Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg från mars 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Souvenirer och Tokyo.

Jag rensade lite i hallen och hittade i en låda uppe på hatthyllan diverse souvenirer från London samt Amsterdam. Dessa har mannen köpt till barnen på någon av sin turnéer, det kan ha varit ett år sedan men även väldigt många år sedan. Barnen blev glada då de fick presenterna, eller mest lite ovänner över vem som blev tilldelad vad. Då denna process var över var gåvorna ett minne blott och dessa ligger nu placerade lite här och var.

Då mannen reste till New York första gången var jag spänd på vad han skulle köpa för festligt till mig. Alltså, jag räknar absolut inte med att få några saker, såna fall skulle jag vara överöst med souvenirer, det var mannen som sa att han köpt ett smycke till mig.

Det var en liten Holländsk toffel-berlock! Han hade glömt att handla i New York och köpte istället souveniren då de mellanlandade i Amsterdam! Oerhört komiskt. Och jag som gillar lite fula saker hade ofta på mig den där lilla skon, som en lyckosko.

Nu är mannen i Tokyo på sin tredje turne där. Han undrade om det var något speciellt han skulle köpa. Jag sa nej! Vi har redan allt. Det enda barnen vill ha är ändå bara lego. Och allt som går att köpa där går att köpa här, eller beställa. Så jag bad mannen att njuta, insupa atmosfären, berika sig i kulturen. Det går inte att köpa här!

Vår källattrapp är för övrigt en souvenirtrappa, där får allt krimskrams vara. Jag ska städa den så småningom. 

Och! För snart två år sedan var jag med mannen på en del av hans turné, sedan hängde vi kvar, så jag länkar till den häftiga resan här. Japanresa.

Påsk och podd.

Jag köpte en gul påskblus och kände mig snygg, bad barnet att fotografera mig. Jag brukar inte be om sådant och tyckte att barnet såg så glatt ut. Efter ett tag såg jag i spegeln bakom honom att han tog selfies, men jag syns lite i alla fall. 

I fredags firade vi påsk med mannens släkt. Där har barnen fem jämnåriga kusiner så det brukar vara väldigt livat. Men inte denna gång. Vi vuxna som sällan fått chans att sitta ned och prata satt nu och tittade i kartböcker och fantiserade om franska öar och saltsjöar. Alla barnen satt tätt ihoptryckta överst i sin farmors våningssäng med varsin smartphone/surfplatta. Det var riktigt konstigt och tråkigt! Men lite skönt såklart men mest sorgligt.

I lördags firade vi med min släkt. Jag tog med mig gula legobitar till en lek/tävling. Målet var att alla skulle få likadana bitar för att göra en påskfågel av. Jag hade bara udda bitar men det gjorde inget, alla skapade en fågel och det var riktigt trevligt. Passar alla åldrar att konstruera. Det som slog mig under middagen var att jag berättade en del anekdoter, baserade på olika poddar. Det är nytt för mig sedan en vecka tillbaka. Jag är lite sen på såna saker. Men nu älskar jag det! Tidigare har jag mest lyssnat på samma gamla musik, sedan började jag att blanda upp den gamla musiken med sommarpratare. Nu lyssnar jag på ca tre poddar om dagen! Martina Montelius och Värvet har varit favoriter men nu är jag besatt av P3 dokumentär. Jag har lyssnat om Tjernobyl, trafficking, apatiska barn, konstrån och Heta linjen. Det är så fantastiskt och berikande. Men jag behöver fler tips! 

Det är ju underbart att bara kunna lyssna samtidigt en lagar mat eller något annat. Jag förstår att bloggar är på väg att dö ut. Så tack alla som fortfarande orkar att läsa då det finns så mycket bra att lyssna på! 

Glad Påsk! 2016.

Glad Påsk alla! I går var jag till Willys igen och köpte en hårfärg för 29 kronor. Jag vill ju ha orange hårfärg så jag köpte en ljus färg och trodde att mitt mörka vinröda hår skulle få en mer gul och påsklik färg. Men, håret blev bara lite ljusare. Behållningen är mest huvudmassagen som dottern utövar i samband med hårfärgning.

Dessa två uppblåsta påskkycklingar har några femteklassare i Norrtälje gjort. Jag har ju till slut fått mitt drömjobb. Det säger jag om de flesta jobb som jag får, men detta är underbart. Jag har visning, framförallt samtal, om aktuell utställning på Konsthallen sedan skapar vi inspirerat av detta!

Vi har påskpysslat hemma också. Vi har gjort något för oss nytt! Vi har doppat urblåsta ägg i vatten och nagellacksbad. Det blev mycket festligt samt flera experiment.
Krympplast är också tacksamt att arbeta med. Dessa ska vi pynta påskblommor med som ska ges till släktingar i värdinnepresent. Jag tycker att det är väldigt viktigt att barnen får lära sig att ge och inte bara att få.
Barnen fick böcker från bokrean istället för godis. Vi har redan firat påsk eftersom att dottern ska till sin andra familj nu. 

Vi är väldigt glada över att mottagit ett påskkort av den lilla bebiskusinen Reidar. Reidar är iklädd en gul dräkt som min mormor stickade på 70-talet. Femåringen frågade för första gången om Reidar är en hon eller han. Namnet avslöjade inte könet för honom. Jag svarade att jag inte vet, att vi får fråga, kanske en hen? Då svarar sjuåringen att hon (Reidar i gula kläder) nog är en kyckling. Thats it!

Styrketräning och Frimme.

Jag har tänkt på muskelbyggare och träning på sista tiden, speciellt efter jag har läst boken Dopning, diteter och drivkrafter. Att träna sina muskler under kontrollerade former borde ju vara superbra! Då jag gick i mellanstadiet var jag superstark. Det var jag och en till tjej som var starkast i armbrytning. Vi båda hade kommit i puberteten tidigt och jag älskade att vara stark, det var bättre än att vara ett sexobjekt, för det var ju mycket intressant för de jämnåriga pojkarna att trycka på mina bröst.

 


Tyvärr var det åldersgräns på 15 år, fick jag i alla fall för mig, att gå på gym. Min kusin som var ett år äldre var en muskelbyggare, och jag var oerhört imponerad av honom. I dag såg jag på Vardagspuls att det faktiskt anses bra med styrketräning för barn. Det så klart! Det måste väl vara mycket bra, allt i måtta så klart. Till skillnad från att sitta still och spela tvspel. Då jag var liten bodde jag ju vid skogen och då tränade jag ju muskler genom att bland annat klättra i träd. Och det är väl allmänt känt att det är lättare att koncentrera sig om en tränat lite och fått ur sig lite rörelse och kraft.

Under min period som stark, då jag gick i femman, så var detta en stor del av min identitet. Jag var med i en frimärksförening som hette Frimme. Genom den tidningen kunde en få brevvänner. Jag skickade in en annons tillsammans med ett skolfoto. Sedan började breven att rulla in. Jag fick över hundra svar. Mamma undrade vad jag hade skrivit. Jag vågade inte berätta att jag skrivit att jag styrketränade. Eftersom att jag for med osanning. Jag hade kryddat min ansökan lite. En av dessa brevvänner är jag nu Facebookvän med, 25 år senare. Hon heter samma som jag och har samma födelsedag. Det var det som jag fastnade för hos henne. Det var ju superfestligt!

Gängen från orten.

I onsdags tipsade jag om en ny bok, Dopning, dieter och drivkrafter av Katarina Johnson och Mats Kardell. Jag har själv fått äran att arbeta tillsammans med Katarina Johnson. I januari följde jag med henne på en intressant och viktig resa i Rinkeby med omnejd. Katarina har skrivit ett oerhört viktigt reportage om "Gängen från orten" i tidningen Narkotikafrågan.

 
Tillsammans med två poliser åkte vi runt till olika platser viktiga i sammanhanget. 

Det var källare och torg. Jag var med i egenskap av fotograf. Texten går att läsa på webben, vilket jag rekommenderar alla att göra sig för att bilda sig lite extra. Mina bilder kan ses om du "bläddrar" i tidningen på webben men här har jag också lagt lite halvtaskiga bilder av bilderna i tidningen.

Jag fick helt klart nya perspektiv under dagen och mötet med poliserna var fantastiskt. Nu var ju inte jag reporter, så jag fick anstränga mig för att vara tyst och inte fråga, det skötte Katarina proffsigt, men den värme som poliserna utstrålade sitter fortfarande kvar i mig. Det engagemang och ärliga intresse se verkade ha för sitt jobb. Heja poliserna! Vilket jobb ni gör! Ni är lite som lärare, som kämpar och engagerar sig men ofta får skit.

Jag säger bara LÄS!

Onsdagsboktipset. Dopning, Dieter och Drivkrafter.

Min vän Katarina Johnson har tillsammans med Mats Kardell skrivit boken Dopning, Dieter och Drivkrafter. Jag var så glad innan jul då den äntligen var färdig. Men jag hade inte hunnit att börja läsa den förrän för några veckor sedan. Det är en självbiografi av Mats Kardell som är Sveriges första bodybuildingsproffs! 

 
Innan jag började läsa den spanade jag in alla bilder i boken. Det kändes trevligt. Jag tänkte på min barndom under 80-talet då bodybuilders syntes ofta i TV. Ofta manliga deltagare samtidigt som de mer kvinnliga tävlingarna var Miss universum. Mats Kardell påminner om en levande He-man!

Jag berörs av början av boken mycket. Jag har tänkt på den ofta. Mats barndom beskrivs och de svårigheter som han kunde ha i skolan av följder av adhd. Jag tänker på vilket stöd han kunde ha fått idag. Hur hade hans liv sett ut om han inte hade hittat bodybuilding?

Boken beskriver även familjesituationer lite historiskt. Om hur hans far blev adopterad av sin styvfar (Mats farfar) och hur hans far har blivit behandlad på grund av det och hur beteende och känslor kan gå i arv. Det beskrivs också väldigt fint hur Mats pappa jobbar hårt för att kunna försörja sin familj på bästa sätt. En god familjefar. Oftast diskuterar vi ju kvinnans ansvar för familjen, men här ges perspektiv på att mannens ansvar att försörja sin familj också självklart är värdefullt.

Som läsare bjuds jag på en målande och detaljerad resa genom Mats liv där jag kommer nära honom i olika situationer till exempel bus, övergrepp och missförstånd. Samt en längtan att bli sedd av sina föräldrar. Han önskar så att de ska komma till hans uppvisningar och bli stolta.

Jag har längtat att få lite tid, lugn och ro, för att fortsätta läsa boken som jag så ofta återkommit till i mina tankar. Jag tänker att våra liv är ganska lika, historiskt. Ibland är det slumpen som får oss dit vi kommer. Nu har jag i boken kommit till Mats Kardells olika tävlingar där han segrat världen över. Allt som händer på vägen, olika erbjudanden samtidigt som han skapar en egen familj. Och framför allt missbruket. Missbruket som kommer att leda till olika fängelsevistelser samt förlorad kontakt med sina barn.

Jag tycker att detta är en viktig bok! Den beskriver en person. En persons liv. Boken ger perspektiv som jag har med mig hela tiden. Jag som inte är så intresserad av träning trodde inte att jag skulle bli så berörd av boken. Men det har jag verkligen blivit. För den handlar om så mycket mer! Nu ska jag läsa fortsättningen- innan jag ska gå till rehab och öva mina egna muskler!

Konst konst konst.

Återigen har det varit en helg fylld med olika typer av konst. I fredags var jag på fantastiska  Britt-Marie Kuhlhorns vernissage på Galleri Bellman. Helt klart värt ett besök! Här står hon i egen hög person framför en målning föreställande hennes svärson, tror jag att det var. Fågeln återkommer i många av hennes målningar. Mitt barn var mycket fascinerad.

 

Här är min favorit. Jag frågade inte henne vad den föreställde, mitt barn trodde att det var simmande delfiner. Jag tänkte på flyktingar.

Jag har även besökt Galleri Gillet i Norrtälje där jag kommer att ha utställning 18-30 juni. Välkommen. Nu ställer Amery v Schoultz, Ann Runesdotter ut. En målning kallad "bryt mönstren". Det fanns även många "märkeskläder" skapade av märkeslappar och halsband med "körmedlemmar" och påskkycklingar av tamponger.

Påsktemat fortsatte i Studion på Konsthallen där jag arbetar varannan fredag. Vi skapade olika påskverk i lera. Grisar, skålar och kycklingar.

I går var det premiär för mitt andra jobb på Konsthallen. Jag ska ha ett antal grupper med femteklassare som jag ska ha visning för och sedan workshop i utställningens anda. Det var lite nervöst eftersom att  jag inte upplevt att jag är så bra att tala om konst. Ännu mer nervöst blev det då jag förstod att jag skulle vara själv på Konsthallen! Då jag larmat av enligt anvisning och larmet gått ett antal gånger och jag lappat ihop de stora luftslotten, som utställningen baserades på kom den första gruppen. Och det jag varit nervös för från början gick jättebra och eleverna skapade glatt i plast samtidigt som vi tillsammans diskuterade konst och tankar om allt som dök upp. Det var verkligen superroligt!!!

Otur!

Jag har just ätit middag hos en vän. Det är väldigt sällan, tänkte jag skriva, men nu har det blivit mer ofta! Tidigare har jag inte haft chans, bara frossat i allas facebookbilder där de har så kul med sina vänner, jag har "bara" varit med mina barn. Ikväll har mannen lagt barnen och jag tog inte ens en bild på mig och vännen, som bevis och minne att jag var där! Jag konstaterade att hon hade samma mobilfodral som jag också haft men slängt för några dagar sedan.

Det var tydligen giftigt! Då jag besökte min mamma här om dagen så var jag lite sjuk. Förutom alla mina andra åkommor hade jag nackspärr! Detta hade jag drabbats av precis då jag trodde att jag skulle få den där härliga tiden som jag hade strävat efter. För att lindra nackspärren använde jag en vetepåse på nacken. Till slut gjorde det så djävulskt ont, jag tänkte att det var för att håret var blött och att det hände något så det blev varmare. Jag härdade ut ett tag och slängde sedan iväg den där vetepåsen som brann! Inte konstigt det gjorde ont.

Värre var att morsan påpekade att jag alltid har otur. Jag trodde bara att jag upplevde det. Men jag har otur mycket. Jag är som Stig Helmer. Det bästa är att jag kan se fram emot alla de där snygga brudarna till slut. Men, jag ska inte säga att jag har otur då jag har så många fina vänner. På sista tiden har jag träffat så himla många av dessa och jag känner mig verkligen lycklig över det. Det finns inget som gör mig lyckligare! Förutom solen, som tittade fram igår. Då åkte vi till ett naturområde. Självklart slängde sig barnen i ån det första de gjorde och blev kladdiga och blöta. Jag skällde massor. Vi gick vidare där jag hittade en pulkabacke samt en stjärtlapp. Jag ville visa att jag även kunde vara den där lite roliga morsan så jag slängde mig ned för stupet, barnen slängde sig glatt efter då jag visat att det var fritt fram, trots att vi inte hade utebyxor! Jag kom ned först och blev dyblöt i hela rumpan och skötet! Barnen kom efter. Nu var det de som skällde ut mig efter noter eftersom att de också blev superblöta. Så där gick vi och försökte verka oberörda på vår vackra vårpromenad. Skön helg! 

Fotografering i svart.

Två gånger om året, i samband med barnens födelsedagar, så fotograferar jag dem. Då vet jag att jag i alla fall har några bilder där deras ansikten syns då många andra bilder oftast tas då de gör något och annat är i fokus. Ofta får barnen välja vilka kläder de vill. Det kan bli ganska fult, tycker jag, men ett tidsdokument. Denna gång valde jag att de skulle ha svart på sig för att lägga mest fokus på deras ansikten. Jag valde även min svarta fond. Femåringen älskar att fotograferas. Han vill gärna posera annars också. OBS! Jag säger inte åt barnen att posera, de har troligtvis lärt sig från olika ställen. Och, femåringen kanske man tror ser arg ut på bilderna, det gör han inte, han är cool!

 

Sen vaknade 16-åringen som var ovanligt intresserad denna gång då hon behöver bilder till gymnasieansökningar.

Om någon vill komma hem och bli fotograferad här mot vit eller svart bakgrund så går det att ordna kompispris! Nu har jag tid och tycker att det skulle vara roligt!

Sjunker inte längre.

 

Det är två och en halv månad sedan jag visade en bild på någon som påminner om mig. Jag skrev att jag skulle börja träna. Det har jag gjort nästan varje dag! Vet inte om det har gett resultat på utseendet så mycket förutom att folk har påpekat att jag har en bättre hållning. 

Jag är glad att februarimånad var kort, för jag har haft olika "möten" varje dag. Jag förstår inte hur jag, och alla andra, har hunnit arbeta, samt att göra allt detta tidigare. Det har varit föräldramöten, utvecklingssamtal, dietister, logoped varje vecka, 5-årskontroll, tandläkare, hörseldoktor mm. 

Och under fem månader har jag haft en vagel som aldrig går bort. Den hann jag aldrig undersöka under hösten, men nu har jag det hos specialist. Det är inget att göra åt den. Fem minuter var jag inne hos läkaren där jag stått i väntetid under två månader. 350 kronor kostade det vilket gjorde att jag kom upp i högkostnadskort, vilket i och för sig var bra.

Detta utnyttjar jag genom att gå till rehab två gånger i veckan. Under en timme så är det en person som står och säger hur jag ska göra, lite hit och dit och upp och ned. Hon ser ut att vara 20 år och till en början var jag skeptisk till hennes kompetens. Fy vilka fördomar! Men, hon är den enda som verkar ha fattat mitt problem. Hon påstod att det var min höft, alltså det som många gamla gummor klagar på. Men då jag tänker efter är det väl inte konstigt. Det är ju vänster sida jag har ont i och det är på den höften mina barn bott i snart 12 år samtidigt som jag har rört i en gryta med den andra handen. 

Så jag är glad och tacksam att jag har tid och möjlighet till detta. Rehabpersonen har sett tydlig skillnad på min kapacitet på de olika sidorna, så nu kämpar jag på med detta. Förutom dessa övningar så har jag en mammamage-app som naprapaten tipsade om, trots att det är fem år sedan jag var gravid sist. Magmusklerna har blivit starkare. Nu känner man inte riktigt alla inälvor längre i magen.

Men bäst utav allt är att jag har simmat varje dag. Jag har tidigare inte lyckats utnyttja alla årskort som jag köpt på badhuset. Men nu går jag varje dag. I mitt kort ingår det gratis inträde för två barn vilket jag utnyttjar flitigt. Då elvaåringen kommer hem kl 14 om dagarna så simmar vi tillsammans innan vi hämtar småsyskonen. Vi tränar och har roligt ihop varje dag. Vi är på tu man hand. Det känns så bra. Jag simmar uppåt hela tiden från att ha sjunkit länge länge.

I går sa dock min rehabperson att jag endast får komma två gånger till, sedan ska jag få träning på recept. Jag visste inte att det var möjligt. Jag ska alltså få en lapp med övningar och träna på dessa själv! Jag blev ledsen eftersom att jag har så dålig träningskaraktär. Jag kände mig sviken. Då jag äntligen har jobbat upp något så ska det ta slut. Så nu är det bara upp till mig och jag ska kämpa! 

Äldre inlägg