Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg från september 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Perspektiv.

Ni som är vän med mej på facebook kanske undrar hur min mamma mår? Hon mår nog bra och har just kommit hem från Grekland. Jag återkommer kanske mer om detta senare. Om mamma vill. Tack för all omtanke. Självklart är familjen obeskrivligt lyckliga.

En del frågar mig hur jag via min blogg kan verka så glad hela tiden. Men då de pratar med mej i telefon så berättar jag om en annan sida. För det första så trodde jag inte att det är det som jag utstrålar jämt. Jag tycker att jag ältar och tycker synd om mig mycket. I det där lilla vardagliga. Ofta sådant som jag tror andra kan känna igen sig i. Sedan är det ju vissa saker som jag inte skriver om, som mer privata saker. Det kanske är det som är skillnaden på personlig och privat. Jag skriver inte om olyckor och inte om min familj, sånt som är för privat, om relationer eller om hur det är att vara styvmoder, om mitt jobb osv. 

Men livet rullar på, oavsett. Jag har ju barn som jag måste och så klart vill, ta hand om. Mannen är borta på turné nu vilket som alltid försvårar morgonrutiner och läxläsning. Som tur är så var veckokalendern nästan tom denna vecka! 

Endast tandläkarbesök och ortopedbesök. Detta ortopedbesök hade jag sett fram emot mycket. Det var ett halvår sedan sist som jag var där. Tyvärr hade jag skrivit fel, så min tid var för en vecka sedan. Det var ett annat läkarbesök denna vecka som jag hade förväxlat det med och missade det med. Jag känner mig förvirrad men gör inte mer än nödvändigt. Jag har dock två uteblivna läkarbesök att betala för drygt 500 kr. Tvätten får stå kvar på golvet tills jag orkar lyfta upp den. Barnen anpassar sig snabbt.

Under helgen var jag i Norrtälje, det var bestämt sedan länge att jag skulle vara katt och pappavakt då mamma var bortrest. Mamma sa att pappa gärna vill ha Schwarzwaldtårta. Jag åkte till den stora matbutiken. Där fanns ingen sådan, så jag köpte den som påminde mest. Pappa var först mycket skeptisk men sa sedan att denna moccatårta var ännu godare! En sån sak kan göra mig asglad!

Det var ju klart mycket svårt att gå runt i mammas hus utan att hon var hemma. Barnen gjorde fina teckningar som vi lämnade till henne. Sedan passade vi på att vara utomhus, i skogen. Andas frisk luft. Min kompis med barn följde med och vi grillade korv i skogen. 

Det var tre hipsterkillar mitt i skogen med massa barn som hade gjort i ordning elden. Jag som är så nyfiken på Norrtäljebor eftersom att jag själv vill bli en frågade lite om vart de bodde och sånt. Alla de tre papporna var inflyttade från Stockholm och älskade det! En dag kommer jag också!

Barnen smörjde in sig med blåbär. Min kompis som jag brukar ha hemmaspa med blev mycket inspirerad och föreslog att vi skulle göra detsamma på nästa spa. Då jag såg barnens zombielek kom jag och tänka på scouterna. Vi gick nog i sexan och en kille i min patrull var sjukt företagsam och hade tagit med tamponger från sin mamma och blåbärssoppa. Han doppade tampongerna i blåbärssoppan och hängde upp dessa i scouttaket. Som en installation. Scoutledaren blev asförbannad. Jag var nog den enda tjejen bland ett gäng killar. Jag minns inte vad jag tycket då. Nu tycker jag att det är lite intressant. Det är ju lite modernt just nu. Den unga killen ville ju såklart provocera. Han brukade använda sig av olika typer av uttryck.

Skogsutflykt med tillhörande svampplockning hade vi även med ett annat gäng. RFSL Roslagen. Alltid lika trevligt. Alla andra hittade svampar utom min familj. Vi hittade grodor och oätliga svampar. Om man tryckte på dem så sprack de likt finnar. Det var festligt.

God natt och ta hand om era nära.

Föräldrar och barn.

Dagarna rullar på, jag tror att det snart ska bli mindre "extra" att göra, men utvecklingssamtal, öronkontroll, andra läkarbesök, aktiviteter och matsäck till skolan fortsätter. I tisdags hade vi kvällsmöte på mitt jobb vilket innebar hämta barn och innan jag skulle tillbaka till jobbet ta bildäcket till bilverkstad för att laga det. En stor skruv hade borrat sig in i lånebilen, som jag använt eftersom att vår egna bil var trasig som vanligt. Som tur var gick lagningen på fem minuter och kostade 200 kronor, endast! 

Mitt i all stress och dåligt samvete anmälde jag mig till en kurs på barnens skola. Typ; bli en bättre förälder. Mannen repade men jag kände ändå att jag fick lämna barnen den timmen för att gå iväg, själv, och bli en bättre förälder. Så i onsdags var jag på detta möte  som leddes av tre entusiastiska kvinnor. De var mycket snygga, välskötta och smala. De pratade om och om igen om hur mycket vi ville hinna med, och är det viktigt? De tog upp exempel som att fika med vänner, träna, gå på event osv. Som att det var detta ens liv fylldes med. Jag hade svårt att identifiera mig med exemplen. Hos oss handlar livspusslet mest om att bråka om vem som har lättast/svårast att komma från jobbet för att göra alla sysslor som har med barnen att göra. Vem hinner köpa en lampa till barnets cykel innan torsdagen då han ska cykla till innebandyn? Osv. De tog även upp exempel som "måste jag ha den där Ferrarin, eller måste jag ha den där båten?". Dessa exempel hade jag också svårt att identifiera mig med. 

De frågade några få ur publiken om varför de var där ikväll. Självklart blev jag tillfrågad. Jag svarade att det var så nära hemmet och endast en timme, så det fanns ingen anledning att inte komma. De andra svarade så klart att de ville bli bättre föräldrar. Det blev ju pinsamt för mig, eftersom att mitt svar lät lite oengagerat. Men det var inte så jag menade. Tvärtom. Jag jobbar med andras barn hela dagarna, och är närvarande. Jag vill ju ge i alla fall så mycket jag kan av närvaro till mina egna barn.

Jag satt bredvid en främmande karl. Denna karl skulle jag göra en övning med. Under två minuter skulle vi fråga varandra, och svara, VAD BEHÖVER DU? Jag svarade; jag behöver mina barn, jag behöver att någon ska lyssna och tro på mig, jag behöver bli sedd, jag behöver fina ord, jag behöver tid att hålla på med det jag älskar- konst, jag behöver tid osv. Då denna övning var klar så frågade kursledaren min "partner" om hur han hade upplevt övningen. Skönt! svarade han. Då var jag också tvungen att svara och hålla med. För det var så lustigt, det var just det ordet som dök upp i mitt huvud, en del andra svarade otäckt osv. Jag sa inför alla att det var skönt att få berätta för någon vad jag behöver, även om vi aldrig kommer att ses igen så är skönt att det någon som vet vad jag behöver. Alla skrattade jättemycket, kanske lät det sexuellt på något vis, men jag var seriös. 

Då jag kom hem så gjorde jag och barnen denna övning, två och två. Frågade och svarade. Superbra. Fint för syskonen att höra av varandra. Mannen repade, jag ska se om jag vågar göra övningen med honom i framtiden. En annan sak som diskuterades, var en sak som jag faktiskt brukar säga till min man. Jag brukar säga till honom att hellre vara en kvart med barnen, verkligen vara nära (utan telefon), leka, bada, baka eller något annat, till 100%. Att det är bättre än länge men ofokuserat. Att verkligen se barnen och höra och känna barnen. Jag tycker faktiskt själv att jag är ganska bra på detta. Jag tänker på det ofta. Jag gör det ofta. 

Nu åker mannen på turné igen och jag vill därför tillägna detta inlägg till honom. Eventuellt blir du upprörd och känner dig pikad, om du läser detta. Du tycker ofta att jag pikar dig. Men, jag vill bara att du ska få se dessa fina bilder på dina barn som jag fotograferade häromdagen. Två gånger om året i samband med deras födelsedagar fotograferar jag barnen. De får välja kläder helt själv, men denna gång valde visst storesyskonen kläder till sjuåringen vilket gjorde honom sur. Han ville ha fotbollströja, vilket han hade fått ha för mig om jag hade vetat. Så du kan titta på något då du längtar efter barnen. Bilder på mig skickar jag lite mer privat, om du fattar…

 

Det var fyraåringens idé att ha med blommorna på bilderna.

Jag letade nyligen efter några bilder på barnen, där man ser hur de ser ut. Men det fanns inte så många nya, mest från sidan eller liknande då de gör massa roliga saker. Så, jag kommer att fortsätta att ta porträtt på barnen två gånger om året. 

Det spar jag drygt 3000 kronor på, om jag skiter i att köpa barnens asdyra och tråkiga skolfoton.

Onsdags-boktipset. "I natt jag drömde…"

"...något som jag aldrig drömt förut, jag drömde det var krig på vår jord." Det var inte riktigt i natt jag drömde detta, men för cirka en vecka sedan. Jag försökte fly, istället för att vara rädd så var jag stark. Någon försökte kasta syra på mig, för att kränka mig, få stopp på mig. Men jag fortsatte min flykt, trots att det brände i hela ansiktet. Jag var förbannad! 

Jag är mycket glad över att detta endast var en dröm, men den var så där verklig som drömmar kan vara. Jag har ju ingen aning om hur de som är på riktig flykt upplever det och jag har ju ingen aning om hur de som får syra i ansiktet reagerar. Inte tror jag att de kan streta på som jag gjorde i drömmen. Jag som är ursvensk, inte ens lite finskättling, jag kan inte förstå.

Då jag gick på mitt första dagis, (som jag slutade på då jag blev storasyster vid 3,5 års ålder,) så sjöng vi en sång ofta. I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut, jag drömde det var fred på vår jord och alla krig var slut. Jag vet inte om det var min egen slutsats eller om någon berättade för mig hur det låg till på krigsfronten, men jag trodde att krig var något som existerade för flera hundra år sedan då folk inte pratade samma språk med varandra. Inte förstod jag då, att även de som talar samma språk, men ändå inte, krigar med varandra.

På högstadiet lyssnade jag som många andra på Ebba Grön. Denna visa, denna vackra visa, om kärlek och krig. Den var spännande. Men att det verkligen hade funnits en mur genom ett land? Jag hade ju sett den själv, till och med varit med och rivit ned en bit av den. Men ändå ofattbart. Vad betydde den. Inte skulle jag kunna tro att då folk var så lyckliga över att riva denna mur, att det skulle byggas nya murar på andra ställen. På samma jordklot. På vårt jordklot. Det är ju allas jordklot. 

 


Jag tänker ofta på att mina superfattiga småländska släktingar, så långt, eller kort tillbaks, som min mormors fastrar och farbröder, utvandrade till USA. Inte på grund av krig, men fattigdom. Tänk att mina släktingar gav sig iväg på en lång flykt, de lämnade sina familjer i det fattiga Sverige och gav sig iväg. De hade inget. Inte varandra heller. De blev strödda över hela USA. De fick börja om på nytt. Rika jag har haft möjlighet att besöka mina third cousins. Och de, mina avlägsna släktingar, som fick möjligheten att börja om på nytt i USA, är ännu rikare nu och har haft möjlighet att åka till Sverige för att besöka "the farm" i Småland. 

Filmerna om Utvandrarna och Nybyggarna har mina barn sett flera gånger. Alla borde se dessa, påminnas, förstå. Ge och ta. Det är vår jord. Vi måste hjälpa! Även De lyckliga kompisarna lyssnade jag på då jag gick på högstadiet, främst.

Nyligen var jag på Tilde De Paula Ebys bokrelease som till stor del handlar just flykt och rotlöshet. 



Ett personligt och även privat samtal om boken "Tiden läker inga sår" bjöds det på. 


En bok som handlar om Tilde och hennes förmödrar. Jag har börjat att läsa boken, den är så spännande, intressant och lärorik på många vis. Om hur hennes släkt har flyttat från Teneriffa år 1867 och fortsätter i Kuba, USA, Chile innan den slutar i dagens Sverige. Jag har just läst om en förmoder som var mycket rik och bodde på Cuba och hade en egen tvätterska. Men även hur Tildes mamma nästan höll på att kväva Tilde ca 9 månader gammal, genom att hålla för både mun och näsa så att den lilla bebisen inte skulle kunna skrika och avslöja dem vilket troligtvis hade slutat i att hela familjen som gömde sig hade kunnat bli avrättade istället.

Tilde berättar även om hur hon och familjen har kämpat för att passa in. Tilde var bara ett år så hon kom till Sverige och är en av de finaste personer som jag har mött. Så varm och genuin. Hon berättade hur hennes mamma blev oproportionerligt arg på Tilde då hon kastade något glasspapper på marken. Om ett svenskt barn gör liknande är barnet bara lite slarvigt. Om ett utländskt barn gör något anses det vara något mycket värre. 

På framsidan av boken är en bröllopsbild på Tildes 14-åriga mor! Varenda kvinnas historia och öde i denna bok är så värd att läsa! Jag vill verkligen rekommendera denna bok "Tiden läker inga sår". Alla borde läsa den. Speciellt i dessa tider då många söker skydd från sin flykt. Trygghet.

I en röd liten stuga...


Ibland så åker jag med några konstfackvänner på lite spartanska utflykter. Denna helg bjöd jag med några till min svärmors stuga inne skogen. Jag gjorde klart för alla att det endast fanns dass osv. Ändå frågade folk om dusch i sista stunden. Vilket så klart gjorde mig stressad, att vara värdinna på ett ställe som jag inte visste något om egentligen. 
Men mina goda vänner som jag känt i 14 år är mycket företagsamma och vi konstaterade att det var bra att ingen var värdinna riktigt så att alla kände sig lika hemma och tog för sig. Alla tyckte att det var ett ljuvligt ställe, solen och de fina vännerna bidrog ju såklart samt maten. Alla hade med sig mat och sjukt mycket godis. En av vännerna sa att vi skulle äta hela tiden, ha framme och bara plocka konstant. De andra sa ja, sedan åt vi. 
Jag hade med mig paj till första kvällen. Jag hade måttligt med fetaost i den ty jag har erfarit gasproblem vid för mycket ost. Detta tog inte nästa matlag hänsyn till och bjöd på en Indisk böngryta. Vid första offentliga prutten sa pruttaren "förlåt". Allas magar jäste upp av allt godis och bönor. Då togs tändstickor fram för att dämpa odören. Sedan hittades ett skåp under trappan där folk gick för att fjärta. Någon försökte gå ut men möttes då av någon annan som stod där och luftades. På natten slog det till ordentligt. Folk försökte fånga in sina avgaser under sina täcken men fick sedan springa ut i hallen. Till slut somnade vi in av all odör.
På cykeln hängde en påse där vi slängde allt kisspapper. Vi var rädda att någon skräckfigur skulle komma och nosa upp den, men det var ingen som var intresserad.
Mina vänner upplyste mig på att om det är mycket lav på träden så är det mycket frisk luft. Det var mycket lav på dessa träd och jag kände mig lite andlig och började att andas djupt. 
Diskussionerna ledde in på Lamor och meditation osv. Jag fick en ingivelse och gick sjukt raskt på en egen skogstur i kvällsskymningen. Helt plötsligt strilade det in ljus mellan några träd mot en stubbe. Jag ställde mig på stubben, blundade, andades djupt, kände kraften och tänkte att detta säkert var meditation. Då jag kom tillbaka i min röda mössa så upplevde mina vänner mig lite annorlunda.
Mina företagsamma vänner hävdade att det fanns en sjö i skogen, med gångavstånd. Jag hade inte hört talas om detta. Jag försökte säga nej, men jag är inte så auktoritär, så vi började att gå. Först åt fel håll. Sedan åt rätt håll. Ut på ängen genom skogsdunge med förrädiska stenar med sjukt mycket mossa på så det var svårt att utröna hur nästa steg kunde upplevas. Vi gick och gick. Till slut kom vi ut ur den komplicerade skogsdungen och blev varse att det hade gått fortare att gå runt den. Men vi tog ju fågelvägen mot den där sjön som icke existerade. 
Då sprang en vildsint hund mot hundrädda jag. Mina vänner puffade fram mig mot hunden och urinvånaren som sprang efter. Hunden luktade i mina menstrosor och jag halvskrek men vännerna tyckte att jag skulle stå där. Jag presenterade mig och urinvånaren sa att sjön vi letar efter har vuxit igen åratal sedan. Då sket vi i sjön och gick genom brännässlorna tillbaka mot stugan och åkte till en annan håla där vi mötte en god vän vid tåget.
I detta hus bredvid stationen såldes det möbler. Vi passade på att handla och diverse blickar slängdes mot mitt gäng på sju personer i denna lilla butiken. Matlaget var oerhört seriöst med medhavd kokbok ända från Småland.
Eftersom att mina vänner var inställda på att bada så åkte vi till en överdrivet långgrund sjö. Det var bedårande!
Alternativet hade varit den lilla minigruvan i urskogen. Där låg kläder och tomburkar så någon verkar ha haft party där före oss.

 

Vi pysslade lite också. Vi har haft sporadiska syjuntor under alla år med valfritt pyssel, främst mat och umgänge. 

Vi hade även lite frågesport. Det roliga var (efter några glas vin och andra alkoholhaltiga drycker), att hon som läste frågorna var från Småland. Ord som spott (sport) och bajstoppaj (bergstoppar) blev fasligt roliga. Där satt vi och flamsade med våra röda tänder. Jag har sällan skrattat så mycket. 

Förutom att ha pruttparty på nätterna så jagade vi flugor. Den ena efter den andra tittade in. En av vännerna var mer intresserad av att döda dessa. Jag sa lite stöttande där jag låg skönt nedbäddad;- jag undrar var de kommer ifrån? Från hålen svarade den ena, från Polen undrade den andra? Då vi flamsat ganska högt så får jag ett meddelande från en på undervåningen att vi skulle komma ned. Jag tänkte att vi skulle få en utskällning. Vi gick allvarsamt ned och fick istället börja jaga möss! det var festligt.

 
På morgonen var det någon bastard som glömt att stänga av larmet på sin mobil, så kl sex ringde det på nedvåningen och jag kunde inte somna om.

 På dagen var jag lite trött och la mig på en filt. en av vännerna är diplomerad massör osv och började att massera min onda rygg. Hon var expert och hon gjorde det så bra så jag till och med grät lite i smyg. Det var snällt av henne. Då jag anklagat alla för att inte stängt av larmet på sin mobil så upplyste de mig om att det var jag som inte stängt av larmet! Det var på från förra helgen då jag var uppe tidigt i Norrland för att packa. Det var jag som var bastarden!

Det var så härligt med detta tacksamma gäng. alla var glada och vi pratade och pratade. plötsligt slängde jag av mig BHn vilket två andra tackade för och gjorde glatt detsamma. Även då jag nämnde på kvällen att jag kanske kommer att använda den där lilla röda pottan blev de glada, då jag sa att de fick göra detsamma. -åh tack! så schysst!

Ibland hittade någon lite täckning för att kunna instagramma eller liknande. Annars var vi här och nu. Ljuvligt!

Fira.

Idag var det mannens födelsedag! Barnen tycker ju att sådant är jätteviktigt. Fyraåringen hade planerat att göra en liten pärlplatta i hjärtform länge och denna levererades också idag! Man får alltid leta ett tag i alla sängar för att hitta rätt person, man vet aldrig vart man vaknar, men då vi hittat mannen så sjöng vi vackert och jag kompade på gitarr. Den artiga mannen log bara artigt. 

Det är svårt att ge presenter till någon som har typ det mesta och som man delar hushåll med. Det måste ju vara något personligt. Jag fick en hushållsvåg av mannen sist. Vet inte vad jag ska ha den till. Nu har vi två då vi fick en i bröllopspresent också. Men, en sak kom jag på. Helt plötsligt sa mannen att han ville ha en gammal gungstol. Jag som alltid velat ha det, men mannen har sagt nej! Jag har haft en romantisk fantasi att jag skulle amma i en sådan. Men nu är det för sent då jag inte avser att bjuda ut bröstet på detta vis något mer.

Men då det dök upp en gungstol i närheten så passade jag på att köpa den. Den var vit och jag målade den svart för mannens skull. Då han fick den sa han att han hade velat ha en vit! Och så blev jag provocerad. Men nu tänker jag att jag får skylla mig själv. Jag får ju bestämma lite och inte tycka så synd om mig själv. Jag kunde ha köpt en gungstol för länge sedan och målat den rosa!!!

Mannen fick dock det finaste av allt, omvårdnad från familjen. Ett presentkort med önskematen, lax i hummerfond och primörer från egen gård. Och hemmaspa då hela familjen skulle ta hand om honom. Jag ritade en liten pussmun som påminde om vilken öppning som helst. Tyvärr drabbades mannen av hög feber och frossa. Barnen bäddade istället ned honom på massagebänken och gjorde en koja. Jag gick då och då för att kolla om han levde och som tur var är det ju andningshål i den där möbeln.det blev inte mycket av med spat.

Vi orkade ju i alla fall trycka i oss desserten, banana split som mannen önskat sig. 

Fyraåringen ville verkligen ha prinsesstårta och jobbade hårt för detta, in i det sista, även då allt stod på bordet. Han gav sig inte.

Hej pappa! Vad kul att du har kalas! Vad kul att du har en tårta och det är en prinsesstårta. Vad bra att du valde den! 

Nu vet jag vad jag ska ha för tårta då jag fyller år.

Norrlandsweekend.

Nu är vi på väg hem från Norrland. Vi åkte upp i fredags efter jobbet, jag och mannen. Bilresa på 90 mil. Då vi kommit förbi de tätaste köerna efter Arlanda!!! så var ju klockan jättemycket! Då hittade jag en fantastisk matsäck som morsan skickat med. Hon hade frågat innan om hon skulle skicka med någon gammal macka, ja ja, svarade jag för att göra henne lycklig. Hon hade även skickat med lakritschoklad, servetter, vindruvor, kaffe och mycket mer! 

Vi åkte och åkte. Det blev dimmigare och dimmigare. Vi blev tröttare och tröttare. Älgskylt efter älgskylt dök upp. Jag är otroligt effektiv och tänkte att jag skulle ha med min dator så jag kunde göra fotoböcker till barnen. Jag sket i detta och tog nya bilder istället. 

 

Jag pratade även med min fåordiga Norrländska man lite. Han sa att han senare skulle ta en liten avstickare till Japan med bandet igen. Jag har aldrig hört någon tidigare som tagit avstickare till Japan. Då sa jag, nu åker vi och sover i Umeå! Det gjorde vi, kl ett på natten tog vi in på fint hotell som vi lämnade tidigt på morgonen. Ett minne blott, knappt det. Om en ska bo på hotell vill en ju njuta, men det hann vi inte. Sedan var det tre timmar kvar till slutdestinationen. 

Min svärfars dödsbo. Vi skulle plocka in lite grejer i bilen från ca 400 kvm. Det gick ju inte så vi hyrde ett jättestort släp. Sen var det bara att börja kolla vad som var av värde på det ena eller det andra viset. En del saker var helt främmande men mannen sa helt naturligt att uppenbarligen är det något man använder ofta. Kanske något man lägger under mattan. 


Eftersom att mannen fyller år i dagarna så tyckte jag att vi behövde en paus från arbetet, att jag kunde bjuda ut honom på stan. Han gick med på detta, jag satte på mig glesbygdskavajen och han hittade en röd tröja från 80-talet. Jag hade trott att det skulle vara dött på stan men det var musikanter och modevisningar i vartenda hörn och folk drällde ut ur kyrkan och massa barn lekte i parken trots att kl var sju på kvällen. Mannen hävdade att det alltid var så där festligt i Luleå, jag tänkte att det kunde vart kul att bo där. Sedan läste jag att det var kulturnatta.  

Tyvärr var vi tvungna att gå hem och fortsätta packandet. Att gå igenom någon annans liv på detta vis, spår av olika personer som bott i huset och ingen möjlighet att fråga svärfar vem som är på de olika fotografierna. Han var i alla fall tydlig med att markera vart alla av och på-knappar sitter.

Vi åkte til graven också, där han legat i en månad, varit död i två månader. Snart är allt borta. Minnena finns ju så klart kvar.

 Minnen genom olika saker vi tog med hem. Fyra såna här mössor i barnstuk men för vuxna hittade jag. Grymt. Ska ha den hela vintern. På hemvägen behövde mannen ha ett jobbmöte per telefon. Jag tipsade om att han kunde ha det i Örnsköldsvik där Fjällräven- outlet låg. Men med en sådan här mössa finns det inget som kan jämföras och vara bättre. Jag köpte inget.

På vägen hem åkte vi förbi sjukt många pappersbruk, sa jag till mannen💨 livet går vidare...

Bada badkar.

Med lite perspektiv med tanke på hur många andra har det, och alltid har haft, känns det lite dumt att skriva om sitt liv här, men jag kan inte låta bli. 

Varannan dag badar jag badkar. Det kan låta aslyxigt, vilket det så klart är. Jag badar ju självklart inte ensam. Jag badar med minst ett barn. Även elvaåringen badar jag med och det är jättemysigt, det är nästan slagsmål om vem som ska bada med mig. Oftast hinner alla doppa sig i samma badvatten. Fräscht blir det inte, och inte alltid så lugnt. Då min kroppsvolym försvinner från badkaret är det bara en decimeter smutsigt vatten i botten kvar. Om någon undrar så duschar vi snabbt av oss efteråt.

 

Förutom att bli rena så finns det så många poänger med att bada badkar tillsammans med barnen. Och det vill jag dela med mig av. Många vänner har reagerat på att jag badar med barnen. En poäng är att vi verkligen är fast på samma ställe, vi kan inte gå ifrån och göra något annat och inte hålla på med telefoner. Det är verkligen kvalitetstid. Det är den stunden på dagen jag upplever det. Ofta blir barnen lugna och vi gör detta just innan läggdags, en naturlig avrundning.

Vi pratar mycket med varandra och leker! Leker med dinosaurier och olika vettendjur tillexempel, dinosaurierna leker kurragömma eller har simtävlingar. Vi har även såpbubblor i badkaret vilket är festligt. Jag brukar inte hälla i något skum från början eftersom att barnen älskar att blanda alla olika schampo, balsam, badsalt osv till någon häxdryck som sedan hälls ut. Vi har även en badvante som ser ut som en anka som jag brukar spela kasperteater med vilket barnen är barnsligt förtjusta i. Jag har chans att komma nära barnen och vara den där lite roliga och snälla mamman som jag har svårt att hinna med att vara annars.

Det blir olika typer av experiment, väga och mäta, och nu har jag även köpt små rör som kan fogas samman på olika vis som man kan blåsa i. Sedan så skrubbar vi varandra och masserar. Sjuåringen älskar att schamponera mitt hår och jag tar emot. Vi gör olika massagesagor på varandras ryggar. Alltså berättar historier och hittar på rörelser till.

Jag älskar att bada badkar av så många anledningar. Och jag är säker på att det blir billigare och miljövänligare att vi är fyra som delar på samma badvatten än om att alla skulle ha duschat var och en för sig. Barnens favoritlek är att spotta vatten på varandra och helst mig. Helst med iskallt vatten.

Ny frilla.

Nu firar barnens skola 100 år och sedan i våras har elvaåringen varit peppad över detta och har testat kläder och ser framemot att vara klädd som förr i tiden. Sjuåringen är däremot fly förbannad och kränkt över att behöva klä ut sig som förr i tiden. Han vill inte ens gå till skolan. Det är det som är lite kul med att ha fler barn. De är så olika men jag känner verkligen med dem och förstår dem osv. Jag blir berikad, varje dag.  

Även mitt utseende är berikat. En föräldraledig vän, som bor mycket nära, är frisör. Men nu är hon ju hemma och kunde klippa mig. Jag vill se cool ut sa jag. Hon rakade lite där bak i nacken igen och klippte luggen, igen. Så fort luggen växt ut klipps den bort. 

Sedan höll jag i hennes barn och gungade, så det blev lite hackigt i håret. Men det var nog meningen och coolt. Jag blev jättefin. Eftersom jag rörde mig då hon klippte luggen tog hon ögonbrynen på köpet. Också coolt. Hon är grym, min frisör.

Lite uppklippt och kortare där bak och längre där fram. Proffsigt, efter behov. Ramlösa, choklad och småprat. Min vän sa att detta var lyxigare, hemma hos henne, än på salong. Där fick man bara en chokladbit, här fick jag en hel chokladkaka. 

Sedan skulle jag gå hem, jag sa att jag skulle spegla mig hemma, jag sa att jag hade så svart hår och svart tröja, så jag inte såg något. Egentligen var det spegeln som var kladdig så det var svårt att se, men jag vågade inte säga något. Min vän tog en bild på mig och den bedårande bebisen. Jag hade flera timmar myspys. Vi har sagt att det ingår putsning på lugg och nacke, så jag kommer åter. Det är asbra! Längtar redan.

Jag tog en bild hemma där jag kunde åma mig i fred framför kameran. Tack snälla frisör, du är grym på alla vis. Jag känner mig så fin, tack!

Det bästa jag vet är att bli pillad i håret. Nästa gång behöver jag ju inte klippa mig, jag kan betala för pill. Eller nej, jag har redan kommit på nästa frisyr.

Välgörenhet; köpa sina egna kakor, kläder ingen vill ha och nattvandring.

Den gångna veckan har varit hektisk, jag tänker, återigen, att nu kan det bara bli bättre. Förutom att mannen repat och varit på turné har barnen haft sina aktiviteter, läkarbesök, tandläkarbesök och logoped. I onsdags var mitt barns förskola stängd och då kom min mamma hit och passade. Jag märkte vilket pratbehov till vuxen jag hade, jag pratade och pratade hela kvällen med henne. 

Men, sedan får jag ju skylla mig själv då jag även tar på mig lite extra. Förra veckan var det föräldramöte på skolan, och nu var det på på scouterna, där de vädjade till föräldrarna att ställa upp att vara med på något möte under hösten. Jag hade samma dag pratat i personalrummet på rasten om scouterna, att jag inte har tid att vara scoutledare. Helt plötsligt räckte jag upp handen på föräldramötet och sa att jag kan vara ledare varannat möte!

Det lustiga var att jag även anmälde mannen till fyra möten för att spela gitarr och öva scouterna till luciatåget. Jag tycker att det var jättebra. Barnen blir ju jättestolta över sin pappa och så får de även vara med honom lite. Angående mig själv var ju jag scoutledare då jag var 20 år och har saknat scouterna lite men hinner och orkar inte engagera mig. Nu kommer jag bara vara med som en extra vuxen. Det betyder att jag får vara lite extra med elvaåringen och så får jag lite ledigt hemifrån.

Under den gångna veckan hade mannen endast chans att lägga barnen en enda gång. Då blev jag jätteglad och kände att jag hade all tid i världen. Jag satte på mig skorna och skulle gå ut till min utomhusateljé för att jobba lite. I dörren möter jag min styvdotter som nu hade mammavecka. Hon hade varit till ungdomsgården, som var stängd. Då gick hon hit för att promenera med elvaåringen, men han var på bandy. Vad skulle jag göra? Det enda var att ta min lediga kväll till att promenera med styvdottern. Det var bra för mig också att ta en promenad och vi pratade om scouterna.

Gårdagen var rolig men lite stressig för många i mitt lilla samhälle. Det var en sportdag med tillhörande folkfest. De flesta är ju tydligen engagerade i en sport. Jag som inte har mycket erfarenhet tyckte att det var förfärligt att elvaåringen hade fyra matcher på olika ställen under två dagar. Jag slog dubbelknutar på mig själv för att få ihop skjutsning, jag blandade in den ena efter den andra eftersom att det krockade med sjuåringens fotbollsmatch. Då jag jobbat ärslet av mig så löste det sig och min bandyspelare fick skjuts både hit och dit. Tack alla som ställer upp, jag ska hjälpa tillbaka, troligtvis blir det sjömanstjänst.

På sportdagen skulle föräldrar hjälpa till på olika vis, exempelvis stå i fiskdammen. Jag fick i uppgift att baka, vilket gick relativt bra, men det tog ju självklart också extra tid. Det lustiga var att då vi skulle fika så var det en fantastisk kakbuffé! Självklart köpte min familj det som jag hade bakat. Det kändes lite konstigt att liksom köpa samma sak två gånger, men poängen var ju att bidra med pengar till klubban antar jag.

Fyraåringen ville inte prova något, han vågade inte, så jag fick göra allt. Mumsmums-katapult och pilkastning. Jag kom sjukt nära, jag snuddade kortet, men fick inget pris! Det var dåligt tycker jag. Däremot träffade ju sjuåringen såklart och valde en anteckningsbok där han har börjat att rita upp hur sitt framtida hem ska se ut.

Samtidigt som detta arrangemang var så var det även scoutloppis. Jag som nu anmält mig som extraledare kände att jag skulle ha engagerat mig lite. Jag shoppade endast. Exempelvis en bärsele till de på flykt. Det hade jag läst att de behövde. Jag har läst om alla insamlingsställen till dessa utsatta människor, det har känts jobbigt då jag förstått att det var omöjligt för mig att lämna in något just då just där. 

Men så kom mailet från Stadium, att lämna in barnkläder och sovsäckar vilken dag som helst. Så skönt. Jag arbetade i ca fem timmar för att tömma källare och sortera ut barnens kläder. Sjukt mycket grejer, ca 50 byxor, 30 par skor, utkläder, ca 50 tröjor osv. 

Då jag tills slut skulle pusta ut och kolla facebook lite så hade jättemånga delat ett inlägg om att man bara stjälper genom att ge kläder, pengar ska det vara. Jag som jobbat så hårt! Platt fall som vanligt. Jag åkte ändå till Stadium idag med de åtta väskorna med gåvor. Tror det blir bra ändå. Skänker pengar också. Känns så pluttigt att skriva om både detta och mina personliga och mycket relativt små problem. Men vi alla gör så gott vi kan, hoppas jag, och helst mer ändå!

Annars har jag tagit det ganska lugnt idag, storhandlat, tvättat kläder, tvättat mig själv och barnen. Det har ju regnat och vi alla har varit trötta. Vi bakade en god kaka, som jag la ut på Facebook. En vän såg detta och kom med sin familj och fikade. Supermysigt!

 

 

 Barnens skola har något som heter föräldravandring. Ca vartannat år blir det ens tur, men om man har fler barn så blir det ca en gång om året. Det betyder att man är ca fem föräldrar som ska gå mellan 21-24 på helgkvällen för att kolla om otyg händer i området. Så jag fick ha barnvakt hemma för att gå ut och kolla andras ungar. 

Jag väntade och väntade på insamlingsplatsen, till slut kom en till förälder. De andra tre hade bangat! Bastards. Men vi hade det ganska trevligt. Det blixtrade ca 15 gånger. Inga ungdomar syntes till förrän vi kom till skateparken där några gjorde en brasa på gammalt skräp. De sprang iväg så vi kunde inte prata med dem. Vi värmde oss lite över elden innan vi släckte den. Då började åskan och blixtarna komma närmare och det började regna. Då gick vi hem till våra egna oskyldiga barn istället. 

Japp, nu behövs lite helg känns det som, nästa helg blir inte lugnare för då ska jag åka 100 mil för att städa ur ett dödsbo. Det är nog mest semester att vara på jobbet. 

Skräp.

Ett steg fram och två tillbaka, det är nog många som känner igen sig i det. Ibland undrar jag ändå om det inte är lite fler steg bak i min familj. Vart jag än går är saker trasiga, detta är oerhört jobbigt för mig.

Jag är uppväxt i en familj där man inte räknade med spill. Allt togs om hand om och allt lagades. Inget slängdes utan samlades på hög. Till och med tog pappa hand om sina fimpar, minns jag. Alltså, han slängde de inte på marken. Här är saker trasiga vart jag än går. Det ligger lökar på källargolvet som någon har hamrat på, likaså trasiga ballonger och sönderbända skohorn.

Barnen avskyr att städa och plocka upp efter sig, de bryr sig inte om något blir trasigt, det är bara att köpa nytt. Jag fattar inte hur jag kan ha förmedlat detta förhållningssätt till barnen.

 Elvaåringen fick i läxa att plocka skräp där vi bor. Olika poäng för olika skräp. Tändare och frigolit gav höga poäng, jag trodde inte att vi skulle kunna hitta något sånt i vårt villaområde. Jag tänkte att det var annorlunda här jämfört med runt något centrum, här bor vi och känner att det är vårt, vi vill inte skräpa ned. 

Vi gick en liten sväng runt kvarteret och hittade både frigolit och tändare, sjukt mycket snus och mycket annat. Alla barnen blev oerhört engagerade och tyckte att det var roligt att plocka skräp. Vi hade handskar på oss och kände oss som proffs. Självklart blev det lite fajt om vem som plockade mest men det gick bra ändå. Jag tror att man blir mer mån om sin miljö och inte slänger skräp så lättvindigt om man själv har plockat skräp så här. Nästa gång barnen vägrar att städa hemma och plocka upp efter sig själv ska jag erbjuda dem att gå ut på gatan och plocka upp efter andra istället. Bara de gör något annat än att skräpa ned.

Äldre inlägg