Här om dagen lyssnade jag på P3dokumentär med Patrik Sjöberg och hans sjuka tränare. Samma kväll hade sjuåringen fotbollsträning. Jag spanade misstänkt in tränarna. De såg så fina ut så jag blev rörd. En tränare, en förälder, såg ut att just kommit från jobbet och stod och bollade med barnen i sin tjusiga kostym. Sjuåringen såg nöjd ut. Han ville så gärna att jag skulle vara med att titta. Jag gör inte alltid det, tyvärr, det är ju så mycket annat som ska göras jämt!

Sjuåringen har nämligen sagt till mig att han är bäst på fotboll. Jag kan inte så mycket om fotboll så jag har svårt att bedöma sådant. Huvudsaken är ju att han har roligt, tycker jag. Men det tycker inte sjuåringen, han är styrd av att vara bäst! Helst få pokaler och medaljer. Storesyskonen har gått på scouterna länge, det ville dock inte sjuåringen testa på. Jag tyckte att han kunde prova en gång. Och han älskade det! För han fick massa märken. Nu vill han fortsätta för att få hela armen full av scoutmärken.


Även i badhuset är detta drivkraften. Målet, belöningen. Märkena! Varje vecka tar han något nytt simbevis som han betalar för sin veckopeng. Sjuåringen tycker även att han är bäst här. Det slår mig hur olika vi är. På den tiden jag spelade mycket kort så ville jag gärna förlora för då fick jag ju vara med att spela länge! Det var min poäng och mål. Det var det som drev mig. 

Jag har dock saknat denna känsla och drivkraft. Att vilja vara bäst. Att specialisera mig på något. Jag kan lite allt möjligt, hellre än bra. Fast samtidigt upplever jag mig ambitiös. Tänker också att det en har lite svårt för tycker en är tråkigt och tvärtom. Att en ofta blir intresserad av det en är bra på. Sport har jag inte haft fallenhet eller självförtroende för. Därför blivit rädd och ointresserad. Som ett skydd. Jag är glad att min sjuåring har fått dessa egenskaper och att det finns bra vuxna som jobbar idéellt som fotbollsledare och scoutledare.