Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg från juni 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Circus till circus.

Imorgon packar jag ned min utställning. Det ska bli skönt. Det har varit roligt att ha den eftersom jag träffat massa folk men det är tjatigt att upprepa allt vad jag gjort. Men det gör inget. Idag har jag tre olika bokade folk att ta emot och på kvällen har konstnärsgillet träff och då ska jag visa utställningen för dessa! 

Jag vill verkligen tacka alla som kommit från Stockholm och andra ställen för att se min lilla utställning. Släkt och vänner! Det har även förgyllt tillvaron för mina barn som annars är lite trött på min konst och att vara tysta i den lilla lokalen. De salta pinnarna har hjälpt mycket. Och att det varit nära att ta ett litet dopp i vattnet här och var. 

Och tack mamma! Nu är hon trött efter att ha haft oss här så länge! Morsan älskar fest och mat så det har blivit en del! Vernissagefest, rubinbröllop och kusinträff i går. Nu sa hon lite  snällt att vi inte behöver komma på hennes födelsedag nästa vecka. Så nu blir det paus. 

Jag fick en inbjudan till rubinbröllop där det stod att vi barn skulle göra något för mamma och pappa. Det gjorde vi. Men mamma gillar också att rodda. Så det blev en riktig circus med allt. Mannen var och hälsade på och fick tyvärr ta det mesta eftersom att jag "vaktade" min utställning. Men plötsligt dök det upp biljetter till en "rintig" circus så han tog barnen från en circus till en annan.  

Kollo!

I går kom elvaåringen hem från kollo. Han har varit i väg under två veckor. Ända sedan förra sommaren har jag sett fram emot detta. Att han skulle få börja sommaren med kollo, lek och bad. Istället för framför datorn. Innan semestern riktigt har kommit igång. Mitt barn var inte lika positiv. Jag nämnde det för honom i början av året då vi fick hem den fina katalogen fylld med olika kollon och teman. Vi anmälde barnet till fler olika för att ha större chans att få plats. Han fick plats, jag trodde att det var på teaterkollot. Mannen mottog alla mail och glömde vidarebefordra dessa till mig.  

Ju närmre det närmade sig kollodags desto mindre ville mitt barn åka. Han avskydde mig. Han trodde kollo bara var för barn som inte hade några föräldrar eller där föräldrarna inte gillade sina barn. Jag köpte nya badbyxor och annat till honom. Jag frågade vad han ville ha. Handklovar blev svaret, så han kunde binda fast dig hemma. Han blev deppig och berättade detta om det hemska teaterkollit för en annan vuxen. Denne vuxna stöttade inte mitt beslut utan ifrågasatte allt inför barnet. Måste han åka?

Ja! jag hade inte hittat på detta om jag inte trodde att just detta barn skulle älska det här. Dagen innan kollot fick jag alla kollomail av mannen. Det var inte teaterkollo! Det var ett vanligt traditionellt med mycket bad. Bad som just detta barn älskar! Jag hade fixat hit storasyrran som egentligen var hos sin mamma, de gick på stan och shoppade till kollot och syrran peppade sin bror inför "teaterkollit" eftersom att hon själv varit på ett. Då han kom hem ringde en person från kollot. De gör tydligen det till alla barn dagen innan. Hon pratade mycket länge och mitt barn blev mer och mer peppad. Vi hade tyvärr missat informationsmötet, vilket hade hjälpt oss mycket. För denna ångest mitt barn hade var inte rolig. Självklart kände jag mig elak som hade tvingat mitt barn. 

Jag lämnade honom tidigt på Centralstation. Där var alla andra kollobarn. En del hade varit på kollo tidigare och kramade sina gamla kolloledare och jag smyggrät. Elvaåring sa att han skulle ge lägret en chans, att han skulle ringa på kvällen och säga att han ville hem, och då skulle jag hämta honom. Det var dealen. Han ringde aldrig. Jag passade min telefontid varje dag. Eftersom kollot ligger på Barnens ö, en bit utanför Norrtälje, tog jag med mig familjen och hälsade på honom.

 

Storasyrran tyckte det var mycket kul att se dessa platser igen. Det var som ett paradis, vid vattnet. Mitt i paradiset gick det runt massa zombier. Det var ledarna som klätt ut sig. De skrämde skiten ur barnen. Mitt barn hade aldrig haft det så bra! Han sa dock att han försökt att ringa hem. De hade telefontid en timme på kvällen. Han hamnade dock alltid sist i kön så han fick aldrig chans att ringa hem, sa han. 

Jag plockade ut massa blöta kläder ur hans garderob, sedan gick vi ned till vattnet. Där var en ledare som hade stenkoll. Barnen frågade om allt som de gjorde i vattnet. Får jag hoppa här? Får jag klättra upp på flotten? Nu byter jag zon! Osv. Det var så bra! Jag önskar att lite av detta kommer att sitta kvar även hemma. 

Innan kollot var han även upprörd över att missa midsommarafton. Men, den midsommar som han fick med 50 jämnåriga barn var så klart mycket roligare än den som han hade fått här hemma. Vi bjöd tre familjer där barnen var mellan ett och sju år. Det roliga var att alla, utom en, från början kommer från andra länder, så det var fritt fram för mig att hitta på midsommarregler. 

Vi dansade runt midsommarstången och lekte lite lekar, så klart. Det bästa var att vi hade knytis och eftersom att gästerna bidrog med specialiteter från sitt ursprungsland. Jag älskade den hemgjorda lettiska osten med kummin. Kvällen avslutades med gitarrspel. Till en början. Sen åkte hela musiklådan fram och flöjten. 

Jag fick spela solo på California dreaming. Alla sa att det var jättebra. Sen ville de att jag skulle göra om det. Det gick inte. Det var som en högre makt som flög i mig och gjorde värsta showen. Det var som den där gången jag spelade reagge på ett dragspel, fast jag inte kunde dragspel. En hårdrockare kompade på trummor. Han tycket att jag var så bra så att han ville bilda band med mig. Jag blev ju så klart jätteglad för att ha blivit upptäckt till slut. Tyvärr sög jag nästa gång och erbjöd spela flöjt istället. Jag provade, han såg besviken ut och sa snällt att flöjt är alltid fel. Sen blev det inget mer med det.

Besökare.

Trevlig midsommar! Igår lämnade jag Norrtälje för att fira i stan. Jag hade fasat över bilfärden då det var rusningstider i trafiken, men det gjorde jag i onödan. Alla bilar åkte mot mig, mot Norrtälje så klart. Det var kö ända till Stockholm, jag har aldrig sett något liknande. Innan vi åkte var vi med på midsommarfirande på min pappas hem. Tre personer spelade gamla goa låtar på dragspel. Supertrevligt. Där vill jag också bo då jag blir gammal.

Mina barn tröttnade ganska snabbt på min utställning så jag tog med dem på lite andra upplevelser också. Norrtälje Konsthall. Där fick vi en visning av Jimmy, som jag just innan tvingat till min utställning. 
 
Denna utställning av Peter Johansson var fylld med köttets lustar. Jag som är köttfobiker låtsades att det var något annat väggarna var tapetserade av. En typ av medaljongtapet. En kyrka var uppbyggd i rött. I detta monokroma rum åkte stora fallosar upp och ned och in och ut här och där. Att mina associationer tog mig till Vatikanstaten var inte helt fel då konstnären har varit utsatt för sexuella övergrepp.
I samma byggnad ligger även Norrtälje museum. Där är alltid intressanta utställningar, ofta interaktiva. 
Sen åt vi glass på Pythagoras, ett industrimuseum som också ligger i anslutning. Konsthallen och muséet har fri entré.

Då jag har vaktat min utställning har jag haft många intressanta möten. 40% är alkoholpåverkade, 40% är intressanta på andra vis, 20% är vanligt intressanta. Jag hade önskat göra en film om mina besökare. Igår kom en man som hade åsikt om exakt allt. Han var värdigt tydlig med att förklara varför han var alkoholpåverkad. Han blev så entusiastisk så han tappade hamburgaren han snaskade på på golvet. 
 
Sen har jag en stamkund som kommer varje dag. Han hälsar aldrig på mig utan går direkt fram till skålen som står bredvid rumpan med titel Jävla ärsle! Den där skålen med djungelvrål i och så tar han en stor näve. På hans rygg står det tydligt att han är kristdemokrat.
Det värsta var då en dam i 80-års åldern kom och diskuterade länge modersrollen och kvinnorollen. Hon älskade mina dräkter. Hon skrattade mycket, lika mycket som hon var allvarlig. Hon förde in samtalet på omskurna flickor och hur flickor någonsin kan lära sig kärlek om de blir behandlade så. Ett viktigt och intressant samtal ändrade kvickt riktning och plötsligt var det invandrarfrågan som blev i fokus. Ju mer rasistiskt den äldre damen blev desto närmre såg det ut som att hon skulle tappa löständerna. Jag blev paff och visste inte vad jag skulle säga, och sa mest att det är större än så. Det är något jag lärt mig nu, att jag lär mig något varje dag om min egen konst genom andras ögon.

Tillsammans.

 

Jag är i Norrtälje och besöker min utställning då och då. Det är roligt för jag träffar alltid olika personer. En del känner jag och en del känner jag inte. Igår hälsade min gängledare från ungdomen på. Vi tittade på mina filmer och mindes tillbaka alla filmer vi gjort tillsammans. Jeppe klippte dock på det gamla hederliga viset vilket krävde något helt annat än då jag klippte min film. 

Jag hade en annan besökare. Jag gillar inte att placera folk i fack eftersom en ofta tillhör många fack. Men denne besökare var en typisk alkoholist. Han tittade nästan på hela den två timmar långa filmen om min pappa. Han sa att han var så förälskad i mig. Han berättade om sin pappa som dog i prostata cancer eftersom att han hade knullat för lite. Många gånger blev han rörd under filmen och sa att den familjekärleken han såg var det finaste han hade sett. Det var nog den bästa komplimang jag kunde få! Så fort någon av de andra besökarna som tittade på filmen sa något, skrek han att de skulle vara tysta, de förstörde filmen.

Många är väldigt intresserade av Tjernobylbilderna. Många vill berätta sina historier och minnen från katastrofen. Fler har varit tårögda. Jag som sett bilderna så många gånger har nästan blivit hemmablind. Så det är betydelsefullt med dessa möten för mig med. En del undrar om de kan köpa bilder av mig sen, jag ska försöka lägga ut på min hemsida.

Eftersom det är apans år och jag länge använt mig av apdjur i konsten, låter jag 5% av försäljning gå till att bli apfadder via WWF. Jag har gjort en röv med huvud som en kommentar till människans makt över jorden. Och apornas hem. Jag sålde ett par till en besökare. Hon frågade sitt barn vilken rumpa de skulle välja. Barnet grät nästan i panik för han ville inte ha någon ful rumpa alls!

En besökare gav mig en fin blomma som han hade vikt av papper. Jag hade ingen stans att sätta den. Plötsligt hade han tillverkat en vas till blomman. Nu följer jag honom på instagram #origamipappan. Det är visst inte bara mig han glatt, han överraskar folk här och där med sin papperskonst. Ytterst trevligt!

Något som inte är trevligt är att Storhuset på Vikingabyn utanför Norrtälje brann ned till grunden för en vecka sedan. På nationaldagen var Henrik Schyffert talare och många kulturföreningar engagerade sig för att göra en trevlig dag för alla! Ett kulturmöte som en del var skeptiska till, kunde jag läsa mig till på Facebook. 

Vikingabyn har jag besökt varje år! För 15 år sedan, då min brorsa jobbade där, hängde jag där mycket. Därför vet jag att Vikingabyn inte bara är ett jobb eller en hobby för de som arbetar där. Det är deras liv! Jag åkte dit för att kolla om jag kunde hjälpa till. 

Jag träffade Erik Jansson som arbetat på Vikingabyn under tio år. Hans hus låg precis bredvid där elden tog den stora byggnaden. Eriks hus blev endast lite svart på en dörr.  Han tror att de ska kunna ta emot besökare i sommar, ungefär som vanligt. Det ser jag fram emot. För övrigt gav Henrik Schyffert tillbaka sitt gage för nationaldagen! Tillsammans är vi starka❤️

Vernissage på gillet.

I lördags hade jag vernissage på Galleri Gillet i Norrtälje. Under natten hade mitt yngsta barn så jag var mycket trött efter att ha vakat. Vi bestämde att mannen skulle vara hemma med honom. Jag ångrade mig i sista sekund eftersom mannen hittills missat alla mina vernissager. Så vi åkte i regnet till Norrtälje och jag insåg att det inte skulle komma så många. Det är väl ingen som orkar åka från Stockholm för att se mina grejer. Men det var väldigt många som gjorde det och jag är mycket tacksam för det.

Min mamma som är ordförande i Gillet tyckte att vi skulle ha lite invigningstal. Min vän från Norrtälje museum, Emeli Holmström, hjälpte mig att framföra mina budskap på ett proffsigt vis. Allt låter ju bättre då någon med det rätta vokabuläret talar. Det vi glömde framföra var att folk gärna fick fota sig utomhus vid aporna, vilket ingen uppskattade att göra självmant i spöregnet. Vi glömde även att säga till om att gärna skriva sitt namn i gästboken. 

Ett tag trodde jag inte att jag haft några besökare men alla fantastiska blommor och andra gåvor vittnade om det motsatta. Morsan är ju som sagt ordförande i Gillet och vill hålla lite statistik, och kom fram till att det var minst 80 besökare under lördagen! Otroligt!

Jag sålde dock inte så mycket, ty det var inte så mycket till salu. Främst var det Tjernobylbilderna. En vän köpte och bad mig sätta lite röda prickar på verken, eftersom folk då blir mer peppade att köpa. Detta gjorde jag. Problemet var bara att jag satte röda prickar hej vilt, samtidigt som jag glömde sätta röda prickar på det som folk faktiskt sa att de ville köpa. Så nu har jag ett litet problem. men det gör inget. Köparna kanske återkommer om beställningen.

Däremot så skulle jag säkert tjäna mer pengar på att just i detta nu ha blomsterförsäljning. Min pappa kom också till utställning. Det var många som hjälptes åt att trycka upp honom för trappan. Han har ju en sjukdom, läste jag i Norrtälje tidning. Tidningen fokuserade mer på min pappa än på mig i artikeln. Men det var bra, då fick jag reda på saker som jag har undrat en längre tid.

Jag satte på mig min mjuka dräkt och kramade några gamla farbröder. Det gick bra tycker jag. Verkar uppskattat. En får ju köra lite fräcka trick för att trick för att smygtafsa! Jag tipsade de långväga besökarna om att även besöka Konsthallen där jag arbetar ibland. En del trodde att det var i denna lilla lokal som jag brukar vara. Tyvärr var det så dåligt skyltat till det nya och ultramoderna muséet och konsthallen så de fick nöja sig med mina alster.

På kvällen åkte jag hem, sjukt trött och nöjd för att se ett efterlängtat avsnitt av Orange is the new black. Men jag somnade.

Utställningen pågår till 29 juni. OBS, om ni vill träffa mig och se filmvisning, hör av er till mig i god tid. Övrig tid "passar" ramverkstaden utställningen. Välkommen.

 


Kroppen i apans tid.

  

dag är det ett litet reportage i Norrtälje tidning om den där utställningen jag tjatar om hela tiden. Det är bara för jag har jobbat så hårt. Därför är det lite synd att de gamla målningarna blev med på bilder eftersom jag är osäker om jag ens ska ha med dessa.

Men det gör inget. Jag är glad ändå. Här är en länk till texten. I Norrtelje tidning.

Om ni vill höra och se mer, för detta är bara halva utställningen, så kommer info här.

12-16 vernissage på galleri gillet i Norrtälje. 

Det är inte på konsthallen där jag arbetar. Många har trott det. Om du ändå tar dig till Norrtälje  så rekommenderar jag att ta en titt på konsthallen där en köttutställning med fallosar visas. Jag har inte vågat se den själv än. I samma hus finns även Pythagoras samt Norrtälje museum som är mycket trevliga!

13:00 är det ett typ av invigningstal. Snarare samtal mellan mig och museets intendent Emeli Holmström. 

I min inbjudan står det att utställningen slutar 30 juni. Det är lite fel. Den dagen tar jag ner utställningen och det kan hända att någon annan plockar upp sin då.

På grund av tekniska skäl kommer jag endast visa de tre filmerna då jag är på plats. Jag planerar att vara det en tid varje dag. 

Om du planerar att komma och vill träffa mig, hör gärna av dig i god tid tidigare eftersom att jag kanske roar mig med något av allt det andra Norrtälje har att erbjuda. Bada, paddla kanot, vikingabyn, konsthallen, edblads outlet. Eller en skogspromenad.

Välkommen.

Det är kul att göra film, i mitten.

För två år sedan, 14 juni 2014, började jag att dokumentera min pappa. Detta har jag sedan fortsatt med under två år. Jag hade tänkt att göra en film. Jag ville, men eftersom att jag var så oteknisk så tog det ändå emot. Det bestämdes att jag skulle ha en utställning för att visa mina Tjernobylbilder. Denna utställning blev också mål för att redigera filmen. Eftersom att självförtroendet inte var på topp angående film, det var ju 10 år sedan! så försökte jag få andra att göra filmen, men utan resultat.

Till slut skulle jag sätta igång. Då kraschade min dator på grund av så sjukt mycket material i den. Jag köpte en ny dator och låg sömnlös på nätterna eftersom det var i min gamla som alla filmer och bilder var! Jag lämnade in den gamla på reperation. Jag typ slängde in den och förklarade att jag var oerhört nervös och att då de skulle ringa tillbaka till mig inte fick låta negativa eller använda ordet men. De ringde tillbaka och hade lagat datorn för dyra pengar samt sparat allt på en dyr extern hårddisk.

Nu hade jag massa material. Isak i Norrtälje hade tidigare under våren filmat mig och jag upplevde honom väldigt proffsig så jag frågade honom om han bara kunde hjälpa mig att starta upp filmen. Först hade jag frågat min 20-åriga kollega på förskolan som jag tvingat redigera en film på Ipaden i Imovie. Men, varför skulle hon egentligen vara bättre än jag, jag som faktiskt är utbildad mediepedagog! Den mest tekninkrädde dock.

Isak bad mig att googla och kolla lite filmer först om premiere. Premiere är ett annat redigeringsprogram. Han behärskade detta program, därför valde jag att arbeta i det. Vi träffades en timme. Han hjälpte mig att starta upp och bekräfta mig. Nu var jag igång! Så otroligt roligt det var. Ca 30 timmar blev 2 timmar. Jag jobbade och jobbade. Jag kompletterade med bilder för att förstärka det min pappa berättade om i filmen. Jag gjorde ett otroligt bra jobb, tycker jag själv. Från att inte trott att jag skulle kunna, till att göra något jag själv faktiskt var stolt över.

Jag hade ett till möte med Isak där han hjälpte mig med textning. Denna film behövde textas eftersom att min pappa inte pratar så tydligt. Det jag inte räknat med var att en minuts film tog ungefär 20 minuter, minst, att texta! Så jag började att bli väldigt stressad. I Takt med detta började det att skita sig med andra tekniska saker. Isak var inte längre anträffbar på grund av att han hade egna saker att sköta, så klart. Problemet var bara att ingen behärskade programmet Premiere! Nu ville jag ha Len och Pauli! De var mina lärare i media på Konstfack. De fanns där jämt! Nu fanns de inte här! Jag kände mig sjukt ensam.

Min man som är musiker, tyckte att några ljudfiler inte var bra, vilket jag höll med om. Så jag spelade in dessa i hans studio och sedan skickade han dessa i fel format till mig som gjorde att programmet inte gick att öppna. Plötsligt försvann även molnet, apple-id spärrades och allt blev jobbigt. Jag tappade mina buskiga ögonbryn som jag aldrig noppar! Jag kunde inte äta men tryckte i mig en chokladbit som jag spydde ut!

En vecka kvar till vernissage och jag har bett folk komma och kolla på denna film, så skolledet inte bli något! Två års arbete förgäves. Min Konstfackmän Göran hjälpte mig att sprida på Facebook att jag behövde HJÄLP! Han som arbetar med film hade inte arbetat i Premiere. Det var visst bara jag och Isak som gjorde detta. Till slut fick jag kontakt med en snäll Henrik. Han var så pedagogisk och lugn. Han försökte vägleda mig men jag var alldeles yr och kunde inte riktigt höra vad han sa. Jag lade locket på, öppnade inte min dator förrän mannen kommit hem från Sweden rock. Jag fick en stor lust att åka utomlands, till en palm eller så. Gärna med vänner, ingen familjemedlem. Jag ville inte ta hand om någon. På natten drömde jag att mina vänner åkte bort, utan att jag ens hade blivit tillfrågad. De hade tänkt att jag ändå inte hade chans eller råd.

Då mannen kom hem ringde han först till sin vän Rikard som vägledde genom att bara starta upp datorn och fixa alla lösen och allt konstigt. Mannen trodde det var kört. Han gick ned i källaren och pratade för att inte oroa mig. Jag gick planlöst ut och klippte gräset gråtande. Sedan kom mannen ut och gjorde tummen upp. Han åkte iväg och köpte en till extern hårddisk och sånt.

Sen fick han prata med det snälla Premiere proffset Henrik som jag funnit på Facebook. Jag var inte kapabel till att prata. De fixade att mina filmer blev filmer. Vi testade den nya projektorn som jag också varit tvungen att köpa. och det gick! Tänk att från att ha haft dåligt självförtroende, till att göra en film, till att sedan nästan stupa på mållinjen på grund av teknikfan!

Med detta vill jag tacka, då menar jag tacka så mycket som det går! 

Isak Skagerström på Sound & Vision studio.

Göran Lagerberg på Team Tony.

Henrik Eriksson på facebook.

Rikard Svärd.

Tobias Egge (ljudproffs) stöttande make till fru som bett om att bli inlagd på psyket.

Och jag hoppas att någon orkar ta sig till Norrtälje för att kolla på filmen. Där är även två korta filmer till!

 

 

 

Sommaravslutning.

I går var det skolavslutning. Under två veckors tid har jag försökt få barnen gå till frisören, men barnen har icke velat klippa sig. Men kl 20, kvällen innan ville alla det, så då var det bara att dra fram rakapparaten, och denna gång blev barnen nöjda! Det är skönt med lite flyt ibland, det hade jag inte då jag dragit med alla till Farsta centrum för att köpa avslutningskläder. Då barnen gömt sig i alla provrum och under alla kläder och det var dags att betala hade jag inga pengar! 

Jag fick hänga undan kläderna och åka hem och hämta pengarna som jag sålt sten för. Det finns helt klart många baksidor med att inte jobba så mycket och prova på att vara fattig konstnär.

Då alla barn var fina satte jag på mig mascara, vilket händer högst en gång i månaden. Eftersom att jag är så ovan brukar mycket komma utanför. Jag brukar vänta tills det torkar innan jag tar bort det, eftersom att det brukar fortsätta att sprida sig då jag blinkar. 

Jag lämnade först femåringen på förskolan innan jag gick vidare på skolbarnens avslutning. Om jag skulle tagit med femåringen hade han fått all fokus och det ville jag inte. Han sa till mig att jag var så fin! Jättefin! Jag förstod att han syftade på mascaran då den faktiskt gör underverk med denna trötta mamma. 

Det som slog mig då var att jag glömt ta bort det där överblivna runt ögonen! Jag uppsökte en spegel i hemvrån på förskolan och försökte ta bort det! Jag fick bort lite men hade bråttom.

På skolavslutningen bjöds vi på vackra sånger. Kören sjöng Goliat. Det var magiskt. Körledaren uttryckte att han gärna hade haft killar i kören som nu endast brstod av tjejer. Sedan uppträdde bandet, som endast bestod av killar. Körledaren uttryckte inte att det behövdes tjejer till bandet.

I sjuåringens rum kändes det som då jag var liten och hade skolavslutning. Fröken hade skrivit med blandade färger på svartatavlan. Barnen fick ett godisspett som påminde om smultronstrå, fint!

En och en halv timme senare var det upprepning med elvaåringens klass. Alla föräldrar stod innan och skojade om rektorns långa tal, men hade ett nytt grepp i år. Han svarade på frågor från "barnen". 

Lärarna hade satt upp barnens fotografier i gympasalen. Bilder på vad barnen vill bli, deras drömmar. Det var bandyproffs och spioner. Mitt barn vill bli en eremit som tar hand om björnar, samt prata skånska.

Mina barn kommer dock att gå en vecka till innan de får lov, och jag får lov. Det äldsta barnet har nu gått ut nian och har lång väntan innan hon vet om hon kommit in på det hon vill på gymnasiet. Det hoppas jag verkligen hon gör!

Repa, knipa och krypa.

Under helgen har tre av fyra barn varit på hajk. Då kan en ju tro att jag och mannen passade på att mysa och annat sånt. Men det gjorde vi icke. 

Vår källare är gjord av saker med smala gångar i. Detta har mannen mått dåligt av så vi tog tag i saken. Det innebar att allt skulle någon annan stans. Vi sorterade, slängde, la ut på Blocket osv. Vi har en  vind, en vind som jag tidigare aldrig besökt eftersom den bara varit fylld med vadd och getingbon. Nu har en hantverkare byggt ett golv över det så vi har nu ännu mer förvaring. Så hit upp skickade vi massa grejer.

Det jobbigaste var den kolossala mängd öl som vi hittade i källaren. Öl som mannens band fät  på spelningar. Det jobbiga var att den gick ut 2012/2013/2014. Tänk så mycket jag kunde ha festat om jag hade vetat detta. Den var bara att hälla ut. Mannen som är mer positivt lagd tyckte att det bara var positivt att vi inte druckit något, för barnens skull. Det var lite olustigt att hela farsturbon var fylld med tomma ölflaskor och jag såg alla Blocketkunders ögon stirra, avundsjukt.

Sen vart det ju Nationaldag. Det var många fina och viktiga tillställningar som jag gärna deltagit i. Vikingabyn i Norrtälje hade en härlig dag med program för ALLA. Lokalt här jag bor var det aktiviteter på idrottsplanen för ALLA. Och så HEJfestivalen på Orionteatern för ALLA. 

Men, jag firade genom scoutavslutning. Vi hämtade våra tre scoutbarn och deltog i diverse aktiviteter. Mitt barn hade fått 63 myggbett. 

Vi samlades kring flaggstången, barnen fick olika välförtjänta märken. En ung ledare skulle berätta vad de gjort, de hade gjort knopar, så klart. Han mindes inte vad märket hette men gissade på repa, knipa och krypa. Då fick jag ett pinsamt skrattanfall. Taskigt!

Detta avslutades med scoutsången. Den är väldigt vacker. Jag kände att den passade bra en dag som denna, och alla dagar.

Vi äro svenska scouter vi och

löftet som blev givet.

En vårdag brusande och fri

står på vår panna skrivet.

För Gud för kung och fosterland

vart än i livet ställer.

Var redo när det gäller

med hjärta håg och hand.


Var redo hör den stormens il

som genom världen skrider.

Håll spänd din sträng håll blank din pil

nu är det knoppnings tider.

Nu knyta vi vårt syskonband

i kärlek och i gamman.

Nu smida vi det samman

kring hela Sveriges land.


Vår lag är allvar, lust och fröjd

att hjälpa och att stöda.

Så lyft i sång mot himlens höjd

vår plikt ach kära möda.

Drag ut från självets trånga vrå

till skogens vida salar,

till svenska berg och dalar,

där friska vindar gå.


Vi äro svenska scouter vi.

Vi lystra och vi spana,

på myrans spår och falkens skri,

på allt vi se och ana.

Det svaga giver vi vårt mod,

det tunga underlätta.

Det goda och det rätta,

vi offra glatt vårt mod.


Eftersom att vi under flera dagar endast ätit skulor då vi inte hunnit laga mat eftersom att vi var tvungna att städa överdrivet mycket i källaren, så gjorde vi lite festligare nationaldagsmiddag. Jag tycker att detta är så sjukt bra. En äppelskärare så är klyftpotatisen klar! Snyggt blir det också!

Styra upp det ena och det andra.

I morgon kommer äntligen någon och kollar vår tvättmaskin, den har inte fungerat på ett par veckor och innan dess var tvätthögarna redan stora. Det är bara så typiskt. Då vi just köpt ny diskmaskin eftersom att den förra lagt av så går nästa grej sönder. Och dessa saker är bara några år gamla! Men det värsta var med 11-åringens cykel, sprillans ny och asdyr så att syskonen skulle få ärva den sen. Den snoddes på 1- månadsdagen. På morsdag sa 11-åringen att de ska cykla till hajkplatsen imorgon! Så morsdag ägnade jag åt att snabbt köpa en till ny cykel. Nu får inte den bli snodd!

Jag är glad i alla fall för jag hittade min cykelnyckel. Jag har ärvt en cykel som är jättefin, min förra var 20 år gammal och började bli skruttig. Men nyckeln har varit borta så jag har inte kunnat använda den. Men igår testade jag alla hundratals nycklar som jag hittade i huset och den sista var den rätta! Så igår cyklade jag till ortopeden på SÖS. Min läkare som jag haft i alla år var nu sjuk. Så jag hade en ny läkare och passade då på att avskriva mig fallet. Hon var dock väldigt bra och gav mer konkreta råd, men eftersom att det fortfarande är en för komplicerad och riskfylld operation så avstår jag lite till. Jag ska återkomma om tio år. Min rygg har åldrats och stelnat i förtid, men jag sa att jag mår bättre nu, framför allt pga arbetsställning i och med att jag inte har jobbat i förskola sedan i höstas.

Så nu skiter jag i det. Eventuellt har jag fått en ny karriär. På Facebook såg jag att någon kanal sökte en familj till något program, minns inte vad, men just då blev jag nyfiken och ville kolla vad det var. Det innebar att jag var tvungen att registrera mig i någon film/statistpool. Jag tryckte i ja eller vad som helst på allt. Bara för att se den där annonsen, men jag lyckades aldrig. Efter ett par dagar ringde de till mig från filmstället. Automatiskt hade min profilbild från Facebook kommit upp i  min profil och de var väldigt intresserade. Jag mindes knappt att jag fyllt i den och var ärlig på en gång. Jag hade fyllt i att jag var läkare och sångerska och allt möjligt. Men allt var lögn. Men jag blev ändå peppad att ställa upp, trots att jag sa att jag verkligen är världens sämsta skådis. Jag sa att jag eventuellt kan äta glass i bakgrunden, men min profilbild är kaxigare än jag!

Ja ha. Jag är tacksam över att jag har vänner, även fast jag inte vårdar dem så bra. Min vän kom förbi för att hjälpa mig att reda upp mina trädgårdsland. Jag har visst hällt i allt möjligt huller om buller så nu vet jag inte vad som är ogräs. Jag minns inte ens vad jag har planterat. Min vän misstänkte en vild pepparrot, men det tror jag inte. Men vad vet jag.