Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg från maj 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Hojen och jag.

Jag har haft samma cykel halva livet, det låter jättelänge, men det är det inte. Jag tror ju att jag är typ 18, men det är jag ju inte, jag är snart det dubbla. För 18 år sedan fick jag hux flux en sprillans ny cykel av mina föräldrar. Det var inte ens min födelsedag, det var sommar och mina föräldrar tyckte nog att jag behövde en ny. Jag hade faktiskt aldrig klagat på min cykel tidigare, vad jag minns. 

Några år tidigare hade jag och morsan varit på cykelsemester i Danmark, med den gamla cykeln utan växlar. 18 mil på tre dagar i oväder. Min bak var stenhård av muskler efteråt. Jag kunde inte ens sitta ned och cykla för att det gjorde så ont i rumpan. Händerna värkte också eftersom det blev en kraftig tyngd på styret, så jag cyklade ståendes utan att hålla i mig.

En gång försvann min gamla cykel. Låset var lite speciellt, då nyckeln var sönderbruten i låset, så jag låste upp cykeln med en liten nyckelstump. Den stod olåst på mina föräldrars tomt. Den blev snodd. Jag blev så kränkt så jag gick ut för att leta efter den. Detta var i Norrtälje och jag hittade den utanför H&M. Jag gick fram och låste cykeln, satte mig på en bänk och väntade. Plötsligt kom cykeltjuven fram och tänkte cykla iväg, men det gick inte. Jag gick fram till cykeln, som att den aldrig hade varit snodd, låste upp och cyklade iväg.

Men sen fick jag den nya, som jag var så glad över. Att bara få så där?! Jag var vän med några cykelproffs i Norrtälje. De gillade min cykel eftersom att den hade ett bra märke. Ett Holländskt ovanligt märke. Vi cyklade till olika badstränder, olika klippor och tog kvällsdopp. Nu i efterhand funderar jag på om de verkligen var intresserade av själva cykelturen, för så bra var jag ju inte på att cykla. De kanske var mer intresserade av simturen. Tyvärr dog min cykelkompis snart där efter i cancer. Och jag cyklade vilse.

Min holländska cykel har jag använt till jobbet vid fint väder. Det har alltid gått fortare att cykla, var jag än har bott eller pluggat/jobbat. Jag har behövt lämna in den på service. Tyvärr har jag gjort det på första bästa ställe. Jag har tyckt att det har varit en upplevelse att lämna in den hos den där alkisen i en källare i kvarteret. Hen sitter alltid och skrattar med sina vänner och röker och dricker i en lokal tapetserad med lättklädda damer.

Men, cykeln har bara blivit skummare och skummare ju mer jag har renoverat den! Till slut lämnade jag in den på ett dyrt och häftigt ställe i Gamla Stan, just för att jag kände att jag nog inte kunde ta mig hem därifrån på den. Cykelreparatören fixade lite på det valformade hjulet för ca 700 spänn och sa att jag borde köpa en ny cykel! Va! En Ny!? Det kostar ju typ 7000 kronor, och jag vill ju inte ha en begagnad och råka på samma problem igen. Allt var fel på cykeln, alla bromsar och växlar och hjul, osv. Bara ytan var fin.

Så, vad gjorde jag då? Jo jag spraymålade cykeln och låtsades att det var en ny.

Och självklart ville fyraåringen också pimpa sin. 

Jag tänker, angående detta konsumtions samhälle. Att laga sin 18 år gamla cykel för 2000 kronor, eller köpa en ny? Varför inte laga? Varför bara köpa nytt? Så är det ju med alla tekniska apparater. Köpa nytt lönar sig. Men det känns inte bra.

Äntligen, en mening med att bo i hus.


 

I helgen invigde vi vår nya altan och firade brorsans födelsedag. Det är så härligt att ha en altan efter 8 år i hus. Nu ska vi börja socialisera oss mera. Pappa kom och fick titta på filmen om katten Blixten medan vi andra fixade. Pappas katt heter nämligen också Blixten och ser ut som Blixten i filmen.
Före.Efter.

På ena sidan altanen har vi det vackra stora rosa trädet, som mannen egentligen ville ta ned. Och på andra sidan lite syrener som snart ska slå ut. 

Runt om sår vi gräs för tredje gången under dessa år. Vi har röjt runt flera gånger pga dränering och annat. Just då vi fixat vår efterlängtade altan kom vår nya granne och sa att han ska bygga ut sitt hus mot vår tomt och lägga på en våning!

Jag blev asdeppad och ville flytta på en gång. Detta skulle innebära skugga hela tiden på vår altan! Först skymmer vårt eget hus och sedan grannens. Jag drömde mardrömmar och svor om dagarna. Grannen lugnade då med att det skulle ta några år men började istället bygga en gigantisk pool precis vid tomtgräns och skjul som är över 2 meter högt. Så nu får vi skugga från det istället och jag kan inte smygtitta på då grannen badar. Funderar dock på att göra en hemlig gång till andra sidan så jag kan ta mig ett aftondopp.

 
Pappa -07
Ja, tomten ser verkligen helt annorlunda ut än då vi flyttade hit. Men nu äntligen kan vi få börja plantera på tomten, och hoppas på att vi inte blir för oense om vad. Vi har byggt planteringslådor vilket känns oerhört trevligt. Sen ska jag skörda, om inte något djur hinner före. En låda är fylld med gamla potatisar som jag hittade i kylskåpet.
Förebild.

Då snickaren ändå höll på att göra altan frågade vi om hen inte kunde göra om det gamla mörkna planket som väter mot en annan granne. Denna granne har bott där typ 100 år och har tidigare varit skeptisk mot att vi skulle sätta upp nytt plank, ty grannen hade hållt på att laga och fixa och lagt ned så mycket tid på det gamla planket. En dag då jag kom hem från jobbet var där plötsligt ett nytt plank! Det var snyggt, men vi hade ju inte frågat grannen ordentligt, sist vi pratade om det var säkert 2 år sedan. Vi ringde på för att be om ursäkt men grannen var bortrest. Förebild.

 Efterbild.
Jag drömde riktiga mardrömmar om att vi blev stämda för planket, trots att vi betalade. Snickaren hade ju varit på grannen tomt också, och grannen hävdade i drömmen att vi hade passat på då hen var bortrest! Jag hade superångest!
Efter en vecka ringde det på dörren och där stod grannen. Som var glad och tacksam och undrade om hen var skyldig något. Hen tyckte att det var jättelikt! Så skönt! Nä, tack, sa jag och visade istället runt i vårt kaotiska hem. jag hade inte vågat bjuda in den grannen innan. Hen var så bra vän med vårt hus tidigare ägare och jag blev  lite nojig av någon anledning. Vi hade en trevlig stund tillsammans och dagen efter hade grannen köpt massa jordgubbar och frön att plantera. Som tack för planket!
Även våra andra gäster kom med olika växter och skott till trädgården, vilket är mycket uppskattat nu då allt måste göras om.
Vi har haft några plankor skräpandes på vår tråkiga framsida i väntan på att forlas bort. Helt plötsligt var där flera svarta sopsäckar med elkablar som någon bara dumpat mitt i natten. För att hjälpa till med skräphögen?! Skäms.

Framsidan ser mycket tråkig ut, men det gör inget. Då kanske det inte kommer några tjuvar. Nu ska jag försöka njuta i sommar på min altan och njuta av att jag inte har små små barn som måste passas hela tiden. Och jag hoppas på lite fikabesök.

Taggat med: 

, , ,

Måndagsserien. Att säga rätt.

 

Min coach, logopeden. Och föreläsningen.

Under det senaste året har två av mina barn gått hos logoped, egentligen felaktigt då vi upptäckte att den ena hade nedsatt hörsel och den andra hade andra problem. Inte trodde jag att det skulle vara rätt ställe för mig vid 35 års ålder! I somras fick jag en halskramp, det kändes som ett stryptag, jag blev hypokondrisk, kunde inte prata vid stress, blev torr i halsen, det kändes som att jag behövde harkla men det fanns inget att harkla. Detta prob lem blev större än alla andra problem jag hade, och efter jag två gånger fått nedstoppat ned en kamera genom näsan ned i halsen, så blev jag skickad till en logoped!

Jag gick dit bara för att jag blev remitterad, bad om ursäkt till logopeden och sa att jag troligtvis var på fel ställe. Då sa hen att jag var på rätt ställe. Hen har massa kunder som är lärare och förskollärare med samma symptom! Jag blev så sjukt lättad, jag trodde ju att jag hade cancer. Jag har nu varit hos logopeden vid fem tillfällen och inte gråtit ene nda gång. Det är något som jag annars oförhappandes har gjort hos alla läkare under det sista året. 

Vid första tillfället spelade hen in min röst. Jag hade en mycket knarrande röst. Jag har ansträngt halsen för mycket och ska nu försöka slappna av genom olika metoder som magstödet. Det har varit väldigt svårt. Sist fick jag en övning som gjorde att polletten föll ned. Jag ska prata lite högre, så nu låter jag magnifik. Tidigare är det en röst som jag har lagt till då jag har blivit stressad och barnen har då blivit rädda för mig. Jag har pratat långsamt och högt men lätt på något vis. Nu har jag berättat för barnen att logopeden bett mig att prata så, så nu är barnen okej med det. 

Logopeden har varit fantastisk. Det var just vad jag behövde nu. Hen har först läst ett ord, sedan ska jag upprepa ordet på rätt vis. Varje gång som jag har gjort rätt har jag fått tumme upp, leende och bra! från logopeden. Jag har blivit jättepeppad och stöttad. Det har ibland känts lite surrealistiskt, som att jag var ett barn, men det har varit skönt tycker jag.

Jag skulle säga olika ord på h, sedan ta bort h:et. Som hand, and. Sedan skulle jag upprepa höll och öll. Det kunde jag inte då jag inte förstod det betydde. Det betydde hull och ull. Åt det satt jag och skrattade nervöst åt länge. Men logopeden höll ställningarna och var mycket förstående. Varje gång jag har varit hos logopeden har jag varit mycket trött och gäspat mycket. Logopeden har bara tyckt att detta har varit bra för min hals och uppmuntrat mig till att gäspa mycket stort och länge. Det har varit befriande, men det jobbiga har varit att gäspar smittas, så logopeden har också suttit och gäspat, och då har jag börjat att gäspa osv.

Som lärare och förskollärare så måsta man ha en hög röst. Det kan låta hemskt, men man måste ha en kraftfull röst hela tiden. Bara att samla ihop barn och få dessa tysta för att sedan höra vad man säger är en utmaning. Det är aldrig någon vila för rösten. Detta problem med halsen som jag har fått av att använda fel röstteknik har gjort att jag har blivit orolig då jag undervisade i skola under hösten. Jag kände mig maktlös. Om inte barnen hör mig så är det meningslöst. Samma under andra jobb jag har haft under det gångna året. Men det är skönt att veta att det inte var något farligt med halsen, utan ett vanligt fenomen i min bransch.

Därför tycker jag att man borde ha en logoped i sin lärarutbildning, som ger en tips innan det går för långt. Man blir trött av att prata högt hela tiden, och ofta känns det negativt och argt, som att man skriker. Jag ska fråga min chef om vi inte kan avsätta en timma till logoped och röstövningar på ett APT eller planeringsdag. Det är mycket bra att ha.

Det jag sa till min logoped var även att jag skulle ha en föreläsning inför massa förskollärare. Jag var egentligen inte jättenervös för att ha själva föredraget utan för att jag var orolig om inte röst skulle hålla. Då bad logopeden mig att ta med powerpointen till nästa gång så jag kunde öva där. Det var sjukt bra att ha en sådan publik. Vilken coach! Tummen upp på allt jag sa, ett stort leende och nickande hela tiden. Jag kände mig nu redo att ha detta föredrag med min gutturala röst.

I går var det då dags att ha den där föreläsningen som jag hade förberett på lediga stunder under ca 8 månaders tid. Jag hade samlat material och strukturerat upp. Och så blev jag jätteförkyld, men åkte till Norrtälje museum där jag skulle prata i anknytning till deras HENutställning om mitt jobb, genus och hen i förskola. Det regnade och jag blev våt. Eftersom att det var förskolans dag igår hade många förskolor picknick kvällstid med barn och föräldrar. Men det kom ändå lagom många. Jag fick en mikrofon på mig, vilket gjorde att jag inte kunde hosta, snora och harkla mig så mycket, men det gick bra ändå. Jag vågade inte dricka vatten heller för jag tänkte att det skulle höras så mycket klunkande i mikrofonen.

Det jag inte var beredd på var att alla skulle se nollställda ut. Nästan arga. I alla fall mycket trötta, det var ju inte så konstigt i och för sig efter en arbetsdag, det var jag också. Men jag fick ingen respons. Inga nickningar, tummen upp, leenden. Allt det som jag fått hos logopeden. Det gjorde mig osäker. Förstår de vad jag säger? Kan de redan allt? Är jag otydlig? Tycker de att jag bara pratar bullshit? Det var svårt. Men säkert en övningssak. En enda hade en fråga efteråt. Efter en applåd gick alla. 

Jag som hade förberett mig så mycket! 40 powepointsidor med bilder och text! Men sedan fick jag ett meddelande från de som jobbar på museet, en av dessa känner jag inte, och hen tyckte att det var jättebra, och tyckte att jag skulle åka runt och föreläsa mera. Och det stod även att besökarna hade tackat vid utgången och tyckt att det var bra. Så det var ju bra ändå. Nästa gång jag är publik ska jag försöka att le då och då. Men det är ändå publikens uppsyn som jag har med mig, den jag upplevde.

Då tänker jag, att jag har nog världens ärligaste jobb, alltså i förskolan. Där får jag ju respons hela tiden, av barnen. Jag märker på en gång om mina uppgifter/samlingar var pedagogiskt uppbyggda, svårt, roligt, lätt, utmanande osv. Det märker jag på barnen på en gång. Det är ingen som är artig och ljuger. Det är raka besked.

Taggat med: 

, , ,

London 2015, del 4.

Söndag. Sista dagen och vårt flyg gick hem på kvällen. Vi tänkte att vi bara skulle fördriva tiden med att se om det fanns en båttur att ta. Vi åkte till Themsen och där stod Big Ben, som jag såg för första gången, det blev liksom en bonus. Vi skådade klockan på avstånd. 

Det var en grymt bra idé att åka båt sista dagen då fötterna värkte som mest. Första dagen ville jag bara uppleva allt, så då hade jag nog inte haft ro att sitta i en båt, om det inte var en Roddbåt förstås.

Vi fick även se London Eye, och då fantiserade jag om min nästa resa till London, då jag ska åka med mina barn.

Guiden på båten förkunnade tidigt att han inte var en proffessional guide, im a crewmember. Han pratade ungefär som en i My fair Lady, väldigt otydligt så jag knappt hörde något. Men det gjorde inget för denna dag hade vi kanonfint väder och allt var härligt. 

Guiden var samma som tog emot biljetter, det var även han som var kapten och sedan samlade in dricks. Om denna byggnad sa han, if you dont know anything about ugly, this is.

Om en annan byggnad sa han, It cost 20 pound to go up there, so its not cheap, so don't bring any children.

Annars gjorde han reklam för baren ombord där han själv även var bartender. Det var trevligt och genuint på något vist. Inte svenskt.

Sedan promenerade vi lite. 

Det var berikat med många olika typer av skulpturer, hästskulpturer var väldigt vanliga.

Vi kom fram till Trafalga Square igen och där hade filharmonikerna genrep.

Barn dansade, men barn var även med i orkestern. Det var en väldig häftig känsla, storartat med den klassiska musiken vid den vackra fontänen i det otroliga vädret.

Alla lekte sin lek, en typ av parallell-lek.

Vi konstaterade att vi inte hade hunnit hänga i Soho, men plötsligt var vi där!

Hej då London. Jag är berikad.

London 2015, del 3.

Det speciella med resan var att jag då och då fick som dejavu-känslor, olika ställen påminde om olika länder som jag har varit i, Japan, Spanien, Frankrike osv. Då tänkte jag "same same, but different" eller "alla lika, alla olika."

På lördagen besökte vi Camden market, vilket på några ställen påminde om Golden Gai i Tokyo. Det var mysigt att dra runt där, tyckte både mamma och jag. Och, denna gång hade vi tur då det gick en buss precis utanför vårt hotell, raka vägen dit på 20 minuter!

Här står jag och jobbar och sliter, typiskt manligt. Det är varmt och händerna blöder! Bredvid mig står de där tjejerna, som inte är klädda för att hjälpa till, bara stå och se fina ut med sina långa naglar som absolut inte får brytas. Jävla egon! Allt ska vi män göra.

Eftersom min pappa är lite gammal och trött och mest gillar mjukiskläder, så köpte jag och mamma en tröja med tryck likt en kavaj med olika fina fickor och skjorta under. Pappa blir nog glad för den.

Butiksbiträdet ville gärna höra vart vi kom från och berätta om sina avlägsna släktingar från Sverige och så var det lite över allt. Alla ville berätta om sina anknytningar till Sverige, om deras före detta rumskompisar som gifte sig med en svensk och andra långsökta förklaringar som jag artigt intresserade mig för.

Sen åt vi middag på den där restaurangen som flygvärdinnan hade tipsat om. Churchill Arms. Vi trodde att det skulle vara supertjusigt så jag hade min fina italienska klänning på mig.

Thaimat, gott och mysigt i en miljö baserad på blommor. Det var som att gå i någon sagovärld då jag skulle besöka toaletten i den trånga gången. 

Sedan gick vi mot Royal Albert Hall.

Vi gick genom Hyde Park igen.

Sedan var vi framme i den kända konsertlokalen. Jag tillsammans med 40-talister som drack öl i plastmuggar och åt popcorn. Det var en upplevelse. 

Mamma somnade på första låten, vi hade ju gått hela dagen och hon var både förkyld och det ena och det andra. Hon väcktes av applåderna och busvisslingarna efter första låten.
-Oj, jag drömde något, sa hon. 
-Va! Kom du in i djupsömn på en gång?! sa jag.
-Ja, det var så inspirerande, sa mamma, som ändå ville visa någon slags respekt inför artisten. 

Själv blev jag lite betuttad, han var ju dock lite häftigare som ung.

Men, jag blev oerhört inspirerad av honom. Han skrattade och log och skojade med publiken och sina jämngamla musiker, han höll låda och bjöd på sig själv, på ett harmoniskt, naturligt, avslappnat och belevat vis. Sångerna var fina tycker jag som gillar den typen av musik, men för en som aldrig hört musiken förut lät alla visor likadant. Men jag känner mig berikad av denna till synes trevliga och karaktärsrika person med ett speciellt rörelsemönster och svängande armar.

Jag förstod inte riktigt vad han sa hela tiden, men han såg glad ut och skrattade, så jag fantiserade om hur det skulle vara om vi var ihop. Han hade inte fattat min engelska heller, så vi hade bara kunnat skratta, det kanske är bättre att inte förstå allt.

London 2015. Del 2.

Det var ett överraskande fint väder! Men det var oerhört omväxlande så vi var alltid fel klädda. Vi gick ned för de nästan hundra trappstegen och upptäckte nere i matsalen att vi råkat ta med oss skylten om att vi ville ha städning, istället för att hänga den på dörren. Vi gick inte hela vägen upp igen. Men den enkla frukosten var överraskande god! Vi avklarade vårt dagliga besök på Primark där vi kollade in de sexiga underkläderna. Och jag lämnade tillbaka en elektrisk pryl som inte fungerade, det var inga problem alls, jag ville gärna ha en ny fungerande, sån där selfiepinne, men hen sa att det inte var värt då allt det elektriska var skit. Jag och mamma lyckades att ta många selfisar ändå på resan.

Det där med vänstertrafiken vande vi oss aldrig med. Vi höll på att bli överkörda flera gånger. Det lustiga var att mamma och jag gick armkrok och varje gång vi skulle skynda oss över gatan blev det tvärstop. Mamma la sig till med tölt, eller vad det kan kallas. Hon trodde att hon sprang men lyfte mest på bena på samma ställe. En liten hurtig jogging som blev en trafikfara. 

Vi åkte till Victoria & Alberts museum vilket var gigantiskt! Vi gick och gick. Vi provade ruffen, och mamma tyckte att det var bra att det fanns lite aktiviteter att göra. 

Flera skolklasser var på besök. 

Ju mer jag tänker på skoluniform desto bättre tycker jag att det är. Att alla har lika liksom. Däremot så är det ju stor skillnad på tjejernas och killarnas. Vilket jag inte tycker verka bra. Kallt, opraktiskt och förlegat. 

Jag har själv tidigare skrivit om skillnaden mellan skulpturer föreställande män och kvinnor, deras poser, och vad dessa förmedlar. Denna pojke var mycket imponerad och försökte länge efterlikna damskulpturens posering. Han såg posen.

Då vi gått färdigt ville vi se den fantastiska modeutställningen. Det var två timmar till det skulle bli vår tur. Vi orkade inte gå två timmar till och drösa så vi gick snabbt en bit bort och gjorde lite engelska grejer som att äta fish n chips och köpa earl grey på Harrods. 

"Dagen-innan-bitterheten" försvann snabbt då vi fick så många fina ord här och var ifrån. -Hello sweethearts! I like your glasses! De var så artiga där borta i London.

Sen skyndade vi tillbaka till den otroligt inspirerande utställningen om Alexander mc Queen.

Makalös. Visste inte att jag var så där intresserad själv. En oerhört fin och påkostad utställning. Man fick tyvärr inte fotografera vilket mamma såg som en utmaning. Jag gick en bit bort och skämdes. En nästan sådan här klänning har jag haft men gett till en kollega.

Helt plötsligt var mamma borta, men jag hittade henne där på golvet, hon hade tagit seden dit hon kom och satt sig och tecknat av några skulpturer.

I närheten låg Royal Albert Hall så dit gick vi för att boka biljett till fredag eller lördag kvällen. Vi hade just missat min storfavorit Rodriguez, tyvärr!!! 

Men samma kväll skulle Eric Clapton sjunga, och det var ju trevligt eftersom att vi hade lyssnat och varit lite sorgsna dagen innan angående hans sång Tears in heaven. 

Men, självklart var det utsålt så vi köpte dyra biljetter till nästa kväll, till en för oss okänd artist Al Stewart, men det gjorde inget för vi ville mest klä oss fina och gå till Alberts hall.

Glatt promenerade vi därifrån genom Hyde Park, och där såg vi pappa! I alla fall en som liknade honom.

Det var så härligt och fridfullt, det kändes som att vi hade lite flyt där vid strandpromenaden. Plötsligt kom vi fram till Speakers corner, där jag tog tillfälle och berättade vad jag tycker.

Vi gick vidare till Trafalgar Square där mamma skulle få återuppliva sin ungdom. Här hängde hon med massa spännande typer för 50 år sedan, under en månad!

Men det är ju viktigt att leva i nuet och då är det selfies/groupies som gäller.

Och i det här gräset satt hon även för 50 år sedan, framför National Gallery.

National Gallery stängde klockan 18 varje kväll, förutom denna kväll, fredag kväll, lyckan hade kommit till oss. Så vi gick in och berikade oss. Jag hade klätt mig efter målningen.

Många övergreppsmålningar. Det var liksom normen. Även att kvinnokroppen var vitare än mannens.

Det var ju himla otur att löv råkade skymma just männens könsorgan, jag hade tyckt att det varit uppiggande att se lite snoppar också. Det lustiga var att på flera målningar så syntes naveln igenom männens rustningar.

Sedan berikade vi oss med lite matkultur som var bättre än vi trott.

Mamma är mästare på att göra upp bra turistplaner, vi hann med massor men vi tog det ändå det ganska lugnt. Vi båda var lite förkylda. 

London by night. 

London 2015, del 1.

Vi har haft en intressant Londonresa, mamma och jag. Mycket upplevelser och skratt. Början kändes lite oviss. Jag har mycket nära till tåget till Arlanda så det tog vi. Just då vi kom på tåget kom jag på att jag hade glömt presenterna till familjen vi skulle träffa senare på kvällen. Jag hade verkligen ansträngt mig för att fixa och tillverka dessa. Men på Arlanda kunde vi köpa nytt. Det hade känts lite konstigt att ge gåvor från London till några som bor i London. Tåget åkte och mamma kom på att hon hade glömt att borsta tänderna. Hon tog fram en extra tandborste hon haft hos mig sedan i höstas och började försöka borsta. Jag försökte på ett snällt vis förklara att man inte gör så i Stockholm, bara i Norrtälje. Det sket hon i och började borsta och sedan klagade hon högt för alla att det smakade mögel. Samtidigt passerade tåget Gamla stan och då sa jag glatt till min mamma att här jobbar jag! Samtidigt kom sådan där åkdonslukt över oss som man kan må illa av och jag sa - Fy vad det stinker. Mamma som var upptagen med annat bekräftade snabbt, -usch ja! Byt jobb snarast! 

Då jag till slut gått genom säkerhetskontrollen blev mamma stoppad för att medha vattenflaska. Eftersom att hon ville ha just sin vattenflaska fick hon gå ut genom alla kontroller för att hälla ut vattnet på en toalett. Hon kom tillbaka och nu fastnade hon på grund av alla sprutor istället. All diabetesmedicin hade hon i handbagaget ifall resväskan skulle försvinna. Efter en stunds stress och dividerande fick vi tillbaka all insulin. Sedan skulle mamma in i parfymaffärerna och prova alla parfymer och krämer. Då vi sedan skulle lugna ned oss med en kaffe upptäckte mamma att sina glasögon var borta. Till slut hittade vi dessa vid en parfym som luktade lite för mycket. 

På planet fick vi sitta längst bak så vi inte kunde luta våra stolsryggar något. Det var längst bak där toaletterna var och flygvärdinnorna hängde. Mamma upptäckte då att sin plånbok var borta. Svimningskänslor infann sig. Flygvärdinnan ringde fiket där vi just druckit kaffe. Hen var mycket tillmötesgående. Efter att vi tömt mammas handväska upp och ned så att dosetten med all medicin läckte ut lite här och där på golvet fan jag även plånboken där bland tabletterna. Så skönt! Nu var det bara att pusta ut och njuta av att inte ha några barn att ta hand om. 

Mamma blev mycket upprörd över alla som stod och tryckte sin rumpa och puffades i toakön och snart fick även hon behov av att besöka detta lilla utrymme med den lite kluriga vikdörren. Då hon till slut lyckats reda ut hur den skulle öppnas stängde hon in sig och tryckte på larmknappen. Flygvärdinnan som redan var lite skärrad över plånboksincidenten och var medveten om att mamma har diabetes skyndade sig för att hjälpa på toan. Mamma öppnade glatt dörren och sa att det var falskt alarm. Och försökte sedan stänga in sig på toa genom att dra i askkoppen och andra saker som var placerade på toadörren. Det kändes lite som att Mr Bean hade varit en fin resekamrat till morsan. 

Då denna fars var över och jag planerade att koppla av drabbades jag av lätt panik. Tänk om piloten var självmordsbenägen? Men nu var de ju två där inne, men tänk om båda var självmordsbenägna och planerade ett gruppmord. Då var det ju lönlöst att jag slaviskt följt med i den där säkerhetsfoldern. Jag undrar hur många som klarat sig från en flygolycka med hjälp av instruktionsfoldern? Vad ego att åka till London utan min familj, tänk om de inte skulle ha någon mamma mer! 

I högtalaren förklarade flygvärdinnan att det fanns endast ett ex av en klocka. Den ville mamma hux flux ha! Hon slumrade till och fick sedan reda på att den nu var slut! Mamma blev då högljudd och upprörd. -Va! Bara för att jag sitter längst bak? Jag har haft maximal otur idag. Jag har blivit knuffad av alla i toakön så jag inte har kunnat sova något! Den snälla flygvärdinnan kände till mammas insulinkänningar kom då snabbt med en liten flaska champagne som tröst och tipsade om superbra restaurang i London så att det skulle kännas bättre. 

Då vi kom fram spöregnade det. Men det är jag inte arg för, sa mamma. Men på tillbaka vägen ska jag be att få en annan plats för jag har nämligen artros i sittknölarna. Vi åkte tunnelbana till det mycket centralt belägna hotellet vid Marble Arch. Det låg mycket nära det billiga varuhuset Primark, på gott och ont. Londons Ullared. Det lyste upp i det deppiga regnvädret där vi drog våra väskor. 

Vi fick självklart hotellrummet högst upp. 80 trappsteg i en mycket smal trappa där vi kånkade upp våra stora väskor, utan hjälp. Det var små garderobsdörrar att ta sig igenom till de fem olika våningarna. Vi installerade oss i det mysiga rummet och gav oss iväg mot vår vän med två små barn. Vi skulle mötas på en restaurang som befann sig utanför kartan. Hotellpersonalen hjälpte att kolla ut en bra resväg med buss. Det regnade så mycket så vi såg inte ens ut genom fönstret. Det tog en och en halv timme på grund av all trafik och dåligt väder. Den stackars vännen väntade och väntade.  

Vi hade ett bussbyte men hittade inte bussen. Vi villade runt på Londons regntunga gator. Vi var trötta, blöta och uppgivna. Vi försökte hitta en taxi men självklart var alla upptagna. Vi frågade då en man med hund om han visste vägen till restaurangen. Han sa då- ja, kom med mig. Jag bor i en husbåt nära restaurangen. Hoppa in i min bil så ska jag köra er. Mamma tackade glatt Ja! Jag tackade nej. Mamma hävdade att farbröder med så fina hundar inte är farliga.  

Vi hoppade in alla fyra, jag, mamma, farbror och hund i framsätet och åkte mot pizzerian. Det var en ljuspunkt under denna dag! Även att träffa vännen och barnen och att värma oss med vedugnsbakad pizza. Det blev en kort kväll. Nu fick vi bättre resförslag till hemresan. 

Tillbaka på hotellrummet hittade jag alla de presenter till vännerna, de jag trodde att jag hade glömt att packa ned. De låg i ett hemligt fack. Fan! Vi drack den där champagnen vi fått av flygvärdinnan och sov. Mycket skratt hade jag och mor fått oss i alla fall.

Imorgon åker jag till London med mor i mina nya skor.


För 50 år sedan var min mamma i London för första gången. Då var hon 16 år och hade skaffat sig en engelsk brevvän. Hennes vänner hade också brevvänner där och så åkte de svenska 16-åringarna till London för att bo hos dessa och för att komma närmare Beatles! Jag hade aldrig fått göra något liknande i samma ålder!

Här är familjen som mamma bodde hos. Mamma och vännerna träffade inte Beatles men några som de tyckte påminde om de killarna. Förtjusning uppstod!

Här busas det vilt. Mamma sa lite, by the way, att de tvättade kanylerna i fontänen. Något sånt hade jag aldrig fått göra. Vilka olika mammor vi måste ha haft. Många tycker att vi är lika så jag kan ju låtsas att det var jag.

Detta är en oerhört vacker bild.

Sist mamma var i London är nästan 40 år sedan. Hon har ju dock varit på andra ställen istället. Vi hade tänkt att åka till Berlin på en weekend, där hon varit massa gånger, men vi bestämde oss att åka till London istället. Jag var ju där för två och ett halvt år sedan, men det gör inget. Nu blir det nog fokus på kultur och att ÄTA och mamma älskar att äta. (hon har dock fyllt resväskan med bananer ty det har de inte i London och för övrigt har de ingen matkultur). Jag med. Så här såg jag ut då. Allt köpt i London. Jag hade nog en betydligt lugnare resa än vad mamma hade. Mamma säger att hon är hedersmedlem på puben LAST CHANCE. Dit ska vi gå.

Nu hoppas jag att vi får trevligt. Det tror jag säkert. Detta blir min femte resa på ett år. Jag har aldrig rest så mycket förr i hela mitt liv. Det dröjer nog några år till nästa gång. Tokyo, Spanien, Paris, Amsterdam och London. Då jag letade efter denna bild i ett gammalt inlägg (klagobrev) så blev det tydligt hur livet ändras, det går upp och ned, och man glömmer bort och går vidare. Det är tur! Nu hoppas jag att det kommer att gå bra för mannen att vara hemma med alla barn, det tror jag, jag har ju klarat det tusen gånger under alla hans turnéer.

Södra Bergen.

Här om dagen skrev jag ett lite på-skoj-deppigt inlägg om att jag inte hade några vänner. Jag överdrev nog lite, en del har varit oroliga. Framförallt är det ju taskigt mot mina nära fina vänner som jag har! Till exempel denna coola person, min supporter, vän och Artyparty-kollega!

Vi höll i skapandet i Studion på Norrtäljemuseer under helgen. En del har även undrat angående frågeställningen "VEM är hen?". Den kommer från den befintliga utställningen på samma ställe "Vem är hen, om språk och identitet". Besökarna har alltså sett utställningen och vi diskuterar detta på olika vis.

Besökarna har fått göra collage där de gestaltat något/någon/känsla som för dem är förknippade med hen. De har även fått fylla i en cirkel som symboliserar ett huvud, en känsla/ansiktsuttryck som beskriver hur de känner inför ordet hen. Detta har alltså varit ett tillfälle att få uttrycka sig om hen.

Vi frågade barnen som kom om de hade hört ordet hen tidigare, ja själv klart, var svaret! Det var långt mer naturligt än för de vuxna.

 
Under helgen var det fler gratis familjehappenings på Södra bergen där museerna ligger. Jag var på en oerhört cool teaterföreställning. 
Den började i Pythagoras fik. Sexåringen som alltid sitter uppe i vår pelare blev mycket inspirerad av denna person. Det var dans, musik, rytm, akrobatik och historia om Pythagoras. En av de fyra medverkande trodde att hen var en elefant och det budskapades att alla får vara som man vill. Det är okej!

Vi fick lite glidning på ett oerhört humoristiskt vis. Så roligt att jag skrattade hela tiden. Det var typ -där är en grön maskin, här är ett köp, den där är bra osv. Industrilokalen som är drygt 100 år har ju en viss karisma och känslan är mycket häftig. Det var lite surrealistiskt. Lite som min annars favoritscen BUS. Det avslutades med mer akrobatik, känsla och musik på ett annat ställe. Hon kröp runt i taket utan några säkerhetslinor. Imponerande!

Men åter till det där med att jag inte har tid att vårda några nära vännerrelationer, ännu. Det är ju inget fel att umgås med den här personen och andra familjemedlemmar.

Det är ju så att jag jobbat varannan weekend i Norrtälje och hängt med släkten. Det har varit kul nästan hela tiden. Vi har jobbat mycket med att min far skulle få ett bra boende och det har han nu! Vi hade fredagsmys hos honom i fredags. Jag med mina barn och bröder och mor. Sedan var det gångavstånd hem. Pappa har även fått lite havsutsikt!

Det är skönt att få lite miljöombyte då och då. Vi var till kyrkan och lyssnade på musik. Jag berättade för tioåringen att han var döpt där. Han blev jätteledsen för nu blev han plötsligt en rostig och dessa är ju jättekonstiga! 

Tioåringen stannade kvar med mig hela helgen, vilket säkert var skönt för honom. Lite lugn från syskonen så han kunde läsa i sin supertjocka bok, Sagan om ringen, som snart måste vara utläst! En skoluppgift.

 

Nu då vi flyttat bort en del av pappas grejer så ser man plötsligt skogen för alla träd. Till exempel detta huvud av en Taikon.  Mamma har skulpterat på 60-talet?

Jag är glad över att jag har en familj. Det är ganska behändigt.

Äldre inlägg