Under det senaste året har jag varit till Tjernobyl, Auschwitz samt Island. Mycket intressanta resmål men dessa gjorde att jag fick ett behov av att åka till värmen. Då jag satt där och fantiserade om strandraggare och palmer ringde en bekant. Vill du med till Gambia? Svara nu! Ja, sa jag. Jag är alltid orolig att mannen ska avlida på sina turnéer så varför kunde jag också få leva lite farligt. 

Min kollega har för övrigt deltagit i Robinson, rest runt själv i Tanzania och bestigit Kilimanjaro, hon har fallskärmscert samt dykcert. Så jag kände mig trygg och att jag har haft ett lite för tryggt liv. Man vill ju känna att man lever!

Det farliga med det hela, kände jag, var själva uppdragen. Min resekamrat och vän är journalist och jag skulle med som fotograf. Sist vi arbetade ihop var angående ett reportage om droger. Nu var det samma tema, samt två till teman, bröllop och flykt. Men detta kommer jag inte beskriva här, det gör min kollega på andra vis, jag återkommer om var. 

Men jag kan berätta om hur det var att transporteras i Gambia, ett litet land lika stort som Skåne. Det var fullt med taxibilar som var ihoptejpade och i mycket dåligt skick. Det fanns inte ett enda fungerande säkerhetsbälte. Vi åkte ofta en minibuss för ca 11 personer som nästan alltid transporterade 18 personer utan problem. I den öppna dörren hängde alltid en liten pojke som knackade på taket så att chauffören skulle veta vart han skulle stanna för att at upp nya passegareare. Den lilla pojken hade en stor hög trasiga sedlar i handen som han samlade ihop från passagerarna.  

Jag tyckte att det var ett superbra system att transportera massa människor istället för att slösa som vi gör i Sverige. Säkerheten var kanske inte så bra. Det som var väldigt fint var att alla i minibussen hjälpte varandra även om de aldrig sett varandra förut. Bebisar fick sitta i en främlings knä medan mamman satte sig till rätta. Korgar och väskor hjälpte folk också till med. De var inte alls så rädda som vi svenskar.   

Längs vägkanterna satt det klungor med människor i alla åldrar. Det verkade inte som att det är många som sitter och trycker med sig själv i sitt lilla bo. Här satsas det på gemenskap. 

Vi passerade ett stort sopfält. Det stank förfärligt och borde rimligen vara mycket giftigt. På andra sidan gatan låg SOS-barnbyar! Barnvagnar existerade inte. Mammor, men även små femåriga barn hade sina bebisar i ett tygstycke på ryggen. Det såg trevligt ut. Det var så lite turister att jag reagerade då jag såg en vit person. De flesta hänger nog på hotellområdena. Även de små barnen reagerade då de såg oss vita genom att gråta. 

Under hela veckan hade vi en fantastisk guide och tolk. Hon har bott i Sverige under många år och kan svenska språket samt många andra språk flytande vilket gjorde vår resa extra värdefull. Hon förklarade för oss om alla olika exotiska träd, och om hur folk lever och arbetar (vi besökte tre olika hem under veckan) och vi diskuterade självklart presidenten. Det hade just varit presidentval och under vår vistelse ville diktatorn inte avgå vilket bidrog till extra många militärer med kpister. Det var obehagligt, speciellt med alla rykten som gick om honom. Och fotografering av en militär kan leda till fängelse så det höll jag mig ifrån. 

Kvinnor och män var klädda i de vackraste kläder i de mest fantastiska tyger. Jag och min kollega köpte massa tyger och begav oss till en skräddare. Vi gjorde fem beställningar var i olika tyger och mönster. Skräddaren mätte oss lite men skrev inte ned något. Jag var lite orolig över hur han skulle minnas vad som skulle vara till vad. Men det blev perfekt!

 

Min kollega hade hela resväskan fylld med kläder som hon skänkte till de fattiga. Jag ångrade mig hela veckan att jag inte hade gjort detsamma. I detta land togs allt till vara. Inte sällan såg jag plaststolar, plasthinkar och plastkorgar ihop sydda med ståltrådar. Jag känner stor ödmjukhet och är glad över mina kontakter jag har skapat och hoppas på att kunna hjälpa mer. En ny (svensk) bekant i Gambia hjälper till att bygga upp skolor. Det behövs!