Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg från augusti 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Höstdepp eller höstpepp?

Jag brukar skriva lite misäraktiga inlägg på höstkanten och nu har jag ett behov av detta igen, det kan ju verka som att jag bara har roligt annars. Och jag vet att detta är en lika stressig period för många småbarnsföräldrar. Mitt extra problem är att jag ofta är själv förälder, jag är förkyld, börjat nytt jobb och barnen fyllt år. Förra veckan var jag så stressad att jag blev jättetrött och somnade, jag hade ont i bröstet vilket är jobbigt för mig då jag är ytterst hypokondrisk. Jag blev så rädd att jag inte vågade röra mig och då min mor ringde sa jag att jag hade ont i knäna, vilket jag också hade, men jag vågade inte nämna ordet hjärta. Dagen efter var smärtan över och livet fortsatte som vanligt. (Så här trasigt är det mesta hos mig, barnen älskar att ha sönder dyra leksaker.)

Jag blev dock förkyld och trött på grund av det, men vågade inte vara hemma eftersom att jag just börjat nytt jobb. Jag har gått och lagt mig tidigt tillsammans med barnen varje kväll. Jag sände efter ett polisintyg från belastningsregistret, jag väntade flera veckor och till slut kom det i fredags. Men, det är på min man!!! Jag fattar inte hur detta gått till, helt sjukt, han har inte skickat efter något. Så nu måste jag börja om igen. TYPISKT!

Nu är jag ensam hemma med de två yngsta barnen, de andra familjemedlemmarna är på turné, scouthajk och bandyläger. Det känns superlyxigt, jag behövde lugn och ro, det enda som hänt är att barnen har varit på kalas om vartannat. Och jag har lyckats att ha lite kräftskiva för mig själv, troligtvis den enda i år. Mannen avskyr min kräftskiveprydnad i glas, så det är ju bra att han inte är hemma. 

Efter en oerhört jäktig period var jag så lättad över att ha lite lediga helger, mannen ska vara borta mycket. Helt plötsligt dyker det upp att nästa helg är det båda scoutloppis och någon sporttillställning samtidigt, som krockar, men som jag ska engagera mig i, samt föräldravandring på natten för mig. Till sportdagen fick jag i uppgift att baka vilket jag passade på att göra igår. Det blev lite smet över så jag gjorde två muffinsar till mig själv med lakritspulver och salt på. Tyvärr så brände jag just dessa så jag fick inget gott själv.

Jag tror att allt blir bättre nu, det är de här första veckorna då jobb och skola börjar. Så många lappar och bilder och grejer som ska in och betalas. Jag fick meddelande om att det var superviktigt att ett av mina barn har viss utrustning på sin idrott, jag slog dubbelknut på oss för att hinna köpa detta, sedan så skulle det inte användas förrän efter helgen vilket gjorde att jag blev asstressad i onödan, om jag hade bott i Norrtälje hade aldrig detta inträffat, då hade jag hunnit utan problem. Ca fyra gånger i veckan ska mitt barn komma till träningen, och alla andra föräldrar kör sina barn till aktiviteterna, jag frågade tränaren, så det stämmer. Det är omöjligt för mig att göra, det är då de yngre syskonen sover, vilket gör att jag känner mig som en urusel förälder som inte ställer upp på mitt barn. Detta hade inte heller hänt i en mindre stad. Då hade det inte varit några avstånd.

Sedan är det alla dessa föräldramöten för skolor och aktiviteter. Jag hoppas ingen missförstår mig, jag älskar ju såklart mina barn och alla möten, men det är svårt att få tiden att gå ihop! Två av barnen hade föräldramöte samtidigt, vilket var asdåligt av skolan, men som tur var repade inte mannen denna kväll så vi kunde gå båda, men vi behövde rodda med barnvakt ändå. Det som upptog 80% av 11-åringens föräldramöte var mobilfrågan. Hur ska denna få användas i skolan? Min elvaåring har inte använt sin mobil, för denna är dålig, tycker han. Så nu blir det en statusfråga, vem som har häftigast mobil och jag kommer att få dåligt samvete.

Nu har i alla fall barnen fyllt år och det är över. Jag handlade massor på Akademi bokhandeln, Lindex och Apoteket. Dagarna efter fick jag massa bra erbjudanden på dessa ställen med fina rabatter. TYPISKT!

Jag har i somras redan bokat en spahelg för mig och mannen i september, den enda helgen han är hemma på länge. Det har jag levt på ett tag. Eftersom det är just den enda helgen måste vi istället städa ur hans pappas hem. Men vi får ju i alla fall vara tillsammans. Det kanske är kul.  Nu funderar jag på om det skulle bli positivare känsla om jag städade upp denna karga fönsterinredning och köpte några förtjusande blommor istället. Jag tror faktiskt det.

I går kväll då jag lagt barnen och skulle pusta ut framför en asläskig film (alternativt erotisk) så hittade jag inte kontrollen till TVn, jag letade överallt. Det förstörde hela dagen. Nu kan det bara bli bättre och jag filar fötterna med min fil som jag har köpt på Ullared. 

Hoppas ni har haft en bra helg!

Honk Machine.

Förra veckan var jag ute på galej i Stockholm för första gången på hela sommaren. Det var kul. Jag gick ut med mina brorsor. Helt plötsligt gick vi förbi bandaffischer som de hade gjort! Vi bestämde oss för att gå på bandets releaseparty!

Imperial State Electric! De var grymma som vanligt! 

De gästades av denne legend som jag passade på att ta en selfie med. Glen Matlock. Jag hade aldrig hört talas om honom tidigare men det är bara för att jag endast lyssnar på Dolly Parton, inte rock.

Jag och brorsorna passade på att äta lite på Debasers uteservering. Det var gott och vid vårt bord satt en person från Värmland som där har en skivbutik. Jag skröt om att brorsorna gjort skivomslaget till den nya skivan. Han ville då ta bild på brorsorna. Jag utgick från att även jag fick vara med på bilden och ställde mig glatt mellan brorsorna. Då sa han att han skulle stå mellan brorsorna och jag skulle ta bilden. Det vart lite snopet men jag gick vidare och tog selfies med andra istället.

Här träffade jag en gammal elev som jag hade då han gick på högstadiet. Det är alltid lika roligt. Tyvärr köpte mina bröder öl till mig, jag försökte säga nej, men de hävdade att ölburkarna var så små. Detta gjorde att jag gick fram och kramade en kille och sa Hej A! Det blev pinsamt för det var inte A, det var As bror B! Så fick jag skämmas lite igen och så gick jag vidare och fick tillbaka då jag hälsade på en kille som alltid blandar ihop mig med min kusin! Sen gick jag runt så där och hälsade på den ena och den andra och hade det roligt. Då jag selfat lite med Nour så fick det vara nog.

Tyvärr så infann sig en kraftig ångest så fort jag lämnade festplatsen. Klockan var bara 22:00 men jag skulle ju upp och jobba tidigt på morgonen. Brorsorna hade "tvingat" i mig öl. Jag tänkte att jag kunde springa bort alkoholen från kroppen. Jag som aldrig springer sprang hela vägen från tunnelbanan hem. Det gick jättebra. Plötsligt märkte jag att det var mest tuttarna som guppade, jag gick fortare än vad jag sprang, jag hade mest tagit till mig själva springstilen och kände mig mycket duktig. Jag hälsade artigt på barnvakterna och tog sedan ett bad i badkaret och låg resten av natten och oroade mig för att jag skulle försova mig. Det var helt klart första och sista gången jag drack öl kvällen innan jobb. Allt gick bra på jobbet, så mycket hade jag inte druckit, det var bara inte värt det tyckte jag, men oj så kul jag hade då jag hade det kul!

Grattis min sjuåring och elvaåring!

I helgen fyllde två av mina barn år. 7 och 11! Det är ju superroligt och mysigt och festligt, men varje år så sammanfaller det med jobbstart, skolstart och aktivitetsstart och exakt innan löning efter ett halvdyrt sommarlov! Men bara på grund av detta så vill jag att de båda barnen ska känna sig extra uppvaktade på sina 24 timmar. 

Från början ville inte elvaåringen ha ett kalas, bara pengar för att shoppa kläder för att sedan se ut som en Östermalmare. Jag gick med på detta, tänkte att det var bra, han ville även gå på restaurang, vilket jag gick med på då det skulle bli så billigt att inte ha kalas. Då jag hade lovat detta så ångrade han sig och ville ha ett kalas på ett annat ställe. För ALLLLLLAAAA andra får ha såna fina kalas. Jag gick då med på det också, jag vill ju inte vara sämre. Minst åtta personer måste det vara för att ha ett sådant kalas. Då bestämde barnen att de skulle ha ett gemensamt och bjuda fyra kompisar var.

Jag tyckte att det var okej. Efter ett tag då jag lovat barnen att ha detta kalas ångrade sig sjuåringen och ville ha ett Disco hemma. Han ville bjuda många, för då blev chansen större att få Pokemonkort! Helt plötsligt hade jag lovat barnen massor av kalas, vilket gjorde att jag tog beslut om att inte ha släktkalas, de har vi ändå träffat så mycket i samband med en begravning. 

Sjuåringen hade, förutom pokemonkort, önskat sig en skateboard. Den snälla grannen och idolen hjälpte till att fixa en till honom och så fick han även skateboardlektion och häng! Sjuåringen har tyckt att den dyra hjälmen var barnslig så jag spraymålade den i guld. 

Som tur var skulle kalaset börja kl 18:00 vilket betydde att jag var hemma och storstädade huset medan familjen var ute i solskenet. Som av en slump var det folkfest i den närliggande skateboardparken vilket blev extra festligt för sjuåringen! 

Troligtvis var inte huset städat sedan de förra kalasen, då de andra barnen fyller år i februari. Jag fick byta ut ballongerna. Det är bra med kalas ibland så det blir lite fräscht!

Tidigare kalas har jag ansträngt mig för att göra massa aktiviteter. Denna gång gjorde jag inte det eftersom min erfarenhet är att jag nästan får tvinga barnen att delta så länge det inte är något som handlar om godis. 

Sjuåringen hade önskat sig mycket enkel mat att tillaga, chicken nuggets och pommes. Och glass med tillbehör till efterrätt, så jag behövde inte baka något. Pappan har varit på turné varje helg så jag har inte hunnit att förbereda så duktigt.

Jag tyckte att de festliga paraplyerna med apor var superfina! Barnen blev rädda och tyckte att de var läskiga… 

Vi hann med lite limbodans innan det var dags för skattjakt. 

Då godispåsarna såg ut som morötter tyckte jag att det var assmart att slutstationen på jakten var i morotslandet. Tyvärr brände sig några barn på brännässlor.

Efter kalaset somnade jag tillsammans med barnen och sedan var det bara upp och sjunga för nästa barn. Elvaåringen! Som bara önskade sig pengar, men ändå blev lite besviken då han fick så lite paket… 

Direkt efter frukosten åkte vi in till stan för att shoppa. Min mamma tog hand om de två yngsta så elvaåringen fick lite storbarnstid med sina föräldrar och storesyrra, som för övrigt lett in honom i märkesklädesvärlden, den världen som jag har aktat mig för. Han shoppade upp alla pengar och jag sa till alla expediter att det var hans födelsedag och alla behandlade honom jättefint!

Sjuåringen fick gå och köpa lite pokemonkort, trots att han bjudit många på kalaset så var det bara en som gav pokemonkort, vilket jag tyckte var trevligt, men sjuåringen blev besviken.


Sedan åt vi på restaurang innan det var dags för laserforcekalas. Elvaåringen hade trott att kompisarna även skulle gå på "fångarna på fortet"-kalas, vilket han hade sagt till sina vänner, och kände att han lurat vännerna. Men alla blev jättenöjda och svettiga. Jag kände att jag gärna varit med och skjutit lite, det verkade kul.

Även denna kväll somnade jag klockan 20:00 och barnen pratar redan om vad de önskar sig i julklapp! Men först fyller jag år och då är det APT-jobb till kl 19:30. Och det kan nog vara skönt.

Roslagen Pride 2015.

I helgen var det Roslagen Pride. Jag blev tillfrågad att ha workshop i det så kallade transhuset. På stora torget var det happenings. 

Kl 15 var det promenad genom stan med Feministas Acidas Rrriotsamba i spetsen som slutade på Transhuset med utställningar, film, föreläsningar och workshops mm. Jag och min kollega kunde inte haft en bättre dag tycker jag. Vi kompletterar varandra bra. Hon är mycket noggrann och jag kan inte vara noggrann. Jag satte på henne en tejp där jag skrev hennes namn. Jag satte den lite snett och en del råkade komma på huden. Hon kämpade ett tag med att ha den där tejpen snett och på huden, sedan rättade vi till den. Vi har helt olika "glasögon", och det är det som är så fint, vi respekterar varandra och berikar varandra ändå.

Vi hade massa besökare, från 3 år till säkert 80 år. Alla var glada och peppade. En del arbetade jättelänge.

 
Det var fantastiskt kul med mötet med alla dessa personer. En härlig stämning. En jobbade med saltbehandling. Jag blev jätteglad då jag älskar salt! Jag berättade om mitt saltberoende, som jag skäms över. Hen sa att salt är jättebra, man kan dö av för lite salt, inte för mycket. Tre teskedar om dagen får man äta. Helst himalayasalt, så det ska jag köpa nu.
En av de yngsta besökarna gjorde denna bild med schabloner och sprayfärg.

En av de äldsta gjorde denna.

På kvällen blev det fest men först stressade jag mig till mina föräldrars hus för att lämna bilen, ge katten mat och klä om. Sedan cyklade jag förbi min pappa på hemmet för att säga hej. Helt plötsligt blev jag så lugn. Vilken frihetskänsla! Jag cyklade, jag hade ingen hjälm, vilket jag annars alltid har. Det var varmt, jag hade keps och linne, jag cyklade i mina gamla kvarter och kände mig som en tonåring!

Jag hade sällskap med en vän. Jag ville vinka överdrivet glatt till alla jag kände igen. Så är det ju i Stockholm. Om jag känner igen någon här blir jag jätteglad. Min vän bor i Norrtälje och var inte lika intresserad av att småprata med de halvbekanta. Jag kände knappt igen en enda på utestället, som för övrigt hette Salt och var nytt för mig. Så i denna ljumma sommarkväll efter en lyckad dag kändes allt bra.

Jag fick även bugga med en buggmästare som tyckte att jag var bra! Det var jättekul och jag hade ett fånigt leende på  läpparna hela tiden.  

På detta ställe var Pridedeltagare blandat med andra personer. Jag satt i en soffa där några 20 åringar också satte sig. De hade tydligen aldrig sett några i min ålder tidigare och tyckte att det var så fascinerande med "milfar". Sedan satt de och skrattade åt alla "pridepersoner" vilket ledde in oss på intressanta samtal. Jag hoppas att de blev lika berikade som jag blev. Sen vart det nog för mig och en härlig cykeltur ledde mig hem till mitt föräldrahem!

Nu har fyra år gått

sedan jag började att skriva här om det ena och det andra. Gammalt, nytt, seriöst och mindre seriöst. Tack till er som fortfarande läser. Och hej eventuella nya.

Jag har tidigare år skrivit ner några nya förhoppningar om framtiden och även utvärderat det gångna året, om något har stämt. Jag kommer att göra samma sak nu och börjar med det gångna året.

*Bli en bättre mamma.

- Det är jag osäker på men jag gör mitt bästa!

* Inte resa utomlands. 

- Det stämde inte. Jag har aldrig tidigare varit utomlands så mycket som under detta år.   Paris, Amsterdam, London och Köpenhamn.

* Umgås mer med vänner.

- Stämmer inte. Jag har inte haft tid. Har mest umgåtts med mina barn och föräldrar.

* Renovera fasadjäveln. 

- Ja, det har vi och gjort en altan. Grymt skönt.

* Utveckla Arty Party.

- Ja, vi har haft Arty Party vid fyra olika tillfällen. Jag har även haft andra jobb i konstens och pedagogikens anda. Under hösten arbetade jag på en grundskola som bildpedagog på fredagarna. Under våren arbetade jag på Norrtälje Konsthall med skapande på fredagarna. Annars har jag arbetat i Gamla Stan på förskola.

* Måla en tavla på mina före detta kollegor.

- Det har jag gjort! Jag har dock bytt kollegor två gånger sen dess.

* Göra en film.

- Jag har filmat, nu är det redigering kvar.

* Träna! Nu måste jag ju träna då jag återigen har blivit upplyst om min trasiga disk och det där slamset där bak. Jag har köpt ett dyrt årskort på badhuset. Jag har köpt en ny sån där träningsboll med bättre styrsel och ett gummiband att dra i. Så småningom byta ut madrassen i sängen. Jag kommer bli som en ungdom!

- Jag gick till en specialist och en annan sjukgymnast under hösten. Massa gånger till massör, en del gånger på träning i badhuset. Jag har en sträckbänk, ny madrass, eccoskor. Jag var även sjukskriven en dag i veckan under en period men jag var för sjuk för att vara sjukskriven så jag avsade mig denna börda. Sen sket jag i ryggen. 


Ja ha. Det är ganska skönt att göra dessa mål, och att se att många blir uppfyllda! Nu ska jag prova med nya mål för kommande år.

*Då jag just har börjat ett nytt arbete är mitt första mål att sköta det.

*Även ork är något som jag måste ha om jag ska uppfylla ett enda av mina mål. Så träna på olika vis så mycket det går. Satsa på att försöka sova. Jag är asdålig på det. Sömntabletterna gör bara att jag är trött på morgonen, inte att jag somnar in lättare och sedan sover. Detta ska jag hitta ett bra system för.

*Här hör nästan att bli en bättre mamma ihop. Att ha ork och inte vara bitter. Jag ska fortsätta att göra mitt bästa.

*Då kommer samma mål igen, att träffa mer vänner. Det är ett strävans mål. Och det blir lättare ju äldre barnen blir . Mannen kommer att fortsätta vara på turnéer.

* Renovera huset vill jag helst inte. Vi kommer att ha fullt upp med svärfars bostad. Och mina föräldrars hem. Såna fall sovrum och vardagsrumsrenovering är nästa prio. 

* Denna gång skriver jag resa! Jag hoppas på att resa. Solsemster är något som jag verkligen längtar efter. Nästa sommar är det tio år sedan jag och mannen gifte oss. Då ville vi till Hawaii men hade inte råd. Vi sa att vi gör det då vi firar tio år som gifta. Tiden går dock fort och inte har vi med pengar nu. Jag föreställer mig därför en resa till Bulgarien. Och även en resa till Tjernobyl med mina tre bröder. 

*Konstprojekt; det är ju det jag mår bra av! jag måste skapa på olika vis. Det kan vara att möblera om barnens rum, skriva grattiskort, spraymåla någon gammal grej. Och att skriva på min blogg! Nya mål är lite hemliga, men två av dem handlar om att skriva, ett mål är film, två installationer och så brukar jag ha som mål att måla en tavla per år. Vi får se.

*Jag vill även jobba bildpedagogiskt fortsättningsvis med Artyparty och på konsthallar och andra ställen.

Tack igen för att ni läser och följer mig. I det som jag väljer att dela med mig av. Det betyder så mycket. Jag känner mig levande med er!


Fotograf, förskolepedagog och Pridejobbare.

Jag lyfter ofta andra personer här. Det är viktigt! Det händer mig själv inte så mycket så det är värt att lyftas. Men nu! känner jag mig faktiskt lite aktuell. I alla fall har jag tre grejer jag vill göra lite reklam för eftersom att jag är stolt. 

Imperial State Electric ger nu ut skivan Honk Machine. Jag har ju stolt skrutit om att två av mina brorsor har gjort omslaget!!! Men vem har tagit denna bild som jag hittade på SR. Jo jag. En gång då jag var ung och hade bra självförtroende såg jag mig som en fotograf. Vad är en fotograf? I detta fall var jag en fotograf till detta coola och aktuella band! #skryt. 

Nu i veckan kom det nya numret av tidningen Förskolan. Där är det två uppslag om mitt arbete och mina barn,

Och mitt namn nämns. Detta reportage gjordes i våras och det är fantastiskt roligt att se och läsa om nu då jag inte träffar dessa barn igen. Text av Marie Bengts. Hon skriver fantastiskt och målande. Som en berättelse. Hon har nog mitt drömyrke. Skriva och dokumentera sådant som jag tycker är viktigt och intressant. Detta reportage beskriver ett av våra äventyr, om gemenskap, genuspedagogik och framför allt ett äventyr tillsammans. Vi kompisar. 

Sist men inte minst vill jag säga -Välkommen till Roslagen Pride på lördag i Norrtälje. 

Jag och min kompis kommer att ha så roligt där.

 Välkommen att delta i vår station. Min favorit -sprayburkar!!!
 

Mystroll. Det är insidan som räknas.

Det finns en person som är så genomfin och trevlig och bra. Hillevi Wahl! En vän som till exempel har stöttat mig i personliga frågor som jag inte vill nämna men även hjälpt mig att få utmärkt hjälp angående ryggsmärtor. Jag ville gärna hjälpa tillbaka. Hon är så cool, mycket coolare än jag, och sa att jag kanske kunde graffa lite med hennes barn! Det hade ju vart grymt kul, men det var ju inget som jag behärskade, MEN något som jag skulle ha kunnat lära mig för Hillevis skull! 

Trots mina graffitti-okunskaper så blev jag bjuden på hennes 50-års fest. En fest där hon bara bjöd dem hon ville, inte de hon kanske borde. De hon mår bra av. Det är något av de finaste komplimangerna som jag har fått under hela mitt liv! 

Jag har själv läst flera av Hillevis böcker och skrivit om dem här. Barnböcker och en familjebok bl.a Experimentet. De är så himla bra. Bra är ett bra ord. Men Hillevi har även skrivit om svårare ämnen och i våras var Hillevi med i Tvprogrammet Djävulsdansen om medberoende. Hon vet hur det är att vara utsatt, och vurmar även för de utsatta. Eller hon bryr sig om människor som bryr sig om. Hon ser personen. Hon är intresserad av personer. Så upplever jag det.

På hennes trevliga 50-årsfest träffar jag även en annan bekant som jag också har skrivit om tidigare. Lotten Sunna. En oerhört cool brud som hade med sig en förtjusande födelsedagsgåva. Ett underlägg som hon hade tillverkat själv. Annars graverar hon gravstenar i samma teknik i sitt eget företag Eaststone.

Jag pratar också med en kille fylld av tatueringar. På halsen har han en på Cornelis Wreeswijk. Ni som känner mig vet att jag älskar Cornelis! Och andra melodiska melodier. Så vi pratar lite kring musik och jag får även höra lite av denne intressanta persons liv. Många av tatueringarna beskriver detta. Det är insidan som räknas är tydligen den mest tatuerade sången, skriven av Mange Hellberg. Vilket jag själv alltid har jobbat för.

Helt plötsligt ska den hemliga artisten uppträda och det var just denne tuffa Mange Hellberg som jag stått och pratat med. Hans texter och melodi berörde. Inte ett öga var torrt. Hans texter om utsatthet blev så starka då de var så ärliga. Jag blev helt tagen och har nu fått en ny idol. Jag utvidgar mig från Cornelis, Dolly, Cohen. Förutom First aid Kit är Mange Hellberg min största svenska  idol! Han sjöng och berättade om att han förut var tuff då han var full. Han var sjukt tuff nu, nykter. Han var ärlig och okonstlad. Det är något som jag vill ta efter. Under en sekund var jag förvånad av Hillevis val av musiker. Men varför var jag det? Han var ju klockren på alla vis. Hillevi kallade honom för ett riktigt mystroll. Det tycker jag att Hillevi också är! Tack Hillevi för att du finns och är så fantastisk! Det är insidan som räknas.

Time out.

I veckan reste familjen 100 mil norrut med flyg. Denna resa har vi tidigare bara haft möjlighet att resa med bil. Det var en intressant flygtur som först blev en timme försenad på grund av tekniska fel och sedan satt en fånge fastkopplad i poliser ett par stolar bakom oss. Vi åkte till min svärfars stora hus. För ett och ett halvt år sedan var han min Söndagsperson

 Detta hus var fyllt med människor. Ibland nio barn. Ibland 13 vuxna. En oerhört fin stämning infann sig.

Vi spelade spel, pratade, lagade mat, skrattade, grät och lekte kurragömma.

 Ett hus perfekt för att leka just kurragömma i. Kusinerna tryckte in sig i sin farfars garderob som innehöll olika typer av kostymer. Det var något av det mest rörande som jag har upplevt.

Exakt tre veckor tidigare var min svärfar hemma hos oss. Vi pratade om allt möjligt. Han var en berättare och berättade sina historier. Jag som är stressat lagd blev lugn av hans perfekta berättarröst för en stund. 

En timme efter att vi sagt adjö så somnade han in snabbt av hjärtinfarkt. Den första sommaren som mannen skulle ha semester istället för att turnera förvandlades till en sommar att ta avsked av sin far.

Det blev en oerhört vacker begravning i Domkyrkan. En personlig då prästen var vän med min svärfar. Likaså kören som sjöng.

På Frimurarhuset var det sedan minnesstund med fem långbord med plats för 70 personer. Det blev fullt.


Många fina tal blev talade. Gemensamt var att många, som jag även pratade med, kände att de hade en speciell kontakt med min svärfar. Att de blev sedda och lyssnade på. Många hade en nära relation, kvinnor och män. Den yngsta kvinnan som höll tal var under 30 år och hade under sommaren varit tillsammans med min svärfar under två veckor för att korrekturläsa hans manus, Time out.

Jag höll inget tal. Det är svårt att hålla tal. Även om det nu i efterhand bara kunde ha varit att tala från hjärtat.

Svärfar. Under dessa tre veckor har du varit mer levande än någonsin. Så många historier om dig och så många av dina vänner jag mött. Det starkaste minnet jag har är ditt varma leende då vi kramar varandra vid grinden och säger -vi ses på tisdag. Du ser så snäll ut trots att jag kanske inte var vid mitt bästa humör då vi skildes. Du förstod att jag var stressad av alla barn och allt som skulle hinnas med. 

Det sista jag gjorde var att visa ett jättekonstigt konstverk för dej. Jag skämdes en sekund, för som svärdotter vill man ju vara bra, men sen tänkte jag att jag hade ju aldrig visat det där för dig om jag inte hade trott att du var intresserad. Jag minns då du helt plötsligt dök upp på Konstfacks julmarknad där jag sålde lite snuskiga saker. Jag blev stel av fasa. Vad gjorde du? Jo, köpte tre exemplar! För att visa respekt.

Du har inte bara varit min mans far eller barnens farfar. Även jag har haft en egen relation till dig. Du har ibland sovit här så ofta som varannan månad i samband med andra möten i Stockholm. Många gånger har min man/din son inte varit hemma så då är det du och jag som har umgåtts. Du har inte bara varit min svärfar utan även en vän. Du har hjälpt mig med min bokföring och stöttat på olika vis. Vi har haft mailkontakt angående din bok, du ville att jag skulle göra framsidan. 

Kvällen innan du gick bort så satt du, jag och din son i soffan och pratade. Jag skrattade högt åt er. Det var kanske lite elakt, men ni pratade på samma vis. Ni sa inte så mycket, men mycket blev sagt. Någon sa något, den andra svarade kort -mm eller ja. Men med värme. Ni förstod varandra utan att säga så mycket.  

Detta år fyllde du 75 år och du hade stora planer. Både karriärmässigt och bostadsmässigt. Det du önskade av oss i födelsedagspresent var att få ha en födelsedagsfest i vår trädgård för dina vänner som bodde här omkring. Eftersom att du skulle vara här i närheten den närmsta tiden så hade vi inte bråttom med festen. Vi hann aldrig att ha festen. Däremot samlades flera hundra personer för att ta avsked av dig. Vi alla kommer att sakna dig. Så länge vi pratar om dej så kommer du att finnas kvar.  Jag ska försöka lära av dina ord -Lev i nuet och framförallt din respekt för andra människor. Att lyssna och förstå. Och din generositet.

TBT tidningsurklipp.

 


Jag har, som jag har skrivit tidigare, rensat bland massa gamla grejer, och hittade en grej som jag knappt minns något av. Jag gick antingen i nian eller första året på gymnasiet, jag verkar ha varit 16 år då jag skrev detta. Det intressanta är att jag blev så upprörd. Att jag tog så illa vid mig. Jag hade väl inte lärt mig än att medier kunde skildra en förvrängd sanning. Detta var ju innan internet och facebooks tid. Och nästan datorernas tid, jag skrev nämligen på en elektrisk skrivmaskin som min pappa ägde. Jag tyckte att den var riktigt häftig. Alltså har jag inte kunnat sudda och flytta runt text på samma vis som idag. Det verkar som att jag länge haft ett behov av att uttrycka mig i skrift. Jag minns dock inte om jag lämnade in denna beskrivning, som snart kommer, till tidningen. Jag minns ju knappt händelsen, vilket gjorde det ännu mer intressant för mig att läsa. Och en viktig detalj kring denna händelse är ju att det inte fanns mobiler på denna tid. Att det var vanligare att kontakta främlingar om man behövde hjälp. Det var inte lika skumt som det kanske upplevs idag. Nu kommer först texten som stod i norrtälje tidning. Den jag blev så upprörd över. Sedan kommer rättelsen som jag skrev.


Norrtälje. Ett ungdomsgäng trängde sig in på en privatfest I en lägenhet på Flygaregatan I Norrtälje 23.15 på nyårsaftonen. In i lägenheten sparkade de sönder en glasdörr innan de försvann. När några av festdeltagarna följde efter ungdomarna blev de misshandlade med en kedja. En man fick ett köttsår i pannan. En annan av ungdomarna hade stålkantsförsedda kängor och sparkade ned en kvinna. Misshandeln fortsatte då kvinnan låg ned. Ytterligare en kvinna fick ta emot sparkar och slag. Ingen skadades dock allvarligt. Två misstänkta män i 19- års åldern greps av polisen. 

Hej. Nu kommer en rättning av det som stod i NT. Jag var med när det hände och blev därför väldigt upprörd av det jag läste. Jag tycker att den som skrev notisen borde skämmas. Den personen skrev det som att ungdomarna var jävlar. Jag som såg allt vill nu berätta min version och jag hoppas ni läser den. 


Norrtälje. Ett ungdomsgäng stod och diskuterade vad de skulle göra. Dom såg ett par män i 30 -årsåldern som var ute och rökte. De trevliga ungdomarna bestämde sig för att ta en taxi ner på stan för att där sen fira tolvslaget som närmade sig. Några av ungdomarna gick och ringde på hos männen dom satt ute, för att låna telefon så de kunde ringa efter en taxi. Det var en kvinna som öppnade dörren och hon puttade bort killen som ringde på och vill inte ens höra vad han hade att säga. Hon liksom sina vänner var kraftigt berusad och kunde inte behärska sig. Då ungdomarna gått ut ur porten gick kvinnan efter. Hon fortsatte att gorma och en av killarna slog handen genom ett av glasskikten på den gemensamma dörren ut från lägenheterna. Turligt nog skadade han sig ej. Ungdomarna gick iväg och den galna tanten gick efter och drog i hår och dylikt. Efter ett tag kom ena mannen och drog med sig två flickor och sa att nu så blir det fest. Flickorna som båda var i 16-årsåldern lyckades smita. En till kvinna kom och hon var lika våldsam hon. Det pågick ett litet slagsmål och turligt nog blev varken Ungdomarna eller de vuxna allvarligt skadade trots smällar och slag som ungdomar som ej var inblandade fick. Polisen som kom för sent tog med två ungdomar på förhör. 

Vad tycker ni? Det var detta som hände. Ni skriver det som att det var ungdomarna som var de hemska, ni gjorde om verkligheten totalt. Jag var nykter och jag vet vad jag skriver om. Det var dumt att gå och fråga om telefonen men kvinnan behövde inte bli så våldsam. Som ni märkte så skrev jag det som att det var det vuxna som var det hemska för jag förstår inte varför ni skrev det som att det var det unga. Ni vet ju inte vad som hände, varför framställde ni de unga så och inte de vuxna? Det är inte bara ungdomar som är hemska. Jag blev väldigt ledsen för det jag läste och hela nio års afton blev förstörd. Jag hoppas ni tänker på det jag skrivit men det är väl era jobb att förvränga verkligheten. Jag skriver inget namn för det stod det heller inte i tidningen. Gott nytt år får jag väl en Scar er ändå trots er livliga fantasi.
 

Jag var besviken på vuxenvärlden  de vuxna som slogs istället för att låna ut telefon. Killen som ville dra med den unga på fest. Polisen och tidningen.

På badstranden. Dessa långa shorts.

Jag har varit i Norrtälje, igen, för att bada skiten ur sommaren med mina badtörstande barn. En snok var höjdpunkten idag.

Som vanligt så påpekade mamma badmodet för män. Upprört! Att de har så långa badbyxor att det ser ut som kjolar! Jag försökte säga att varken jag eller männen bryr sig. Mamma tar nämligen upp detta år efter år. Hon hävdar att folk inte hade haft så långa om det inte vore modernt. Endast en gammal farbror på stranden hade ett par exemplariska badbyxor enligt mamma. Likt små tangatrosor. Jag försäkrade henne om att hon inte behöver engagera sig så helhjärtat i detta som endast hon har problem med, som det verkar. Mamma tycker att det är onödigt att de killarna kyler ned sig i onödan med så där överdrivet långa badshorts ned till knäna. Så hade de på 1800-talet i Mölle, då baddräkten kom. Oerhört omodernt!


Då jag inte längre hade några argument om detta störande plagg på badstranden så gick jag ut på bryggan. Själv tycker jag att det är bra att gubbarna skyler sig lite, jag vill inte se deras generade hårväxt och andra genanta mansdelar. Där stod jag i min heltäckande baddräkt med böljande former hängande här och där. En kille i ca 30 årsåldern var där ute på bryggan iklädd shorts. Hans pappa hade kostym och hatt. Mamman hade heltäckande kläder och en sjal. Killen tog bilder på sina ickesvensktalande föräldrar. Trots att jag var så lättklädd jämfört med mamman med sjal, så erbjöd jag dem, på ett gestikulerande vis, att hjälpa dem att ta en bild på alla tre. De blev glada, jag kände mig lättad, men lite generad i min baddräkt. Det är inte mitt bekvämaste klädesplagg.

Mamman bad då sonen att få bli fotograferad tillsammans med mej! Jag typ naken och hon typ helklädd. Mamman såg jättesnäll och glad ut. Pappan såg ännu gladare ut. Jag tackade snällt nej. Och gick snabbt därifrån. Jag satte mig bredvid morsan igen som fortsatte att snacka om hur hemskt det är med alla dessa män i de oerhört långa och kalla omoderna badbyxorna. Nästa år ska jag uppsöka en nudiststrand så slipper jag massa problem.

Äldre inlägg