, jag blev hypokondrisk, kunde inte prata vid stress, blev torr i halsen, det kändes som att jag behövde harkla men det fanns inget att harkla. Detta prob lem blev större än alla andra problem jag hade, och efter jag två gånger fått nedstoppat ned en kamera genom näsan ned i halsen, så blev jag skickad till en logoped!

Jag gick dit bara för att jag blev remitterad, bad om ursäkt till logopeden och sa att jag troligtvis var på fel ställe. Då sa hen att jag var på rätt ställe. Hen har massa kunder som är lärare och förskollärare med samma symptom! Jag blev så sjukt lättad, jag trodde ju att jag hade cancer. Jag har nu varit hos logopeden vid fem tillfällen och inte gråtit ene nda gång. Det är något som jag annars oförhappandes har gjort hos alla läkare under det sista året. 

Vid första tillfället spelade hen in min röst. Jag hade en mycket knarrande röst. Jag har ansträngt halsen för mycket och ska nu försöka slappna av genom olika metoder som magstödet. Det har varit väldigt svårt. Sist fick jag en övning som gjorde att polletten föll ned. Jag ska prata lite högre, så nu låter jag magnifik. Tidigare är det en röst som jag har lagt till då jag har blivit stressad och barnen har då blivit rädda för mig. Jag har pratat långsamt och högt men lätt på något vis. Nu har jag berättat för barnen att logopeden bett mig att prata så, så nu är barnen okej med det. 

Logopeden har varit fantastisk. Det var just vad jag behövde nu. Hen har först läst ett ord, sedan ska jag upprepa ordet på rätt vis. Varje gång som jag har gjort rätt har jag fått tumme upp, leende och bra! från logopeden. Jag har blivit jättepeppad och stöttad. Det har ibland känts lite surrealistiskt, som att jag var ett barn, men det har varit skönt tycker jag.

Jag skulle säga olika ord på h, sedan ta bort h:et. Som hand, and. Sedan skulle jag upprepa höll och öll. Det kunde jag inte då jag inte förstod det betydde. Det betydde hull och ull. Åt det satt jag och skrattade nervöst åt länge. Men logopeden höll ställningarna och var mycket förstående. Varje gång jag har varit hos logopeden har jag varit mycket trött och gäspat mycket. Logopeden har bara tyckt att detta har varit bra för min hals och uppmuntrat mig till att gäspa mycket stort och länge. Det har varit befriande, men det jobbiga har varit att gäspar smittas, så logopeden har också suttit och gäspat, och då har jag börjat att gäspa osv.

Som lärare och förskollärare så måsta man ha en hög röst. Det kan låta hemskt, men man måste ha en kraftfull röst hela tiden. Bara att samla ihop barn och få dessa tysta för att sedan höra vad man säger är en utmaning. Det är aldrig någon vila för rösten. Detta problem med halsen som jag har fått av att använda fel röstteknik har gjort att jag har blivit orolig då jag undervisade i skola under hösten. Jag kände mig maktlös. Om inte barnen hör mig så är det meningslöst. Samma under andra jobb jag har haft under det gångna året. Men det är skönt att veta att det inte var något farligt med halsen, utan ett vanligt fenomen i min bransch.

Därför tycker jag att man borde ha en logoped i sin lärarutbildning, som ger en tips innan det går för långt. Man blir trött av att prata högt hela tiden, och ofta känns det negativt och argt, som att man skriker. Jag ska fråga min chef om vi inte kan avsätta en timma till logoped och röstövningar på ett APT eller planeringsdag. Det är mycket bra att ha.

Det jag sa till min logoped var även att jag skulle ha en föreläsning inför massa förskollärare. Jag var egentligen inte jättenervös för att ha själva föredraget utan för att jag var orolig om inte röst skulle hålla. Då bad logopeden mig att ta med powerpointen till nästa gång så jag kunde öva där. Det var sjukt bra att ha en sådan publik. Vilken coach! Tummen upp på allt jag sa, ett stort leende och nickande hela tiden. Jag kände mig nu redo att ha detta föredrag med min gutturala röst.

I går var det då dags att ha den där föreläsningen som jag hade förberett på lediga stunder under ca 8 månaders tid. Jag hade samlat material och strukturerat upp. Och så blev jag jätteförkyld, men åkte till Norrtälje museum där jag skulle prata i anknytning till deras HENutställning om mitt jobb, genus och hen i förskola. Det regnade och jag blev våt. Eftersom att det var förskolans dag igår hade många förskolor picknick kvällstid med barn och föräldrar. Men det kom ändå lagom många. Jag fick en mikrofon på mig, vilket gjorde att jag inte kunde hosta, snora och harkla mig så mycket, men det gick bra ändå. Jag vågade inte dricka vatten heller för jag tänkte att det skulle höras så mycket klunkande i mikrofonen.

Det jag inte var beredd på var att alla skulle se nollställda ut. Nästan arga. I alla fall mycket trötta, det var ju inte så konstigt i och för sig efter en arbetsdag, det var jag också. Men jag fick ingen respons. Inga nickningar, tummen upp, leenden. Allt det som jag fått hos logopeden. Det gjorde mig osäker. Förstår de vad jag säger? Kan de redan allt? Är jag otydlig? Tycker de att jag bara pratar bullshit? Det var svårt. Men säkert en övningssak. En enda hade en fråga efteråt. Efter en applåd gick alla. 

Jag som hade förberett mig så mycket! 40 powepointsidor med bilder och text! Men sedan fick jag ett meddelande från de som jobbar på museet, en av dessa känner jag inte, och hen tyckte att det var jättebra, och tyckte att jag skulle åka runt och föreläsa mera. Och det stod även att besökarna hade tackat vid utgången och tyckt att det var bra. Så det var ju bra ändå. Nästa gång jag är publik ska jag försöka att le då och då. Men det är ändå publikens uppsyn som jag har med mig, den jag upplevde.

Då tänker jag, att jag har nog världens ärligaste jobb, alltså i förskolan. Där får jag ju respons hela tiden, av barnen. Jag märker på en gång om mina uppgifter/samlingar var pedagogiskt uppbyggda, svårt, roligt, lätt, utmanande osv. Det märker jag på barnen på en gång. Det är ingen som är artig och ljuger. Det är raka besked.

Taggat med: 

, , ,

Måndagsserien. Vad är absurdum?!

Alltså, många, inklusive jag, är "genusmedvetna". Det ligger lite i tiden, som tur är. Däremot så är inte ALLA personer en del av denna "värld/diskussion/medvetenhet". Många har ett normkritiskt tänk och stör sig på far och morföräldrar som ger barnbarnen typiska könsbestämda kläder, samt påpekar barnens kön, utan någon mening. Föräldrar är livrädda för att andra ska trycka på barnen värderingar som de själva inte stöttar. Många är förbannade och provocerade. En del vill inte ens ha kalas för sina barn, då risken finns att barnen får något konstigt i present. 


Jag var nyligen med min mamma och yngsta barn på Färgfabriken. Vi satt och åt ute, det var lite som en folkfest med hipsterloppis. Min mamma tycker att hon är genusorienterad, men vissa saker är nya för henne. Som det här med att en inte ska säga barnets kön i onödan. Min mamma tycker att pojkar ofta har tråkiga kläder i gråskala och såg ett barn, som hon antog var en pojke, med fin ansiktsmålning och glada rosa skor. Mamma ville bara väl där hon satt och läste i den nya Jan Lööfsagan för treåringen! Hon blev dåligt bemött på ett tilltal, utan att förstå varför.






Mamma har nu denna kunskap, hon tyckte dock ett det var en smula konstigt (men det får ju inte gå till absurdum…), hon fortsatte att läsa sagan.

 


Många undrar hur de ska förklara på ett bra vis för släkten hur de vill att sitt barn ska bli bemött. Jag tror det bästa är att ta ett tydligt snack. Detta har jag visst inte gjort med min mamma än.

Taggat med: 

, , ,

Ful eller fin?!?

Mina föräldrar var nyligen till logopeden. Motsatser var på temat. Stor-liten. Smal-tjock. Lång-kort. Och så FUL-FIN!!!

FUL-FIN!?! Mamma protesterade och sa -Jag ser ju ut som den fula! Jag har ju sån näsa!

Skit samma om mamma liknar den fula, bättre det än att likna prinsessan som inte har någon näsa alls!? 

Detta är så oerhört märkligt. Detta med fult och fint är ju subjektivt. Och en prinsessa, precis som att det är allas ideal, en utan näsa! Kommer snoret ur munnen då eller? Högst provocerande. Och att den "fula" är större än den "fina"…

Jag tolkar den fula och fina personen som tjejer. Jag undrar mycket över vad som hade hänt om de var killar. Hade en vågat göra så. Hur ser en fin eller ful kille ut? Kanske en liten näsa? Har han flint? Spröd skäggväxt? Det är ju manligt med hår. Eller hade det varit ett för stort hån och kränkning mot den svaga mannen? Hade det vågats göra sådana bilder på män? Är det lättare att göra fula tjejer? Jag tycker att det är mycket märkligt med den snygga tjejen utan näsa i kontrast till den med en ordentlig krok. Kanske bara skippa just den motsatsen hos logopeden, för tänk om en tycker fel?!!!


Taggat med: 

,

I Can Do It.

Jag har velat skyla mina armar eftersom att jag tycker att de är så stora. Mitt huvud är så litet i jämförelse så jag försöker att fluffa till håret. Alldeles nyligen upptäckte jag att jag är skitstark. I alla fall ganska. Jag har stolt visat upp musklerna här hemma vilket har lett till att femåringen vill att jag ska spänna mig för hans kompisar. Så stark är jag ju inte…men det är bättre än då han vill visa upp min degiga mage för kompisarna. 

På jobbet kan jag stå och veva hopprep hur länge som helst och sen har jag ju faktiskt burit barn i typ tio år, typ hela tiden. Istället för att skyla armarna vill jag nu stolt visa upp dem. Jag var faktiskt en hejare på armbrytning för ca 25 år sedan. Kanske något att ta upp igen. Eller så spelar det ingen roll om det är fläsk eller muskler.

Det bästa är att tre av mina coola kollegor faktiskt ser ut så här! Starka kvinnor. Två av dessa ville ställa upp då jag ville göra en parafras på denna bild, men en ville inte. Först tänkte jag smygfota hon som inte vill och klippa in i bilden, men kände att det kunde vara kränkande då hon tydligt visat nej. Så här kommer jag, istället, med min bandana och min brun- utan- sol-arm, för det har jag sett att muskelknuttar använder.

Egentligen så är det ju inte det den fysiska styrkan som gäller, bara. Men den är mest konkret. Syns mest. Nioåringen frågade om det bara är muskler som gäller... Nä! Fy, vad håller jag på med. Jag som har lärt mina barn att det inte spelar någon roll hur en ser ut. Men, just nu är jag lite glad i tron om att det är muskler som format mina armar. 

Taggat med: 

,

Den där hen i Norrtälje.


 
För ett tag sedan var en förtjusande gammal Norrtäljevän på besök. Vi har gått i grundskola tillsammans och under gymnasietiden var vi oerhört engagerade i Grön ungdom och åkte på stämmor mycket långt bort.
 
Till våren öppnar ett Kulturhus i Norrtälje där Roslagsmuseet, Pythagoras och Konsthallen kommer att samsas. Jag har tidigare extrajobbat på Konsthallen och älskar Konsthallen. Men det kan ju vara positivt med lite nytt, även i en sån gammal stad som Norrtälje. Kulturhuset kommer att ha en verkstad med pedagogisk verksamhet. I vår en utställning om hen-begreppet! Ni som känner mig förstår att detta är min drömarbetsplats!
 
Nu har ju jag en annan arbetsplats men min vän jobbar med utställningen på det blivande Kulturhuset. Jag har bidragit med mina tankar kring hen-begreppet och nu är det din chans! Bryr du dig? Bryr du dig inte? Bryr du dig mycket? Är du upprörd? Lättad? Arg? Glad? Kontakta Emeli! Nu!

 
Glöm inte besöka Norrtälje Kulturhus 2015! Allt samlat på en central trevlig plats.

Taggat med: 

,

Jag gråter över att jag är kvinna.

Här om kvällen så tittade jag tillsammans med nioåringen på en spännande dokumentär om en Indisk Bollywooddansös. Efter ett tag berättade den unga dansösen om att hon tidigare hade gråtit och varit  förbannad över att hon var en tjej.

Hon förklarade att hon brukar köpa mat på marknaden av kvinnor för att stödja dessa. Detta undrade ju så klart nioåringen över, vad hon menade. 

Då blir det så där jobbigt, som då jag undviker att läsa Alfonsboken om tjejbaciller, just för att jag inte vill förmedla såna budskap till mina barn. Jag förklarade i alla fall att i Indien så är det stor skillnad på vad kvinnor och män får göra och inte göra. Så är det i många länder, en del tycker att män är mer värda. Jag såg att mitt barn såg oerhört förvånad ut, förstod ingenting. Han har hunnit ha två lågstadielärarinnor som har varit oerhört starka förebilder, han har till och med sagt att hans barn ska heta Inga-Lill och Annica, efter lärarna. Han har även haft sin storasyster som förebild, så att detta med att kvinnor skulle vara mindre värda, var en gåta för mitt barn.

Jag fortsatte med att berättade om att en del till och med adopterar bort sina döttrar då de hellre vill ha söner. Sen, det konstigaste utav allt, jag sa att det är även så i Sverige. Män får högre lön, bara för att de har snopp, trots att de gör samma jobb som kvinnorna. 

Ja ha, nu har jag förmedlat det här sättet att se på världen för mitt lilla barn. Jag tänkte att det är ju synd om honom, som är kille, och kommer få skämmas över att få representera det manliga könet. Hoppas verkligen att saker och ting har ändrats till han blir stor, om tio år.  

Taggat med: 

, , ,