För 20 år sedan var jag ihop med en kille med fyra stora tatueringar. Det var inte vanligt då. Min mamma tvingade honom att ha kläder på sig då han åt mat i min mormors finrum. För, om mormor sett dessa hade hon kunnat tro att han var en sjöman som suttit i fängelse i främmande länder. Jag blev själv sugen på att ha tatueringar. Jag ville ha en scoutlilja vid ankeln och ett spindelnät runt naveln. Med den magen jag har idag är jag glad över att inte ha ett spindelnät runt naveln. 

Jag gick istället vid 16-års ålder och piercade naveln. Bara så där! Jag hade min fyra år äldre kusin från Skåne med för att framstå som äldre själv. Piercingen tog jag bort då jag väntade barn. En piercing går ju att ta bort, men jag har ett ärr kvar. Det där med tatueringar blev så vanligt. Jag tänkte, om jag inte har tatuerat mig vid 20-års ålder behöver jag inte göra det någonsin. Jag var ju så gammal! Jag var lite rädd för att pierca mig, om det skulle göra ont, så innan jag gick till en salong stack jag sakta en säkerhetsnål genom naveln. För att förbereda mig på smärtan.

Nu är jag 37? typ och har inte haft någon tatuering. Det känns som att jag nästan varit ensam om detta. Men jag har tyckt att det är riktigt snyggt! En vän är tatuerare så jag skrev ett meddelande till honom, igen. Jag har gjort det under några år, om mitt intresse att tatuera mig. Han återkom snabbt -Jag har en tid ledig imorgon kl 16! Jag höll på att svimma. Jag menade ju att eventuellt kanske någon gång tatuera mig. Inte på riktigt, egentligen.

Min brorsa gör snygga mönster, som loggor, av bokstäver. Kanske jag skulle ta barnens initialer som tatuering? Det lär jag ju inte ångra. Och som en snygg bild, som kanske inte är självklar. Försiktigt skrev jag ett meddelande till honom, om du har tid kanske att du inom ett par år har chans att eventuellt skissa på något åt mig? Om du vill. Samma kväll återkom han med en snygg bild!

Nu då både designern och tatueraren engagerade sig kände jag grupptryck så jag bokade upp en tid. Innan skickade jag tusen frågor till tatueraren. Kan du provtatuera utan färg? Kan jag få bedövningsplåster innan? Kan någon hålla min hand? Vart ska jag ha den? Vart är coolast? Hur coolt på en skala är det att ha den här jämfört med där? Osv. Tatueraren var snäll och rolig. Han skrev -Du är ju tjej, du klarar det här!

Kvällen innan min tatueringstid gick jag planlöst kring bland hyllorna på Willys. Flera gånger såg jag en tjej med mycket tatuerade armar. Till slut gick jag fram till henne och frågade vart det gör ondast. Jag visade min skiss i mobilen. Hon svarade, du är ju tjej, du klarar det där! Det här med att vara tjej! Måste man vara stark bara för att man är tjej? Jag vill ju också kunna visa känslor precis som killar!

Min bror som ritat tatueringen fick följa med till tatueraren. Jag gick först vilse till min bror eftersom att jag var så nervös. Jag hade inte sovit något på natten eftersom jag då till slut berättat för mannen om att jag skulle tatuera mig. Jag behövde stöd!. Han sa -kom ihåg att du aldrig kan ångra dig, ångra dig, ångra dig...

Hos tatueraren fick jag till slut ligga på en brits. Brorsan höll mig hårt i handen. Tatueraren, som heter Fredrik, påminde mig om mina förlossningsskador. Det var nämligen då jag fött mitt första barn som vi umgicks som mest då han var tillsammans med min bästis. Nu förstår jag att han tyckte jag var tuff. Tatuering var ju inget alls mot att föda barn. Jag tittade aldrig på armen då han tatuera, så jag kan inte säga hur det gick till. Jag åt mest choklad och skrattade nervöst. Ibland gallskrek jag. Jag är lycklig över att vi var de enda på salongen. Mina frågor fortsatte. Hur ren är nålen? Kan jag få smittor? Kan han lasra bort tatueringen? På en gång?

Nu har jag min tatuering. Vågar knappt kolla på den. Jag känner mig nog lite snyggare och coolare. Det var en upplevelse, tack vare brorsan och tatueraren Fredrik på Nice tattoo.