Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg från december 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Gott nytt 2016! Jag ska vara god mot andra samt mig själv.

Något av höjdpunkterna under julen, har jag kommit på, var då det ringde på dörren och två femåriga barn stod där med stora leenden. Det var närmsta grannen och grannen efter det, som under hösten även har varit mina förskolebarn. Jag har varit deras fröken. Det är alltså dessa barn jag har ätit lunch med varje dag, tröstat då de är ledsna, det är dessa barn jag skapat med, så mycket. Och det har varit sååå roligt. 

Nu ringde de på dörren och ville säga god jul. Ena barnet hade varit inne hos mig, jag förstod, eller antog, att barnen var nyfikna på att komma in, så jag bjöd in dem en kortis, jag frågade såklart om föräldrarna kände till att de gått till sin fröken.

Det trevliga var att jag hade så mycket att visa och prata om. En lite lustig känsla då mina egna barn stod och såg på hur trevligt sin mamma hade det, och så glad deras mamma var. Till exempel hade jag pimpat blomman jag hade fått i julgåva av det ena barnet. Hen blev superglad. Jag visade våra kulörta lampor i granen som blev mycket uppskattade. 

Istället för att ge barnen en liten julgodis som kanske hade bidragit till arga föräldrar samt karies, så fick de välja några vackra ark papper att ta hem och pyssla med. Sedan fick jag en megakram och barnen gick. Nu tänker jag på detta och känner att jag var en så snäll vuxen. Och pedagogisk. Av naturliga skäl, skulle jag påstå, så är det inte så här mysig mina barn upplever mig för jämnan. Jag tänker att en blir glad av att ge. Vilken tillfredsställelse det är för en själv att vara snäll mot andra. Nu kan jag väl inte påstå att jag var supergod mot dessa barn, jag hade inget val.

Men då jag sorterar ut mängder av saker från mitt bohag och skänker till bättre behövande så mår ju de behövande bra, och även jag, sannerligen. Eller som nu till jul då många köper gåvor genom röda korset och andra fina hjälporganisationer, så mår ju givaren jättebra! Så bra att de gärna visar upp på facebook hur goda de är. Ungefär som att jag skriver om hur god jag är då jag bjuder in små barn för att titta på granen. Det är alltså en win-win-situation.

Och, egentligen vill jag också främst framhålla hur ärligt glad jag blev av att känna att dessa barn verkligen ville säga god jul till just mig, att så lite betydde så mycket för just mig just då. Gott nytt år till er alla, och vi gör så gott vi kan, hoppas jag! Mitt nyårslöfte är att ge ännu mer, för jag kan ännu mer. Jag kommer även vara god mot mig själv och satsa på min hälsa för en gångs skull. Nyårslöftet är även att träna exakt varje dag.  Jag vill bli en gladare person, så jag kan vara godare mot mig själv och andra. För det mår jag bra av.

Turkisk peppar.

 

I går var barnen överlyckliga då ganska mycket snö hade fallit. Barnen gick ut helt självmant vilket är ovanligt. Men vi skulle åka till Norrtälje för att fira lite jul. Barnen gick med på det eftersom att jag hade lovat att där gå på badhuset tillsammans med morbrodern. Men eftersom det var snö hade jag planerat om och tyckte det var passande med pulkaåkning istället. Barnen gick med på det men ju närmare vi närmade oss Norrtälje så blev snön tunnare och tunnare. Barnen grät och vi hade inga badkläder med.

Jag drog ut familjen i skogen ändå, jag upplevde det som fantastisk vackert och fridfullt. Jag filtrerade bort de gnällande rösterna och försökte inspirera genom att hoppa mig fram på en pulka på barmarken.  De två yngsta gick på det men de två äldsta gick till mormorn.

Det gjorde vi med och gjorde en sjukt god buffé med halloumi, polenta, purjopaj, tabbouleh mm. Vi alla konstaterade att det var mycket godare buffé än julbordet, likt förbannat kommer vi troligtvis ändå äta traditionell julmat nästa år med.

Innan vi åkte hem så skådade jag en av mammas växtfärgade och stickade tröjor, tillverkad till min bror 1984. Ibland undrar jag hur morsan hade tid att göra sånt här med tre småbarn. Förutom att hon var skicklig och intresserad så kanske det spelar in att hon använde tiden till sånt här skapande istället för att blogga och facebooka. 

I bilen hem började jag att frysa så kolossalt. Trots att jag la mig i ett badkar med kokhett vatten så huttrade jag och darrade. Jag frös så mycket att jag inte orkade gå på toaletten. Till sist upptäckte mannen mig och gav mig lite medicin och fem täcken, trots detta hackade jag tänder. Det hade jag aldrig gjort tidigare. Jag kräktes några småsnuttar och bad mannen köpa de starkaste halstabletter han kunde hitta eftersom att jag hade sjukt ont. Han köpte då turkisk peppar. Idag mår jag bättre, bara lite feber. Efter en termin med konstant småont i halsen så bröt det ut ordentligt. Nu kan det bara bli bättre. 

Jag väcktes dock tidigt av att hemtelefon ringde på nedervåningen. Jag blev stel av fasa eftersom att ingen ringer på den förutom försäljare och om någon har dött. Jag var yr och orkade inte gå ner. En sekund efter ringde det på min mobil. Från skyddat nummer. Jag förstod att något hemskt måste ha hänt. Jag svarade hallå! Har det hänt nåt! - ja, Lemmy är död! Jag kände igen namnet Lenny men var lite dåsig så hade svårt att placera honom. Journalisten ville prata med mannen. Jag sa att jag skulle leta efter mannen, vilket de gjorde. Sen fick de reda ut det där och jag fick sova vidare. RIP Lemmy.

Mina Star Wars-anekdoter.

I dag var dagen som främst elvaåringen hade väntat på mycket länge. Att se den nya Star Warsfilmen på bio. Vi sällskapade med några andra och mannen bannade mig på vägen dit att inte göra bort mig genom att säga hur mycket jag hatar sci-fi, ty jag brukar inte vilja ödsla tid på att se overkliga grejer.

Men, Star Wars är något annat. Något mycket mer. Ett begrepp, allmänkunskap, det är Star Wars. Jag planerade att uppdatera mig genom att se alla filmer innan biobesöket men jag orkade endast en minut, sedan blev det lite långtråkigt. För mig har Star Wars varit en betydande del av mitt liv, nästan hela vägen. Men inte med fokus på filmerna egentligen. I mitten av 80-talet så lekte vi barn i kvarteret Star Wars varje dag och jag var alltid Leia. 

Vi hade filmerna på VHS som vi kollade på ofta, som ett typ av barnprogram, vi hade även en dokumentär om hur alla trick i filmerna skapades, till exempel har jag ett minne av då en person för en liten flygmodell över en liten miniskog. Det var coolt. 

Sen har mina bröder fortsatt hålla uppe intresset flitigt. Jag har mer eller mindre blivit "tvungen" då mitt ena barn varit besatt av Star Wars-lego. Jag vill inte ens tänka på hur mycket han har fått men har främst varit besatt av Dödsstjärnan, en sådan byggde vi av trä. 

Men innan barnen kom, då jag och mannen varit tillsammans under två månader, åkte vi till Tunisien på kärleksresa och hamnade i en Star Warsgrupp, av misstag och besökte olika platser där olika scener spelats in. Det var coolt.

   
Framförallt har jag följt min brorsas arbete med hans jobb angående det nya Star Warsspelet Battlefront. Mina barn har varit sjukt stolta och jag likaså. Han tecknade Star Warsskepp redan som barn, fantastiska bilder, detaljerade. Han brukade kupa sina händer och titta in i dem och sa till mig att han hade Star Wars där inne. Varje gång jag skulle kolla försvann Star Wars. Idag sitter var och varannan person med sina händer kupade kring en mobil och kollar på Star Wars.

I julklapp gav brorsan barnen det nysläppta spelet. Barnen är sjukt stolta över sin morbror! Jag med.

Och idag såg jag ju den nya filmen. Jag hade inga förväntningar alls. Jag hängde bara med, som jag ofta gör. Men den var ju grymt bra! Den var ju spännande hela tiden. Så spännande att jag blev asrädd lite för ofta. Jag är oerhört lättskrämd, lite dåliga nerver, och en del roar sig med att skrämma mig då det är tacksamt. På bion blev det pinsamt då mina händer åkte hit och dit i hastiga rörelser av rädsla så jag valde att blunda vissa perioder för att lugna mig. 

Då vi åkte hem snöade det. Allt påminde mig nu om Star Wars. Snöflingorna som vi åkte mot var klart lika alla stjärnor som de där i Star Wars åkte snabbt igenom. Då jag vände mig bak trodde jag att det var Luke Skywalker som satt där, men det var bara styvdottern som hade en sjal kring skallen, likt Lukes outfit. Helt plötsligt lät mannen konstigt. Jag kollade på honom och tyckte både att han lät och såg ut som Chewbacka. 

Löpande bandet.

God Jul, igen. Vi hade en ovanligt bra julafton igår. Jag vet inte riktigt vad det beror på, kanske lagom mycket mat, lagom mycket godsaker och inga aktiviteter, såsom teater, dans och musik. Sånt jag brukar stressa ihop till ingen nytta. Vi gick inte ens i kyrkan som vi brukar göra i allmänbildningssyfte. Jag tror också att det är mindre stress för var år i takt med barnens ålder stiger.
Men som vanligt fick barnen en liten förgåva av tomten på morgonen. De fick ett varsitt album, en fin fotobok. Jag tycker att det är bra att ge det i present och inte bara hux flux, eftersom att dessa uppskattas mer då de har varit inslagna. Och så har barnen något att titta i och minnas från under dagen tills tomten kommer åter.
Fast life musik hade vi. Vi hade nyligen hittat svärmors sång på youtube, Löpande bandet. Vi spelade upp detta för henne men hon nekade länge att det var hon, det var ju ändå 40 år sedan, men kul eftersom att rocken verkar gå i arv.

Till slut var det någon snäll person som frågade om jag inte skulle spela lite cello. Men den har inte varit stämd sedan jag fick den men det ordnade pappa och jag spelade. Ibland får jag en känsla av att det låter finast i mina öron då jag spelar, jag upplevde musiken ljuvlig.

Barnen fick även en resa i julklapp, som bär av i sommar. Jag tycker att det också är bra, att de får i present, inte bara hux flux. 

Fyraåringen har dock redan packat, så det kanske inte var så bra att berätta om den sex månader i för väg. Han har packat en ljusslinga och 3Dkort på en enhörning.

Annars var det mest böcker som fick. Pappa gillade mycket Disneyboken med ljud i så ett det går bra att sjunga till. Jag sjöng lite vackra Disneysånger för pappis.

Höjdpunkten var presenten från morbrodern. Spelet Battlefront som morbrodern varit med att skapa. Oj så barnen längtat efter detta! Och att få spela det med den proffsiga morbrodern. Man kan säga att vi 11 personer som firade jul tillsammans mest hängde, umgicks och var spontana. Jättebra. Förr i tiden har alla sovit över, jag har varit gravid, jobbat in till sista dagen samt haft massa andra barn. Detta hart varit helt lagom nivå.

Men bästa dagen har varit idag. Juldagen. Vi har inte varit bortbjudna eller haft gäster. Vi har bara kunnat haft det skönt, ätit rester och lekt med barnens julklappar. De två yngsta fick varsitt mikroskop, främst för att jag skulle kunna kolla på mina inbillade löss. Jag luskammar mig varje dag eftersom att jag tror att jag jämt har löss, men jag hittar inte alltid någon. Här kommer Mange Hellbergs fina musikvideo.

Nu är det jul igen.

Varje år tänker jag att julstressen ska minskas lite men det gör den inte, jag är ändå glad över att mannen var hemma i helgen så han kunde hjälpa till lite. Han åkte och handlade och kom hem med julbelysning till hela trädgården ty vi fick tillbaka på skatten för första gången på många många år! Barnen blev glada. Jag med, eftersom att han har avskytt såna grejer tidigare.

Vi hann även att köpa julgran. För en sekund kändes det som julfrid. Barnen höll varandra i handen istället för att tävla och slåss. 

Friden tog slut då de bråkade om vilken gran vi skulle köpa. Själv tyckte jag att de såg likadana ut allihop. Tyvärr hittade jag inte julgransbelysningen, såna där klassiska vita ljus med el i så jag fick ta av den nya utebelysningen.

Då vi tryckt upp allt tingeltangel i granen, så den blev så där piff och puffa-fin, städade jag lite i matsalen där vi ska sitta på julafton och glo. Där fanns de där förbannade ljusen.

Nu har jag bara lite kvar att städa… Elvaåringen fick ta granbitarna som blev över från justeringen, dessa byggde han ett ide till sina gosedjursbjörnar.

Eftersom att morsan älskar att äta och min matsal inte går att använda så stack vi igår till IKEA för att mumsa i oss deras julbord. Förutom detta skulle vi titta på allt! Mamma brukar ju inte gå på IKE men det brukar jag göra, så vi vandrade runt (barnen sprang) kring alla kök och provade alla fåtöljer. Mamma tyckte det var väldigt viktigt att vi skulle fotograferas med skylten av Ivar, länge, mycket länge, många bilder...

Apropå äta har vi även gjort ett pepparkakshus som barnet åt upp på efter ett par dagar. Det var lika bra tycker jag. Barnen gick och nallade och smygslickade på huset så det var bra att de fick äta det innan det blev för mögligt och dammigt. Varför ska man spara ett pepparkakshus så länge? Speciellt om det är gjort av färdigköpta delar. Barnen är ju som mest peppade på huset just då de tillverkat det. Jag hittade en påse med mosade maränger, de var perfekta som snö på huset.

I år hade jag inte köpt några chokladkalendrar till barnen eftersom de ändå äter upp allt på en gång och smygäter av varandra. Mamma visste detta och ville vara snäll mot barnen och gav dem jättefina kalendrar. Med Frost, björnar och Star Wars. Mannen som älskar att städa köket knycklade ihop Star warskalendern och slängde. Alla chokladbitar åkte ur, men då var mamman till sjuåringen så fiffig så jag gjöt nya gottisar till min lilla stackare. Jag var jättestolt. Sjuåringen tryckte i sig allt på några sekunder.  

Japp, så är det. Allt det materialistiska som ger lycka några sekunder, sen försvinner det. Men denna julskiva som vi gör varje år, den är asjobbig att göra men faktiskt mycket rolig att ha kvar! Barnen berättar något och sjunger vad de vill. Fyraåringen sjöng om pepparkakor och döden. Det gör inget.

God Jul alla. Hoppas ni hinner njuta och vara med någon som ni gillar.

40 årsfest med drag!

I går var jag och mannen på fest ihop. Vi hittar annars på en del festligheter var och en för sig. Detta bidrar ju till att vi inte känner varandras vänner. Och att vi inte känner varandra heller för den delen. Vi fick i alla fall barnvakt till alla fyra barn, vilket jag inte brukar utsätta någon barnvakt för, men det hade gått "bra". Festen var på Geronimos i Gamla Stan så vi åt lite snabbt på Tacobar innan vi gick mot feststället för att fira världens finaste Robert 40 år.

Det visade sig att Geronimos också var en typ av Taco bar, så vi hade ju kunnat sitta där i lugn och ro och haft romantisk middag till toner av hårdrocksmusik. Eftersom jag inte brukar vara med mannen på hans tillställningar så kände jag inte så många. Det gjorde inget för jag minglade runt och var lite anonym. Jag tyckte ju att många såg likadana ut med sina långa manar som prydde huvud och haka. Det var ganska många som påstod att vi setts tidigare vilket gjorde mig osäker hur bekanta vi egentligen var så jag kramade på mer och mer ju längre kvällen gick.

Men, plötsligt kom ett välkänt ansikte. Mannens kompis, mitt ena barns gudfar, som var med första kvällen som jag och mannen träffades för snart 14 år sedan. Han var glad och sa hur han minns hur vi stod och pratade vid bordet bakom oss på vår första dejt! Både jag och mannen hade innan påstått att vi aldrig varit i dessa lokaler tidigare, men det var tydligen här kärleken hade börjat att spira en mörk natt för oerhört länge sedan. På den tiden hette stället Stampen. Svaga minnen började då komma fram. Alla uppstoppade djur runt omkring hjälpte mig att minnas. Det blev genast romantiskt och vi tog en selfie.

Jag hade en mycket festlig kväll och höjdpunkten var då födelsedagsbarnet tillsammans med andra eminenta musiker spelade AC DClåtar. Jag drogs tillbaka till mina ungdomsår då jag ofta fick andra gubbars hår i mun mun då de slängde runt detta vid olika musikupplevelser. Det var kul. Det var även kul att se denna skara med lyriska AC DCfans som sjöng med i alla låtar på ett lyriskt vis. 

Efter att ha druckit ett par drinkar med mina favoritingredienser, is och massa havssalt på glaskanten, så tyckte jag att jag och mannen skulle gå hem. Han vill alltid vara kvar sist. Nu tog jag med honom då vi nästan var sist kvar. Han påstod att han inte var trött men somnade på två pinnstolar och en bit kökssoffa på två sekunder då vi kom hem. Lyckad kväll! 

Det var det jobbet.

Jag brukar alltid göra en liten sammanfattning av terminen så här vid dess slut. Jag har ju nu arbetat på en förskola ett jävligt bra stenkast från mitt hus. Det har varit roligt och intressant. Det intressanta är att den ena förskolan är inte den andra lik. Alla har olika förutsättningar till vad för aktiviteter som kan utföras. I Gamla Stan hade vi ju inte riktigt någon egen gård att hänga på och bygga miljöer av, utan där berikade vi oss med utflykter som ett komplement. 

På mitt nuvarande jobb har det funnits en fantastisk gård med stora möjligheter, som av fantastiskt kreativa och förekomna kollegor, spirat i Reggio Emilia-anda. Det är den första av de fyra förskolor som jag har varit på där alla barn har varit allas. På riktigt, inte bara något som man säger. Alla barn har lekt med alla och alla pedagoger har hjälpts åt, ute som inne. Detta har även bidragit till att jag har fått många kollegor! Inte bara de på min egen avdelning. Alla har varit fantastiska, jag älskar dem. Nu kommer jag att fokusera på relationer, inte vad vi har presterat eller tillverkat under hösten. Och jag kommer inte heller beskriva alla mysiga stunder, med all gos och härliga samtal och all skapande som jag älskar. Utan olika lekar och metoder som jag har använt mig av för att möta de barn som ibland inte kommer på vad de ska göra riktigt.

Tidigare har jag skrivit om en typ av lek som jag lekte senast idag. Superhjälteleken. Som till en början var lite negativ i min ögon. Jag spårade in barnen på att superhjältar inte bara slåss utan faktiskt hjälper de som är i nöd. Vi har flugit runt på gården och hittat barn, oftast yngre barn i nöd. De kan ha tappat en stövel eller vante som de behöver hjälp med. De kanske behöver hjälp att medla i en konflikt. Då får mina superhjältar visa att de kan och förstår, de växer, eftersom de själva hamnar i liknande situationer själva, men nu får vara på andra sidan.

Ibland behöver superhjälten tankas, få mer kraft, lagas osv. Då gör jag detta på barnen, beröring som vissa annars absolut annars inte uppskattar. Ett barn som mest ville slåss med pinnar hade jag en återkommande pinnlek med. Pinnarna anade liv. De klättrade, hjälpte varandra upp, väntade på varandra, om någon bröt något (en pinndel) kom den till doktorn där den fick bli omvårdad.

Ett barn sprang runt och sparkade på saker och utövade karate. Jag låtsades då att jag hade varit karateexpert innan jag jobbade på förskolan. Barnet trodde på detta. Jag sa på ett förtroendeingivet vis att om du går på karate vet du väl att du inte får utöva det utanför karatelokalen. Vi får istället öva på balans, smidighet, styrka och snabbhet! Allt detta hittade jag på i stundens hetta. Barnet ville ju göra karate så jag fick ju möta där, det gick inte att locka med något. Efter det har vi övat dessa fyra viktiga egenskaper genom att hoppa hage, hoppa hopprep, gå balansgång, stå på ett ben, gå baklänges, göra kullerbyttor och plankan. Barnet fick utlopp för sin fysiska begivenhet och var oerhört stolt. Jag med.

Under december har alla pedagoger fått varsin ängel att ängla för. det betyder att jag skulle vara extra snäll mot någon och någon skulle vara det mot mig, utan att avslöja sig. Jag avslöjade dock min ängel första dagen. Jag stod ute och sparkade boll med ett litet-litet barn. Barnet var jättebra och jag sög. Min ängel gick just förbi och sa - Åh vad bra du spelar! Det var lite väl överdrivet tyckte jag, men trevligt. Ängeln har sedan gett mig fina frukter med små ord på, tex -Aldrig några sura miner hos dig. (på en citron). 

Själv trodde jag att jag skulle avslöja mig med en gång då den jag skulle ängla för var den jag såg minst, då jag slutade tidigt den dagen han jobbade sent, så naturligt häng har vi inte haft. Men jag har gått efter och pratat om det ena och det andra. En dag gav jag en lussekatt med ett fint kort till där jag ritat en ängel med en stor rumpa. Texten löd; Ängelns bak, ger bästa smak. Jag tyckte det var jättefestligt! På ett annat kort skrev jag att han var snygg osv. 

Igår var det dags att avslöja änglarna genom att ge ytterligare gåvor. Den jag hade änglar för spelar innebandy så jag köpte lite glimmande bandybollar som jag ritade på och skrev -här har du att spela bandy- du snygga bandy! Om han ville fick han hänga dem i julgranen. Han hade inte misstänkt att det var jag, han såg tydligen så dåligt så han hade inte läst mina lustiga kort.

 

Den här damen däremot gissade alla på hade varit sin ängel! Det måste väl ha varit den finaste komplimangen någonsin. Att alla tycker att hon var så snäll! Rolig och kreativ är hon som få.

 
Här står hon utanför Krstinehovs malmgård där vi efter änglandet igår fick insupa en fantastisk julbuffé i mörkret av toner av Bellman. Det var riktigt härligt och festligt. Vi fick klä ut oss om vi ville i 1700-talsanda. De kreativa pedagogerna prydde sig med kaffefilter, vilket var praktiskt då de kunde torka sig direkt i kragen om så önskades.

 
Trots fantastiska kollegor och en häftig arbetsmiljö har jag idag arbetat min sista dag på detta ställe. Anledningarna är många. Jag är trött (läs dödstrött) och jag måste satsa på att bygga upp min rygg. Kollegorna hade ett överraskningsavsked med vackra gåvor. Många såg ärligt ledsna ut. Det gjorde mig mycket glad och hoppfull om mig själv. Och kollegor, nu är ni endast mina vänner, fina vänner!

Efter en termin av vårtor, vagel, springmask, svinkoppor och löss tar jag en paus från andras barn och satsar desto mer på mina egna.

 

På Yasuragi med brorsorna och morsan.

I fredags åkte jag på Yasuragi med morsan och brorsorna. Jag hade längtat efter det över ett år och jag behövde verkligen komma bort och bara ta hand om mig själv och få sova gott eftersom mitt yngsta barn är som en igel på mig varje natt. Under dagarna tar jag hand om andra på jobbet och hemma också, detta skulle bli så skönt.

Jag körde oss alla ut till Hasseludden och då vi kom fram var klockan närmare fyra och morsan tryckte på sina barn i 30-40 års-åldern reflexer så att ingen kunde köra på oss under sträckan från parkeringen till entrén. Vi "barn" höll god min, det var ju ändå morsans försenade julklapp.

Morsan och jag hade gjort upp en plan att hon och jag skulle dela rum eftersom vi trodde att brorsorna bara ville sova massa. Brorsorna brukar inte få sitta bredvid varandra på familjemiddagar eftersom de tramsar så mycket ihop, så det frågade förvånat -Får vi!?

Sedan var det bara att köra den obligatoriska tvagningen, någon skrubbade sig så hårt att handduken blev brun. Sedan sa mamma att vi alla var tvungna att simma 200 meter för att få njuta i utomhuspoolen. Det gjorde vi. Vi satt där utomhus och njöt av det varma badet och skådade ut bland tallarna mot Finlandsbåtarna. Det var en fröjd. Plötsligt blir det mycket rökigt. Mamma undrade om det var hennes hår som brann eller om det var en marshall. Inget av det. En snubbe hade det superfestligt och rökte i poolen över oss. Självklart sa mamma till länge och väl. Vi syskon smet snabbt iväg.

Morsan och jag brukar alltid ha värsta schemat då vi vart på Yasuragi tidigare. Vi har gått på allt samt ätit två frukostar. Nu ville vi ha det lite lugnt så vi sket i aktiviteten Klangresan. Brorsan som gick utan kalsonger sa att han hade ett eget kling och klang. Vi hoppade i den stora bassängen igen och brorsorna la sig under kanten i poolen. Det är svårt att förklara men det var en smal bit där man egentligen kan hålla i sig. Då sa jag till mamma att hon nog inte kan gå och skälla på andra om hennes egna barn uppför sig lustigt.

Brorsorna höll med om det, -Ja säg inget för då kan ju inte vi ha kul! Och så tog brorsorna och bollade runt mig och morsan i poolen. Mamma sa vänligt men bestämt att det nog inte var ett äventyrsbad. Då hittade vi en liten pool inomhus där det inte gick att röra sig, bara ta det lugnt. Men då påstod brorsorna att det var för lite bubblor i badet...

Sen gick vi till rummet för att ta en fördrink. Och torka golvet. Efter ett par glas rosa mousserande var det dags för fina fisken. Först tyckte jag att det var billigt med 150 kronor för tio minuters ätande. Sen tänkte jag att det var dyrt, jag borde ju få betalt för att ge fiskarna en sådan exklusiv föda. Det var lite roligt, jag har provat det i Tokyo tidigare och fötterna blev faktiskt lenare! 

Sen gick vi till restaurangen och åt fisk. Den smakade gamla fötter.

Efter det var det meningen att vi skulle sova men morsan var uppe hela natten. Hon gick på toa säkert fem gånger utan att stänga dörren, hon slamrade med allt. Sedan ca fem rundor för att pusta och stöna om att det var för varmt och öppna fönstret. Eftersom att vi delade samma säng så hörde jag varje gång som hon rörde sig. Jag låg och fantiserade om vad jag kunde använda som öronproppar, jag var mycket ledsen över att jag inte hade mens för då hade jag kunnat stoppa in bindor i öronen. Det kom diverse olika ljud från morsan och plötsligt så lät hon som Darth Vader. Hon snarkade liksom med munnen stängd. Jag trodde att hon låg med ansiktet ned mot kudden så jag fick vaka hela natten så hon inte skulle kvävas. Morsan blev irriterad på mig för hon tyckte att varje gång hon höll på att somna så frågade jag -Lever du?! Men hon hade bara problem med bihålerna samt åt en vätskedrivande medicin. 

Då klockan var halv nio gick vi till slut upp. Jag var tröttare än någonsin. Vi knackade på hos brorsorna utan resultat, vi trodde de sov, vi förstod att vi inte skulle hinna ta en första frukost. Vi gick förbi yogasalen och där stod de duktiga brorsorna och mediterade eller nåt. De hade minsann koll på tiden. Vi satte oss för att vila i ett vilorum eftersom att vi var så trötta. Det fanns stolar som vaggade. Mamma ville prova. Det var i ett rum där man var tvungen att vara tyst. Så jag fick viska till alla i stolarna och fråga om stolen bredvid var ledig. Då vi provat alla stolar och till slut hittat en som fungerade till morsan och jag kunde pusta ut i en annans stol längre bort så började mamma utstöta ljud och gestikulera. Hon blev sjösjuk. Så då var det bara att gå vidare och vi hann just till frukosten innan den stängde. 

Vi hade det väldigt roligt, men jag blev inte värst utvilad. 

lucia

Trevlig lucia. Firandet har varat i nästan en vecka, i alla fall för mig. För mannen har det varat under en månad ty jag anmälde honom som frivillig trubadur till scouternas luciatåg i tisdags, där tioåringen var tomte.  Jag har sällan sett mannen så nervös. Mycket nervösare än inför en spelning. Han tyckte nämligen att barnen bytte tonart, vilket är något som mannen inte uppskattar. Det är därför vi inte sjunger och spelar ihop längre, mannen och jag. Jag var mest nervös för den där tomtedikten tioåringen komponerat själv och tänkte framföra. Om bak och brak, gällande tomtens röv. Tioåringen bangade som tur.

I och för sig har ju lucia varat länge för mig med eftersom att vi har förberett oss på mitt förskolejobb länge. Och glädjande har jag fått lära mig nya julvisor som ex Tomtens snickeri. Den är det drag i. Varje år dyker det upp några nya karaktärer till luciatåget. Det gulligaste var ett litet barn som ville vara tåg. Det var ju självklart! Jag har aldrig hört något barn önska det tidigare. Föräldrarna tyckte dock att det blev för komplicerat. De försökte erbjuda barnet att vara lok, inte ett helt tåg, men det dög inte så hen var tomte istället. Mitt eget förskolebarn ville vara både lucia och stjärngosse men det var svårt att få på allt på huvudet så han valde stjärngosse med alla fina stjärnor, sedan dansade han runt i sin vita långa klänning och såg ut att njuta.

 Idag har jag försökt att få barnen att förstå att det är riktiga lucia. Morsan gjorde en sån här stor lussekatt med fyraåringen här om dagen.

 Vi har gjort både pepparkakshus idag och pepparkakor. Vi hade smuliga maränger i skåpet som blev bra som snö tycker jag. 

 Alla fick pynta en del.

För ca ett par veckor sedan bjöd jag i hemlighet in alla mannens bandfruar med barn till idag. Min plan var att bandmedlemmarna/ papporna skulle sitta i soffan, jag skulle ha dukat upp diverse julgotter  och sedan skulle fruar och barn skrida in i vardagsrummet iklädda luciakläder och utstöta skönsång och papporna skulle sitta i soffan och gråta. Det blev inte riktigt så. Vi visste ju inte riktigt när papporna skulle koma så vi åt upp alla gotter själv. De som grät var barnen av olika anledningar. Barnen ville inte ens ha luciakläder på sig och fin sång blev det inte heller. Jag försökte lite med flöjten utan vidare resultat. Men vi hade det trevligt!!!

Nu åker vi till Yasuragi igen!!

Jag älskar att vara på Yasuragi. Jag har varit där med mannen vid två tillfällen och med morsan två gånger. Förra julen önskade mamma sig ett besök på spat och vi barnen gav henne det.

Istället för att ge ett tråkigt presentkort gjorde jag en liten illustration som visar hur det troligen kommer att bli för oss, det är lättare att relatera då.

Men, vi har inte hunnit eller haft riktigt råd att göra utflykten och eftersom att det närmar sig nästa julafton så åker vi nu! Och det blir även årets julklapp till oss alla från oss alla i familjen. Det är bra att åka med någon som man får lov att dela duschrum, så man kan smygsnacka med någon i den härliga spaavdelningen där det är förbjudet att prata och man kan skrubba varandra på ryggen.

De som inte gillar prutthumor bör inte kolla mer.

Öh, skönt! Här märks det inte om man fiser!!! 

Vadårå?

Mm, jag älskar att äta!

Visst har vi mysigt mamma?

Ja, jag hoppas att vi får lika mysigt, minst, som på bilderna!

Äldre inlägg