Då jag gick i tvåan fick min klasskompis marsvin ungar. Jag hade aldrig haft ett husdjur tidigare men fick köpa en av ungarna. Ytterligare en klasskompis köpte en unge och vi hade släktträffar med våra sötnosar. Mitt marsvin som hette Vitnos dog då jag gick i åttan. Den levde i sex år. Det kändes som hundra år för mig. Jag tog aldrig reda på vilket kön mitt marsvin hade. Det kvittade eftersom att jag bara hade ett. Jag älskade verkligen mitt marsvin.

Efter marsvinet har jag haft både råttor och hamstrar. Marsvin har dock varit det mest ultimata djuret. Lagom stort och långsamt och gulligt. Mannen har inte velat ha något djur, ena barnet har tjatat om en hund. En dag då mannen var på turné passade jag på att köpa marsvin. Istället för hund. Detta var samma dag som jag slutade med att skriva min blogg. Jag ville liksom gå vidare. Bli en marsvinsmamma. 

Vi köpte de två marsvinen som fanns kvar i djuraffären. Två honor. En var en teddysort, sex veckor gammal, den andra var ett virvelmarsvin, 16 veckor. Två honor trivs bättre ihop än två hanar samt i djurriket bör de inte kunna få barn. Mina barn ville så klart ha en hane och hona eftersom de ville att vi skulle ha massa bebisar. Där sa jag stop.

Förra tisdagen, då vi ägt marsvinen i ca sex veckor, åkte jag till veterinären för att avliva Teddy. Hon som var sex veckor då vi köpte henne. Hon var ju bara en unge och växte mycket, främst på magen. Hon hade fått hårde klumpar och kunde till slut inte gå. Allt gick mycket fort och jag var säker på att det var cancer.

Jag skämdes ihjäl. Hade jag misskött henne? Hade hon fått vara ute i sin utomhusbur trots att det var för kallt? Hade jag gett henne giftig mat? Jag blev inskickad till en steril operationssal innan veterinären kom. Där kände jag att jag snart skulle börja gråta så där hysteriskt som jag brukar göra hos läkare. Jag vet inte varför men det är som att all sorg byggs på och kommer ut hos doktorn. Jag försökte skärpa till mig. Såna starka band hade jag ju inte till marsvinen!

Då plötsligt får jag se hur knutorna på magen rör sig! Samtidigt kommer veterinären in och utbrister att Teddy är dräktig. I chock transporteras jag in till ett annat rum där Teddys mage rakas och ultraljud utförs. Plötsligt ska jag bli mormor till tvillingar. Jag är så förvirrad och ställer nervöst tusen frågor. De kontroller att Leia också är en hona. Det är hon. Alltså ligger det Jesusbarn i Teddys mage.

I bilen hem kommer alla mina moderskänslor fram och jag blir förbannad på att någon har satt på min Teddy! Är det hennes pappa eller bror? FY! Vilket svin! Hon var ju bara högst sex veckor! Inte fullvuxen själv. Tyckte hon om det? Fattar hon att hon är dräktig?

Jag ringde djuraffären som aldrig hört talas om liknande. De ringde tillbaka och erbjöd sig att ta hand om alla marsvin så att allt skulle må bra. Jag hade nämligen blivit varnad att det kunds behövas kejsarsnitt. Men nu då vi ändå skulle få ungar var det ju kul att få ta hand om dem. Djuraffären förstod inte hur detta kunde ha gått till och jag visste ju då inte heller vilken tidpunkt som hon blivit dräktig och inte när det var dags för förlossning.

Så jag vakade nervöst varje dag, tänk om jag inte skulle fatta att det skulle behövas kejsarsnitt? Och alla marsvin skulle dö! Då är det mitt fel. Men fyra dagar efter jag fått reda på nyheten låg där två små sötnosar i buren. Inte ett enda spår av en förlossning. Moderkaka och allt uppätet. De små var helt torra och gick runt i buren. De försökte snutta på sina båda mammor. Den ickebiologiska ville inte bli snuttad men slickade de små och vaktade dem noga.

 

Jag hade teaterbiljetter och åkte iväg med mina barn. Hela tiden var jag orolig att bebisarna inte skulle få någon mjölk av sin mamma. Jag hade inte sett att det funkade innan jag åkte iväg så jag var mycket nervös över detta. Samtidigt skrev en vän till mig att den andra honan kunde äta upp alla ungarna så vi skyndade oss hem från teatern. Ingen av oss vågade öppna buren och kolla. Skulle vi se marsvinsskelett eller marsvinsbebisar?

Där var de gulliga bebisarna. Allt har gått superbra hittills. Världens finaste regnbågsfamilj. Nu återstår att se vad de har för kön, eftersom att det spelar stor roll. Jag tycker att det känns fruktansvärt hemskt och onaturligt att jag ska ha mandat att bestämma att mammorna ska adoptera bort sina ungar, som att ingenting har hänt. Som det var förr i tiden då tonårsmammor fick barn (med sina pappor) och som fortfarande händer överallt i världen. Förstår om det är en konstig jämförelse. Men alla är inte som hajar som skiter i sina ungar så fort de är framavlade. Jag är i alla fall mycket berikad av denna upplevelse. Jag kan titta i timmar på de små liven.