Det har varit vissa familjegrejer som gjorde att jag behövde ge mig iväg och ha semester. Verkligen! Jag behövde bort. Ha det härligt. Inte så mycket bekymmer eller ansvar. Jag bokade impulsivt en stuga i Orsa Grönklitt åt mig, barnen och mamma. Jag var så peppad. Schemat var björnparken, Zorn och falukoppargruva. Tre nätter. Min bästis var där förra Halloween. Hon sa att det var jättefestligt då med extrapris och extraaktiviteter. Men erbjudandet var visst i slutet av veckan. Inte början. Så vi fick betala det dyrare alternativet eftersom att jag skulle jobba i slutet av veckan.  

Jag var jätteduktig att packa. Jag tänkte på toapapper och diskmedel. Sängkläder åt fem personer och kläder, regnkläder, badkläder mm åt fyra personer. Jag packade massa mat för att hålla ned utgifterna. Jag packade även med bindor i fall att jag skulle få mens. Som vanligt då jag ska göra något viktigt kan jag inte sova på natten. Vilket ger min ännu mer ångest att köra bil, att jag vet att jag är trött. 

Söndag. 

Då vi till slut var färdiga att åka och marsvinsvakten hade fått instruktioner skulle jag bara plocka med mina nya sim-kort till min och ena barnets mobil. Eftersom det skulle bli månadsskifte skulle jag byta kort den sista dagen i månaden. Vi hade längtat efter denna dag länge med oändligt mycket surf! Sim-korten hittade jag inte. De låg inte i mappen med alla viktiga mobilpapper! Helvete. Barnen som ville jaga dala-Pokémon. 

Vi stack iväg och det kändes skönt att veta att jag inte skulle behöva hålla på med telefonen under tre dagar. Det var ett fantastiskt vackert väder under vår bilfärd. Vi skrattade och sa att vi hade i alla fall tur med vädret. Vi åkte förbi de pittoreska husen i Dalarna och mamma och jag sjöng ljudfullt och härligt diverse gamla sånger. Barnen mådde illa. 12-åringen påminde om att kusinerna var på väg mot New York istället. 

Plötsligt då vi nästan var framme blev det kolsvart och vi såg ingenting. Jag körde runt i det öde Grönklittområdet. Då jag kommit högst upp till en lift på ett berg ville jag ringa receptionen. Internet funkade inte så jag ringde mannen för att få tag på ett telefonnummer. Ingen svarade i receptionen ty kl 17 en söndageftermiddag är det lågsäsong. Med gråten i halsen körde jag vidare i mörkret och hittade till slut den stängda receptionen. Nyckeln till stugan låg i ett skåp. Som tur var kom jag nu in på internet och kunde hitta koden till skåpet i ett mail. Det var underbart att komma in i den varma stora stugan. 

Måndag. 

Glada skuttade barnen in på Rovdjursparken. 12-åringen som älskar björnar var lycklig. Tyvärr hade björnarna gått i ide! Jag hade inte tänkt att de går i ide så tidigt som i oktober. Vi fick titta på de andra djuren som fanns där. Som vanligt hade jag sovit dåligt och var ledsen för familjens skull. Det var ju jag som dragit dit alla. I början av parken var en lekpark som gick ut på att balansera på saker. Tyvärr ramlade min mamma där. Det absolut första som hände. Det var fruktansvärt. För ett år sedan blev hon skadad i Grekland i en hemsk olycka. Hon har ont i vänster arm. Nu ramlade hon på sin vänstra arm och glasögonen gick sönder. 

Jag tänkte att vi skulle lämna parken och åka till optiker och läkare i Orsa. Mamma sa att det var okej ändå och tog några alvedon. Jag gick och grät och snöt mig i min zebramönstrade scarves bland tigrarna. Dagen till ära hade jag gjort mig fin och hade mascara. Jag kände mig så hemsk mot min familj. Vi alla drömde i smyg om New York där kusinerna nu var.


Det var ca fem familjer till i hela djurparken. Men vi var ganska glada ändå. Vi gick sedan till stugan och hade myspys. Så där härligt som jag har drömt om. Som de som har sommarstuga där de spelar brädspel. Vi satt och spelade Uno. Vi spelade hundra gånger. Vi hade ett tjockt block med papper och massa pennor. Så vi ritade. Ritade massor. Det var super! Vi hade det mycket mysigt tillsammans. På nyheterna sades det att det skulle snöa just där vi var. Vi skrattade lite och konstaterade att det var puckat att vi inte hade bytt till vinterdäck. Men det var så fint väder nu, det var nog ingen fara. 


Tisdag.

Vi vaknade till 30 centimeter snö. Vi såg knappt bilen. Jag fick ångest och skickade en bild med 8-åringens mobil till mannen. Han svarade att han var riktigt orolig vilket gav mig ännu mer ångest. Barnen blev överlyckliga för snön. De åkte pulka, rullade sig i snön, gjorde snöänglar, hade snöbollskrig och gömde sig i snön. Den glädjen som berikade mig av att se barnen kan nog bara en mor känna. Vaktmästaren kom förbi och sa att det var snöoväder ända till Falun och att vi fick bli kvar en och en halv vecka till. Han tyckte vi var helt dumma i huvudet som hade sommardäck. Det tyckte vi med. Den enda ursäkten är att vi har haft annat att tänka på. 

Mitt bestyr blev att ringa en däckverkstad i Mora istället för att kultivera mig i Zornmuseet. Däckverkstaden sa att det skulle kosta 12-15000kr för vinterdäck. Men ett alternativ var att mannen kunde skicka vinterdäcken med bussgods till Mora så kunde däckverkstaden hämta dessa i Mora och köra till Orsa och hjälpa att montera på. Jag ringde mannen som lånade bil och åkte till Bussgods med däcken för att de sedan skulle vidare till Mora. De skulle vara framme dagen efter! Skönt!


Vi gick och åt lunch på restaurangen vid djurparken eftersom vår mat började ta slut. Jag plockade med mig en vegetarisk biff i fickan eftersom vi inte kunde komma iväg till någon affär. Sedan gick vi till stugan och jag förberedde halloweenpyssel till fredagens jobb på Konsthallen. Vi avbokade morgondagens utflykt till Falukoppargruva samt bokade en till natt i stugbyn. 

Då jag trodde att allt skulle ordna sig ringde mannen och sa att däcktransporten skulle ta en sväng via Jönköping så däcken skulle dröja en dag till. Det var då bara att ringa tillbaka till däckverkstaden och säga att däcken skulle komma på torsdagen. Vi fick kontakta receptionen om att förlänga en natt till, ända till fredagen. Jag fick ringa till Konsthallen och säga att jag inte kan jobba på fredag. Denna fredag med halloweenpyssel som jag har längtat efter och bjudit mina vänner till. Istället för att tjäna pengar på jobb blev jag av med pengar på stuga och däcktransport. Marsvinsvakten fick kontaktas via Facebook. Barnen hade sett fram emot att få vara med sin farmor på torsdagen, detta fick också avbokas.

Då jag satt där och tittade tomt på allt mitt pyssel av spöken och döskallar jag förberett inför mitt jobb berättar mamma att hon inte har medicin för resten av veckan. Jag såg på min mamma med de trasiga glasögonen och bandagen på den onda armen. Hon har ju diabetes också och äter minst 20 tabletter om dagen. Hjälp! Vad har jag gjort!!!


Onsdag 

Mamma ringde runt och satt i kö hos olika vårdcentraler och apotek och fick till slut sina recept utskrivna. Vaktmästaren skjutsade mamma till Orsa för att besöka apotek. Fantastiskt snällt. Trots att han tyckte att vi var så puckade. Det lönade sig. Jag har sagt att vi inte fattar så mycket eftersom att vi är från Stockholm. Han hade visst hört att vi är från Norrtälje så vi ska veta bättre! 

Jag och barnen hittade en fin pulkabacke. Allt kändes underbart. Som på min affisch jag hade över sängen då jag var liten. Carola i ett snölandskap. Nu var jag där. Det kändes gudomligt. Hej mitt vinterland. Det kändes även som i Bodyguardfilmen. Snöigt, och jag behövde en bodyguard, någon som tog hand om mig och eventuellt gav mig en kyss. Eller så behövde jag att någon sjöng i Will Always Love you. Men det enda jag hörde var att barnen skrek -jag hatar dig! till varandra.

 Nu var medicinen under kontroll. Inte en snöflinga syntes i Orsa ett par mil bort. Snön var otroligt lokal. Som ett vackert och förrädiskt verk av djävulen. Jag kände ett stort behov av att jag ville ringa däckverkstaden och bekräfta att de verkligen skulle komma kommande dag. Det skulle dem. Otroligt att få en sådan tjänst. De skulle hämta ut däcken på bussgods och köra flera mil för att sätta på däcken. Det lät för bra för att vara sant! Jag kunde pusta ut och spela Uno. Självklart längtade jag lite efter mitt nya sim-kort för nu skulle det vara perfekt att chilla lite med mobilen. 

Då jag trodde att allt var lugnt kontaktar receptionen om att vi inte kan förlänga till fredagen då det kommer andra som ska bo i vår stuga. Vi skulle kunna byta stuga. Det innebär att flytta allt och bädda om för en natt samt städa två stugor. Plötsligt kändes det som att jag kom ut ur min kropp och började flyga. Men det gjorde jag tyvärr inte. Det var nog bara önsketänkande. 


Torsdag. 

Jag drömde att min pappa ramlade för ett berg och försökte hålla i sig. Om det hände min pappa något så kunde vi inte hjälpa. Min mamma som älskar att äta var så lycklig över att vi var tvungna att besöka den härliga restaurangen varje dag. Lite som höjdpunkten på dagen. Höjdpunkten var dock att receptionen hade fixat så vi fick bo kvar i stugan till fredagen. Nu var allt under kontroll.

 

Däckverkstaden från Mora kom. Montören sa att däcken satt väldigt hårt. Så hårt att muttrarna kan gå sönder om han skruvade mer. Hur jobbar de där i Stockholm egentligen! Helvete! Kommer det inte att funka? Det funkade! Fakturan skulle vi ta kommande dag då vi passerar Mora på hemväg. Vilken ängel!!!


Fredag. 

En redan fullpackad bil skulle även inhysa fyra stora sommardäck! Under viss irritation möblerade jag och morsan om bagageluckan några gånger för att bevisa vem som var smartast och gjorde bäst. Till slut var vi på väg. Vi betalade för de extra nätterna samt städ. Återigen kom mina tankar på New York. Det hade kostat typ lika mycket. Men, va fan. Det skulle säkert hända massa skit om jag åkte dit med. Det bästa är att gå i ide som björnarna. 

Vi åkte förbi däckverkstaden i Mora och betalade för tjänsten. Jobbaren fick ett par barnteckningar, han hälsade oss välkomna tillbaka. Det var bara att ringa. Jag kände att det var trevligt. Men jag ville bara hem. Jag var sjukt trött och proppade i mig turkiskpeppar för att orka köra hela vägen. Jag kände laxeringseffekten trycka på samtidigt jag till slut fick mens. Nu var ju bindorna i tryckta i ett däck så de fick jag inte användning för trots att jag behövde dessa nu! 

Jag fantiserade om att sim-korten skulle ligga på köksbänken tillsammans med fredagsmys och blommor. Men sanningen var att mannen var på turné och jag gick svärande runt för att leta efter de där jävla korten. Till slut fann jag dem och satte på min mobil. Där möts jag av allas härliga höstlovsbilder. Själv är jag berikad som vanligt och tänker att det som inte dödar de härdar. Eller i mitt fall, gör mig bitter.