Jag brukar alltid göra en liten sammanfattning av terminen så här vid dess slut. Jag har ju nu arbetat på en förskola ett jävligt bra stenkast från mitt hus. Det har varit roligt och intressant. Det intressanta är att den ena förskolan är inte den andra lik. Alla har olika förutsättningar till vad för aktiviteter som kan utföras. I Gamla Stan hade vi ju inte riktigt någon egen gård att hänga på och bygga miljöer av, utan där berikade vi oss med utflykter som ett komplement. 

På mitt nuvarande jobb har det funnits en fantastisk gård med stora möjligheter, som av fantastiskt kreativa och förekomna kollegor, spirat i Reggio Emilia-anda. Det är den första av de fyra förskolor som jag har varit på där alla barn har varit allas. På riktigt, inte bara något som man säger. Alla barn har lekt med alla och alla pedagoger har hjälpts åt, ute som inne. Detta har även bidragit till att jag har fått många kollegor! Inte bara de på min egen avdelning. Alla har varit fantastiska, jag älskar dem. Nu kommer jag att fokusera på relationer, inte vad vi har presterat eller tillverkat under hösten. Och jag kommer inte heller beskriva alla mysiga stunder, med all gos och härliga samtal och all skapande som jag älskar. Utan olika lekar och metoder som jag har använt mig av för att möta de barn som ibland inte kommer på vad de ska göra riktigt.

Tidigare har jag skrivit om en typ av lek som jag lekte senast idag. Superhjälteleken. Som till en början var lite negativ i min ögon. Jag spårade in barnen på att superhjältar inte bara slåss utan faktiskt hjälper de som är i nöd. Vi har flugit runt på gården och hittat barn, oftast yngre barn i nöd. De kan ha tappat en stövel eller vante som de behöver hjälp med. De kanske behöver hjälp att medla i en konflikt. Då får mina superhjältar visa att de kan och förstår, de växer, eftersom de själva hamnar i liknande situationer själva, men nu får vara på andra sidan.

Ibland behöver superhjälten tankas, få mer kraft, lagas osv. Då gör jag detta på barnen, beröring som vissa annars absolut annars inte uppskattar. Ett barn som mest ville slåss med pinnar hade jag en återkommande pinnlek med. Pinnarna anade liv. De klättrade, hjälpte varandra upp, väntade på varandra, om någon bröt något (en pinndel) kom den till doktorn där den fick bli omvårdad.

Ett barn sprang runt och sparkade på saker och utövade karate. Jag låtsades då att jag hade varit karateexpert innan jag jobbade på förskolan. Barnet trodde på detta. Jag sa på ett förtroendeingivet vis att om du går på karate vet du väl att du inte får utöva det utanför karatelokalen. Vi får istället öva på balans, smidighet, styrka och snabbhet! Allt detta hittade jag på i stundens hetta. Barnet ville ju göra karate så jag fick ju möta där, det gick inte att locka med något. Efter det har vi övat dessa fyra viktiga egenskaper genom att hoppa hage, hoppa hopprep, gå balansgång, stå på ett ben, gå baklänges, göra kullerbyttor och plankan. Barnet fick utlopp för sin fysiska begivenhet och var oerhört stolt. Jag med.

Under december har alla pedagoger fått varsin ängel att ängla för. det betyder att jag skulle vara extra snäll mot någon och någon skulle vara det mot mig, utan att avslöja sig. Jag avslöjade dock min ängel första dagen. Jag stod ute och sparkade boll med ett litet-litet barn. Barnet var jättebra och jag sög. Min ängel gick just förbi och sa - Åh vad bra du spelar! Det var lite väl överdrivet tyckte jag, men trevligt. Ängeln har sedan gett mig fina frukter med små ord på, tex -Aldrig några sura miner hos dig. (på en citron). 

Själv trodde jag att jag skulle avslöja mig med en gång då den jag skulle ängla för var den jag såg minst, då jag slutade tidigt den dagen han jobbade sent, så naturligt häng har vi inte haft. Men jag har gått efter och pratat om det ena och det andra. En dag gav jag en lussekatt med ett fint kort till där jag ritat en ängel med en stor rumpa. Texten löd; Ängelns bak, ger bästa smak. Jag tyckte det var jättefestligt! På ett annat kort skrev jag att han var snygg osv. 

Igår var det dags att avslöja änglarna genom att ge ytterligare gåvor. Den jag hade änglar för spelar innebandy så jag köpte lite glimmande bandybollar som jag ritade på och skrev -här har du att spela bandy- du snygga bandy! Om han ville fick han hänga dem i julgranen. Han hade inte misstänkt att det var jag, han såg tydligen så dåligt så han hade inte läst mina lustiga kort.

 

Den här damen däremot gissade alla på hade varit sin ängel! Det måste väl ha varit den finaste komplimangen någonsin. Att alla tycker att hon var så snäll! Rolig och kreativ är hon som få.

 
Här står hon utanför Krstinehovs malmgård där vi efter änglandet igår fick insupa en fantastisk julbuffé i mörkret av toner av Bellman. Det var riktigt härligt och festligt. Vi fick klä ut oss om vi ville i 1700-talsanda. De kreativa pedagogerna prydde sig med kaffefilter, vilket var praktiskt då de kunde torka sig direkt i kragen om så önskades.

 
Trots fantastiska kollegor och en häftig arbetsmiljö har jag idag arbetat min sista dag på detta ställe. Anledningarna är många. Jag är trött (läs dödstrött) och jag måste satsa på att bygga upp min rygg. Kollegorna hade ett överraskningsavsked med vackra gåvor. Många såg ärligt ledsna ut. Det gjorde mig mycket glad och hoppfull om mig själv. Och kollegor, nu är ni endast mina vänner, fina vänner!

Efter en termin av vårtor, vagel, springmask, svinkoppor och löss tar jag en paus från andras barn och satsar desto mer på mina egna.