Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg från januari 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Ateljérista.

Jag har ju kommit till ett ställe i livet där jag tvivlar på vad jag vill göra i mitt yrkesliv. Jag vill ju göra så mycket! Under de senaste två veckorna har jag nog haft roligast hittills. Under hösten var jag på en Reggio Emiliainspirerad förskola, där jag fick mycket inspiration, idéer, saker jag vill göra och utveckla. Men tiden fanns inte till. Nu under min frilanstermin kontaktade jag min tidigare arbetsplats, där jag har arbetat under 3,5 år, om jag fick komma och ösa ur mig all inspiration som höll på att bubbla över inom mig.

Självklart var jag välkommen till Egalia, vilken är en underbar arbetsplats i sig, fantastiska pedagoger och ett genomarbetat genustänk som sitter i väggarna. Men framförallt underbara barn och jag blev så rörd då jag fick träffa dessa stora barn som jag skolade in för fyra år sedan! De barn som jag har tagit hand om och flera av dem mindes mig.

 

Det var med denna arbetsplats/chef som jag besökte Reggio Emilia 2013. Jag har funderat på fram och tillbaka om jag ska utbilda mig till ateljérista, ty det är förskola som jag har fastnat för, men, jag är bildlälärare, jag är inte förskollärare, jag hamnar ofta emellan, ibland blir jag titulerad outbildad trots alla mina utbildningar och erfarenhet av egna barn och arbete. 

Men här kände jag mig hemma. På Egalia. Jag fick ett rum, ett sådant rum som de inte hittat en riktigt bra funktion till än, ett rum där det för närvarande förvarades diverse saker. Då jag såg detta rum som jag fick till förfogande att förvandla blev jag så peppad. Vilken utmaning. Min chef hade förtroende för mig och min kompetens, vilket bara det kändes skönt. Jag började att möblera om med det som fanns, jag hämtade saker hemifrån, på enhetens andra förskolor, från återvinning osv. Det var så sjukt roligt.

Tillsammans röstade vi fram namnet Ljusstudion. Det blev ett rum med okodade material, material som kan användas på olika vis, som inte har ett färdigt syfte. Återvinningsgrejer. En overheadapparat är grunden tillsammans med ett ljusbord, ficklampor, förstoringsglas och speglar. Ett rum att forska i, experimentera i, leka i, berätta sagor i.

 Jag bjöd in barnen till det nya rummet, en eller två grupper varje dag. Tillsammans skapade vi olika saker till rummet, saker att inspireras av, att experimentera vidare med. Vi testade olika material så som tapetklister och silkespapper på en ballong, vad hände sedan, vi släckte ned och lyste igenom den. Vi tog skräp och gjorde bilder av som vi täckte med folie, det blev som reliefer vilka kunde upplevas med handen samt se hur de blänkte på olika vis genom strukturerna. Vi laminerade in olika silkespapper som vi mixade på ljusbordet för att se de olika mönstren och färger som skapades tillsammans. Vi byggde konstruktioner, diamanter av tre kvadrater i transparenta sugrör. Vi limmade ihop transparenta plastföremål från soporna till en stor gemensam skulptur. Vi tillverkade leklera som vi arbetade med på ljusbordet.

Det häftigaste var nog overheadapparaten och känslan hur stort allt blev på väggen, alla berättelser barnen berättade om fredagsmys och annat.

Jag tror att jag har provat på att vara ateljérista nu, fast outbildad så klart!

Taggat med: 

Boktipset! Bosses rymdäventyr.

Som vanligt fick barnen massa böcker i julklapp. Minecraftboken har varit mycket bra! Istället för att barnen har slagits om Ipaden eller argt väntat på att den skulle ladda så har de med glädje kunnat inspireras av boken! Och istället för att titta på massa youtubeklipp då andra spelar för att lära sig mer, har barnen själva varit lite aktiva genom att läsa sig fram till fakta! Fakta som de gärna har velat veta!

Suneboken fick jag censurera en del. Eftersom att barnen är besatta av Ullared tänkte jag att det var en bra bok. Men själva språket har inte ändrats sedan Suneböckerna kom då jag var liten. Det är inget genustänk alls, jag vet, Sune är en tjejtjusare, men det är mycket annat som är mycket stereotypt och befäster könsroller. 

Katitzi- helt underbar såklart. Nu är det ju i och för sig mannen som har haft kvällsläsning ur den, men vi har läst många andra Katitziböcker. Jag såg dokumentären om Katarina Taikon och hon nämner just att barnböcker är så viktiga då de når så väldigt många. Och alla viktiga ämnen kan behandlas på ett öppet vis.

Alla Dinosairieböcker av Sarah Sheppard har barnen älskat (läs här) så det var en självklarhet att köpa den nya boken om hajar, som är ett annat stort favoritdjur. Den är lika bra och intressant som de andra böckerna, roliga, spännande och härligt illustrerade. Bildriket sitter vi och bläddrar i vid soffan, den ligger där för att bara inspireras då lusten faller på. Tyvärr är det något fel på ljudet på den dyra julboken med ljud. Så den måste jag skicka tillbaka eller något. Annars var det ju mysigt att höra Astrid Lindgren berätta en saga i vintermörkret, nära.

Sen köpte vi massa andra böcker också, bland annat Bosses Rymdäventyr. Jag trodde att den skulle handla om rymden men det gjorde den inte helt riktigt. Marcus Gunnar Pettersson har illustrerat denna, och han är fyraåringens favoritillustratör, har illustrerat en del böcker för Olika bokförlag till exempel, som jag har skrivit om här, så denna bok var given att ge till fyraåringen. Aldrig hade jag trott att den skulle passa så bra! Den handlar om Bosse som är lite arg och tvär och sur, han vill inte massa saker, han vill mest vara i rymden och refererar allt till rymden. 

Jag älskar att det finns så många olika böcker som representerar olika typer av barn, sinnesstämningar och upplevelser. Bosses mormor lockar med Bosse på ett äventyr och de har till slut en fantastisk stund tillsammans och de båda blir berikade och det blir även jag och min fyraåring. Framförallt trollbundna av de magiska illustrationerna.

The Swedish theory of love.

För en vecka sedan såg jag den omtalade nya dokumentärfilmen, The Swedish theory of love av Erik Gandini, tillsammans med min bror. Jag har tänkt mycket på den under den gångna veckan. Den handlar om oss ensamma svenskar. Vi bjuds på blickar från olika situationer, platser och tillfällen som på det mest extrema vis beskriver svensken, med vinkling den ensamma svensken. 

Min mamma säger ofta att det är vi svenskar som bryter normen, det är inte alla andra, hur vi är, beter oss och lever. Jag tänker på den där italienska barnvakten som jag hade då jag var liten. Han som rökte i vårt vardagsrum, om man drog i hans finger pruttade han, samt han grovhånglade med sin tjej, den andre barnvakten, helt öppet! Han var väldigt speciell tyckte jag. Intressant. Erik Gandini hette han.

Jag tänker också på då jag för några år sedan var till Italien och besökte flera förskolor. Vi ville inspireras av det fantastiska arbete som görs med barnen i Reggio Emilia. Det var fantastiskt vackert och inspirerande, men chockerande hög ljudnivå, barnen sprang helt fritt, de klättrade i en klätterställning utan uppsikt av en vuxen. Framförallt så fascinerades jag över deras snygga dokumentationer över barnens lärande. Men, det som skiljde mest från de dokumentationer som görs i svensk förskola är att i Italien så görs den för hela gruppen, i Sverige är den individuell. I Sverige är allt mycket individanpassat, vilket är bra och är något stort som vi strävar efter.

I Gandinis film får vi se de ensamma mödrarna som inseminerar sig, de vill inte ha en pappa till sina barn. De vill vara ensamma. Perspektivet att det även kan vara mycket oensamma lesbiska par som insemineras beskrivs inte. Vi får bekanta oss med en SFIlärare som lär ut till sina elever att endast svara ja eller nej på frågor. I alla fall ett kort svar. Svenskar gillar inte att prata. Detta får mig att tänka på en utbytesstudent som gick i min Konstfackklass. Hon var från Sydafrika och undrade hur Svenskar få vänner. Ingen pratar. Ingen säger ett ljud på tunnelbanan. Hon skrev ett meddelande till mig där hon berättade att jag var den mest intressanta hon hade träffat under sina tre månader i Sverige. Jag tar inte detta så personligt, utan mer att jag var ledsen för hennes skull att hon hade det så tråkigt.

Jag tänker även på min kollega på förskolan som kommer i från ett afrikanskt land. Vi pratade lite på rasterna och en dag hade hon ändrat sin sjal på sitt huvud till en turban. Jag frågade varför, nu blottade hon mer av sin hud. Hennes SFIlärare hade sagt till henne att göra så eftersom att hon då skulle smälta in i det svenska samhället mer. Min afrikanska kollega pratade om sina barns rum och undrade om jag kunde göra en skiss över hur det skulle kunna möbleras. Jag blev ställd, kränkt och chockad. Jag! Jag som har så lite tid. Varför ska jag gratis lägga ned massa tid på en skiss till hennes barns rum. Det skulle kräva att jag behövde åka hem till henne! Jag var så klart vänlig och höftade till med något rumstips. Sen var det inget mer med det. Nu tänker jag att det hade varit fantastiskt kul att få komma hem till henne, och vilken ära! Vad dum jag var!

 

I filmen får vi även se lägenheter där folk legat döda under flera år utan att ha blivit saknade. En del har familj men har inte haft någon kontakt på länge. En bekant sa till mig att hon skiter i släkten, hon bjuder de hon vill på julafton, jag var välkommen. Jag tänker att man är olika och att det eventuellt går i arv, hur familjekär man är. Jag är löjligt familjekär. Förra helgen tog jag hem min pappa från hemmet. Han ville spela flöjt. Jag hämtade hans flöjtlåda, gav en flöjt till pappa och en till mig. Pappa orkade inte spela men jag spelade på för glatta livet. Det gjorde jag även då jag arbetade på hemtjänsten, jag hade alltid min flöjt med mig och spelade för de gamla. Och ensamma. 

Jag spelade ju för pappas skull, jag frågade om han tyckte att det var bra. Nej! Det var asdåligt, sa han. Jag satt kvar bredvid pappa och klappade på honom. Jag vill inte att han ska vara ensam trots att han är dum. Andra hade skällt och skrikit, gått därifrån. Jag tänkte mest att det är hans förlust att han är som han är. För mig är det tillfredsställande att vara snäll. Jag uppfostrar mina barn att vara "snälla". Jag säger till barnen att vi alltid måste åka och hälsa på morfar då vi är i Norrtälje, vi måste vara snälla och krama även om morfar är sur. Jag vill förmedla detta vis att vara, så att mina barn lär sig och jag inte dör ensam.

Nya livet går bra.

Som jag tidigare har skrivit har jag börjat ett nytt liv detta år då jag tar hand om mig själv mer, och det kan ju göras på många vis. Till exempel har jag försökt att simma varje dag samt göra mamma-mage-appen då jag kommer ihåg det. Men, det kändes som att även ytan behövde en make over.

Då jag var min vanliga tur på Willys och handlade så såg jag en hårfärg för 29 kronor. Grymt ju, tänkte jag. Jag noterade mest den lila nyansen, jag tänkte inte på att den skulle bli så mörk. Jag tänkte inte då heller på att folk skulle kommentera att jag till slut hade blivit en rockbrud, trots att det är det sista jag vill se ut som eftersom att jag inte är det. Jag identifierar mig mer med Dolly Parton.

Nåja, mannen gömde hårfärgen ty han vill att jag ska se ljuv ut likt någon kamomillreklam från 70-talet med långt rakt hår. Inte rakat här och var som jag har det. Men, mannen bryr sig inte ett dugg om mina skönhetsråd till honom så jag har slutat att försöka vara som någon annan uppskattar.

Jag hittade hårfärgen till slut och dottern var mycket glad över att få hjälpa till med färgningen. Egentligen var det det jag var mest ute efter, en lång huvudmassage av henne. Tyvärr blev jag chockad över den nya färgen trots att den faktiskt blev som på förpackningen! Nu har jag dock vant mig. Jag har även köpt en ny tjusig kappa på Lindexrean, som jag hann att använda en dag innan det blev askallt. Jag kände mig faktiskt fin i den, jag fick liksom en annan gångstil till och med. Jag är ju så van att mest ha praktiska kläder annars och det kan ju bli tråkigt i längden.

Något som jag har kunnat använda varje dag är mitt nya halsband. Först tänkte jag att kotten från Edblad, som brorsan designat med dem, var mitt finhalsband som jag har då jag ska vara fin. Men när ska jag vara det? Så nu har jag använt det varje dag och jag mår verkligen bättre av att göra mig lite fin samt att träna. Nästa steg är nog smink.

Yrkesmässigt har frilansandet gått mycket bra. Jag har arbetat varje dag som inredare, konstnär, fotograf och bildpedagog. Jag har kunnat gå till logoped osv med barn utan att stressa ihjäl. Så skönt. jag är glad att jag har fått denna möjlighet under en termin.  

Formex, blommor och björnar.

Idag har jag besökt Formexmässan, en liten promenad från mitt hem. Något som är oerhört stort och växande är målarböcker för vuxna, berättar Anders på Pagina förlag som ger ut många böcker i denna kategori. Som vanligt hade Skugge&co ordnat ett trevligt frukostevent.

Jag fick en liknande fylla-i-bok i examenspresent 2007. Det var lite skönt att fylla i och fortsätta på något som någon annan hade börjat på. Idag skriver och tecknar många genom datorer så det är lite extra skönt att arbeta intensivt med ett fysiskt papper och penna.

 Den fylla-i-boken som jag fick var lite mer "ful" och lite mer naivistiskt. Jag upplevde nu mer ett mer romantiskt tema, mycket flora. I över huvud taget så är det mycket inne med illustrationer, och en del av dessa var tänkta att fylla i och rama in. Jag införskaffade lite att förlusta mig med. Bland annat av illustratören Maria Trolle.

På förskolan har vi fylla-i-bilder med superhjältars fritid. Det kan ju vara en utmaning att fylla i något någon annan har påbörjat, det är jag noterat i många uppgifter, samtidigt mycket befriande samt berikande. 

Det var sjukt många utställare och jag blev peppad i början och sög in allt. Som tur var mötte jag Morten Löfberg, från Danmark, tidigt som har tecknat med kulspetspenna. Mitt barn är björnfantast så jag köpte faktiskt en bild på en björn, plötsligt kom jag på att jag har en förkärlek för apor, så jag köpte även en sådan.

Visit Norrtälje!

Mitt yngsta barn har gjort en fin luftballong på förskolan. Förskolläraren berättade att mitt barn ville åka till Norrtälje med den, och gå på badhuset. Det var hans högsta önskan. Därför vill jag passa på att återigen göra lite reklam för Norrtälje!

Eftersom att jag jobbade i Norrtälje på Konsthallen i fredags så stannade vi kvar till lördagen. Då passade vi på att gå på badhuset. Det är nytt och fint och framförallt roligt! För att komma upp till den häftiga rutchkanan så går man igenom det gamla vattentornet! Jag vågade först inte åka men det som är bra med denna är att man inte kommer ut i en stor djup pool som ger en kallsup, men kommer ut på en liten bana med en decimeter vatten. I taket i rutchkkanan är det ljusinsläpp, så då jag började att åka var det ljust där inne, lite som ett disco. Ju senare det blev på eftermiddagen desto mörkare blev det i tunneln.

 


Mannen kom med resterande familj och de åkte i den lilla slalombacken samtidigt. Det är billigt att hyra utrustning och billigt med åkkort. Helt perfekt för en stund. Och för nybörjare. Jag rekommenderar att åka till Norrtälje, en timme från Stockholm, SLkort fungerar, på förmiddagen åker man slalom och på eftermiddagen värmer man sig i det nya badhuset. Däremellan går man och strosar och äter lunch i den pittoreska staden samt besöker Konsthallen. Med fördel då jag är där.

Fördomar, föreställningar, förutfattade meningar.

Jag brukar inte kolla på Stjärnorna på slottet, men av en slump gjorde jag det. Morgan Alling var stjärnan denna afton. Han berättade om sin uppväxt då han som fyraåring bodde i en kartong under en bro med sin mor och sedan i olika fosterhem där han blev slagen mycket illa. En väldigt gripande berättelse, nästan ofattbar för mig som har haft en sån bra barndom. Detta ger en perspektiv. Men, Morgan fortsätter att berätta om hur hans liv blev bra och han berättar på ödmjukt vis, nästan förvånat, om sina framgångar.

 

Då avbryter Claire Wickholm och matar på om att hon tycker att han är självgod. Hon fortsätter och fortsätter. Fruktansvärt pinsamt. Hon påpekar även att det var fint och romantiskt för honom att bo i en kartong. Istället för att vara glad för hans skull så kränker hon honom och kallar honom för Lilla Mogge, eller liknande. 

Innan har jag inte tagit någons "parti". Såna fall Claire Wickholm. Och det vittnar ju bara om mina förutfattade meningar. Hon köpte nämligen en gång ett kors av mig på Konstfacks julmarknad. Därför har jag gillat henne, vilket är mycket märkligt. Det blir ännu märkligare då jag tänker på att hon var en av de få som köpte detta kors. (ett snyggare än det på bilden) De andra besökarna sa att det var det fulaste de sett på hela julmarknaden. Det stod god jul på det, som en påminnelse i julkommersen. I programmet uttrycker också Claire att hon gillar fula saker.

Hon är däremot mycket spänd på nästa programs huvudperson, Amanda Ooms. Detta gör mig illamående, det känns som att hon redan har skapat sig en bild av folk som hon sedan matar på av det hon vill ha. Jag ser även programmet med Amanda Ooms. Henne har jag också gillat innan utan att ha någon koll över huvud taget på henne. Hon är nämligen en nära släktings nära släkting. Endast på grund av detta har jag gillat henne.  

Jag upplever Amanda minst lika "självgod" som Morgan Alling. Men det säger inte Claire ett ord om. Jag tänker bara att det är kul att tjejer har bra självförtroende och tar för sig och pratar om sina styrkor på detta vis. Som en man skulle kunna ha gjort. Även Amanda har haft en svår uppväxt. Och ett spännande liv.

Det jag tar med mig från dessa program är att vara ännu mer ödmjuk inför folk. Det går aldrig att veta vad folk har varit med om. Och försöka att ta bort alla föreställningar om folk. Det är svårt. Att försöka inte döma. Min bild av dessa tre stjärnor är berikad! Och trots en lite skum pappa är jag tacksam för min rika uppväxt.

Simma.

Mitt nya liv började i måndags. Än så länge handlar det nya livet om att jag har börjat varje morgon i simbassängen. Jag har känt mig oerhört duktig som har simmat 16 längder.

Men, det har inte varit så lätt. I höstas köpte jag ett simkort men har inte haft chans att utnyttja det så mycket. Nu då jag gick till badhuset varnade personalen mig att det var väldigt många då det både var skolklasser och vattengympa samtidigt. Jag frågade snällt om jag fick delta på vattengympan, men den var bara för pensionärer sa personalen. Typiskt, det som hade varit perfekt annars.

Då jag kom in till poolen och försiktigt klättrade ned för stegen för att simma i den mittersta och yttersta smala delen, fångade simläraren till sjuåringarna upp mig och sa att jag kunde simma med dem. Det var ju snällt men det hade känts konstigt. Pensionärerna fick jag ju inte vara med och de små barnen ville jag inte vara med. Så jag beblandade mig med de två som simmade snabbt i mitten. Det var bara det att farbrodern simmade endast på rygg och plaskade fruktansvärt kraftigt utan att ta hänsyn så jag fick ha halva min kropp på under avskiljaren. Det gick så där, eftersom att jag kände mig jagad av den där elitsimmerskan som simmade i min rumpa.

Men, det var trevligt. Festligt och mysigt på något vis. Alla möjliga personer i alla åldrar samlades i samma vatten med sina utmaningar. Den trevliga musiken som spelades i kärlekens tecken för vattengymnasterna sög jag också åt mig. Det luktade stark parfym då jag simmade förbi dessa. Tanterna hade inte tvättat håret, de hade snygga tantfrisyrer. Jag tyckte detta också var trevligt trots alla skyltar överallt i omklädningsrummet om att man ska dofta lagom. De ville vara fina liksom. Själv kämpade jag på mitt hörn och upptäckte att ett bröst dinglade friskt. Jag kände mig frisk! Sen kom jag på att 16 längder är jättelite! Det simmar jag ju på mindre än 15 minuter! Så nästa gång ska jag inte räkna längder, utan simma för glatta livet under 30 minuter.

Skapa med Hanna i Studion, Norrtälje Konsthall.

På fredag sätter jag igång igen! Mitt favoritjobb. Att få vara i dessa lokaler och skapa och utforska tillsammans med "familjer" är fantastiskt. Här kommer ett ungefärligt schema inför våren i Studion på Norrtälje Konsthall. 

Kl 10-12 är ni välkomna! Föranmälan till Norrtälje Konsthall. Kom gärna i tid då jag har genomgång kl 10:00. 

Fredag 15 januari - Fantasidjur av återvinningsmaterial.

När julen är slut finns det många julklappsförpackningar som bara ligger hemma. Ta med dem till Norrtälje museum + konsthall och skapa ett fantasidjur!

 


Fredag 29 januari - Porträtt och monster.

Vi ritar med tuschpennor direkt på en spegel och sedan trycker med fuktigt papper.


Fredag 12 februari Alla hjärtansdagpyssel.

Den 14 februari är det alla hjärtans dag. Skapa något till någon du tycker om! Vi gör allt från flaggor, kort, och armband av olika material.


Fredag 26 februari Vi gör masker!

Vem döljer sig bakom masken? Inspireras av olika exempel och skapa en eller flera masker.


Fredag 11 mars - Vi gör fjäderfän i lera.

Påsken är alla fjäderfäns högtid! Vi gör olika fjäderfän i lera och massa fjädrar!


Fredag 8 april Fönstermåleri

Vi gör något som är förbjudet hemma! Vi målar på fönster!


Fredag 22 april Vi dekorerar och sedan planterar.

Vi pimpar mjölkkartonger och planterar i dem. Har du en mjölkkartong hemma? Ta med den till oss och så något i den.


Fredag 6 maj. Vindsnurror och diamanter.

Denna vecka är det lufttema! Vi gör vindsnurror och diamanter av sugrör.


Fredag 20 maj. Collage-frottage

Vad finns det för olika ytor? Gå ut och hitta strukturer utomhus, på brunnlock, löv mm. Gå runt och testa så många olika ytor som möjligt. Tillsammans gör vi ett collage!

Taggat med: 

,

Julgransplundring.

Nu har vi haft julgransplundring. Det innebar att jag berättade om hur festligt det var då jag var liten och dansade i bygdegården och fikade med oerhört avlägsna släktingar. Här blev det brakedance istället för de gamla traditionella danserna samt jag rensade skåpen på gamla skulor och tutade i barnen att det är det korrekta viset istället för lördagsgodis. Jag piffade till den torra lussekatten med lite gammal smält choklad. 

Mannen har länge tyckt att det mest är jag som inreder hemmet. Nu då granen åkte ut hittade han en plats för sin kompis Paul. Den är nu det första som ses då en öppnar ytterdörren. Mannen blev överraskad av min positiva inställning till denna skyltdocka, jag ser den som en tjuvskrämmare!

Imorgon börjar jag mitt liv som frilansare och jag har hela veckan fylld med roligt jobb. Jag är glad. Jag är främst glad över att jag haft ett ovanligt bra jullov. Detta baseras på att mannen har varit hemma superlänge, inte repat eller spelat. Jag har inte riktigt förstått hur det är att vara två. Vi har lyckats göra så mycket, på ett smidigare vis än vanligt. Åkt pulka, skridskor, badat i badhus, spelat spel osv.

Jag är säker på att barnen har haft det bra. Nu ser jag ljust på framtiden. Att må bra är skönt. Vi har även hunnit träffa massa släkt och sett på svärfars gamla diabilder. Det var magiskt då jag knappt sett några bilder på mannen som barn. Alla mina barn liknar honom på olika vis. Det gick mycket bra att fota av diabilderna, det var positivt. Det är ju i och för sig mäktigt att se stora bilder på väggen, men lite komplicerat.

Äldre inlägg