Då jag gick på högstadiet hade jag en kompis, som jag tyvärr inte minns namnet på. Hon var ett år yngre och en gång besökte jag henne där hon bodde ute på landet. Vi bakade wienerbröd och jag sov över. På kvällen satt vi i köket och pratade med hennes pappa. Han var så trevlig. Jag hade aldrig upplevt en sådan typ av man. Han var intresserad och vi diskuterade. Jag minns inte om vad. Han var som en pappa, en vuxen, men samtidigt någon som inte var auktoritär. Han hade respekt och lyssnade. Jag minns det än idag trots att det måste ha varit 25 år sedan. 


Här om dagen lyssnade jag på en dokumentär. Vilket jag gör ofta på radio. Tjejen i dokumentären berättade i förbifarten om sin pappa. Hennes pappa hade varit hennes allt, han hade varit hennes idol och förebild. Jag tänkte då på min pappa som inte kan prata längre och på min svärfar som hastigt gick bort. Jag började att gråta. Det var länge sedan jag var så ledsen över att min pappa inte längre finns på ett vis. Jag tyckte det lät så fint med tjejen som berättade om sin pappa. 


Jag fick en stor saknad av en äldre man. Just då ringde min mamma och jag sa med gråt i halsen att jag saknar en äldre herre. Mamma blev tyst och undrade hur jag menade. Jag försäkrade henne om att det inte har med sex att göra, utan en att samtala med. Mamma blev tyst igen och fnös, finns det några sådana?


Vi gick igenom alla mammas och pappas vänner och kom fram till att det endast fanns två äldre män som var något att ha. Vi gick även igenom alla kvinnor och insåg att även dessa var lite märkliga. 


Detta gjorde mig ännu mer ledsen. Under min uppväxt i Norrtälje har jag träffat många som jag upplevt som äldre trevliga herrar. Konstnärer, musiker, lärare, grannar, släktingar osv. Det saknas mig nu. Men var de verkligen så trevliga? Det kanske var deras fruar som var trevliga. Jag började tänka på min farfar. Tror aldrig jag bytt ett ord med honom. Han pratade inte så mycket. Min morfar pratade jag mer med. Men han var väldigt bestämd och drog mest lite tråkiga historier. Samma historier om och om igen som vi var tvungna att skratta åt. 


Jag kom på att jag är gift med en äldre man. Han är nästan 50 år. Men inte pratar vi för det. Den där äldre Herren som jag söker kanske inte finns? Jag har känt en sådan en gång. Han hette Ove. Han var inte lik Ove i Solsidan eller En man som heter Ove. Denna Ove var en riktgt trevlig äldre man. Jag besökte honom ett par gånger i veckan. Men nu är han död. 


Kanske ska jag söka upp den där trevliga pappan ute på landet? Jag minns dock inte vad min vän heter. Skit samma. Jag får klara mig utan en äldre man. Behöver nog ingen sådan. Jag får fylla mitt liv med likasinnade vänner istället.