Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg från juli 2015

Tillbaka till bloggens startsida

TBT. Pride.

Mitt äldsta barn vill hemskt gärna gå på Pride. Igår kunde inte någon av hennes vänner följa med så jag gjorde det istället. Vi besökte Kulturhuset och tyvärr var jag lite för gammal och tioåringen var lite för ung för att gå in på ungdomsavdelningen, så vi väntade på henne i biblioteket.

Jag vet inte egentligen vad hennes intresse i det hela är. Men något typ av intresse är det. Det spelar egentligen ingen roll alls. Det intressanta är, tycker jag, att barn/ungdomar har detta liv/frågor/förhållningssätt på ett naturligt vis i sin vardag. Första gången jag var på Pride var 2001. Jag var ju vuxen då, men vet inte om jag sa något om det till mina föräldrar. Att se vuxna kvinnor ha gyttjebrottning var något mycket ovanligt för mig.

 

Det är helt klart ett annat klimat idag, än bara för 15 år sedan då jag flyttade till Stockholm. Det är bra! Mycket bra. 

Roslagen, där jag kommer från har en egen Pridefestival 15 augusti. Då är jag på plats och jobbar och deltar. Välkomna!!!

Sommarnöjen.


Alltså, sommaren är härlig men sjukt grå. Att bada hela tiden är inget jag gör. Det mest fridfulla och härliga jag vet är att åka runt på landsbygden, som i Änglagårdfilmerna, och känna mig fri. Titta ut på blomstrande hagar och känna lukt av koskit. Detta är ett relativt billigt nöje, som jag har nöjt mig med då inte pengarna räcker så långt, men barnen är sjukt trötta på att sitta stilla i en bil.

Nu har jag haft en weekend i Roslagen, igen.. Men denna gången begav jag mig lite mer norrut, till Lövsta gård.

Där spelade min kollega teater. Vi var ett gäng kollegor som kom för att följa med på en resa på den vackra gården. Jag har sällan sett mina barn så intresserade och fascinerade.

Även morsan försökte sig på att skådespels lite. Då barnen blev för bråkiga hämtade hon mattpiskaren. Då barnen aldrig sett sin snälla mormor på detta vis tidigare så blev de rädda och grät efter ett tag. Det var ju lite tråkigt, men snabbt fick de tillbak sin goda mormor.

Sedan åkte jag vidare till släkten på landet. 

Av dessa fick jag färsk mjölk till kaffet!

Vi ville hemskt gärna ta med några förtjusande kattungar hem,

men fick nöja oss med blommor.

Och ogräs till en ogräspaj,

och blåbär och hallon till pannkakor.

Avslutningsvis besökte jag tillsammans med mina vänner Vikingabyn. Vi hängde där mycket då vi var i 20 årsåldern. Det är ju något speciellt med personer i uniform som lockade oss. 

 
Där kunde man fajtas på olika vis. 

Och baka bröd, tova, dansa och klappa getter och mycket annat. Jag rekommenderar ett besök där! 

Utvandrare blir invandrare.

För över 100 år sedan utvandrade min mormors fastrar och farbröder till USA. Det var bara mormors far som hade råd att bo kvar då det var han som ärvde gården. De andra startade ett nytt liv, ett bättre liv. Dessa invandrare i USA, mina släktingar, är spridda där borta. Jag har hälsat på dem för nio år sedan. Några i Los Angeles, några i Portland och några i Minnesota.

Jag har förstått att det kan kännas viktigt för de som har ut och invandrat att behålla sin kultur så gott det går genom mat, attribut, musik och annat. Här om dagen hade jag besök av en tredje eller om det till och med blir fjärde generationens invandrare i USA från Sverige. 

Hon har åkt runt på körresa under nästan en månad i Sverige iklädd folkdräkt och tagit seden dit hon kommit. Hon är typ mer svensk än vad jag är. De har sjungit vackra gamla folklåtar som jag aldrig tidigare har hört. De är stolta över sitt arv. Jag tänker ofta på det, att även jag kunde ha varit en ut och invandrare. Det var bara mormors pappa av ca sex syskon som blev kvar i Sverige. På den tiden så reste man inte så mycket, det var ju många av dessa som aldrig såg sina föräldrar igen. Jag tänker på alla invandrare här och vilken resa de har gjort, allas resa är olika, men de har nog kommit med hopp om att få ett bättre liv, precis som mina släktingar och många andras förfäder gjorde då det var svåra tider i Sverige.

Min avlägsna släkting hängde med oss ett dygn, istället för att vara med sin kör. Vad gör man med en tonåring som gillar musik? Eftersom att hon sett den lite mer gammaldagsa sidan av Sverige så tog jag med henne till ABBA-museet. Det var bra för där var det både musik och musikhistoria. Även interaktivt så vi både sjöng och dansade och släppte loss lite.

Då vi kom hem till oss bjöd jag på lite primörer från min trädgård eftersom att jag ville ge henne lite autentisk smålandskänsla från förr. Det gick bra. Det var trevligt att träffa denna 16-åriga fyrmänning för tredje gången. Mina barn är sjukt stolta över de amerikanska släktingarna, och släktingarna är stolta över det svenska arvet. Vi är intresserade av varandras likheter och olikheter som har formats av en viss resa, från en plats till en annan plats.

Även hagel i stora högar fick den amerikanska släktingen uppleva, och lunch i Gamla Stan. Jag undrar vad hon tänker om Sverige. Borta bra men hemma bäst. Var är hemma?

TBT brevväxling.

Jag tänker mycket på livet, så klart. Så mycket som jag vill att jag och främst andra ska hinna göra. Alltid ska man hinna saker. Hur mycket ska man hinna? Min mormor älskade jag överallt annat. Hon var fantastisk. Jag skickade brev till henne varje vecka. Jag har alla hennes brev som jag har fått av henne sparade. Hon startade alltid varje brev med Kära lilla Hanna. Min mormor blev 96 år! Det trodde jag aldrig. Jag grät varje gång jag åkte i från henne i Skåne, ända från jag var ca fem år. I över 20 år trodde jag att det var sista gången jag skulle få se henne. Detta gjorde att jag behandlade henne som att det också var sista gången. Jag gjorde allt för henne. Jag var alltid snäll och hjälpsam. Jag ringde henne nästan varje dag under de 10 sista åren. Jag åkte dit under varje ledighet. Ibland bara över helgen. Flygplatsen låg nära hennes hem och det kostade 180 kronor att flyga på standby-biljett. Så fort telefonen ringde trodde jag att någon skulle säga att mormor var död.

Då jag var drygt 10 år och mormor drygt 80 år fick hon flera hjärtinfarkter. Men överlevde 15 år till och var pigg och klar till nästan sista dagen i livet. Jag håller ju på att försöka att rensa lite bland mina papper nu på sommaren. Typ ett papper om dagen hinner jag. Jag fann ett brev från min mormor som inte låg bland de andra breven. Ett brev som jag blev väldigt rörd av att läsa. Ett brev som skiljde sig i innehållet från de andra breven. Ett brev utan frimärke men adresserat, ett brev jag inte minns att jag läst. Det verkade nästan vara ett typ avskedsbrev. Detta är skrivet i samma tid hon fick hjärtinfarkt.

Kära lilla Hanna börjar brevet. Hon tackar mig för att jag alltid har tänkt på henne, varit snäll och gullig. Jag är 13 år då jag får brevet. Att jag alltid har varit generös, bjudit på mig själv och köpt presenter till henne. Hon hoppas att jag blir lycklig och får ett arbete som jag trivs med. Inga värderingar angående vilket typ av yrke. Hon skriver att hon önskar att följa mig många år fram, min konfirmation, kanske student och till och med bröllop. Det fick hon!  Det trodde hon nog inte då hon skrev det. Hon avslutar med att jag är uppväxt i ett lyckligt hem med goda föräldrar och att hon hoppas att jag fortsätter att vara lycklig fast världen ser mörk och grym ut. De sista orden mörk och grym är främmande ord för mig att komma från mormor. 

Mormor och jag fick många många chanser att ta avsked till varandra. Hon kommer så klart alltid att finnas i mitt hjärta. För mindre än en vecka sedan träffade jag en nära person. Vi tog inte riktigt avsked för vi hade smidit planer att ses även denna vecka. Men så dog hen, just efter att vi hade setts. Det är fruktansvärt sorgligt. Men så är ju livet också. Döden ingår. Allt går inte att planera. Man vet aldrig vad som händer. Det går inte att göra så mycket åt det. Jag önskar att jag hade varit mindre stressad då vi sågs, men att leva på det viset att alltid vara orolig att någon ska dö, som jag var för mormor, det går ju inte. Även denna person kommer att finnas kvar i mitt hjärta. Avtryck och intryck.

Kanoting med RFSL Roslagen.

Denna helg skulle jag och mina tre bröder ha åkt till Tjernobyl. men något kom emellan och kanske åker vi i höst istället. 

Istället åkte jag och ena brorsan med RFSL Roslagen på en paddlingstur. Två av mina barn tog vi med oss. Jag har länge velat paddla med mina barn men jag har alltid haft ett för litet barn som jag inte har vetat vad jag ska göra av. Denna gång lämnade jag barnet hos min mamma. Mina föräldrar har en kanot i sjön där vi paddlade så egentligen kan jag ju paddla när som helst. Men nu var tiden inne. Mitt sista minne som jag har av paddling är att min pappa sa att det var första och sista gången som jag var med, detta var nästan 30 år sedan.

Dock hade några andra deltagare med en bebis som till slut somnade i båten. Även hundar var med. Det jag inte mindes var att så fort en sätter sig lite snett så vinglar hela båten och ett hysteriskt spontanskrik kom ut ur min mun så jag fick skämmas.

Vi alla konstaterade att vi inte behövde åka utomlands då vi kunde vara här i Norrtälje kommun. Turen började med att vi tittade på vår förfaders grav utanför kyrkan som jag gift mig i.  Det var kul för där har jag inte varit sen sist. 

Sedan hoppade vi i den lilla bäcken nedanför och ibland fick vi hoppa ur kanoten för att leda den över alla stenar. 

Det festliga var att det var sån fantastiskt förtrollande natur med rötter, stenar, snäckor, sländor, vass, näckrosor, fåglar osv. Vi kom ut till en stor sjö och gjorde ett lunchstop vid vår favoritstrand. Där badade barnen och vi socialiserade oss med de andra deltagarna. 

Sedan paddlade vi förbi min väns egna strand där jag har badat miljoner gånger under min uppväxt och sedan paddlade vi förbi vår egna kanot som bara ligger och ruttnar bort. 


Jag kände dock att kanotsporten nog är något för mig. Det är trevligt och jag tränade mag och ryggmuskler då jag fick parera och hålla balansen hela tiden samt armmusklerna. 

Och till sist kom vi fram till slutdestinationen. Vi kom ut i Norrtäljeviken där det var djupt och vågigt. Mitt barn drabbades av panik och det gjorde jag med, fast jag inte sa något. Vi gick i land vid vår gamla scoutstuga! Alltid redo, sa vi, och kände att detta äventyr var ett bra substitut för Tjernobyl. 

Min guddotter.

Att vara gudförälder är lite svårt. Alla har så mycket med sitt eget, har jag märkt både för mina egna barns gudföräldrar och främst jag själv. Jag har varit en usel gudförälder. Jag har så många egna barn plus att min guddotter bor så lång bort. Detta är mina ursäkter.

Nu har mitt gudbarn A varit här hos mig under två dygn. Det har varit fantastiskt. Jag har faktiskt inte känt henne tidigare. Inte riktigt. Hennes mamma är min äldsta vän så då vi ses cirka två gånger om året vill vi prata om jobb, relationer, husbyggen, djur, mat och annat. Alla barn springer omkring. Min vän är även gudmor till mitt ena barn. Så vi alla gullar med alla.

Det var superbra att träffa A utan hennes trevliga familj. VI hann verkligen bekanta oss med varandra. Trots att vi hade späckat schema med upplevelser. Jag ville liksom visa henne allt jag kan, hon är ju från landet. Det visade sig att hon var så mycket klokare än jag många gånger. Först åkte vi upp i Kaknästornet och kollade på allt vi kan göra tillsammans en annan dag. 

Sedan lekte vi i tillhörande park. Tioåringen blev glad då han såg rovfåglar. 

 Sedan åkte vi till Wasa. Där ville jag berätta allt jag kunde.

Men A hade varit där nyligen och lärt sig massa i skolan så hon guidade runt mig istället. Det var jättebra tyckte jag. Eftersom att historia tyvärr inte är mitt starkaste ämne. Hon hade avslöjat på en gång om jag hade hittat på fakta, vilket fanns risk för.

Sedan badade vi. Jag tyckte lite synd om A ibland. Hon var nog inte beredd på hur det var att komma till en familj likt min. Den var lite stökig, tyckte hon och sa till att hon behövde en paus ibland. Jag tycker att det var bra, jag ska också börja att ta paus ibland. 

Men hon samlade snabbt ny ork, vi åkte till ett lekland, och hon lekte med alla mina barn lika mycket. Hon är så snäll och klok. Hon är verkligen som en dotter från gud. MIN guddotter.

Hon ville gärna vara med mig mycket, hjälpa till att laga mat och allt. Det var mycket trevligt. Jag fick sätta upp tofs i hennes hår hela tiden. Då vi gjort "riktiga aktiviteter" hela tiden så tog vi det sedan lugnt, vi hängde bara. Det var då det blev som trevligast. Vi byggde diamanter av sugrör och jag mekade ihop en panflöjt på skoj av några sugrör.

Då tog gulliga A fram sin panflöjt som hon hade köpt för egna pengar! Hon hade med den eftersom att vi spelar så mycket i vår familj, hade hon hört. Jag blev så rörd så att en tår trillade ned för min kind. Och så började vi att jamma. Det var magiskt.

 

Snabbt upptäckte sexåringen att detta var en ny potentiell bandkompis och drog ned A i källaren till sitt trumset bland alla tvätthögar, och så spelade de tillsammans! Sedan uppträdde de för mig med komp från mobilen av Hasse, det var dans och hålligång. Oj så trevligt vi hade det tillsammans.

Nästa sommar är du välkommen tillbaka kära guddotter. Du är bäst! Jag är berikad igen.

Vi hade i alla fall inte tur med vädret. Del 2.

Fortsättning på vår resa söderut. Vi nådde Malmö där tioåringens gudfar bor.   

Då klarnade vädret upp. Vi kunde sitta ute och äta mat i en park vilket är oerhört skönt då man har barn som behöver springa av sig, det är dessutom billigare och trevligare. Då kan man dricka "kaffe" i smyg. 

Nackdelen var alla hungriga fåglar som seglade över våra huvuden. Detta tyckte vännerna bara var festligt. 

Även här gick det att trumma.

I Malmö stannade vi två nätter på ett hotell. Det är sjukt trevligt att bo hos folk men jag är mycket nervös för det mesta, så det bästa är hotell. Det var även bra att vara på samma ställe två nätter och inte flytta runt hela tiden.

Och det bästa med Malmö är att det går tåg raka vägen till Louisiana. 

Där har jag varit minst en gång om året under min uppväxt.

Jag var glad över att dra med barnen dit, det var nu fyra år sedan sist. Barnen var inte lika förtjusta, men som tur var fanns det fin skaparverkstad för barn. Och LEGO. 

Christiania är också ett ställe som vi besökt under uppväxten. Mamma har tyckt att det är så trevligt då de odlar själv där. Vet inte riktigt om hon vet allt de odlar. Denna gång hann vi inte med detta ställe, mamma sa tröstande att vi nog hinner det nästa gång. Hon brukar köpa teer till mig där.

Barnen blev mycket glada då vi avslutade kvällen på Tivoli i Köpenhamn.

Mannen med tror jag.

 Vi hittade en attraktion som alla gillade och som jag inte mådde illa av. Den åkte vi tre gånger.

Det är på såna här ställen som jag tycker att det är extra bra att klä barnen i liknande kläder. Helst neon.

Sedan var det dags att åka hemåt. Tioåringen övertalade oss att åka på Ullared. Tvprogrammet med samma namn har gjort att han tror att han älskar Ullared. Han hoppades på att bli med i Tv. Det gjorde inte jag. 

I Vättern låg ett långt moln. Det tyckte jag var himmelskt intressant. Jag har aldrig sett så låga moln tidigare. Tioåringen som helst ville åka på Smålandssemester blev glad för att åka igenom Småland och vevade ned rutan och luktade på den exotiska luften.  

Mina vänner bor i Huskvarna och där stannade vi och åt middag. 

Vi har haft en mycket trevlig resa med massa olika typer av upplevelser och hälsat på vänner i Skövde, Göteborg, Ängelholm, Vhen, Malmö och Huskvarna. Jag är oerhört berikad. 

Roadtrip. Vi hade i alla fall inte tur med vädret. Del 1.

 


Semestern som jag hade längtat efter. Att åka till Skåne där min barndomssomrar var. Att bada i havet, som en fejkGreklandsemester. Budgetvariant med barnen. Många gånger under semestern kände jag mig som Melker på Saltkråkan. -Vad har jag gjort mot mina barn? Vad är jag för förälder som drar med mina barn på detta? De som har längtat efter en solig semester och att bada i havet. Men vädret kunde ju inte jag rå på! Men ibland trodde barnen det. Trots oväder så har vi haft en fin vecka. 

Vi började hos mannens pluggarkompis i Skövde. De satt och drog vitsar och skrattade ihop. Jag inspekterade det vackra huset! Sedan åkte vi till min väns ö i Göteborgsskärgård. 

Ett "uppfriskande" bad innan skaldjurstaberaset bröt ut.
De två äldsta barnen och jag fick åka ut på en fisketur. Samtidigt körde fyraåringen runt sin pappa på en flotte och letade krabbor. Alla hade det roligt, tror jag.

Vi såg sälar.

Och fiskade makrill. Jag har sällan sett barnen så lyckliga. 

Jag satt tryggt i båten och litade lugnt på den lugna guiden. Då vi kommit i land förklarade han att det var lite läskigt att vara där ute då det var lite oväder. Jag som inte har fiskat förut tänkte att det alltid var så där vågigt. Åksjuk var jag såklart, men lycklig. 

Mina vänner hade en hund vilket sexåringen var mycket lycklig över. De hade även med sina katter till ön.

Sedan åkte vi till Ängelholm. Oj vad jag har berättat för barnen om detta paradis! Det spöregnade hela vägen dit och eftersom att det var vår bröllopsdag tänkte vi slå på stort och äta på den fina havsrestaurangen. Den öppnade tyvärr senare så vi tryckte i oss en pizza på ett annat ställe. Barnen fick i alla fall känna på havet och det upplevdes faktiskt mycket varmt men på grund av röd flagg så badade vi inte. Vi var de enda på stranden. Vi blev lite deppiga och åkte till ett varuhus, där mötte vi en vän som vi gick hem till och fikade. Äntligen fick tioåringen höra skånska! Det hade han sett fram emot.

Innan vi sedan åkte vidare upptäckte vi ett spartanskt museum med havsinvånare som barnen fick hålla i. Det var bra. 

Det största målet med Ängelholm var att besöka min mormor och morfars grav. Barnen tyckte inte att det var en höjdare men då gick vi hem och fikade med min kusin. Tyvärr var barnens sysslingar i Stockholm på semester. Men jag var glad att ha träffat min kusin. Tioåringen var glad att höra ännu mer skånska. 

Resan fortsatte över till ett regnigt och oerhört blåsigt Vhen!

Där bodde vi hos vänner. Det var mycket härligt. På kvällen uppstod det levande musik. 

I hallen hängde min gamla cykelhjälm. Jag tyckte att den var asful, på 80-talet. Mamma gav bort den till min idol. Hon ville ha den då hon cyklade i Stockholm. Jag fattade ingenting. Vill hon som är så ball ha min fula hjälm? Nu hängde den här och det kändes tryggt.

På Vhen är det ju brukligt att man hyr en cykel. Vilket vi gjorde.

 
Första stoppet var på stranden. Tyvärr var det inte riktigt badbart för min besvikna tioåring. Sexåringen fixade ett trumset.

Och hjulade sedan rullande mot mig i takt med vågorna. Han hade det superbra!

Vi försökte övertala tioåringen att husen såg ut som Hobbit hus, för att muntra upp. Detta gick han inte på. men humöret blev bättre efter lite durumvetemackor och bullar. Sjukt gott. Jag köpte med lite durum och ska baka själv.

Självklart beökte vi Tycho Brahes observatorium.

Det vart en bra första del på roadtrippen, trots vädret!

Kritor och saft och hantverk.


För något år sedan fick barnen massa pysselgrejer, ty de ville ha det. Bland annat ett kit med kritor och formar. Kritorna skulle smulas ned för att läggas i formarna och sedan skjuts in i ugnen för att smältas i formarna och bli nya kritor i mixad färg likt chokladpralinsform.

Det tillkom en liten plastkniv. Det var omöjligt för barnen att skära de hela kritorna till minibitar. Så det fick jag göra. Sedan fick barnen de där klumpiga nygjorda kritorna i olika färger att rita med. Det blev inte alls snyggt och barnen blev förbannade. Dock hade de varit med om ett experiment och det är ju alltid kul! De stora blandkritorna lämpar sig nog för mycket små barn.

Nyligen upptäckte jag att vi hade massa redan avbrutna kritor. Dessa samlade jag och barnen. Det är ju så det ska gå till. Återanvändning. Inte köpa nytt för dyra pengar och ha sönder till något nästintill obrukbart! Däremot hittade jag inte de små silikonformarna som jag skulle använda, vilket ledde till att vi tog barnets fina iskubsform, som en Sagan om ringen-ring. Och en annan iskubsform. Den ena smälte i ugnen och den andra har inte gått att göra rent. Det blev dyra kritor. Inte så snygga heller. Men lite roligt med experiment tills den fina formen smalt vill säga.

Jag tänker på detta med hantverk, om man nu kan kalla detta hantverk. Behållningen är ju ofta vägen till slutlig produkt. Förr i tiden så fanns det ju inte mycket andra val. I en Facebookgrupp som jag är med i kan man exempelvis fråga om råd vad man kan sälja sina hemmagjorda grejer för. En saftflaska tyckte en person skulle kosta 30 kronor!

Jag som just gjort saft för nästan första gången blev provocerad och har gett bort 3 flaskor redan. Hellre ge än att sälja. För 30 spänn får man ju en skämtsaft på Willys! Citroner, citronsyra och sjukt mycket socker har ju kostat mer än detta! Jag har även köpt nya flaskor, dock på rea.

Däremot så har ingredienserna, som jag lagt min dyrbara tid att plocka, varit gratis. Och det har varit kul att trolla fram saft. Och det har känts bra att veta ingredienserna på det jag matar mina barn med. Och barnen har tyckt att det har varit roligt. Men att sälja den för 30 kronor är inget för mig.

Nu skyddar jag lärarna igen eftersom att det är så många som klankar ned på dem.

Nu ska jag försvara lärarna igen. Eftersom att så många klagar på de dåliga lärarna, som faktiskt är människor. Det finns inget annat yrke där man både ska vara sakkunnig så inåt helvete och även vara social och uppföra sig på alla sätt och vis och inte ha några ticks. Andra kan vara asbra på sina jobb men jätteknepiga, det tillför bara deras karaktär något positivt. Även läkare får vara hur skumma som helst. Men, lärare ska vara allt. Om de inte är allt så är de inget. Svart eller vitt.

Nyligen stod det i Metro att det måste utbildas fler lärare. Vem vill gå en lärarutbildning? Vem vill utbilda sig till något där de vet att de ska kämpa ärslet av sig för en skitlön? Nu känner ju jag flera lärare som gillar sitt jobb och säkert är fantastiska. Grattis till er! Det måste ju också komma fram. De bra lärarna som brinner för sin sak. Förhoppningsvis har mycket fritid så de orkar att ha detta krävande yrke. 

Sedan är det ju så att det finns olika skolor, som är olika. Det är orättvist mot både elever och lärare att det är så. Alla ska få samma möjlighet. Här om dagen träffade jag en gammal elev som gick ut nian 2007. Han var vuxen nu. Det var roligt att se honom. Han sa själv att han gick i en stökig klass. Hans klass var typ den bästa tyckte jag. Jag svarade lite svävande och han fortsatte -här i Sverige får ni väl inte vara så hårda mot eleverna? Jag svarade lite svävande igen.

Får vi vara hårda? Var går gränsen från att vara ett psykfall-bitch-as-elak-lärare till att vara en respekterad auktoritet? Det är inte lätt att hitta den gränsen som ung och nyexaminerad. Oavsett hur sakkunnig man är och brinner för sitt ämne och tonåringar. Om man vill ha ett jobb där man ska vara allmänt arg och ge onda ögat i tid och otid så är läraryrket mycket bra. Och förstöra sin röst.

Folk tänker kanske att de får bra kontakt med unga och tänker att de skulle klara av jobbet superbra. Varsågod! Jag tyckte att jag hade jättebra kontakt med mina elever. Men, jag var alltid deras fiende för jag skulle sätta betyg. Även hur de kämpade på alla plan, inte bara skolplanet, så skulle jag trycka ned eleverna genom betyg. De öppnade sig för mig, de kom ibland på rasten till min bildsal. De berättade i förtroende om drogproblem, sexmissbruk och andra missbruk och övergrepp. Vi hade fina samtal. Det betydde något för dem. sedan var jag en förrädare och var tvungen att anmäla allt. Det var min plikt. 

Som lärare lär man sig verkligen att skilja på sak och person då det gäller eleverna. Jag önskar även att eleverna och framförallt föräldrarna skulle lära sig att skilja på detta. Vad en vuxen tycker eller tror om skolan så ska den vuxna aldrig prata skit om skolan eller lärarna framför sina barn. Det räcker med en gång så har barnet tappat förtroendet för skolan och läraren. Och det suger för då blir det tungrott från alla håll. Man kan visa sitt barn att man lyssnar och tror på sitt barn men inte uttala sig negativt själv. Då gör man en bamse-björntjänst.

Om föräldrar säger till sina barn att läraren ska mata eleverna med kunskap så tror de fel. Om föräldern säger att det är lärarens fel om en lektion är tråkig och att det är lärarens jobb att få eleven intresserad, så är det också fel. Då tror eleven att den bara ska sitta och ta emot. Så är det inte. Eleven måste också jobba med stöd av läraren och sin förälder. Alla ämnen är inte lika roliga för alla, så är det även i vanliga livet, men man måste försöka. I alla fall ska inte föräldern komma och sätta käppar i hjulet och ställa orimliga krav.

I de fall eleven behöver specialhjälp ska självklart eleven få det. Men det kan inte vara som då jag hade ett utvecklingssamtal med åtgärdsprogram för en elev som riskerade att inte få godkänt i religion. Föräldern skyddade då sitt barn på ett lättsamt vis och sa att vi lever ju i Sverige! Du behöver inte kunna någon annan religion. Där satt vi i en skola med 70% elever med annan religion än kristendomen. Om sitt barn är svag i ett ämne kanske föräldern skulle ha lyssnat och följt mitt åtgärdsprogram istället. Hur motiverad blev denna elev som fick okejtecken av sin förälder att skita i religionen? Föräldrar ska ställa upp för sina barn, på rätt vis, inte curla, då riskerar det att bli kämpigt för sin lilla gullesnutt sen.

Vad ska man då göra åt skolsituationen som är typ den sämsta i hela världen? I detta samhälle då vi ska respektera varandra och inte kränka varandra. Man blir anmäld för vad som helst men samtidigt så vill föräldrarna att man ska vara hård. Det är nästan ett omöjligt uppdrag. Ja, jag vet att det finns hur många som helst som klarar detta. Ni är superlärare och ska ha sjukt mycket respekt av alla medmänniskor och oerhörd hög lön. Ni är ju med framtidens vuxna och formar dessa! Det är superviktigt! 
På bilden är jag gravid och glad samt stolt lärare på niornas bal. 

Då jag lämnade tjänsten som jag hade haft ett par år, jag skulle föda barn, så tänkte jag att jag aldrig ville komma tillbaka, även om jag skulle ha höjt lönen med 10.000 kronor. Det var för mycket jobb. Gå hem på helgen och vara orolig för att det hände något av mina ansvarsbarn något, och det skulle vara mitt fel för att jag inte hade gjort tillräckligt. Det var inte värt det. Jag var för engagerad. Så jag vill inte påstå att jag var dålig lärare, det är inte därför som jag skriver det här. Jag fick typ mest blommor av alla lärare på hela skolan, det betydde massor, framförallt mötet med alla dessa personer går aldrig att beskriva, förutom med ordet berikande.

Det enda jag kan komma på som skulle underlätta lärandet för både lärare och elever skulle vara att ha en hjälplärare i varje klass. Som stöd. Hela tiden. Som hyssjade på eleverna så att läraren kunde framföra uppgiften eller frågan till eleverna utan att bli avbruten, irriterad, stressad, störd. Samma för eleverna. De ska inte heller bli störda av klasskamrater. Ett stöd som gick runt och bad eleverna ta undan sina mobiler. Om en lärare tar en elevs mobil så kan läraren bli anmäld. Det är tråkigt. Om fler elever vill ha hjälp samtidigt så kunde stödläraren hjälpa till. Om någon elev bryter ihop eller gör illa sig av någon anledning så finns läraren där. Om läraren helt plötsligt har varit så sjukt inkompetent och glömt att kopiera ett papper till en specifik elev så kan stödläraren springa och göra det. Om någon elev saknas på lektionen kan stödläraren springa och leta eller ringa efter eleven. Om en elev mobbas utan att läraren ser det på grund av att den skriver ett viktigt mattetal på tavlan så skulle stödpersonen se detta. Att ha ett extraöga i klassrummet för allas skull skulle vara super! Elev, lärare och förälder. Vi alla måste göra våra jobb så gott det går.

OBS, jag är inte bitter över att jag gick en fyra och ett halvt års lärarutbildning och nu arbetar på förskola. Det är fantastiskt att få jobba med dessa små underbara och intressanta personer. Läraryrket lämnar jag till de som klarar av det och jag beundrar er alla! Jag känner att ni får ta för mycket skit, föräldrar, tänk lite nyanserat. Tack.

OBS igen. Jag har många gånger varit oerhört besviken på skolan och slagit på stora trumman och kallat till möten, men samtidigt måste jag tänka nyanserat och respektera och jobba tillsammans, inte mot. 

Äldre inlägg