Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg i kategorin barn och husbehov

Tillbaka till bloggens startsida

Väggarnas värde och vikt.


Detta är mina yngsta barns sovhörna. Vi har provat med våningssäng vid två tillfällen och separata sängar, men detta med utdragssäng till ena barnet, under sängen, har varit det bästa hittills. Det blir som en stor säng och lätt att läsa saga för två samtidigt, och tar lite plats.

 
Men jag har ju ett behov att få så snyggt som möjligt, mellan varven, och har tagit före och efter bild som visar hur snyggt det blev då jag stuvade om lite väggbonader. Jag frågade mannen om han tyckte att det var snyggt, vill ju ändå involvera honom lite, men han såg typ ingen skillnad, låtsades oerhört engagerad och pekade på saker som inte alls hade med det hela att göra. 

(över förebild och under efterbild).

Då jag tittar på dessa bilder så förstår jag mannen. Då jag möblerade om väggarna tyckte jag att det blev klockrent, supersnyggt och harmoniskt. Nu då jag ser det så här så är det knappt någon skillnad, kanske snyggare innan till och med… Tanken var att samla elefantgrejer på samma vägg.

 En sak som jag är kluven över är min "stil". Jag tycker att det är så snyggt i inredningstidningar med något modernt och elegant tryck på någon uggla eller rådjur av en känd designer. Men samtidigt, vad ska jag göra med allt annat på väggarna? Det är minnen och dikter som vänner har gjort, eller bilder som barnen har skapat (eller jag, tex bilden till Konstiga visboken) osv. Svårt att välja. Det opersonliga grafiska trycket är jävligt snyggt, men jag är nog för nostalgisk för sånt, verkar det som. Barnen säger inte så mycket än.

 Jag har pysslat lite med en gammal teakhylla, som står bredvid sängen. Detta är nogåt av det värsta som jag har gjort enligt min mamma. Tapetsera en teakhylla?! Ingen materialkännedom. Jag har i alla fall återanvänt en smal oformlig hylla till att bli en topphylla. Jag har även gjort en bakdel av en mycket trevlig plastduk.

Barnen lekte inte med leksaksspisen som stod där innan, så den ställde jag ut i lekstugan och de förtjusande matleksakerna fick ett nytt liv. Gammalt, nytt och hemgjort.

(i en minut fick det vara så här delikat) 

Räkna till 10.

För ett par veckor sedan gjorde jag denna bild till mina yngsta barn hemma. Jag gjorde liknande på småbarnsavdelningen på mitt förra jobb, men en enklare variant. Det är lustigt hur jag engagerar mig på jobbet, för andra barn, och ibland känner att jag inte har orken över till mina egna!

Min femåring har kunnat räkna länge, och räkna saker, räkna hur många fingrar jag håller upp osv, men så upptäckte jag att han inte kände igen och kunde placera hur siffrorna såg ut. Men nu har det gått framåt! Om någon annan vill ha så säljer jag en A4 för 50 kronor och jag skickar på posten.

Livsdroppe som alla kan droppa.


Jag har ett sånt häftigt jobb. Ett fantastiskt möte med människor, nära, varje dag. Miljön i Gamla Stan är också häftig. I går gjorde jag frottage med barnen i Gamla Stan. ( sånt en ofta gjorde på pengar som barn). Vi gick runt Nobelmuséet och kalkerade av alla olika typer av brunnar som vi hittade. 13 stycken! Jag har haft denna idé i många år. Tänkte att det kunde vara häftigt att samla på frottage från olika brunnar från resor i andra länder. Men man går ofta så fort, så jag har inte hunnit än. Så nu provade jag med barnen, och den resan blev häftigare vad jag hade kunnat tro.

Jag tog en slumpad grupp på fyra barn i taget med mig i. Barnen kände sig viktiga, vi hade ett uppdrag tillsammans. De hjälptes åt att bära kritor och papper. De sökte efter olika ställen att frottera på. Efter ett tag kunde barnen själva ana vilket som kunde vara svårare och lättare. Ibland blev vi överraskade. 

Vi rullade ut pappersrullen då vi var färdiga och tittade på resultatet. Barnen började spontant att räkna de olika brunnarna och kategorisera in dem i vad de påminde om, och hur många som hade bokstäver och vilka som liknade varandra. Det häftiga var att de mindes exakt vart brunnarna hade funnits. Barnen blev medvetna på ett nytt vis om hur det ser ut där de går. Det var mycket häftigt att uppleva detta tillsammans med barnen.

Det som också är bra med mitt jobb är att det ligger nära tunnelbanan. Vi åker på utflykt med matsäck varje vecka, och vi åker ofta till skogen. Där händer mycket med barnen. Där blir det lite friare och de bryr sig inte lika mycket om sina vanliga gruppkonstellationer. I tisdags då vi var på väg hem höll jag ett barn i var hand. Jag sjöng, vilket barnen inte riktigt gillade. De var trötta på mina gamla promenadsånger. Så jag hittade på en ny trudelutt om natur.

Detta bjöd in till att barnen började att sångbattla. De sjöng de mest fantastiska, melankoliska och poetiska visor som jag sällan har hört. Helt otroligt! jag är säker på att skogen framkallade en ny sida, i alla fall en sida som jag inte har hört tidigare. Här kommer en minuts vers, ordagrann, från en ca 30 minuters sångbattle.

Vinden blåser i fågelbo. Det blir som ett liv.

Gå att bli som ett liv hela livet långt.

Det var en gång en stuga. Det var ett sommarbo med varma vindar. 

Livsdroppe som alla kan droppa.

Det var en gång ett liv som bodde i en skog. 

Jag vet inte det men jag kan bli sån. Kanske bli vuxen. Som ett monster, jag är inte rädd för mörker. 

En människa som kan bli större.

Alla sånger har försvunnit i rymden.

Ofta skrattar vuxna och tycker att barn svarar så ärligt och gulligt på olika frågor. Jag tycker att det var häftigt att här höra ord utan att de först fick en fråga. Barnen kändes mycket belevade. Jag vet inte hur mycket som är vuxnas ord i detta, men det var häftigt att höra från fyraåringar.

Fredagsnöje.

 Fredagsnöje! Ti hi.

Vi brukar proppa oss fulla med chips och annat skit varje fredag. Familjehöjdpunkten under veckan. I dag införde jag något nytt. Torra popcorn och 2 kg morötter som dottern fick skala och skära i stavar. Åtta och fyraåringen fick blanda varsin dipp. Den ena var så stark så inte ens jag kunde äta den. Men så nyttigt det var. Barnen blev ändå fulla med spring så jag skickade ut dem på en iskall och kolsvart Halloweenpromenad med ficklampor. Det gillade de två äldsta mycket. Fyraåringen blev skrämd precis utanför dörren av storebrorsan, som tur var, annars hade jag varit nervös om han hade varit ute.

Döskallar och spindlar är nu framplockade, ty Halloween är barnens bästa högtid! Så imorgon blir det väl något pyssel... Fan! ursäkta, vad jag älskar att skapa! Jag mår så bra av det, jag vill göra det hela tiden, jag kan producera hur mycket som helst om jag har tid. Nästan så att jag skulle vilja bli sjukskriven så att jag kunde vara hemma och skapa lite  men, på jobbet mår jag ju mycket bra, så det funkar ju inte. I dag ville jag spela upp en teater för de små barnen på mitt jobb. Så jag gjorde en liten scen. Den är inte färdig än, discokulan och lite mer är inte klart än. Mitt problem är nog att jag gör för mycket på allt. Less is more, har jag inte lärt mig än kan man säga.

Jag körde ju såklart ett spöktema på företällningen för ett och tvååringarna. Tyvärr blev de så rädda så de nästan började att gråta. Vi har såna här fina EQ dockor som jag använde. Först den förvånade dockan då den såg ett spöke, sen blev det den ledsna då den var superrädd, sen den arga eftersom spöket var en spindel som hade klätt ut sig och till sist den glada. Stackars barn!

Och stackars mig som köpte ett busskort idag för 810 spänn! Men, å andra sidan, vad mycket pengar jag har sparat då jag har cyklat under ett halvår! Ska nog ut och resa för de pengarna snart igen! Det var ju snö i morse och jag är livrädd att cykla då det är halt. Så nu ska jag åka kommunalt, fast det tar så lång tid. Jag har vabbat och varit förkyld de sista veckorna så det var ett tag sedan jag cyklade, och jag trodde att jag hade fått superdålig kondis. Men igår då jag cyklade till jobbet så flög jag fram. Trodde nästan att jag hade dopat mig! Gick inte av och ledde cykeln i en enda uppförsbacka, superkonstigt. Därför så är jag extra besviken på snön. Men, livet går vidare, dags att lägga in nästa tvätt.

Taggat med: 

, ,

Hula hula.

Nu är det utpustning efter en mycket lyckad tillställning i parken. Känns mycket skönt, det var ju jag som drog igång det hela och att samarbeta med tre till familjer är inte det lättaste. Men, vi klassföräldrar avslutade det hela mycket nöjda sittandes på mitt köksgolv drickandes Staropramen. Hula hula halsbandet hade jag på mig för att bjussa på lite sommarkänsla. Och Hawaiikänsla.

Folk sa att det var så nöjda med allt. Den bästa tipspromenaden som de hade varit med om tex, kanske bidrog frågan om lukt i min luktinstallation till positivism. Det gick ut på om man kunde känna vilken lukt som var i de olika typernas rumpa. Flera ville låna den till kalas, vilket jag tyckte kändes skönt, var orolig först att folk skulle tycka att den var för vågad. Jag kanske helt enkelt ska börja ta hyra!

Även den stora målningen där man sätter ut sina huvuden i hål för att se lustig ut drog vi med till parken för en mer skojig stämning. Jag gjorde den för ett par år sedan och hade glömt bort att jag även gjort hål för manliga könsorgan, men ingen påpekade detta som tur. Sen vart det korvgrillning.

Alla barn fick medaljer, mycket bra. De som vann tipspromenaden fick först. En chokladpeng i ett trevligt snöre.

Till sist så vart det fika, som treåringen hade väntat nästan ett dygn för att smaka av chokladbollarna som jag hade gjort. Tyvärr så hann han inte att smaka en enda, treåringen kunde inte tro sina ögon och blev så besviken, så jag var tvungen att göra nya då vi kom hem.

Ett par av klassföräldrarna, vi var fyra par, är döva. Det har haft sina svårigheter med kommunikationen men jag har varit glad för att få använda det lilla teckenspråk som jag lärde mig för 20 år sedan. Med att kunna alfabeter kommer man långt!

Längst fram.

I dag har jag återigen jobbat på mitt nya härliga jobb. Alla är faktiskt jättegulliga. Det är en avslappnad och härlig miljö. Jag var nöjd då jag uppförde mig som Stockholmare på i tunnelbanan. Då min kollega ledde mig till jobbet härom dagen så sa hon att jag skulle gå på perrongen längst fram och vänta på tåget, tänka som en Stockholmare. Detta glömde jag självklart bort, men idag lyckades jag!

Där jag går av så står varje morgon en fantastisk trubadur! Han ser gammal och sliten ut, men stämman är så ljuv och klar så jag nästan börjar att gråta då jag hör honom. Ska försöka filma och lägga upp. Idag så sjöng han Nu doftar det i dalens famn... De uppträdde jag med på flöjten och lärarna sjöng för eleverna på grundskolan som jag jobbade på förut. Detta var klart mycket vackrare. 

Härlig start! Synd bara att de där rosa prinsesstårtorna där det stod Estelle, fortfarande står kvar i fönstret på konditoriet. Snart så blir de nog gröna.

Då jag kom hem så hade mannen lagat fin middag och ställt fram en flagga på min plats. Han trodde nämligen att det var Kvinnodagen! Mycket trevligt! Barnen är så glada nu då deras far är hemma och med vid middagen. Nu blir det inte blodpudding varje dag! Även jag är mycket glad. Vi åt vid femtiden, sen hade vi flera timmar att fixa innan mannen skulle repa. Annars hinner han knappt hälsa på barnen, då han har jobbat och sen ska spela. 

Jag passade på att springa ner i källaren ca 20 gånger. Mycket befriande. Upp och ner med tvätt några gånger. Ner och leta efter mössor och vantar. Ner med skridskor. Annars brukar det bli en stor hög utanför källartrappen med saker som man kan ta med sig ner om man går dit. Jag kan ju inte bära så mycket då jag har ettåringen annars, så detta var så kul. Jag kände mig väldigt ordentlig! Ett nytt liv har börjat.

Och lite mera kuddar. Det blir riktigt effektfullt att sy kuddar av sådana här tröjor som har tryck på hela sig. Som en tavla. En traktor och en monkeykudde. Traktortröjan är i sjuåringens storlek och han vill inte använda den då han tycker att den är lite löjlig. Så jag tänkte att jag inte sparar den till de andra barnen om de kommer tycka likadant.



Sjömansgossen.

Nu har jag redigerat bilderna som jag tog förra helgen. Jag fotograferar barnen i min hemmastudio en gång i halvåret. Den här gången var det ettårsfotografering och 7 1/2 års och 3 1/2 årsfotografering. Jag är väldigt glad att två tre och sjuåringen fyller med en dags mellanrum och ettåringen med ett halvårs mellanrum. Annars hade jag gjort detta sex gånger om året istället för två. Det är ju roligt, men som det har varit nu så har jag fått möblera om hela rummet för att få ner fonden. Just denna gången var inte dottern med, men hon brukar det annars.


En del reagerar på att jag ibland klär mina barn lika. Barnen har väldigt olika stilar så detta är bara något som händer sällan. MEN, för det mesta är det kläder som passar både tjejer och killar jag köper, unisex som det heter. Så då jag bara hade styvdottern och sjuåringen så hade de oftare lika kläder än vad mina tre pojkar har.


Till fotograferingen får barnen välja de kläder de vill. Det speglar den tiden som de är i just nu. Förra året valde treåringen att ha på sig en for kort uttvättad Svampbobtröja. Mycket fult.


 De två äldsta pojkarna poserar själva, jag ger dem inga direktiv. Det kan väl hända att de har övat en del genom åren, men för min skull får barnen se ut hur de vill. Men det är väl en mani, att dokumentera. Sjuåringen fotograferade jag på detta sätt varje månad upp till ett år, men det skulle jag aldrig orka eller prioritera tid (som jag brukar kalla det) till nu.


Ok, dessa kläder har jag valt åt barnen.


Taggat med: 

,

Skattjakt.

Nackdelen, enligt mig, med iphone är att man får så mycket information snabbt och enkelt. Det gör att jag inte minns hur jag har fått informationen. Förut så fick jag sms på min mobil, och jag svarade på dem så fort jag fick tid. Jag satte mig vid datorn då jag fick tid och svarade på mail, facebooka och kolla bloggen. Nu gör jag allt detta hundra gånger om dagen. Jag tittar på iphonen hela tiden om det kommit något nytt. Men jag hinner aldrig svara på en gång då. Troligtvis rullar jag vagnen eller sitter på toa eller lagar mat. Så, en del folk har börjat att irritera sig på att jag inte svarar på deras meddelanden. Jag tror att jag har svarat fast jag inte har det. Förlåt! Men fler borde väl ha detta problem? En kaka?


På den här delikata tallriken tillverkad av Miriam Axelsson så ligger diverse delikata kakor. Jag fick dem av konditoriet som gav oss en bajsbrun tårta istället för en lila till barnkalaset . Det var ju snällt. Jag delade med mig till familjen också. Nu kan jag gå vidare och njuta av mina tre sista dagar som föräldraledig.


I dag har vi varit på ett kalas och fått andra kakor, så därför är det lite överdrivet att jag trycker i mig gamla sega ostbågar just nu. Det var världens finaste skattjakt. En riktig karta över hemmet fick alla barnen och sen leta efter sin egna skatt! Mycket bra tips. 


På kalaset vi hade för ett par veckor sedan så hade jag gjort fina påsar men glömt bort att ordna fiskdamm eller skattjakt. Någon kom med en jättestor och tung rock och höll upp den och jag slängde över påsarna till de godissugna barnen medan de fick hålla i en pinne så de trodde att de fiskade. men nästa år vet jag hur man gör.

Taggat med: 

Lyxproblem.

I födeslsedagspresent så fick ettåringen sitt första album av oss. Förut har barnen fått album då albumen är färdiga. Men då jag lägger ner sjukt mycket tid och pengar så blir det lite högtidligare att ge albumen på detta vis. Barnen blir ju väldigt glada, och älskar speciellt sina bebisalbum. Jag har faktiskt gjort ett bebisalbum till styvdottern också. Då jag blev ihop med mannen så låg bilder på dottern lite här och där, vilket inte min sorteringshjärna klarade av. Så det var bara att försöka lista ut vilken tidsordning bilderna skulle vara i.

Problemet är, lyxproblemet, att ettåringen inte har något rum att ställa sitt album i. Inget av mina tre barn har haft ett bebisrum. Då vi bodde i lägenhet så delade sjuåringen rum med dottern. Då treåringen var liten hade vi ännu inte gjort ett extra rum i hallen. Nu delar ettåringen och treåringen, vilket är fullt normalt. Det är bara nu då ettåringen har fått så fina presenter och kort tillsammans med diverse väggbonader, gosedjur och doppresenter, som jag får en lust av att göra lite fint bara för honom.


Till mannens stora "glädje" så har jag gjort ett litet rum i vardagsrummet åt ettåringen. Självklart av fantastiska sockerlådor. Så bra höjd också för ettåringen att stå och leka vid. Man ser riktig hur glad ettåringen är över att ha fått sin egna hörna! Innan har leksakerna legat nedslängda i en stor låda i vardagsrummet, och det är ju inte så kul.

Jag boar för fullt kan man säga, innan jag börjar att jobba. Jag har fått för mig att hela mitt liv tar slut då. Det har det ju gjort på ett sätt de andra gångerna som jag har jobbat. Men det jag inte har förstått är att mannen faktiskt ska vara pappaledig för fösta gången! (enligt honom själv så har han varit det förut) Det innebär att han sköter hämtning och lagning av mat och allt som jag har gjort;-) Så jag kommer hem och bara har det bra och kan leka med barnen. Detta kommer vara den enda tiden som vi äter middag ihop också, sen i höst så börjar det som vanligt. Så jag ska njuta och inte försöka vara så stressad.

Nu har jag sorterat barnens papper och födelsedagskort och teckningar och placerat in fint i pärmar. Jag har även fyllt på mätstickorna, det är barnen som har tjatat på mig. Det var över ett år sedan sist och det är ju lite klurigt då jag kommer efter. Då får jag chansa på hur barnen såg ut vid en viss längd. Men så kul det är med allt!

Fingerdocka.

Då jag och mannen var i Thailand för länge sedan så shoppade vi väldigt mycket. Vi åkte runt en del och köpte små unika saker här och där. Det var lite svårt att transportera allt överallt, men så mycket fint vi hade köpt, det var det väl värt. Och allt skitjobbiga prutande, som varken jag eller mannen var bra på. 


Vi avslutade vår två veckors resa i Bangkok, med två nyköpta ryggsäckar fulla med vackra souvenirer. Där besökte vi typ världens största köpcentrum som hade alla dessa saker som vi samlat och försiktigt transporterat runt. Prutat och klart, biligare än vad vi hade kämpat för att få ned priserna till. Det lustiga är att samma saker kan man även köpa i Grekland och Köpenhamn!

Ettåringen fick fem fina virkade fingerdockor i ettårspresent. Inköpta på Designtorget. För några år sedan köpte brorsan såna till mig, i New York, vilket klart var mycket exotiskt. Jag fantiserade om hur den där Newyorkaren hade sett ut då han satt och virkade den där Spiderman-fingerdockan. Jag misstänker att det inte var en från New York längre.


Vilket fall så älskar treåringen att leka med dessa. Vi kom på att det var väldigt praktiskt att sätta dessa på små trumpinnar, treåringens fingrar fyllde inte upp dockan. Det var lättare att gå runt med dockan på en pinne också. Pinnen blev även en kvast som häxdockan flög på, en klubba som den gamla dockgumman fick slicka på och sen blev pinnen en tandborste som gumman fick borsta tänderna med.

Taggat med: 

,

Äldre inlägg