Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg från november 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Flöjt-Idol.

Trevlig första advent!

Själv har jag haft den bästa helgen på länge. Det innebär att mannen har varit hemma och vi har hunnit göra en del småärenden samt inte haft några tider att passa. Superskönt eftersom att jag är förkyld. (Mannen ska bort resterande helger innan jul, skönt, så får jag julefrid).

I dag var min vän med barn på besök. Det var supermysigt. Hon är en av mina topp-fem-bästisar och påstod att hon inte hade varit här på flera år! Vi har dock träffats på andra platser. Vi har bland annat hemmaspa varje år, men det var visst ett tag vi var i mitt hem. Hon är så positiv och frågade hur det gick med mitt flöjtspel. Jag frågade om jag fick spela några julvisor men hon sa att det inte behövdes, hon mindes hur bra jag var.

I fredags var det semifinal på Idol. Denna säsong har jag inte följt programmet, jag kände inte till någon av deltagarna. Eftersom att showen spelades in gångavstånd från hemmet så gick jag dit med elvaåringen samt bästis och mamma. Mamman hade fixat ståbiljetter till oss, billigt. 

Jag hade inte hunnit reflektera över situationen innan, och efter en lång arbetsdag var det främst trevligt med en aftonpromenad till showen. Barnen var så lyckliga, mitt barn var så där glad så att jag blev rörd.

Vår ståplats var precis i linje med idoljuryn och plattformen där idolerna blir intervjuade och vi riskerade att bli i bild. Det var ju jättekul för barnen, självklart, men det ger ju också krav om att applådera, dansa, se glad ut osv. Jag gjorde mitt bästa, men ingen såg mig på TV!

Jag tog snabbt av mig skorna för att lufta lite, att stå så där i flera timmar är ju inte önskedröm en fredagskväll. Plötsligt ser jag en snubbe stå en halvmeter från mig, vänd mot mig och bara glor. Jag försökte att ignorera. Han stod så i en hel timme. Jag kände mig superrädd. Jag var tveksam att gå till Idol överhuvudtaget på grund av olika katastrofer som kan hända i folkmassor. 

Att ha någon som iakttar en konstant är oerhört nervöst. Men jag försökte ignorera, jag klappade och vinkade, dansade och försökte se glad ut. Jag tänkte sedan om han var förbannad över att jag hade tagit av mig skorna, men såg sedan, då jag vågade titta på honom, att han var en vakt. Han fick nog inte vända sig mot scenen, han fick bara glo på mig och jag hoppas att han hade det kul. Det hade faktiskt jag!

Taggat med: 

, , ,

Normkreativitet.

Detta skrev en ung kollega till mig efter att vi hade varit på en föreläsning av Karin Salmson på Olika bokförlag. (Olikas barnböcker har jag skrivit om många gånger på bloggen).

Karin föreläste utifrån Olikas nyutkomna "Normkreativitet i förskolan". Jag har den själv och rekommenderar alla förskolor att ha tillgång till den. Det är en fröjd att lyssna till Karin då det är just som min kollega menar. Det här vill jag förändra, inte borde förändra. Hon hade inga pekpinnar utan drog istället privata exempel om hur det ibland kan bli "fel" men även konkreta exempel på hur en kan agera i olika situationer.

Det är det Karin menar med normkreativitet, som jag uppfattar det, istället för det mer förekommande uttrycket normkritik. Alltså hur en kan agera annorlunda i vardagssituationer, vara kreativ. På min förra arbetsplats använde vi uttrycket normmedvetenhet. 

Karin pratade om olika föreställningar och förväntningar som vi ofta har på olika personer. Det kan vara lite svårt att se bortom dessa. Som förskolepedagog försöker jag alltid börja på noll med varje barn vid varje situation, även om jag redan tror mig veta barnets svar. På detta vis tänker jag att barnet i alla fall får en chans att ändra sig. Till exempel så frågar jag vid vilan varje barn om jag ska klappa lite på det. För det första är det respektfullt att fråga, så de vet att de själva bestämmer över sin kropp, men jag ger de även en chans att säga ja just den gången, även om de tidigare inte har velat bli klappade. Jag frågar på samma vis varje gång med ett tonläge som får barnen att känna att jag inte har några tankar eller värderingar om deras svar. 

Under denna föreläsning gick Karin igenom de olika diskrimineringsgrunderna, och pratade om de rådande normerna som vi/jag som är "inne i normen" inte alltid har lätt att relatera till. Vi bygger samhället efter normerna. Men, långt ifrån alla "är i normen". Därför är det extra viktigt att det finns just barnböcker, både som en spegling men även som ett fönster till alla typer av levnadssätt exempelvis. Ofta har Olikas böcker en vardaglig handling där de flesta kan identifiera sig i olika handlingar, upplevelser eller känslor, men alltid är det ett normbrytande inslag.

Jag har ju tidigare skrivit om min fyraårings favoritbok Badbomber och simhopp där en pojke är huvudrollsinnehavare, han är på badhuset, men vågar inte riktigt hoppa. Alltså en pojke som bryter en norm från att vara modig, vilket många barn kan identifiera sig med och en by the way är det ett romskt barn. 

Jag brukar använda uttrycket Berika- inte beröva. Att tillexempel alltid berika genom barnböcker med varierat innehåll, det skadar ju inte. En del får för sig att de måste köpa in böcker med regnbågsfamiljer om de har en regnbågsfamilj på sin förskola, men det bör ju alltid finnas berättelser som berikar barnens världar. Annars berövar vi ju barnen väldigt mycket. Där är Olikas böcker mycket  bra tycker jag.

Boken Hjälte med Hjärta hade jag inte hört talas om tidigare, men det visades sig att vi hade den på min förskola. Den handlar om en pojke som gillar att vara superhjälte, vilket många barn, framförallt pojkar gillar att vara. Det finns mest manliga förebilder då det gäller superhjältar. Superhjälten var snäll och räddade olika situationer. Det var lite roligt då jag läste den då jag vid flertal tillfällen har fått fånga upp ett av mina förskolebarn som gärna lekt "negativa" superhjältelekar. Jag har tillsammans med detta lite "utåtagerande" barn varit superhjälte men räddat gråtande barn eller barn i behov av hjälp med en saknad stövel och dylikt. Det har varit mycket framgångsrikt och denna bok höjde mitt förskolebarns upplevelse av vår lek. 

Karin nämnde även Olikas bok Kivi och monsterhund som verkligen gav ordet hen en stor skjuts. På min dåvarande arbetsplats använde vi ordet hen flitigt, vilket jag även gjorde i situationer hemma med mina egna barn. men tack vare att Kivi och monsterhund presenterades på ett neutralt vis i Lilla Aktuellt fick i alla fall mitt barn upp ögonen för det och förstod hur det exempelvis kan användas. Då han skrev ett skolarbete om en utomjording använde han självmant hen, eftersom att det inte spelade någon roll vad den hade för kön. 

Då jag i våras hade workshops på Norrtälje museum i samband med Hen-utställningen frågade jag några barn utifrån landet om de kände igen ordet hen. Ja, skrattade de och kollade jättekonstigt på mig. Ungefär som då jag intervjuade elever under min Konstfacktid, om vad de tycker nu då internet finns!!! Dessa var ju uppväxta med internet.

Alltså, barn är av idag. Vi vuxna måste hänga med. Barnen är före oss! Tack Olika bokförlag att ni berikar både barn och vuxna!

Satans demokrati.

Jag vill hemskt gärna tipsa om en grymt fantastisk föreställning. Brorsan bjöd mig och morsan som försenad födelsedagspresent. Ni vet en sån där föreställning där man önskar att man vore med, antingen som regissör, skådespelare eller scenograf.

Jag vill inte avslöja för mycket men ni som känner till BUS, barnens underjordiska scen, förstår om jag säger att det är liknande koncept fast för vuxna. Vi var i ett stort hus med massa intressant inredda rum. Vi började i en bar. Alla var tvungna att bära en spökmask. De ca 30 skådisarna hade annan mask, spöklik, men då det var förbjudet att fotografera har jag inget att visa, dessutom krävs det att upplevas. Vi fick inte heller prata.

En av huvudpersonerna tog tag i min mammas hand. Mamma gick snällt efter och höll i handen. Mamma hade ju mask och den andra hade oerhört stora tänder som hon log med. Jag drabbades lite av ett skrattanfall för det var så gulligt, surrealistiskt men verkligt. Jag gick efter och ingen såg mina skrattårar under masken.

Åtta parallella skådespel utspelades samtidigt i huset vilka man blev en del av mer eller mindre. Det var så sjukt häftigt. Satans demokrati. Det handlade om en minister och olika sjuka personer. Det kändes trevligt till en början men budskapen blev värre och värre. Slutligen samlades hela församlingen på ca 200 personer i "kyrkan" och sedan berättar jag inget mer. Då vi tog av våra masker upptäckte jag att en nära bekant var där också.

Jag skulle gärna gå på föreställningen en gång till!

Måndagsserien. Att tillhöra.


Battlefront.

I torsdags hade vi ett kärt besök. Jag tänkte bjuda på något jättegott men det blev korv och pommes. Vår gamla barnflicka kom på besök och vi var alla lika glada. Jag placerade henne bums vid pianot så hon fick spela Fattig bonddräng och jag ylade till. Sen ville alla visa sina färdigheter, fyraåringen ritade och sjuåringen drog ned gästen i tvättstugan/replokalen. Där fick hon stå mycket länge bland all smutstvätt och lyssna på trumsolo.

Jag vill tipsa om årets julklapp (förutom fred på jorden). Det Star Wars-spel min brorsa jobbat på under några år nu. Battlefront. Självklart är jag superstolt. Elvaåringen var hos sin bästis igår kväll och spelade spelet. Han sa att det var så bra och roligt, allt var roligt och bra grafik. Självklart var han missnöjd eftersom att vi inte har någon apparat som stödjer spelet. Men det måste ju vara roligt att spela hos sin bästis också...

Mina barn har jag just beställt en annan "årets julklapp" till. Böcker. Jag började med Katitzi, vi har flera gamla Katitziböcker. Sedan beställde jag fler och fler. Det känns bra. Men det hade ju så klart varit bättre att låna böcker på biblioteket. Jag sorterar ut och skänker utlästa böcker då och då.

Sedan har jag ett dilemma. Fyraåringen som snart blir fem år ärver det mesta från sina syskon. Han har aldrig brytt sig om det. Men, nu visade dig att den mycket ärvda overallen var för tunn och utsliten. Han behöver en ny och då är jag inte sugen på att köpa en begagnad eftersom att jag vill ha en i bra skick, inte som den vi redan har. Det är bara det att en overall kostar ca 1000 kronor, och därför är det viktigt att fyraåringen gillar den. Han fick välja en overall själv. Den är lila med rosa foder. Han älskar den.

Jag är bara rädd att någon ska reta honom. Jag har aldrig varit det förr. Han har byxor och tröjor i dessa färger nästan varje dag. Jag tror ingen har sagt något. Det har alla mina barn alltid haft. Men en asdyr overall (jag betalade 630 kr eftersom att jag hade 30% rabattkupong).  Jag har som sagt aldrig brytt mig förut men är rädd att någon ska reta mitt barn som är oerhört envist. Jag har inte tagit bort lappen än. Jag fattar inte varför jag bryr mig så mycket nu. 

Vi kollade ut overallen på nätet innan vi köpte den. Så jag visste att den lila fanns på Lindex, men hittade den inte i butiken. Jag frågade expediten. Hon sa att det fanns en lila tjejoverall längst ned i hörnet på tjejavdelningen. Jag hoppades att inte fyraåringen hörde det, eftersom att jag försöker att få barnen att känna att de ska få använda vad de vill. Som tur var verkar det inte som att fyraåringen brydde sig, han ville fortfarande ha den lila istället för den blå overallen. Tänker bara att om fler påpekar något om tjej så kanske han upplever att det är något fel och sedan inte vill ha den. Ja ja, det är ett litet problem jämförelsevis, det är skönare så barnen får ärva och inte får så många val.

Bakom varje framgångsrik förskollärare står en ännu grymmare barnskötare.

I mitt arbetslag finns det två till pedagoger. P, som har jobbat där i många många år, han är något år äldre än jag. Och så jobbar där J som fyller 20 år om några dagar. Både är fruktansvärt fina och vi kompletterar varandra mycket bra. Jag är van att behandla alla med samma respekt. Jag som avdelningsansvarig märkte fort hur kompetent min yngre kollega var och gav henne uppgifter. Efter ett tag ställde hon sig nära mig, såg allvarlig ut och ville säga något i förtroende. -Du vet väl att jag är outbildad! 

Ja ha, so what! Jag har tidigare erfarenhet av fantastiska outbildade kollegor, att vara outbildad, betyder ju bara inom denna genre, sedan har dessa "outbildade" massor av annan erfarenhet! Jag återkommer till det. Först kommer en serie, som jag vill förmedla något med, men är osäker om det går fram. Min yngre kollega är oerhört rapp på alla vis, minst sagt i käften. Hon är rolig och spontan. Har inga hämningar. Min äldre kollega är väldigt fin och lugn och lyhörd. Jag kan garva på mig då dessa två för en konversation. Så klart försöker jag att hålla mig skärpt inför barnen.

 

J! har du sagt det där tråkiga till P?

P! Mina katter skulle kastreras men är tjejer.

Nej! jag menar det där supertråkiga!

Du, jag brände mina bullar igår.

Nej, jag menar det som gör mig så ledsen.

 Jag ska göra en gipsavjutning och måla guld, av mina bröst.

Nej, det gör mig glad, det där sorgliga!

Ja just det, jag ska sluta jobba här.

Det blev ett mycket tråkigt besked, men jag önskar min unga kompis så mycket lycka till. Jag tänker på den bild hon har av sig själv, att hon ofta hänvisar till att hon är outbildad, och sitter tyst på möten trots att hon har så väldigt mycket att säga. 

Hon är verkligen min högra hand. Så snabb och alert. Seriös men upplever sig oseriös. Jag behöver bara nämna något en gång, och inom några sekunder har hon uppfyllt det. Hon är supersnabb, har stenkoll, superbra minne. Vart vi har lagt alla papper, vilken dag det var, vem som sa vad osv, hon har koll på allt. Hon är oerhört teknisk, orädd och snabb. Vi filmade barnen med ipaden. Jag (som utbildad mediepedagog) sa att det skulle vara kul att göra en film, men eftersom att jag är lite teknikrädd trodde jag att det skulle vara ett superstort projekt. Min unga kollega som aldrig gjort en film tidigare listade ut hur imovie funkar, på nolltid, och har redigerat allt.

Min kollega är fantastisk och med detta vill jag höja alla barnskötare, dessa jobbar skiten ur sig, måste vara snabba, ha fantastiskt tålamod och oerhört pedagogiska för att verksamheten ska fungera. Heja er! Ni är bäst!

Och, jag höjer framför allt min kollega och önskar dig lycka till och du har mina bästa rekommendationer!!!! Fy fan vad du är bra! Och barnen älskar dig, det viktigaste av allt.

Svarta katt.

I fredags kväll började sakta facebookflödet handla om självmordsbombare i Paris. Först tänkte jag, ja ha, ännu mer. Varför skriver alla om just detta då det händer hela tiden. Sedan kom just denna kritik. Varför? Just för att det är förskräckligt, det är alltid förskräckligt. Men vi kan också lättare identifiera oss med ett land som Frankrike än andra platser längre bort som ex Beirut. 

Sedan har jag och barnen självklart följt nyheterna på TV. Barnen undrar varför? Jag har inget svar. Men jag förklarar att detta händer i en del länder ofta och att de människorna måste fly från sina hemländer och att vi i Sverige som har det så bra måste hjälpa så gott det går. Det vet barnen, de har samlat ihop stora mängder och skänkt till flyktingförläggningar och de vet att jag har varit iväg och jobbat på en. Men vi måste göra mer. 

På vårt kylskåp sitter en stor bild över vår resa till Paris i våras. Det var första gången som jag var där och det var första gången som hela familjen var utomlands. Framförallt är minnena från ett lustfyllt Disneyland utan oro. Men även från Paris, Eiffeltornet och Notre Dame. Ett resmål kändare än något annat. Paris symboliserar kärlek och med det fred. Kanske är det därför det känns extra tragiskt då ett sånt historiskt mål blir drabbat. Det är den blodigaste attacken i Frankrike någonsin, i alla fall i modern historia.

Jag brukar inte prata om politik på min blogg och ska hålla mig från det. Men då världen är drabbad på detta vis så läggs en hinna av depression över en. Under hinnan är allt som vanligt men något är över en, som ett mörkt moln förföljer mig. Det är svårt att tillåta sig vara glad. Det är vår jord. Jag berörs. När som helst kan jag själv eller någon nära bli drabbad. Vi alla är nära, vi alla blir drabbade.

Självklart är jag orolig över mannen som är på en tre-veckors Europaturné. Han brukar skriva upp ett resschema till oss här hemma, men glömde det denna gång. Var det hans rockkonsert som blev beskjuten? Nej, som tur var var han i Tyskland, tror jag. 

Jag har känt mig väldigt rädd, det är ovissheten, när slår det till här? Det var inte så länge sedan det var en självmordsbombare i Stockholm. Ingen annan omkom. Igår blev jag bjuden på min bästis fest inne i stan på Café 44. Jag är lite förkyld och tänkte nästan banga festen, för jag vågade inte gå ut. Men, jag skulle jobba lite på festen, så jag kunde ju inte banga och mitt absoluta favoritband skulle spela, så jag begav mig in mot stan.

 


Mitt favoritband Strula med Siri hade tillsammans med bandet Compas hyrt Café 44 och inrett lokalen efter 30-tals tema. Strula med Siri spelade hemma hos mig för ett år sedan på min julfest, jag tänkte fråga bandet om de vill spela hos mig om ett halvår, på min sommarfest, men kom på mig själv att tänk om inte jorden finns längre… Så är jag, kanske drastisk, men! vad som helst kan hända. Det är ju bara att bomba allt hur lätt som helst.

I vilket fall så bjöds det på mycket kärlek denna underbara afton. Festen började med ett allsångsquiz. Edith Piaf La vie en rose. Det var en underbar stämning på svartklubben Svarta katt! Det var kärlek som strömmade och jag önskade att alla kunde ha fått känna denna frihetskänsla för en stund. Sedan fortsatte kvällen med uppträdande från mitt favoritband Strula med Siri och musik från deras senaste skiva Svarta katt.

 

 


 

  

I dag kommer han hem.

Idag kommer mannen hem. Ni som har fyra barn på heltid i skolålder förstår vad skönt det kommer bli för mig. Men, det mesta brukar jag ändå klara själv. Det bästa med att mannen kommer hem är att jag ska slänga upp mina håriga fötter i hans knä för en trevlig fotmassage. Det värsta är att mannen troligtvis också kommer att vara trött efter tre veckors turné.

Men, jag har varit duktig! Duktig brukar anses som ett fult ord, men nyligen skrev en klok facebookvän om att hon kände sig duktig och vill reclaima det baktalade ordet. Jag har känt mig duktig. Det betyder att jag har lyckats med det som jag har velat utföra utan att större jobbigheter har kommit emellan. 

Dessa saker är att få upp barnen till skolan varje morgon, lyckats hjälpa barnen med läxor och alla aktiviteter. Sedan har jag även lyckats komma iväg till museér och teater, med andra vuxnas hjälp. Det har rullat på bra. Vi är nöjda. Jag känner mig även duktig att jag har lyckats hålla alla åkommor under kontroll. Magsjuka, vårtor, springmask, förkylning osv. Jag har även lyckats öva på ena barnets logopeduppgift. Den är dock lite söndertrampad, men vi har nått syftet.

Jag själv har drabbats av mens, afte, som jag drabbas av vid stress, det jobbigaste jag vet, och röd i ögat som är asjobbigt. Dessa åkommor har gjort att varannan-fredag-tvätthögen nu var ovanligt hög.

  

Jag har även varit duktig och gjort kaka till jobbet. Just nu då jag hade så lite tid var det just min tid. Det är alltid en utmaning då en kollega är vegan, så den enkla kladdkakan går fetbort. Jag fick ångest då jag trodde kakan skulle bli äcklig, men alla sa att den var supergod, och jag trodde på dem.

Sen hämtade jag ett barn hos en kompis, och de hade gjort märänger. Detta är tydligen superenkelt. I samma veva såg jag att det gick att göra maräng på kikärtsspad istället för ägg. Tänkte att det är superbra till veganen på jobbet. Av en slump öppnade jag en burk kikärtor och provade att göra maränger. Det gick inte bra. De fastnade på plåten och blev supersega. Men goda.

 

Det är såna här små saker som jag tycker är kul, att prova lite nytt, att berika mig, så inte alla dagar blir likadana. Jag såg även ett recept på facebook att göra ostgrejer. Provade detta. Inte så gott det heller.

Jag har bestämt mycket själv då jag har varit hemma. Till exempel har jag lyssnat på julmusik varje dag. Jag är säker på att det är den som gjort att jag har hållit modet uppe. Det är så trevligt med julmusik. Det sjungs om vackra utopier, Bing Crosby låter så lycklig och det smittar av sig. 

Men, helt plötsligt är det något som inte går enligt plan för mig. Till exempel den morgonen då det var frost på bilen och vi hade superbråttom. På mitt jobb kan man inte komma för sent. Då provade jag att skrapa med allt möjligt jag hittade i bilen tills naglarna blödde. Sedan frös jag och undrade var i helvete min rosa rattmuff var. Mannen slänger alltid den så jag måste köpa en ny. Då hade lite julmusik lugnat mig.

Tjernobyl del 2.

Nästa besök var i en förskola. En av mina mest intressant fotosessioner där kontrasterna mellan det fina och råa blev som mest tydligt men även mest sorgligt då det rör barn. Där var det mörkt och stökigt. Några leksaker låg utspridda och salar med sängar vittnade om att det förut varit barn som spenderat en stor del av sin dag här. Då föräldrar blev varse olyckan kom de snabbt och hämtade sina barn och flydde till släktingar och vänner i Kiev och andra platser. 

Sedan åkte vi till kylreaktorn som byggdes till reaktor 4 men inte hann bli klar. Många av byggnaderna vi besökte var så gigantiskt stora vilket gör det svårt att gestalta känslan i bild. Jag tycker att det var en blandad upplevelse med alla de övergivna konstruktionerna som är uppbyggda av människor, förgäves med så mycket skada som följd. Det var mäktigt, häftigt och coolt samtidigt väldigt mörkt och sorgligt. 

En liten bit bort besökte vi reaktor fyra, jag trodde aldrig att jag skulle kunna stå så fysiskt nära denna anläggning som fortfarande är oerhört radioaktiv. Intill var lyftkranar i bruk och en stor sarkofag byggs som ska föras över reaktorn. De vet ännu inte hur de ska kunna transportera den över och sarkofagen kommer endast skydda reaktorn så de hoppas på att nästa generation, om 100 år, kan komma på en bättre lösning för reaktor fyra. Jag blev glad och rörd över att höra om de fyrtiosex länder som har gått samman och hjälps åt med finansieringen som ungefär beräknas att landa på 14 miljarder kronor.

Här fanns monument uppfört över de som avlidit i direkt följd av olyckan. Guiden berättade historier som min bror bekräftade att han läst i boken ”Bön för Tjernobyl”. Om hur arbetarna på dödsbädden hävdat att de inte gjort något fel i samband med olyckan, det hade tydligen varit problem med kärnkraftverket flera år tidigare. Någon tog livet av sig på grund av skam. Vi fick även höra om hur en kvinna lurade sjukhuspersonalen att hon inte var gravid, hon ville in och kyssa och krama sin man som låg på sjukbädden. Det resulterade i att barnet i magen dog.  Hela resan var som en balansgång mellan coola döda miljöer och människors livs öden.

Vi begav oss en kort bit till staden Pripyat där många välbeställda arbetare bott tillsammans med sina familjer. Nu var det en övergiven och överväxt stad där det växte träd inne i byggnaderna och mossa täckte gamla petflaskor på marken. Vi besökte köpcentrumet där det fanns spår kvar av inredningen. Vi vandrade igenom staden och möttes av boxningsarena, biosalong, skolor och bibliotek där golvet var täckt av ett tjockt lager med böcker. På en del ställen var golven helt trasiga och på de flesta ställen flagnade någon slags plastfärg från väggarna. På en del platser fanns det vackrare reliefer på väggarna och fönstermålningar. Allt var nu vandaliserat och plundrat och nästan alla fönster var trasiga. Det var metallbågarna i fönstren som var av så god kvalité och hade länsats och sålts vidare. Dock var det en dålig affär för köparen då metallen var radioaktiv.

Badhuset som var det största i Ukraina var aktivt fram till 1998 för besökare, främst av olika typer av arbetare i området. Nu var även detta vandaliserat och nedklottrat samtidigt som växter utifrån slingrade sig in genom de trasiga fönstren och gav något slags liv åt lokalen. Jag hade inte föreställt mig att allt skulle vara så vandaliserat, av någon anledning trodde jag att alla bara hade lämnat staden snabbt för att aldrig sedan återvända, men så var inte fallet. Folk återvände till sina liv, sina hem för att ta med sig allt de kunde. Andra kom och tog resten. 

Det var en underlig och obeskrivlig känsla att gå runt i spökstaden. Att kunna förstå att den hade varit full av liv tidigare är inte lätt. Och att barn skrattat då de åkt karuseller på det nu övergivna men vackra nöjesfältet. Piren som var så vacker, där kanske älskande par suttit och hållit hand medan de blickat ut över vattnet. Många armaturer och annan exteriör och interiör är så snygg men ack så radioaktiv.

Vi hoppade in i vår minibuss och åkte mot hotellet. Guiden guidade oss på sin dialekt och det lät som han blev så medryckt av sina egna historier men kom på då och då att han hade en god karamell som han sög på och tog en relativt lång sugpaus. Det lät ganska gott. Innan vi kom till hotellet fick vi gå igenom en maskin som mätte vår strålning. Den visade ok.

 

Det bjöds på välbehövlig sovmorgon till kl. 8.30 då frukost serverades. Vi hoppade sedan in i minibussen och första stoppet var en liten shop, den enda på hela området. Den hade ett spartanskt utbud med mestadels militärer som konsumenter. Jag köpte någon mugg som det stod Tjernobyl på men vågar inte dricka ur dessa men tänker att jag kan förvara pennor och dylikt i dem.

Sedan åkte vi ut på landsbygden igen. Det var ljust ute och vackert. Mycket idylliskt med äppelträd och nyponbuskar längs vägrenen. Små hus som påminde om Astrid Lindgrens Törnrosdalen. Men allt var förfallet även här vilket kändes sorgligt. Efter olyckan 1986 kom 1000 äldre personer tillbaka till sina hus i exclusion zone. Nu bor det endast 200 personer kvar. Vilket var mer än vad jag trodde då jag inte trodde att det bodde någon här alls. I Kiev är det mer radioaktivstrålning än på vissa ställen här i exclusion zone men det är ändå inte lagligt att bo här. Om 2000 år beräknas det gå att flytta tillbaka till området igen.

Vi besökte Ivan, en av de fyra invånarna i den lilla byn. Han är 80 år gammal och kändis, vilket han är väl medveten om, då han funnits i många reportage. Ivan bor i en liten stuga tillsammans med sin fru Maria. Granngårdarna är tomma. De har el och TV men ingen värme och jag frågar guiden om jag bör ge dem pengar, men får till svar att de inte behöver pengar. De har självhushåll då de odlar allting men guiden kommer med mat ibland och brandmännen i området hjälper till att hugga ved. Vi är tillåtna att promenera runt på ägorna och fotografera utomhus. Gården är förtjusande charmig och pittoresk. Men det är också en skön och solig höstdag, hur blir det då vintern kommer och det blir iskallt för det gamla paret?

Minibussen förde oss vidare längs en lien skogsväg och mina bröder lyssnade i sina lurar till musiken från filmen Stalker av Tarkovskij som utspelar sig i en liknande zon. (senare kom ett spel som hette Stalker, som delvis byggde på filmen och Tjernobylolyckan. Mina bröder som spelat spelet hade alltså redan besökt dessa platser i datavärlden redan, bla. den stora masten vi skulle åka till härnäst). Vi kom fram till Duga (båge), känd som den Ryska hackspetten, en gigantisk mast som är 140 meter hög och 800 meter bred och en klar höjdpunkt på resan. Ett sovjetiskt försvarssystem som sände ut en signal som kunde höras på kortvågsradioband runt om i världen mellan 1976-1989 och störde legitima sändningar. Under ett år har anläggningen varit öppen för besökare och det är en mäktig byggnad med sin symmetri. Den planeras att tas ned om ett år då den består av fullt bruklig metall att återanvända. Det är dock osäkert på hur detta kommer att ske då det finns risk för jordbävning på en magnitud på 8 om den fälls. 

Det som kunde vara lite problematiskt under vistelsen var att hitta toalett. Det fanns ju endast på hotellet och ute i skogen eller i en övergiven byggnad vågade jag så klart inte kissa. Det innebar att jag inte heller vågade dricka något. Vi hade fått olika instruktioner om vad som var tillåtet att göra i exclusion zone. Vi fick inte vidröra något, vilket jag inte gjorde med mer än skorna. Vi fick inte heller gå på gräs, men det gjorde vi ju väldigt ofta ändå. Rökning var heller inte tillåtet men det brydde sig inte folk vidare om heller. Något som en del medresenärer roade sig med så fort tillfälle gavs var att klappa de lösa hundarna, medresenärerna blev även slickade i ansiktet av dessa, vilket jag försökte undvika att skåda. Men det stod inget om att denna handling var förbjuden.

Det sista stoppet var en polisstation med fängelse samt en bilkyrkogård. Helt ofattbart otroligt att föreställa sig att så många fordon är helt obrukbara. En yta nästan stor som Roslagen övergavs med allt vad det tillhörde. Sedan var det dags att undersöka radioaktiviteten igen. Då mina bröder gick igenom kontrollen lyste det grön, på mig var det en lite rödare nyans. Guiden sa att det var ok och jag som tidigare varit så nojig valde trots allt att lita på guiden. 

(collage av brorsan)

Vi alla fick svart snor förutom en av brorsorna som fick näsblod istället. Fyllda med intryck åkte vi tillbaka mot Kiev där vi bokat lyxhotell med varsina sviter. Vi bodde centralt och trots att vi var trötta kände vi att vi måste uppleva Kiev by night. Det var stor folkfest på stan med många musikaliska uppträdanden. Avenyn var avstängd under några timmar för biltrafiken. Vi promenerade förbi otroligt vackra byggnader och det lilla vi såg skiljde sig inte mycket från andra Europeiska städer. Vi åt på en Ukrainsk restaurang som vi hade blivit rekommenderade. Självklart hade det varit fantastiskt att få en dag i Kiev men nu fick jag uppleva det som jag brukar sakna på andra storstadsresor. Jag fick uppleva landsbygd, besöka människor i deras hem och se Tjernobyl! 

Tjernobyl del 1.

Jag har varit i Tjernobyl. En plats (tillhörde tidigare Sovjetunionen) som drabbades av en fruktansvärd katastrof 1986 för snart 30 år sedan då reaktor fyra förstördes genom en explosion vilken föranleddes av en kombination av reaktortypens konstruktion och den mänskliga faktorn. Personalen på kärnkraftverket stängde av flera säkerhetssystem i strid med gällande regler för att kunna genomföra vissa test.

Det har varit en oerhört intressant resa som jag gjorde tillsammans med mina tre bröder. De har intresserat sig för denna destination en längre tid. Jag blev medbjuden och i egenskap av fotograf var jag mycket lockad att få chans att besöka miljöer som jag tidigare trott vore otänkbart. 

Självklart ville jag hänga på mina bröder och det blev den första syskonresa som vi har gjort sedan vi var små. Men så fort biljetterna var bokade till Kiev fick jag kalla fötter. Vad har jag gjort?! Jag lämnar mina barn hemma för att resa till ett land med inbördeskrig och ett område med radioaktivitet!

Jag har förberett mig genom att läsa och se klipp och dokumentärer om destinationen. Vartannat bidrag har lugnat mig och lika många har gjort mig än mer nervös. Förutom radioaktivitet och inbördeskrig var jag orolig att inte min biljett skulle duga då mitt dubbelefternamn stod felvänt i ena biljetten. Skulle jag våga sova i eget rum på hotellet och skulle någon kunna bryta sig in på natten? Skulle jag råka fotografera något olagligt så att min kamera skulle tas ifrån mig? Skulle jag bli lurad. Hade jag allt jag borde ha med mig? Skulle jag ha vigselring eller inte? Skulle jag kunna bli rånad på ringen? Jag lämnade den hemma. Och maten, jag är vegetarian, vilket gjorde att jag tog med ett tjog färdigbredda knäckemackor i fall det bara skulle bjudas på kött överallt.

Då vi checkat in på Arlanda och allt till slut kändes under kontroll och allt kändes mest spännande såg jag det lilla gamla planet. Flygresan var det enda jag inte hade oroat mig för men det gjorde jag nu. Det hade små hårda säten, två på varje sida gången. Men resan till Riga, där vi mellanlandade, gick bra. Det verkade vara samma flygplan som sedan tog oss till Kiev, Ukrainas huvudstad. Ett land som jag sällan hört talas om, ett land med samma färger på sin flagga som Sverige, ett land med inbördeskrig vilket vi inte veterligen berördes av. Där var många militärer i tjänst på flygplatsen vilka gjorde mig mer nervös än lugn. Alla pappershandlingar och växling av valuta tog mycket lång tid, många kontroller och väntan.

Vi ville ha en taxi till hotellet och på flygplatsen stod det många chaufförer som väntade på att få köra. Priset de föreslog var dyrare än vad det kostar för samma sträcka i Sverige så vi gick ut och hittade en chaufför som erbjöd en tredjedel av priset. Vi var trötta och kunde pusta ut och bara insupa atmosfären från Ukrainas motorväg i den väldigt varma taxin. Klockan var ca 20:00 och det var mörkt men det jag såg påminde om de flesta andra ställen i Europa. Här var dock många staket och dylikt målade i pastellfärger och ofta i flaggans färger. Gult och blått. Det såg gemytligt ut. 

Hotellet som kostade ca 200 kronor för ett enkelrum var mycket trevligt och eftersom att klockan var så mycket valde vi att äta vår middag i hotellrestaurangen. Då vi väntat på våra rätter ett bra tag kom de på att de inte hade så mycket mat att erbjuda, men till slut fick vi alla en varsin fisksoppa bestående av fyra små fiskbitar och buljong. Det var okej. Själva hotellet kändes tryggt och mina tankar om att inte våga sova själv var borta för länge sedan. Mitt på mitt lakan var det ett hål och jag undrade om jag skulle hoppa i där, likt en sovsäck, men så var nog inte fallet. Hålet var i mitten istället för vid fotänden som jag annars är van vid. Då jag just börjat slumra väcks jag av att det blixtrar utanför fönstret. Sömndrucken trodde jag att kriget kommit till stan, men det såg ut som någon använde en svetsmaskin nere på gatan, fast som att någon eldade sopor med den. Jag somnade om och sov ganska bra men var lite orolig att väckarklockan inte skulle väcka mig dagen efter.

 

Men det gjorde den och jag gick upp för att duscha lite, vilket jag inte skulle våga i Tjernobyl pga radioaktiv strålning. Jag förstod dock inte hur jag skulle göra för att få ut vattnet genom vattenslangen, så jag la mig ned i det lilla badkaret, kröp ihop under vattenkranen, tvättade håret och tänkte glatt att det finns de som har det sämre. Frukosten var fin och fylld med många, för mig, nya rätter. 

Vi promenerade snabbt i det kyliga vädret mot tågstationen där vi stämt möte med vår guide. Vi ångrade bittert att vi inte bokat en extra dag för att uppleva Kiev. En otroligt vacker och spännande huvudstad! Vi mötte vår guide och några medpassagerare som kom från Kina, USA, Frankrike och England. Tillsammans åkte vi i en minibuss mot Tjernobyl vilket tog oss två timmar. Vi fick en karta, ett informationshäfte och sedan sattes en dokumentärfilm på. Jag minns själv katastrofen 1986. I alla fall lite. Jag var ju bara sex år men jag minns en oro hos de vuxna, och jag minns framförallt att folk var rädda under flera år efter att svampen kunde ha radioaktiv strålning vilket den fortfarande har på flera håll i Sverige. 

Ett moln med radioaktiva partiklar spreds från reaktor fyra med ett moln över stora delar av Europa. Anställda vid Forsmark, ca 10 mil norr om Norrtälje upptäckte förhöjd radioaktivitet ett par dagar efter olyckan i Tjernobyl 1100 km bort. Mätningar och satellitbilder vittnad om att radioaktiviteten inte kom från Sverige utan ifrån Ukraina. Troligtvis försökte Sovjetunionen hemlighålla olyckan för omvärlden men det tog lång tid innan de på plats insåg hur allvarlig situationen var. De antog att själva reaktorn var hel och skalan på mätarna som fanns tillgängliga räckte inte för att visa nivån på strålningen, varför den missbedömdes. 

I dokumentären fick vi se bilder och intervjuer med arbetarna i Tjernobyls kärnkraftverk och även med forna invånare i staden Pripyat.  Det gav ett nytt perspektiv som är viktigt för mig i egenskap av besökare. De 80 000 invånarna fick fly från sina hem då de förmedlats allvaret i olyckan. Min bror hade hunnit läsa boken ”Bön för Tjernobyl”, skriven av Svetlana Aleksijevitj som just innan vår resa fick Nobelpriset i litteratur. 

Under tre år reste Aleksijevitj runt i Tjernobylvärlden och intervjuade hundratals människor. Resultatet blev en rad psykologiska porträtt och litterärt bearbetade monologer, som tillsammans bildar en ”krönika över framtiden”. Själv lyckades jag inte få tag i boken innan resan då den tog slut i handeln snabbt, men min bror bekräftade att många historier och livsöden som vi fick ta del av under resan på olika vis var liknande berättelser som fanns i ”Bön för Tjernobyl”.

Av de som deltog i arbetet med att kyla ner reaktorn, släcka elden och stoppa de radioaktiva utsläppen de första dagarna insjuknade 134 i strålsjuka. Fram till mitten av 2005 hade knappt femtio personer omkommit som direkt följd av olyckan. Uppskattningarna om total dödlighet på grund av olyckan varierar mellan kring tusen och kring en miljon. 300 000 barn föddes med missbildningar och det är tre gånger vanligare att få cancer för de som bor i de drabbade områdena.

Alla husdjur som katter och hundar fick avlivas efter katastrofen. Dock var hundar det första som jag såg vid gränskontrollen in till den avspärrade zonen och på många andra ställen runt om i området. Förutom hundar såg jag inte många djur men tre av de ca 20 vildhästarna som finns i området hann jag se ute på ängarna. Jag såg även någon enstaka ko stå där, alldeles ensam. Men mina medresenärer lyckades se en hjort och ekorre också, men jag upplevde inte det rika djurliv som jag hade hört talas om. Vid gränskontrollen kollades våra papper noggrant, samtidigt som en personbil söktes igenom för att lämna området. Ett avstängt område med en radie på 30 km från reaktorn, så kallad ”exclusion zone”. 

Det var väldigt vacker natur på området med främst lövskog och tall. Sandgrund vittnar om att det varit vatten här för länge sedan och vi passerade även stora ängar. Det var kristallklar himmel och solen sken över oss under hela resan. Det var fridfullt och stilla. Det enda som hördes var någon enstaka fågel och löven som prasslade ovanligt mycket. Löven upplevdes ovanligt torra och det låg som en grå hinna överallt. Det var förrädiskt vackert och vi passerade många små vackra hus. 

Min ena bror hade köpt touch screen fingervantar till oss alla syskon och från guiden fick vi munskydd. Han sa -Dont worry, not dangerous! Jag hade mina sköna men utslitna Eccoskor med mig och mina fulaste mjukisbyxor, strumpor och långärmadtröja som kasserades efter vistelsen. Vi behövde inga andra skyddsdräkter för de ställen vi besökte, men vi hade fått rekommendationer att bära heltäckande kläder. 

Exclusion zone bestod av många små byar och Tjernobyl, en fin liten stad som funnits från 1100-talet samt staden Pripiat som var beläget absolut närmast själva kraftverken. Denna stad byggdes upp under 1970-talet i samband med kärnkraftverken. Här bodde 80 000 invånare och av dessa arbetade många på kärnkraftverken eller i stadens affärer, biograf, idrottsanläggningar eller skolor mm.

Något av det första vi besökte var en färgglad kyrka som var ca 200 år gammal. Efter det bussades vi runt till olika monument som var upprättade efter olyckan. Jag såg mycket fram emot att besöka övergivna byggnader men förstod att det var en bra grund att få en historisk blick som gav mig en stark respekt för Tjernobyls hjältar som fick arbeta hårt och snabbt under fruktansvärda förhållanden efter den stora katastrofen.

Sedan checkade vi in på hotellet i Tjernobyl och nu var all min rädsla borta av någon anledning. Tidigare tyckte jag att det var helt galet att vi skulle sova en natt på det radioaktiva området, men nu kändes det helt naturligt och tryckt att bo i den fjällstugeliknande byggnaden tillsammans med min grupp och några militärer. Vi åt lunch som startades med några kakor, sedan kom tomater och lite bröd, sedan kom den ena rätten efter den andra. Det var svårt att veta hur mycket jag skulle äta av allt eftersom jag aldrig visste när den sista rätten skulle dukas fram. Jag fick vegetarisk mat som min bror, som bokat resan, sett till att jag skulle få. Mina knäckebröd hade jag nu bara som reservproviant.

Jag ville köpa souvenirer och det fanns bara några få och dessa köpte jag, knappar, t-shirts och nyckelring. Det var inte kommersiellt upplagt. Efter lunchen fortsatte vi att besöka diverse monument, till exempel ett över brandhjältar som lägligt befann sig utanför brandstationen. Jag hade hoppats på att få gå in och se den övergivna brandstationen istället, men där satt en vakt som framförde att vi inte ens fick fotografera byggnaden utifrån. Utanför stod även en del maskiner och robotar uppställda som ett litet museum. Det vi sett hittills kändes som att det var uppbyggt för besökare. 

Vi åkte vidare och in på en liten väg i skogen där vi gömde minibussen. Tydligen var detta en plats där vi egentligen inte fick vistas. Guiden gick före och mätte radioaktiva strålningen med en speciell mätare.  

Det gjorde guiden på de flesta platser vi besökte och den radioaktiva strålningen varierade från 0-50 millisievert. Då vi promenerat i skogen en stund kom fram till en summercamp. En liten by med förfallna små färgglada hus dekorerade med Disneyfigurer. 

Denna plats var tidigare en exklusiv sommarby men var nu förstört av väder och vind samt plundrat likt alla andra byggnader i exclusion zone. Ett vattentorn var placerat centralt tillsammans med några gungor och rutschkana. Jag förstår att det måste varit supermysigt för 30 år sedan att vistas här. Solen strilade in mellan träden och gav ett härligt lugn åt platsen. Jag tänkte på hur annorlunda miljöerna skulle ha upplevts om vi haft grått och regnigt väder. Senare blev dessa små stugor bostad åt de personer som arbetade med att sanera efter olyckan.


Äldre inlägg