Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg från oktober 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Kollegor och Bröderna Lindgren.

 Den här veckan är det ju höstlov för skolbarn men inte för skolbarnsföräldrar. Jag har jobbat hela veckan men mina skolbarn har varit på lov i Norrtälje. Mannen är på turné så jag har varit själv om kvällarna med fyraåringen. Jag har inte haft det så lugnt på sju år under flera dagar i sträck. Jag hade chansen att lägga mitt barn kl 19 varje kväll och sedan ta kväll, i vanliga fall brukar barnen gå och lägga sig efter mig.

Men, jag tog inte chansen att ha det lugnt, jag tog chansen att hinna med allt. Men det har gått bra! Just för att jag endast har haft ett barn hemma och det är det mysigaste som finns att vara på tu man hand med sitt barn. Han fick äta mat framför TVn och jag åt typ godis. Asskönt. Jag passade på att bjuda hem mina kollegor men det innebar att jag fick städa hela måndagen och storhandla. På tisdagen hade jag lovat fyraåringen att gå till badhuset, vilket jag gjorde och det var superskönt att ha koll på ett barn istället för tre. På kvällen lagade jag mat till kommande dag då jag skulle ha gäster. Min brorsa dök förbi också och vi pratade så intensivt att jag knappt kunde prata.

Igår kom mina arbetskompisar på middag. Jag hade Ukrainskt tema. För första gången lagade jag borsjtj-soppa. Den var inte så god och jag fick över hur mycket som helst. Jag bjöd också på landstypisk alkohol. Jag hade även försökt att klä mig tematiskt. Kollegorna såg min målning på mina före detta kollegor och tyckte att vi snabbt måste ta en bild så jag kan måla över den gamla målningen. Vi bad fyraåringen att ta bild. 

Han tyckte att det var superkul med gäster och ville helst av allt bjuda ned mina kollegor i källaren i vår sunkiga tvättstuga där barnens replokal ligger belägrad bland mina smutsiga troshögar. Som tur är just mina kollegor vana vid barn så de är de bästa gästerna som en kan ha. Eftersom att jag hade Ukrainskt tema och nyligen varit till Tjernobyl hade jag bildvisning från min resa. Kollegorna verkade att uppskatta det hela. Efter ett tag kom liknande bilder som jag redan visat en gång till. Jag förklarade att jag tagit dessa med min mobilkamera. Min 19-åriga supersnygga kollega utbrast -VA! Kan du ta så bra bilder med din mobil!?! Jag kan bara ta sefies med min! Och jag garvade på mig.

Jag garvade typ hela kvällen ty mina kollegor är oerhört festliga. Vi hinner ju inte prata med varandra så mycket i barngrupp. Det mest komiska var att min ena kollega hade trott under ett års tid att hennes kollega var en brittisk journalist. Han hade berättat att han tidigare hade arbetat på Weekday (klädbutik). Hon trodde att han hade jobbat på Daily News! Hon hade berättat det för alla samt berättat dagligen för sin man om sin brittiska kollega som är ute och leker i svensk sandlåda istället för att sitta på kontor och skriva för Daily News. Det är oerhört intressant vilka fördomar och tankar vi har om människor beroende på deras bakgrund av olika slag. 

I morgon kommer mina skolbarn hem och i kväll passade jag på att gå på teater (trodde jag) med fyraåringen. Jag har länge observerat i mitt facebookflöde något om Bröderna Lindgren och Dartanjang, jag har velat gå och uppleva men har tänkt att det skulle bli jobbigt att gå som ensam vuxen med flera barn och framför allt dyrt. Det blir ju tusen spänn då en har några barn med sig men nu gick jag med fyraåringen, en vän och hens barn. Väldigt efterlängtat men ändå oerhört spontant och oförberett. Jag har varit uppe varje kväll och städat, lagat mat och haft gäster så jag hann inte googla något. Vännen ordnade biljetter. Det var ingen teater jag gick på utan en konsert med bröderna Lindgren, men det var sjukt fint och uppskattat av mig och mitt barn. Jag är återigen berikad! God natt.

Rocknroll.

 

Idag åker mannen på en mycket lång turné och i förrgår spelade han i Stockholm så jag passade på att gå och lyssna. Jag  försökte sminka mig lite rockigt, gjorde sällskap med min rockkompis och vi åt på ett rockigt ställe. Tema är bra för då behöver man inte tänka så mycket en fredag då man kanske är lite trött och mest vill gäspa.

Vi minglade lite i baren innan bandet skulle spela, så sent som kl 23! En gubbe satt bredvid och var blodig i pannan  han var lite  småaggressiv då och då. Jag blev lite rädd. Vi gick in i den stora salen och ställde oss nära scen till vänster. Precis då bandet ska börja spela undrar min vän om vi inte ska stå på andra sidan, framför min man istället. Det var så konstigt för jag brukar alltid stå på fel sida vilket gör att jag endast kan fotografera hans snygga bandkompisar istället. Denna gång hade jag verkligen ansträngt mig för att stå nära mannen men misslyckades vilket gjorde att vi fick tränga oss genom den galna folkmassan till andra sidan. 

Då vi till slut stod rätt, precis vid stängslet längst fram, och jag kunde pusta ut, kommer den där fulla farbrorn med den blodiga pannan och puttar bort mig och säger att det är hans plats. Jag vågar inte mucka och lämnar plats åt honom. Typiskt. Men snabbt berättar han att han kissat på sig och jag tar tillbaka min plats och trånar efter mannen. 

Jag tror dock inte han såg mig, jag ropade hans namn vilket några tonåringar också gjorde. Det var fyra unga typer som var särskilt intresserade av honom, annars brukar det vara en annan bandmedlem som alla ropar på. Jag började att fundera hur mannen kommit i lag med dessa typer, har han barn på bygden?

Mannen började spela på ett piano, det lät vackert. Det fick mig att tänka på det tillfället på Stampen för 13,5 år sedan då han spelade hammond och inte fick plats på scen och jag tyckte synd om honom. Det var andra gången vi träffades. 

Jag började återigen fantisera, nu var dags för att få en sång dedikerad, de kunde åtminstone sjunga Happy birthday. Jag lyssnade noggrant men upplevde inte att jag var i fokus. 

Jag hör ju mannens musik ofta vid sänggående eftersom att bandet repar i källaren. Det har kommit att bli en typ av godnattvisa för mig och barnen. En trygghet. Eftersom att kl började närma sig midnatt och dessa vackra toner strömmade in i mina öron började också gäspningarna ta över. Och det är ju pinsamt att stå längst fram och fantisera och gäspa. Som en räddare från nöden kom ett par med rumplångt hår och trängde sig framför mig och viftade med håret. De hoppade upp och ned samtidigt de skallade varandra och drack ur en fickplunta. Det var uppfriskande.

Uppfriskad blev jag även då två läckra damer kom ut på scen och körade. De var asballa och jag var helt fascinerad. Tänk om jag hade varit kompetent nog, då kanske jag hade blivit erbjuden att stå där. Jag har erbjudit flöjtspel till bandet, men ingen har nappat. Det var vilket fall en extra krydda. Jag gillar att bandet bjuder på show genom att ibland byta sångare och instrument samt gästkör.

Sedan var konserten slut, jag och min vän minglade runt lite, insåg att det skulle vart tråkigt att vara backstage med trötta och svettiga typer. Jag hann ändå fråga mannen vilka de där unga fansen var. I somras hamnade vi i en lång bilkaravan med veteranbilar, av misstag, av en slump upptäckte bilen framför att chauffören i min bil var en person de beundrade, de hoppade ur, fotograferade och satte på mannens musik högt i sin bil. Det var dessa typer som nu åkt från Dalarna för att uppleva mannens musik. Jag och min vän gick för att berätta det för ungdomarna eftersom att jag troligtvis upplevde händelsen i somras lika intressant som de gjorde. De trodde inte först på mig men tog fram sin kamera för att kolla på bilder, där var jag ju på en bild. 

Ungdomarna var mycket snälla och musikaliska, de sjöng med till allt som DJn spelade. De behandlade mig som en drottning och bjöd på öl. De tyckte nog att jag var jättegammal, som en riktig gammal rocktant men jag förklarade att jag jobbar på förskola. En kille frågade hur det var att vara ihop med min man. Jag svarade ur vuxenperspektiv att vi har ju varit ihop under 13 år och har fyra barn! Han förstod inte att jag syftade på att vi har en vardag utan skrek rakt ut; -Jag vill också "pip" med Tobias! 

Sedan kom mannen ut och de trevliga ungdomarna fick ställa frågor direkt till honom istället.

Var redo, jag hör stormens il som genom världen skrider.

Jag har nu varit scoutledare på tisdagar under tre veckor. Under hösten efterfrågades det om scouternas föräldrar kunde ställa upp som stöd. Äntligen fick jag min chans. Elvaåringen godkände mitt engagemang men jag överraskade honom med att bära min 20 år gamla scoutskjorta.

Under första mötet delades barnen in i sina fyra olika patruller och sedan fick de komma till oss fyra olika ledare i turordning för att vara med på workshops. Dessa utgick från scoutlagens olika punkter och jag valde den som lyder liknande "en scout söker sin tro och respekterar andras". Jag fick ett papper med olika påståenden som barnen skulle ta ställning till genom att antingen sitta kvar på sin plats om de höll med eller byta plats om de inte höll med. 

Jag hann bara behandla ca 4 punkter av 10  med varje grupp och valde därför ut de som jag själv tycker är mest intressanta att diskutera. T.ex. "män är starkare än kvinnor", "alla är lika mycket värda" osv. Det var grymt kul och fint samt berikande. Jag mötte dessa barn för första gången (i alla fall många av dem) och hade mycket djupa och fina samtal. Som lärare får man ofta en annan typ av relation till barnen än vad jag fått under dessa tre möten. Barnen styrde själva in samtalen på olika teman. En grupp kom in på handikapp och ett barn sa att han hade dyslexi. Då pratade vi om att rättvisa inte behöver betyda att alla får exakt samma utan att man får efter sina behov. Vi pratade om värderingar och att förr i tiden trodde man att jorden var platt och att tron på häxor var så stark att kvinnor brändes på bål. Detta förde in oss på tro idag och att olika saker gör att vi tror olika. 

Det var så himla roligt och bra. Förra hösten misslyckades jag rejält med mötet med mina bildelever i samma ålder så det kändes härligt att få ha så fina samtal med engagerade tio och elvaåringar nu. Framförallt var det nu några scouttjejer som var lite "jobbiga". Men jag var nog ännu värre i den åldern. De skämtade om vad de hette, härmade allt jag sa och svarade goddag yxskaft på allt. Det stör ju de som verkligen ville diskutera men jag tror nog att dessa tjejer hade minst lika mycket behov av att diskutera och bli sedda som någon annan så jag gjorde mitt bästa och nästa möte gick allt mycket bra.

Då var det Luciatema. Barnen fick diskutera patrullvis hur de vill framföra Luciatåg för resterande scouter och föräldrar. Jag stötte mitt barns patrull vilket jag inte skulle ha gjort. Mitt barn hade många idéer. Till exempel ville han hemskt gärna vara Maria i Luciatåget och ville gärna föda Jesus. Han låg ned och försökte leva sig in i en Jesusfödsel. Jag sa att han får vara tomte istället, vilket eventuellt var kränkande. Jag vet ju att mitt barn är väldigt kreativt och roligt, men att se hur han var i grupp på detta viset var helt nytt för mig och nyttigt. Jag försökte styra in barnen på att framföra egenskrivna juldikter. 

Mitt barn kom självklart på en dikt på en gång men var osäker om den var för seriös. Han hann inte att framföra den för den riktiga scoutledaren, men hon sa att han skulle skriva ned  den och framföra vid ett senare tillfälle. Jag höll på att sjunka genom jorden. Så här löd den; 

"Det enda som hörs på gårdens tak är brak brak brak. Vad kan det vara? Kan det vara tomtens stora kliv? nja nja nja. Det är tomtens bak som säger brak brak brak".

I tisdags var mitt sista tillfälle som stödledare och då var scouterna återigen uppdelade i sina patruller. Tema var världen och stora läger då det denna sommar varit ett stort världsläger i Japan, så kallad Jamboree som är var fjärde år. Jag tog emot patrull efter patrull och berättade om min Jamboree i Holland för 20 år sedan! Jag hade med mitt fotoalbum och trodde att barnen skulle tycka att det var asmossigt, men alla var mycket intresserade och jag njöt. Skrev om det i somras.

Jag fokuserade på att berätta om hur hårt och stolt vi hade jobbat för att tjäna pengar till lägret som kostade 8000 kronor på den tiden. Vi åkte buss till Holland som vi även sov i på natten. Vi betalade mer än många andra scouter runt om i världen, för att det blev just mer rättvist så, så de hade chans att delta. Jag berättade om att jag bodde hos en familj i Luxembourg under några dygn innan lägret, om kulturkrocken och hur vi cyklade till Frankrike på en kvart. Och hur jag höll kontakt via brev på en tid då det inte fanns internet och att jag pratade med kungen. 

Det slog mig att det nog inte är så stor skillnad på läger nu och då, mötet med andra människor är det häftiga. Nästa Jamboree är om fyra år och belägrat i USA. Det vill mina två scoutbarn gärna åka på så det är bara för dem att börja tjäna stålar!!! Nu tar mannen över stafettpinnen att vara stödledare då jag anmält honom att kompa Luciatåget. Det tycker jag är bra! 

Vad hände?

Nu har det där året gått som jag har väntat på och sett fram emot sedan jag var 20 år. Jag blev ju spådd att något stort som kunde ändra mitt liv skulle inträffa under det år som jag var 35 år, imorgon blir jag 36 år och vad har hänt? Och vad förväntade jag mig egentligen skulle hända? Och brukar jag tro på spådomar och såna grejer? Nej det brukar jag inte men man brukar ju säga att hoppet är det sista som överger en. Så jag har levt på hoppet.

  (^) 

Ja, och vad förväntade jag mig kunde vara så livsomvälvande? Det måste ju vara något angående relationer, positivt eller negativt, partnerbyte eller liknande, eller att någon mycket närstående dör så det påverkar mig personligen mycket. Eller att jag eller någon närstående blir allvarligt sjuk. Eller att jag blir miljonär, eller att jag hittar mitt drömjobb och inte blir rik.

  :-$ 

Så tänker jag att det är lite otacksamt att vilja ha mer! Jag har ju faktiskt haft massa olika jobb under det senaste året, lärare på två olika förskolor, en grundskola, konsthall och andra ställen. Jag har kommit med i Roslagens konstnärsgille och dessutom rest mer än vad jag någonsin har gjort under hela mitt liv. Fem huvudstäder under det gångna året. Paris, Amsterdam, London, Köpenhamn och Kiev. Och det går bättre och bättre för alla mina barn på olika plan, vilket är det viktigaste. Och min mamma har överlevt en olycka och min pappa bor på ett hem och får den hjälpen han behöver.

   8-) 

Men, jag misslyckades med att reparera ryggen. Jag satsade stenhårt i början och nu har jag skitit i allt och har inte ens bokat om tiden till ortopeden som jag missade. Men det är ju bara mitt fel. Men jag tänkte att det kanske var det som skulle vara det stora. En felfri rygg. Men det är ju bara upp till mig, vilket år det än är. Det jag hade gett mest hopp till var ändå Konstfack. En utbildning som jag kommit in på under två år i rad, men inte fått chans att ta tjänstledigt. Nu då jag hade chansen och var inställd på en välbehövlig paus från förskolan lades den ned, jag kunde alltså inte styra över det. Istället jobbar jag mer än någonsin i förskola och har ingen chans att förverkliga mina olika konstnärsdrömmar. Vilka de nu är… Och vi har möte till 19:30, just på min födelsedag.

  <3 

Troligtvis är det så att jag bara är äldre och klokare och visare än någonsin, jag har mer självinsikt och tagit mig igenom de tuffaste småbarnsåren och nu börjar ett nytt liv. Kanske har jag planterat ett frö detta år som börjar gro och blommar ut i framtiden. Eller så är det bara ett vanligt liv som främst jag styr över själv.

  @-}-- 

Någon ålderskris har jag aldrig haft för jag har alltid haft så gamla partner så jag känner mig alltid ung! Ikväll ska jag för övrigt vara scoutledare för tredje veckan i rad, vilket var mycket roligare än vad jag någonsin kunde tro! Då jag fyllde 35 år fick jag en cello, den har jag knappt hunnit prova än, det är nog den som förändrar mitt liv.

F

För övrigt fyller jag år den stora dagen i framtiden i Tillbaka till framtiden! Jag är framtiden!


Tbt 4 år.

Då jag var liten fick jag en ny klänning av min mamma på mina födelsedagar. Hon sydde den själv och min docka Lisa fick alltid en likadan. Jag gillade det mycket.

 
Då jag fyllde fyra år fick jag en ny docka. Min mamma gjorde ju nästan allt själv, likaså denna docka. Den var stor så att den passade i gamla barnkläder. Den var även ganska ful, den hade en liten hopsnörpt mun. Men jag fick någon typ av moderskänslor för denna och döpte den till Åsa, som en jag tyckte om också hette. Jag hade med mig Åsa överallt. Jag älskade henne!

Jag tittade i mitt album från den tiden då jag var i 4,5 årsåldern, just som mitt yngsta barn är nu, och insåg att jag inte minns supermycket. Men jag minns att jag gick på balett, och att jag tyckte att det var tråkigt. Det fanns ett djupt fönster där jag ofta satt och tittade på då de andra gjorde dansuppgifterna. Den äldre damen som spelade piano till var ofta lite arg på mig för att jag inte lydde. Dessvärre var hon även min granne. Då vi hade uppvisning gjorde jag stegen dubbelt så fort som alla de andra, för att visa att jag kunde, och sedan freestyle jag i ribbstolen. 

Jag gick även på en annan dans och den avskydde jag verkligen. Idag skulle jag ha tyckt att folkdans var mycket roligt. Men jag kände ingen som gick och det är ju nästan hela grejen med aktivitet för barn. Kompisar! Eftersom att jag inte kände någon fick jag dansa med fröken på uppvisningen på Skansen. Det minns jag starkt var mycket jobbigt.

Det här minns jag med glädje. Typ första och sista gången som jag fiskade. Vi brukade vara hos våra vänner på en ö under midsommar. Det var riktig fest med barn och vuxna. Lekar och sång. Jag tyckte att mamman i familjen var så snygg med sitt permanentade hår och rosa läppstift. Hon rökte mycket och skrattade. Familjen bodde även på vår gata också, lite längre ned. Jag brukade springa till henne och eftersom att jag var barfota slog jag alltid upp ett sår på min tå, som hon fick plåstra om. Hon hade så fina plåster. Detta var själva målet. Att slå sig för att få ett plåster.

5-årsdagen! Då jag fick en rosa prinsessklänning av min farmor. Hon hade köpt den på Mallorca. Det var fantastiskt. Med tillhörande solfjäder. Några år senare fick jag följa med henne till Mallis!

Roslagens konstnärsgille.

Under min uppväxt har jag hört talas om Roslagens konstnärsgille. Mina föräldrar var och är med, och vi träffade ibland några medlemmar på stan. En gång om året hade de fest och då hade vi alltid någon medlem sovandes över hos oss ty det bjöds nog på alkoholhaltiga drycker och medlemmarna bodde i hela Roslagen, inte bara i Norrtälje, många bodde nog i Stockholm till och med.
I helgen hade konstnärsgillet 60 års jubileum och det går att skåda en samlingsutställning i Gillets egen lokal på Posthusgatan 2 fram till den 21 oktober. Då jag var i 18-årsåldern och gick på folkhögskola, där jag skapade en del tonårskonst, hintade jag till min mamma att jag också kanske kunde bli en medlem i detta anrika sällskap. Det verkade inte som att hon tyckte att det var så troligt då. Medlemmarna var seriösa och riktiga konstnärer av alla de slag.

Astrid Lindgren, Nils Poppe, Evert Taube, Philip von Schantz, Wilhelm Moberg är bara några av Gillets medlemmar under åren. Roslagens konstnärsgille grundades av några konstnärer på den tiden inte TV och andra medier fanns, så brevväxling var ett vis att kommunicera. Det kunde ju bli lite ensamt att vara konstnär så de skapade en förening där de kunde mötas och tala om konsten.

Gillet vill vara en mötesplats för och ge stimulans åt konstnärlig och kulturell verksamhet på alla områden. Redan från starten, 1955, kom kulturvården in som en viktig punkt på programmet, och kulturfrämjande och miljöbevarande uppgifter diskuterades flitigt. Vår samhälleliga tillvaro har gått in i en ny epok med snabb teknisk utveckling, IT, data, media, information osv, vilket också sätter sin prägel på konst och kultur. Men även om tidsandan har förändrats, är målsättningen för Gillet dock densamma: att ”vara en sammanhållande länk mellan olika konstutövare i Roslagen” och att verka för en större medvetenhet om de konstnärliga värden som finns i Roslagens kulturområde. Roslagen har flytande gränser. Konst och kultur känner som bekant inga skrankor och rytmen växlar som i musiken. Gilleskutan seglar troget vidare både i kända vatten och mot nya mål.

Så, äntligen, efter 18 års väntan och mognad blev jag i lördags en av dessa! Jag var mycket lyckligare än vad bilden visar. Jag försökte nog att se seriös ut. Gillet hade årsfest och jag var med och festade. Självklart till tonerna av den forne medlemmen Evert Taubes "Calle Schewen".

Eftersom att min mamma, sedan i år, är ordförande, blir det extra viktigt för mig att jag är med i egenskap av konstnär, inte i egenskap av dotter. Att kalla sig för konstnär är lite stort, det är oftast män som vågar kalla sig för detta (fördom?), men nu gör jag det. En bordskamrat frågade vad jag hade gjort i konstväg. Jaa, det var ju lite svårt att svara på eftersom att det är väldigt sporadiskt och jag har ingen specialitet, men en gång hade jag med en målning på Liljevalchs vårsalong. Det tyckte bordskamraten var stort. Då kom jag ju på att jag även haft separatutställning i Norrtälje och varit med i Konst i ån, två år i rad. Även fått Norrtälje-konst-ungdoms-stipendium. Sist men inte minst gått på Väddö folkhögskola under tre år och arbetat på Norrtälje Konsthall på olika vis (senast i augusti) under många år. Även varit i Stadshuset och tagit emot pris för Årets museum! 

Så visst stämmer mitt liv in i detta citat;

 “Roslagens konstnärsgille vill samla skärgårdens diktare i ord, ton och bild till ett forum för konstutövare och kulturarbetare ’med hjärta och rot’ i kustbygden.” 

Hjärta och rot, det vet nog ni läsare att jag har till hundra procent!

(obs, min mamma satt inte med i invalsnämnden till Gillet!!!)

Dessa två damer träffade jag. Fantastiskt härliga, glada och skrattande. Även busiga! Det kom fram att de var de som hade prytt mina Åmän, som var med i Konst i ån 2011, med snoppar. 

Damerna tyckte inte att mina skulpturer var så välutrustade, så de hade suttit hemma och knåpat ihop banan och potatisar på ett snöre. På kvällen smög de sig ut, klättrade ned för stegen, ned mot vattnet och knöt fast det lilla extra. Smög snabbt skrattande där ifrån. 

Någon dag senare var de nya attributen borta. Damerna misstänkte att någon som varit ute på krogen blivit hungrig och sugen på en banan. De gav sig inte och skapade en ny penis av morot. De visste inte vem som hade gjort verket, men de trodde att hen var arg! Men jag var bara glad och ärad.

Det var en trevlig kväll, trevligt att vara en del av ett sällskap, en vänförening. Jag kände redan väldigt många, vilket så klart var roligt! Nu måste jag börja skapa lite så jag inte får sparken.

Ett fantastiskt möte!

I veckan var jag tillsammans med min ARTYPARTYkollega på ett asylboende i närheten genom Studjefrämjandet. Vi hade Artyparty, självklart ideellt från vår sida, med material vi hade kvar från ett projekt där vi fått bidrag från landstinget. 

Då jag fick förfrågan om att ha lite Artyparty blev jag oerhört hedrad. Jag har skänkt 12 gigantiska påsar med massa kläder och dylikt, men att få möta dessa flyktingar och bidra med tid var något speciellt. Berikande främst för mig.

Min Artypartykollega har drivit detta, kontaktat och skött allt omkring. Jag har inte haft möjlighet denna gång att förbereda. Min vän hämtade upp mig, vi åkte till asylboendet, jag var spänd men lite nervös. Jag visste inte vad jag skulle möta. 

Artyparty har ju haft en del uppdrag och det märktes att vi var så sammansvetsade och kompletterade varandra. Vi hade inte förberett något riktigt, på grund av miljön fick vi snabbt ändra var tanke, men vi hade massa ess i skjortärmen och var snabba på att byta inriktning om det behövdes.

Vi skulle börja kl 19 men redan 18:15 var det fullt hus. Personer från 2 år till ca 50 år. Jag och min vän hade workshops för barn upp till ca 10 år. En del var helt nykomna till Sverige, en del andra hade bott i Sverige under ett par år. Människor kom och gick under kvällen, många ville stanna kvar länge länge, enda till vi fick stänga och gå.

Det hade just bjudits på middag i hotellrestaurangen, det vimlade av människor som pratade, lekte och skrattade. Det var det jag möttes av. Sedan vet jag ju inte vad dessa människor har varit med om innan de kom hit.

Vi valde att göra en rolig uppgift, enligt oss, en uppgift som var prestigelös men fantasifull, eller bara det som en gjorde den till själv. Vi tyckte att vi var tydliga. Vi gjorde varsin form på ett stort ritblock, sedan bytte vi plats och fyllde i varandras former till olika figurer. Våra besökare trodde att de skulle rita av våra lustiga figurer.

Sedan gick vi runt till alla runt bordet och visade. Vi ritade former och bytte. Vi pekade på våra näsor, sa näsa, barnet ritade en näsa på sitt vis. Sedan pekade vi på våra andra ansiktstillhörigheter och sa dess namn. Det blev mycket skratt. Mitt hjärta smälte då jag fick denna bild! Klart inspirerad av de andra bilderna.

Men många ville rita av. Vi skulle göra blommor och fjärilar med många detaljer. Jag fick en liten assistent. Han fyllde fjärilen med hjärtan. Denna ritade en del barn av. Sedan gjorde jag en blomma som ett barn ritade av exakt.

Många ville prova att rita på det stora blädderblocket. Det fick de. Jag är oerhört berikad, igen. Barnen verkade nöjda.

TBT 7 år.

Förra TBtorsdagen skrev jag lite om mig själv som elvaåring, eftersom att jag och min elvaåring hade pratat just om hur det var då jag var elva.

Det slog mig att jag inte minns hur det var då jag var sju år, som ett av mina andra barn är. Jag vill veta vad som rörde sig i mitt huvud då jag var lika gammal som han är! Men bilder hjälper en att minnas! Så här kommer jag som sjuåring. Återigen nostalgi och en del av er kommer att känna igen sig i modet.  

Här fyller jag sju år! Tidstypiska kläder, Carola och drottningen och kungen på väggen bakom. Mitt rosa dockskåp skymtas. Även det Mexikanska överkastet som inte var så 80-taligt.

Dockskåpet var jag däremot stolt över. Det var min mammas gamla och grått. På födelsedagen överraskades jag med att det var ommålat till rosa och hade fått riktig belysning. Det var så fint! Äntligen hade jag något som var superfantastsikt!!! Annars minns jag att mina klasskamrater sa till mig att jag hade ett omodernt rum. Kanska var de mest avundsjuka.

Det jag minns var att vi gjorde mycket familjesaker ihop. Jämt! Det var mysigt. Plocka svamp eller åka skridskor. 

Jag minns hur pappa arbetade länge, mycket noggrant med en drake till drakfesten på Gärdet. Så duktiga mina föräldrar var. Jag tycker att det är jobbigt att ge mig iväg till såna tillställningar. Och jag har ju typ lika många barn. 

Det här minns jag faktiskt väl. Själva känslan. Det var skolavslutning i ettan och jag kände mig väldigt fin! Jag blev liksom lite annan i dessa finkläder. Jag minns att jag på ett vänt vis frågade mamma om jag fick hoppa hage. Sånt brukade jag inte fråga. Det är intressant hur kläder formar en.

Det var mycket populärt att rida. Många i klassen gjorde det. De hade egna hästar i stallet som de tog hand om. Det var en dyr hobby men jag hade min gudmors dotter som hade hästar. Jag betalade av mina veckopeng och red där varje söndag. Mina kompisar hade ju inget bevis på detta, så det räknades inte riktigt, men för mig var det fantastiskt att få hänga med min idol som även brukade vara min barnvakt. Och hästarna. 

Den här bilden från Legoland visar jag för att morsan ska få upprättelse. Under flera år sa jag argt till mina föräldrar att jag inte hade fått åka någon karusell på Legoland. I fotoalbumet var det ingen bild på detta. Senare då vi såg diabilder från samma tillfälle så var det många bildbevis på att jag åkt massa karuseller. Jag tänker på mina barn som också många gånger har en annan bild än vad jag har. Det blir deras sanning.

 Och så minns jag detta. Det är lite hemskt men inte superallvarligt. Familjen var på en fest. Jag var alltså sju och där var en kille i ca 15-årsåldern som jag busade med massa. Jag tyckte det var kul men minns inte riktigt hur det gick till, men han ville ha en puss av mig. Jag ville inte det, jag ville bara skoja. jag rev honom på kinden och pappa blev jättearg på mig, såklart. Så är livet! Vissa saker vågade jag stå på mig, om vissa andra inte.  

Jag mindes ganska mycket, med hjälp av bilderna. Nästa tbt ska jag ge mig på mig som fyraåring.

Mamma Mia, jag överlevde!

För ett par veckor sedan var jag med mina konstfackkompisar till en stuga i skogen. Jag berättade då att min mamma samma dag åkt till Grekland med sina gamla konstfackvänner. Vi tyckte detta lät trevligt och fick något att se fram emot. Jag var glad för mamma som hade varit hemma hela sommaren och känt sig nöjd med detta då hon vetat att hon senare skulle få åka till Grekland. Ön där Mama Mia spelades in.

Tidigare under sommaren hade hon rest lite i alla fall. Till Umeå där hon hade träffat några av vännerna som sedan skulle till Grekland tillsammans. Hon målade en bild, som sedan skulle bli verklighet för henne. En bild hon beskriver var det hon upplevde i lerforsen i Grekland.

På onsdagen då jag kom hem från jobbet och tittade på min mobil, som jag just denna dag lämnat hemma, möts jag av massor av sms och missade samtal. Början på alla sms syntes på displayen. Det stod -jag är ledsen att behöva meddela via sms..., och jag är ledsen över det som hänt din mamma… osv. Massa samtal från okända mobilnummer och utlandet. Jag blev stel och kall. Min mamma som nästan är som en partner till mig. Jag kunde inte förlora henne! Pappa är sjuk och min svärfar har nyligen hastigt lämnat oss! Jag fick inte tag på min mamma, utan kunde bara läsa i olika tidningar om ovädret min mamma hamnat i.

Här kommer mammas ord om hennes olycka.

Jag fick chans att följa med en grupp till en ö i Grekland, dit jag längtat efter att åka. Mina målarvänner i Umeå planerade en resa i september och jag frågade om det fanns chans att ansluta. Det gick bra och min gamla kompis från Konstfacktiden och jag kunde dela rum.

Vi kom fram med direktflyg till Skiathos och sedan var det en timma med båt till Skopelos, där filmen Mama Mia spelades in. Strålande sol och skön värme. När vi installerat oss på lägenhetshotellet i Agnontas gick vi direkt ned och kastade oss i det kristallklara vattnet. Efter det gick vi alla 20 ur gruppen till en av de tre strandrestaurangerna och åt.

Dagen efter, på söndagen, tog jag ledigt från måleriet och badade och solade.  Vi hade vattengymnastik kl 17 varje dag vid vår egen pool, den leddes av den skojiga, pensionerade och passionerade läkaren i gruppen till Elvismusik. Sedan var det dags för middag igen på en av strandrestaurangerna. 

På måndagen började det att regna lite. Men jag stod på uteplatsen under tak och målade akvarell och även tuschmåleri på rispapper.

På tisdagen regnade det också.  Jag och min rumskamrat bjöd in våra målarkompisar till vår lägenhet för att prata om akvarellkonst. Dagen efter, på onsdagen, skulle vi ha vernissage i Skopelos Town, affischerna var redan tryckta. 

Innan vi gick ned till restaurangen för att äta middag satt jag tillsammans med A och E, mina rumskamrater, kvar i lägenheten och åt lite nötter och drack lite Ouzo och pratade om om vi hade skrivit något till våra barn om vart vi vill begravas då vi dör. Det hade ingen av oss gjort.

Alla utom två ur sällskapet åt på strandrestaurangen som låg 200 meter från hotellet. Det åskade och var skyfall hela tiden vi satt där. När vi betalade såg vi att det började komma in vatten på golvet. Lervatten som kom upp ifrån vägen.  Då väntade vi på att regnet skulle avta, men halva gruppen gick upp till hotellet efter en halvtimme ändå. Men vi nio som var kvar var rädda för blixtrarna och trodde att det skulle avta snart, men istället regnade det mer och mer. Muren mot vägen började spricka. Restaurangväggarna var av transparant plast, så vi såg ut vad som hände på andra sidan.

Jag ringde till min man och berättade att det började regna in på restaurangen, då försvann all ström och det blev helt mörkt, byn blev svart, endast en lanterna längst ut på piren lyste. Då avslutade jag samtalet med min man.

Det fortsatte att strömmade in vatten och vi kunde inte komma ut för det var som en fors där ute. Vi fick sätta oss på borden då golvet var fullt av lervatten. Rätt som det var brast alla murar mot vägen och även restaurangtaket rasade ned. Jag slogs ned av takkanten som kom över min panna och näsa. Jag kom under lervattenströmmen och kämpade för att komma upp till ytan för att andas. Forsen förde mig ut i havsviken. Där såg jag en av gruppmedlemmarna, G. Han tog tag i mig, jag skrek –Släpp mig inte. Jag kände blodsmaken och kände att jag hade blod i hela ansiktet. 

Då såg jag två kvinnor lite längre ut i havet som höll fast sig i ett bord. Bordet hade fastnat i botten. Ena kvinnan hade suttit och åkt på bordet ända inifrån restaurangen och fått styrka och dragit upp den andra kvinnan ur vattnet till bordet. G tittade närmare på mig och ledde mig ut i vattnet till de andra kvinnorna som jag kunde hålla i. Han ville ut och leta efter sin fru. Han hittade en annan kvinna som han lyckades få loss, hon hjälpte honom att leta utan resultat.  

Sedan kom en av restaurangkillarna och tog oss i hand och vi kämpade oss genom lerströmmarna bort till stranden som låg högre. Vi gick hand i hand, som en kedja. Där fanns en omklädningshytt som var förankrad i ett betongfundament. Där var vi tre kvinnor och en stor gammal tjock grekisk farbror som bara skakade. Vi var på en yta stor som en telefonkiosk. Vi stod där i två och en halvtimme. De från restaurangen sa att vi skulle stå kvar, att hjälp var på väg. Det dånade och brusade fruktansvärt. 

Vi tyckte vid ett par tillfällen att vi hörde någon ropa utifrån havet. Vi sjöng och ropade så mycket vi kunde.

De andra sa till mig att jag inte fick tuppa av. De andra var med i en kör och vi sjöng  till exempel –Vi går över daggstänkta berg fallera. Jag skakade oerhört mycket, chock, och hjärnskakning. En kvinna sa till mig att jag skulle ta min hand i hennes urringning mot hennes bröst så att jag kände hennes hjärta, det gjorde mig lugn.

G och den andra kvinnan kom till oss men fick inte plats, de hade inte hittat hans fru. De byggde ihop två solstolar till en stege och försökte ta sig över den två meter höga muren för att ta sig till hotellet, men där var en fors så det gick inte. De tog sig någon annanstans. Vi alla försökte hålla oss starka. V hörde inga andra mänskliga ljud förutom de från oss.

Sedan kom räddningsbilar med stora hjul och hissade ner stegar till oss så vi kunde klättra över muren. Vi berättade att vi hade hört något utifrån havet, kanske ett rop, att de måste ta en båt och åka dit.  Nästa dag fick vi höra att det var Gs fru som hade hållit fast sig i en boj med sina sista krafter.

Jag trodde att min väninna sedan 47 år var död. Jag funderade på vad jag skulle säga till hennes döttrar. Hon hade funderat det samma där hon låg fastklämd under taket. Min vän hade suttit fastklämd i benen och en annan person hade hjälpt henne att hålla upp huvudet så att hon skulle kunna andas. Räddningspersonalen sa att alla hade överlevt.

Vi åkte till sjukhuset på den andra vägen, på serpentinvägar, då närmaste vägen var avstängd. Vi tre kom fram som lerfigurer och jag frågade om jag kunde få duscha med detsamma. Läkaren sa att vattenledningarna var trasiga men han tog en dricksvattenflaska och sköljde av mina fötter. De la våra kläder i plastsäckar och vi fick lägga oss i lakanen. Kudden blev helt brun av all lera jag hade i håret. 

Jag tittade i min handväska som var full av lera, men plånboken och mobilen var kvar, lerigt och förstört. Tänk om detta hade varit det mina barn fått kvar av mig! Tänk om de öppnat detta och sett!

Då jag kom hem frågade mitt barnbarn om det inte hade gjort ont. Men det gjorde det inte. Chocken blockerar smärtan. På sjukhuset fick vi smärtstillande och vi somnade. På morgonen efter fick jag reda på att jag skulle vidare till annat sjukhus på fastlandet tillsammans med en annan från hotellet eftersom att jag hade brutit näsan. De andra skulle transporteras tillbaka till hotellet och jag skulle transporteras med färjan. Jag hade inga kläder alls. Och fick låna en personals rosa nattlinne. I detta hämtades jag av ambulans och hjälptes in i den stora turistfärjan. Barfota i nattlinne och lakan fick jag ligga i på en bänk i restaurangavdelningen under sju timmar. En snäll passagerare frågade vad som hade hänt. Hon köpte vatten och en smörgås åt mig. 

På kajen stod en man som sa –Im Costas, han höll ett par slippers i handen som han gav till mig.  Hans son och sonhustru kom och hälsade på mig. Costas sa att hans fru var kokerska på mitt hotell. Det var väldigt snällt att han hade köpt skor till mig. 

Jag möttes även av ambulans vid färjan och en fotograf och journalist kom och intervjuade mig. Jag tänkte att all dokumentation är bra. Så jag inte skulle bli bortglömd. Så jag kunde bli hittad. Detta skulle komma i tidningen dagen efter. 

När jag kom till sjukhuset i Volos på fastlandet körde de mig i rullstol direkt till näsdoktorn. Han tittade på mig, stack in något i näsan och tryckte medan jag skrek i högan sky! Jag minns doktorns stora stirrande bruna ögon tio centimeter från mig. Han satte på en plastkåpa på näsan och sa att jag skulle komma tillbaka på fredagen. Detta var på onsdagen.

Jag fick hjälp att ringa min son A att allt hade gått bra och för att be om hjälp med att anmäla till min försäkring och SOSinternational osv.

Sedan skjutsades jag upp till ett rum med fyra andra personer. Då kom hotellets sonhustru Maria dit och frågade vad jag behövde. Hon köpte vatten till mig, sedan kom hon även tillbaka nästa dag. På torsdagen. Denna dag var mina ögon uppsvällda så jag inte kunde öppna dem, de såg ut som lila plommon. Då Maria kom köpte hon kamomillthe, hon doppade servetter i detta och lade på mina ögonlock. Det var jätterart. Alla fyra patienterna på mitt rum hade flera anhöriga som hjälpte dem hela tiden. Köpte vatten och bäddade, en del sov över i stolar på natten. Jag hade Maria, som även skötte en annan som tillhörde hotellet och hade blivit skadad.  Sjukhuset hade inte tillräckligt personal att hjälpa de inlagda patienterna. 

Efter kontakt med SOSinternational togs en CT-röntgen. Ingen hjärnblödning! Maria satt med mig ända till kl 22 på torsdagen. Hennes telefon ringde mycket och hon sa då att hon fyllde 27 år. Hon var mycket vänlig, hon berättade att hon var arkitekt och hade en firma tillsammans med sin svärfar.

På fredag morgon kunde jag titta med en ögat. Jag skjutsades då till näsdoktorn som sa att näsan läkte bra. Han tog bort alla tussar och annat ur näsan så att jag kunde andas fritt genom näsan. Det var jobbigt att andas genom munnen under tre dygn, tungan blev som sandpapper.

Tillbaka på salen kom den koleriska CTdoktorn och skrek till mig –Sign here, sign here! Och viftade med två papper. Det var rena grekiskan för mig . Han sa att jag skulle åka till Aten om en halvtimme, så det var bråttom. Som tur var hade min packning från ön kommit till mig. Jag fick hjälp av två volontärer, pensionerade tanter, som hjälpte till på sjukhuset, de klädde mig och gjorde mig i ordning. 

Maria dök upp igen och jag ringde till SOS international och frågade om det var meningen att jag skulle åka till Aten. Deras läkare hade bestämt att det var bäst att skicka mig till specialistsjukhus. Ambulansen dröjde, den skulle komma kl 15 men kom kl 22 på kvällen.  

Jag transporterades i tre timmar till Aten. En snäll läkare klappade mig lite på handen och pratade med mig. Hon berättade att hon har en son på sju år, hennes bröstmjölk hade slutat komma då han var tre månader. Endast åsnemjölk hade fungerat. Nu funkar endast buffelmjölk vilket är dyrt och komplicerat.

Jag blev väl mottagen på det privata sjukhuset i Aten där jag fick fylla i massa papper. Väggarna var ljuslila. Min mans favoritfärg, då tänkte jag på honom.


 


Jag blev ordentligt inskriven. De frågade vad mina föräldrar hette, inte mina barns namn. Min pappas namn stod på mitt armband. De ville veta allt om min medicin som de sedan tog hand om. Jag kontrollerades och fick dropp. Vänsterarmen fick de inte något blod ur. De försökte flera gånger. Vänsterarmen har någon nervskada som håller på att utredas. Högerhanden var väldigt uppsvälld och lila, något hade stickts in i den. De kollade hela tiden min sockernivå eftersom att jag har diabetes. De hade en annan skala att räkna från. Man skulle ha hundra, jag hade fyrahundra. Läkarna sprang ut och in och såg oroliga ut. Alltså fyra gånger mer än normalvärde. Jag kollade på min egen mätare, då hade jag 28, man ska ha under sju, så det stämde.  De stack mig dygnet runt och gav mig insulin.

(utsikt från rummet)

Jag lånade telefon och pratade med min son A i telefon, då kom en ny rumskamrat in, hon blev jätteglad då hon hörde att jag pratade svenska då hon också var svensk. Detta var lördag eftermiddag. Rumskamraten hade ramlat och brutit det ena och det andra på en annan ö. Vi blev facebookkompisar. Det var mycket trevligt att ha någon att prata med. Hon var också pensionerad lärare, vi pratade om våra familjer och olyckor. Vi kunde tillsammans bearbeta det vi varit med om. 

Medan jag fick min middag skulle hon göra ”bathroom”. Alltså lavemang i sängen bredvid. Det var lite dålig tajming, men det gjorde inget.  Vi skrattade, skrek och grät ihop. Männen med matbrickorna hade fina matuniformer. Mycket vällagad mat. Jag försökte få med en av dem hem. Han svarade förskräckt att han redan har en fru. Jag glömde att jag såg ut som jag gjorde.

Min rumskamrat och jag pratade om våra familjer och jag sa att jag har en bror i Skåne. Just då ringde han till sjukhuset och jag blev så glad!

På måndagen kom två av hennes vänner från Sverige och överraskade. Det var skönt eftersom att jag skulle få åka hem dagen efter, på tisdagen, så hon inte skulle bli ensam. Jag fick besked att det skulle komma en sköterska på eftermiddagen, från SOSinternational, från Danmark. Hon kom och pratade med mig och skulle hämta mig kl 10 dagen efter. Jag försökte packa och hitta kläder jag kunde ha på mig. 

På tisdagen hämtade hon mig. Jag behövde inte bekymra mig om packning, bagage eller biljett och byten. Ambulanspersonal kom upp och en gullig kille tog mig i handen och under armen och gick försiktigt med mig till hissen och vart jag än skulle gå. 

Vi åkte ambulans till flygplatsen i Aten. Sjuksköterskan från SOS höll reda på allt. Jag fick åka rullstol till gaten. Vi mellanlandade i Munchen där jag också hjälptes av personal med rullstol, sköterskan gick bredvid. Vi kom till Arlanda och efter att ha fått resväskan åkte vi taxi till hemmet i Norrtälje. Där möttes jag av mina båda söner och sköterskan vände tillbaks med taxi till Arlanda. Jag sov i min säng i fem timmar i streck, så länge var det länge sedan jag sov. 

Grabbarna var kvar nästa dag, onsdagen, och följde mig till husläkaren. Tyvärr startade inte bilen men den snälla grannen skjutsade oss till sjukhuset och då hade husläkaren bara 10 minuter över till mig. Han kände till olyckan genom Norrtäljetidningen, där det stått om händelsen, och han gav mig remisser vidare till olika läkare. Efteråt åkte vi till min man Johnny och fikade. Jag tog taxi hem, sönerna åkte hem till sitt.  Jag ringde till min räddare Gert, som hade tagit hand om mig på stranden.  Så småningom ska jag få traumabehandling.

På torsdagen blev jag skjutsad av en vän till näsdoktorn. Det krossade näsbenet hade läkt bra. Allt är bra utom armen som kommer att undersökas snart. Händelsen känns som en ond dröm. Det känns skönt att vara hemma och det största är att alla överlevde och att vi har försäkringar utan att vara bekymrad och att jag har fått bästa tänkbara sjukvård i främmande land.

Nu arbetar jag med att få bort leran från mina tillhörigheter.

TBT 11 år.

Min elvaåring och jag pratade lite om hur det var då jag var elva år. Det var inte så lätt att komma ihåg, men då kom jag på att jag har ju mina album! Bilderna hjälper en att minnas. Så ni som är i min ålder kommer kanske känna igen vissa tidstypiska kläder och inredning.

 
Dessvärre var jag inte förtjust i denna dress som morsan sydde, den kändes inte riktigt jag. Brådmogen i en period mellan barn och ungdom. Men genomgående är detta smajl på nästan alla bilder. Brorsorna körde den coola looken!
Storebrorsan sydde denna munktröja till mig på slöjden. Jag minns exakt då jag fick den. Jag satt och väntade på att min cellolektion skulle börja, brorsan väntade på sin lektion, han kastade tröjan mot mig, jag kastade bort den. Jag trodde inte att den snygga kunde ha varit hemmagjord.
Det blev min favorittröja som jag hade passande magväska till. Bilden är från klassresan i femman. Min mamma följde med på den resan, vilket jag minns som lite jobbigt då. Jag minns att hon tyckte att det var tråkigt att jag inte ville gå med henne. Det är bra att påminnas om sådant då jag glatt har anmält mig till att vara elvaåringens scoutledare under hösten. 
Och här spelar jag på cellon. Oftast "Some where over the rainbow". Egentligen ville jag spela saxofon, pappa tyckte cello. På bilden under håller jag blommor pappa fått efter en konsert han dirigerade. Han stod på ett podium och ofta var solisten som stod bredvid längre än honom minns jag. Han hade alltid svarta kläder och det såg ut som han svävade. Då jag var liten satt jag i hans knä och han dirigerade med mina armar. Det tyckte jag var jätteroligt!

Julafton, inte lika glad i pappas knä. Jag hade en superstor finne mitt på näsan. Det var oerhört jobbigt. Lika jobbigt med en löskrage som på 1800-talet.

 

Här är pappa i mitt rum med tidstypiska planscher. Jag hade aldrig kommit ihåg att han låg där om jag inte hade tagit denna bild.

Planscher tapetserade mina och många andra tonåringars väggar. Hos mig New Kids on The Block. Jag var ihop med Joey. trodde jag i alla fall.

Gardinerna hade min farmor sytt. Det var det snyggaste jag hade sett. Här fyller jag 12 år.

 
Här fyller mamma 44 år! 

 
Detta år var familjen på den första solsemestern. Portugal! Med tanke på nu för tiden då det är oerhört vanligt att barn ofta och tidigt bekantar sig med andra kulturer, utomlands.

Och bara två bilder till. Denna då jag åker karusell och minns att jag som i vanlig ordning spydde efteråt. Jag ser åksjuk ut och fattar inte varför jag utsätter mig för detta gång på gång.

Mormor och jag i finrummet!