Jag har varit till Reggio Emilia. En del blir förvånade över att det är en plats och tror endast att det är en pedagogik. Det är inte en pedagogik heller för den delen, det är snarare ett förhållningssätt, en metodik, pedagogisk filosofi. 

Reggio Emilia är huvudstaden i provinsen med samma namn. Huvudstaden har 100.000 invånare och provinsen med sina 30 kommuner har 260.000 invånare. Av dessa 30 kommuner har 8 gått samman med sina drygt 20 kommunala förskolor i ett förskoleprojekt.  De har jobbat mycket med välfärd på ett ekonomiskt vis, en bra skola med god kvalité.

Min studiegrupp som jag var där med hade förmånen att ha den fantastiska ateljéristan Simon, både som guide och tolk. Han följer alla dessa förskolor och tillsammans besökte vi tre som låg utanför staden Reggio Emilia. Vi besökte en äldre från 70-talet och en nyare som var superfräsch, 2 år gammal. Italienarna tyckte att de inte hade så bra engelska, vilket jag tyckte att de hade. Det var skönt för mig eftersom jag inte heller upplever min engelska som den bästa. Jag tyckte att det var skönt med tolk, svenskatill italienska, och tvärtom, för då han jag reflektera lite över det som hade sagts. Det gick lagom snabbt.

Här är det vanligt att börja i förskolan som 6 månaders baby. Det är vanligt med gruppindelningarna 0-3 år och 3- 6 år. Den tidigare kallas Latante, de ammande barnen, och det är inte ovanligt att mödrarna kommer förbi och ammar en sväng, vet inte om pappor kommer och flaskmatar. På varje avdelning går ca 25 barn tillsammans med 2 pedagoger.

I Sverige är det betydligt fler pedagoger per barngrupp. Det häftiga var att det verkade att fungera mycket bra ändå. Barnen var vana. De var företagsamma och fixade med allt det spännande materialet själv. Ljudnivån går inte att beskriva. Det var högt, men barn och pedagog verkade inte störas av det. Det var inget de lade vikt vid i alla fall. I Sverige arbetar vi mycket med att barnen ska vara lite lugnare. 

Alla förskolor har ett torg, piazza, centralhall. Där samlas alla barn på morgonen innan de går in på respektive avdelning. Där hålls även föräldramöten. Det är även en viktig plats för dans och rörelse, vilket jag fick uppleva. Vi fick även uppleva en samling. Ibland sitter barnen på stolar istället för på golvet, vilket jag upplevde blev lite lugnare, då alla vet sin plats och inte springer runt, om man nu vill uppnå ett lugn.

Samlingarna brukar vara nästan en timme, där de diskuterar vad som har hänt i deras projekt och vad som ska ske. De har breda teman där allt inte är bestämt från början. De ser vad barnen är särskilt intresserade av och skapar miljöer och utformar tillsammans.

Under den samlingen som jag var med på så firades ett födelsedagsbarn. Barnets förälder var med som såg lika stolt ut som barnet. Tre kompisar hade målat på en pannå det som födelsedagsbarnet gillade. De hade berättat om sin kompis, vilket en pedagog hade antecknat och skickat med målningen. Det var en fin och mycket personlig dokumentation gjord av kompisarna!

Ett tema de har haft är Barns förhållande till torgen. En lördag stängdes stan ned och barnen fick leka som förr i tiden. Hela familjer med far och morföräldrar var mycket delaktiga. Familjer är ofta delaktiga och det är inte ovanligt att just far och morföräldrar brukar hämta och lämna barnen på förskolan. Denna lördag skulle de ta tillbaka stadsmiljön genom att få klättra på statyer, använda dammar till olika aktiviteter, leka gamla lekar osv.

De jobbar även i mindre projekt. Följer ofta upp och jobbar med ett tema och sammanhang på olika vis. Till exempel om de dansar, så kanske de fotograferar av dansen, de gör en lerskulptur av en specifik rörelse.

Återvinningsmaterialen är centrala. Ungefär en gång om året åker de till en återvinningscentral, som jag tyvärr inte hade chans att besöka!!! Där ligger allt uppsorterat så det är bara att hämta slangar, sladdar, rör, muttrar, kartonger, plast, frigolit och vad som helst.  Barnen hade annat material också, men detta återvinningsmaterial är okodat och kan användas till vad som helst. Barnen får använda sin fantasi och utvecklar sin kreativa sida. Det är ett material som de själva tillskriver mening. Materialet byts ut ibland för att stimulera och väcka nyfikenhet.

Ljus, ljusbord och overhead är centrala på avdelningarna.

Dokumentation är även något som de arbetar mycket med och är central. Den kan se ut på olika vis. I Sverige är det vanligt att barn har egna pärmar där vi samlar dokumentation om just det barnet. Här är det gruppdokumentation. Varje dag så skrivs det något som har hänt i gruppen och sätts upp på någon dokumentationsplats. Till exempel att de firade en födelsedag.

Det sitter även uppe en del äldre dokumentation, flera år gammal, för inspiration och eftertanke. Både film, bilder, text, barnens egna ord i text och olika gestaltningar. Det är olika dokumentation som vänder sig till olika människor. Ofta är dokumentation tryckt i ett tryckeri på stora vådor vilket ger ytterst seriöst intryck. Att barnen är tagna på allvar. Det görs även broschyrer varje år som en sammanfattning om vad som har hänt i gruppen under det gångna året. Dessa finns samlade så att man kan blicka bakåt.

På hyllor i en vuxens midjehöjd finns 3D-dokumentationer som lerfigurer och kartonger med små miljöer som barnen har skapat. Dessa verkar barnen respektera och rör inte på ett oaktsamt vis. Då kartongerna är från återvinningen så är de identiska vilket ger de en exklusivare känsla än att ta udda kartonger. Det känns lite finare tycker jag. Högtidligare för barnen.

Något annat som är annorlunda än på min förskola är att barnen har skor på sig inomhus. Det tycker vi i Sverige är ohygieniskt, där är det ytterst naturligt. De är inte ute så mycket och leker i friska luften. På min förskola, likt många andra, är det policy att vara ute minst en gång om dagen. Men i Italien är kläder efter väder en icke fråga. Det får inte ha regnat på flera dagar innan de går ut. Däremot så lever de nära naturen då de förutom använder sig av återvinningsmaterial använder sig av naturmaterial. Jag förstår vad de menar med en ekonomisk skola med god kvalité.

Deras lunch skiljer sig också från vår då de lägger stor vikt vid att sitta länge, äta förrätt och varmrätt och frukt, vid bord med strykta fina dukar. De tar även detta på stort allvar. Jag säger bonissimo (tror jag). Och, deras vila. De har sängar som de sover på under två timmar. Skönt. Hos oss vilar barnen på fårskinn, det är också mysigt.

Jag är mycket glad över att jag fick gå tillsammans med några välbekanta kollegor på rundturerna. Det var så många intryck på olika vis, och att förhålla sig till ytterligare personer hade varit för mycket. Vi diskuterade, vågade ställa alla frågor som vi ville, tex hur en bidé används. dessa är populära i Italien. Det var berikande. Däremot så var jag lite sorgsen hela tiden. jag hade sett fram emot denna resa under så många år och nu skulle den snart vara över! Jag hoppas på att få komma åter någon gång.

Vi besökte även ett stort museum i Reggio Emilia om detta förhållningssätt i förskolan. Malaguzzi Center. Det var spännande, men jag är väldigt tacksam över att jag hade fått se hur de jobbar i förskolor, på plats.

Bonissimo.

Under två dagar så hade vi föreläsning och utbyte med några andra typer, rektorer, forskare, lärare och ateljéristor. Det var spännande att höra lite hur det är i Tyskland och England, även i Göteborg. Tyvärr kunde inte turkarna komma. Där blev det dock svårare med tolk då det var från italienska till engelska. Det blev för lång väntan och jag hade lite svårt att koncentrera mig, men taket var mycket vackert. 

Föreläsningen om digitala medier och mångkultur hölls i slottet från 1385 i Novellara.

Sedan hade vi diskussioner i mindre grupper. 

Bonissimo.

Det var stort. En fantastisk resa på alla vis. Återvinning, naturmaterial och dokumentation är ju det jag lever för!