Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg från mars 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Husbåt.


I Amsterdam såg jag massa fantastiska husbåtar. Det slog mig att en vän faktiskt bor på en med sin familj här i Stockholm. Förra veckan besökte jag dem. Det var så coolt. Förtrollande. 

Det är denna vän som driver Floating pictures som jag arbetade tillsammans med i höstas. Mina barn på förskolan målade bilder till Tranströmers Haikudikter. Dessa projicerade Floating pictures stort på förskolans vägg i Gamla Stan i en fantastiskt ljusinstallation under Nobeldagen.

Bilderna visades även på Tranströmerbiblioteket och självaste Tranströmer var där och såg barnens bilder. Jag är glad över den välförtjänta uppskattning han fick uppleva under sitt liv! Att inte alla bibliotek och priser kommer under döden. 

Min Floating picturesvän, Frida, hjälpte mig att komma igång med iMovie. Det var länge sedan som jag redigerade film, men nu har jag samlat material till en film och jag är peppad på att jobba med den. 

Hos Frida fick jag inspiration till en annan film, eller rättare sagt Realityshow. Det finns så många program med ARGA bönder, arga snickare, arga kockar, arga ekonomer osv. Jag tycker att det hade varit roligt, trevligt och inspirerande att se vanliga typer som är snälla, glada, sociala osv. Bli inspirerad till att -ja, så där kan jag svara på ett trevligare sätt eller -ja, det här är samtalsämnen som får oss att bonda. 

Så kände jag hos Frida. Sällan har jag mött en trevligare familj. De var ett team. Vet inte om det beror på att de bor på en båt och att de alltid är nära varandra och måste hjälpas åt. Det kunde ha blivit på det motsatta viset också. Dessa familjemedlemmar behandla varandra med respekt, var positiva och stöttande. Intresserade sig för varandra. De pratade om allt möjligt. Det var härligt och inspirerande!

Jag fick en lust av att bjuda tillbaka. Men det blir en annan typ av show.

Söndagspersonen. Lillebror.

Jag har tre bröder och för ca ett år sedan var min storebror Söndagsperson. Jag väljer att kalla dagens person för bror istället för lillebror. Jag är mycket stolt över honom. Han är snäll och rolig och vi har haft mycket glädje och slagsmål under uppväxten.

Under första året på Konstfack var tema identitet vanligt förekommande i alla kurser. Då var det tacksamt att använda bror som då gick på gymnasiet och ofta köpte sina tunikor på Indiska.

Vi reste till Kreta tillsammans, bara han och jag. Vi hade det supermysigt. Vi satt och sjöng och spelade mungiga om kvällarna. På dagarna intresserade vi oss för gamla fynd och hantverk på museum.

Han slutade sedan gymnasiet för hänge sig åt forntidsliv. Det var också bra då jag kunde använda även det i mitt skolarbete. Jag åkte till Sveg, folkhögskolan där han gick för att lära sig forntida tekniker. Jag blev mycket imponerad. Jag som hade tyckt att jag var en superscout! Han gjorde olika salvor, sydde i fiskskinn och bodde i en kåta i skogen. Jag gjorde en liten film om hans liv där.

Den här fina korgen som bror hade gjort fick jag.

Sedan gick han Pernbys målarskola under två år och då fick jag den här målningen inspirerad av mitt födelsedagskalas.

Efter detta gick han en tvåårig 3Dutbildning, Digital Graphics. Han är oerhört kompetent. Bror jobbade ett tag på förskola, precis som jag, samtidigt som han arbetade med andra projekt som denna till exempel.

Men nu jobbar han på Edblad och har bland annat gjort dessa smycken som jag är så sjukt stolt över!

 Unisexhalsband.

Men framförallt är jag stolt över själva bror! Vi ses sällan längre eftersom vi har olika liv, men jag är glad över den fina kontakt vi har haft tidigare och jag älskar att hänga med honom!

Gärdet.

Nyligen var jag till Kaknäslekparken med mitt jobb. Det var en sån där fantastiskt härlig vårdag. Jag fick en längtan av att åka dit med min egen familj vilket jag kommer att göra en dag. Då jag var liten åkte vi på Drakfesten med min familj. Pappa hade gjort en avancerad och fin drake. Vi hade sol och picknick. Det slog mig då hur det är med minnen. Att minnen måste få näring för att bli ihågkomna. Det kom många minnen över mig. 

Vi åkte förbi Gärdet där jag och min låtsasfarmor tog våra promenader. Vi gick ofta ned mot vattnet där vi efter vårt långsamma strosande stretchade vid samma skulptur. Det ingick liksom. Hastigt gick hon bort i cancer.

Under mina tre första år på Konstfack så låg institutionen vid Gärdet, så på de gröna fälten låg vi på rasterna. Det var härligt! Under skulpturkursen skulle vi göra en modell till en offentlig skulptur. Eftersom jag var hundrädd och upplevde alla hundar läskiga som sprang fram och tillbaka då jag skulle sola mig på Gärdet, gjorde jag en skulptur av en hund. Den hade inga bakben, då den skulle vara mindre farlig på detta vis. Den skulle vara mycket stor så att man kunde ta skydd under den. Även som en klätterställning för barn.

Jag klädde ut en kompis i min mammas hemmasydda kläder, som jag på den tiden kunde bära varje dag, och ställde henne på Gärdet. Det var 2002. På den tiden fotograferade jag väldigt mycket, hade precis innan gått en ettårig fotoutbildning. Jag gjorde ett litet modehäfte som jag gav min mamma i present. Hon blev glad. 

Det är lustigt med en plats som jag har så många minnen till, bara har försvunnit ur min värld. Ständigt nya världar.

Jag ångrar bara de träningspass som jag inte gjorde.

I går var dagen som jag hade väntat på länge. Jag var till ortopeden. Tidigare har jag dragit mig för dessa möten, men just denna gång längtade jag. För ett par månader sedan förklarade ortopeden för mig hur steloperationen skulle gå till, och att vi eventuellt kunde göra en enklare ischiasoperation istället. Mannen var med för att höra med egna öron eftersom att jag ofta stänger av öronen vid inälvsmöten.

Jag bad om att få göra en ny magnetröntgen då det var ett år sedan den förra och jag hade ju faktiskt tränat massor i höstas för att göra ryggen bättre. Jag gjorde en ny röntgen och helt plötsligt byttes sjukhus och operationsrädslan ut till ett begär. Jag började att längta efter en operation. Jag har levt på att tänka på den där operationen. Tidigare har jag gjort allt för förhala en operation, nu ville jag bara lägga mig platt i någon annans armar, eller operationsbord, blunda och inte ta ansvar.

Därför blev jag så besviken igår hos ortopeden. Hen hade sett att träningen hade gett resultat och diskbråcken blir bättre och tryck på nerver var mindre. Så den enklare diskbråcksoperationen behövde vi inte göra. Då fanns det bara steloperationen kvar. De trasiga diskarna kan inte läka av sig själv, men risken med denna operation var att om dessa stelopereras läggs belastning på diskerna över och då måste de stelopereras osv!!!

Så ortopeden tyckte att jag ska hårdträna under ett halvår till! Då jag har en starkare kropp och framförallt rygg och magmuskler, då kan det bli operation. Jag blev jättelåg eftersom jag hade trott att jag skulle få ett nytt liv. Inte ens brösten ville han operera bort. Så klart är jag glad att min hårda träning har gett resultat, men det är jobbigt och tidskrävande att träna. Men nu är det min tur att ge mig själv tid!

Igår kväll kollade jag upp vad det fanns för gruppträning på Actic där jag bor, jag köpte ett årskort där i augusti men hade än så länge bara hunnit gå dit för att bada med barnen. Igår gick jag på Afrodans. Det var mycket bra förutom att resten av gruppen redan hade gått massa gånger och förstod exakt hur allt gick till. Jag är sjukt dålig på koreografi och har dålig taktkänsla så det var inte så lätt, men roligt! Jag satsade trots att tuttarna slängde hit och dit. Jag vet att jag inte ska bry mig om mitt utseende men jag får för mig att alla glor på mig. Det tråkiga var att ledaren såg lite sur ut då jag gjorde fel, han ville att jag skulle lyckas. För mig var det att lyckande att jag hade tagit mig dit över huvud taget och rörde på mig. Ledaren ville att jag skulle hoppa på ett ben, genom rummet, samtidigt som jag sprätte med det andra benet åt olika håll! Det var jättesvårt!

I omklädningsrummet pratade deltagarna om hur bra det hade varit och att de inte tänkte på något annat än dansen under passet. De kände sig så lätta och renade. Jag tänkte på hur mycket annat skit som helst och kände mig inte alls renad. Jag måste lära mig att släppa allt annat, som konflikter med barnens kompisar, en trasig mobil och medarbetarsamtal samt utebliven operation. Jag fantiserade till och med om att min läkare, sjukgymnast och ortoped såg hur jag kämpade. Ska försöka att tänka på inget.

Min obetalada lunchrast är det heligaste på hela dagen och idag lade jag den på att besöka apoteket för att ta ut inflammationsmedecinen som jag hade fått av ortopeden. Då den var utskriven och jag skulle betala så hade jag inga pengar kvar men som tur är får jag lön imorgon, så då får jag gå tillbaka på min dyrbara luchrast. Men apotekaren var så snäll och frågade om jag ville ta en tablett ur paketet ändå!

Idag gav jag mig iväg till träningslokalen igen och nu var det gympa på schemat. Denna gång berättade jag för instruktören att jag inte var så bra, så nu visste hon det, men självklart gjorde jag mitt bästa och sket nu ännu mer i att mina bröst slängde hit och dit. Mitt mål är att träna exakt varje dag! Ska det vara så ska det vara. Instruktören sa att man ångrar aldrig de träningspass som man har gjort, bara de som man inte gjorde, och det håller jag med om. Om jag hade tränat förr hade jag aldrig förstört min rygg, men nu ska jag se framåt! Och jag ska även köpa lite käcka träningskläder för det är nog främst mina träningskläder som har skiljt ut sig mest i gruppen. Stor tunika och tights, men jag vägrar att ha tight linne, det skulle inte alls kännas bra!!! 

Japp, nu är jag igång och är sjukt stolt över mig själv!

Fyra och femtonårsfotografering.

Två gånger om året fyller två av de fyra barnen år. En gång i halvåret. I augusti och februari. Då brukar jag passa på att fotografera barnen framför mina fina fotofonder. Jag lyckades inte göra detta i februari men nu har jag det! Tidigare har barnen suttit stilla fint, men det gör de inte längre. Jag ville att barnen skulle ha svarats kläder så inte kläderna skulle ta fokus från barnen, men barnen ville bestämma sina kläder själv och jag väljer att se det som ett tidsdokument. Blixten McQueen-älskaren, fotbollsspelaren, spexaren och den grönhåriga tonåringen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Jag ville ha en annan komposition på bilden men barnen hade bestämt själva hur de skulle stå. Jag har i alla fall fått alla på bild! Fast det blev lite rörelseoskärpa. 

Snuskgubbar som kletar snor.

Hemma har vi pratat om snuskgubbar. Då jag växte upp fanns det en snuskgubbe som vi kallade Dreggel. Jag vet inte vem som kom på det men alla visste vem Dreggel var. Det gick många rykten men jag vet inte om något var sant. Eventuellt bodde han på hemmet för vuxna som inte klarade sig själva riktigt. Vi bodde just mellan detta hem och fängelset. En dag då jag var ca 8 år och var ute på gatan och övade på att åka rullskridskor kom Dreggel med grannpojkarna. De ville bussa honom på mig. De förstod inte den panik som uppstod i mig då jag försökte ta mig in på min tomt med rullskridskorna rullande runt. Jag var rädd och kränkt. Vad onda killarna var! Det var bara killar på min gata som var ungefär i samma ålder som jag var, inga tjejer, så det var väl extra intressant med mej. Men jag tror bara att de tyckte att det var spännande. De ville se vad som hände. Det hände inget. Jag sa inget till mina föräldrar. 

Då jag var liten sprang jag in i alla hus på min gata. Jag tyckte att det var jättespännande. Ibland fick jag ett fint plåster och ibland fick jag kakor. Jag tycket att det var extra spännande hos alkoholisterna. Dessa hade jag hört talas om. De hade mysigt hemma hos sig och jättefint badskum i badrummet. Själv hade vi diskmedel i badet för att få skum. Det gick bra. Min mamma har varit emot dyra märken och annat som man blir lurad av. Däremot har hon varit mycket för kvalité och diskmedlet gav finfina bubblor.

Dreggel var kanske inte så farlig, trots att han hade ryktet om sig att vara en snuskgubbe. Däremot så var det nog en annan på gatan som en gång ville titta på mina trosor och då sprang jag det fortaste jag kunde därifrån. Jag förstod att det inte var okej för det kändes verkligen inte okej. Men han var ju en bekant, inte en snuskgubbe tänkte jag och sa inget till mina föräldrar om det heller. Och värre saker hade så klart kunnat hända! 

Nu undrar jag hur jag ska berätta för min sexåring om vad en snuskgubbe är? Det är svårt för jag vill ju inte säga till honom allt som en snuskgubbe eller för den delen en snusktant kan göra. Jag pratade med min tioåring här om dagen om att akta sig för snuskgubbar då det var mörkt ute. Då fyllde sexåringen i -Ja, akta dig så de inte är så snuskiga så de kommer och kletar snor på dig! 

Det var det snuskigaste sexåringen kunde komma på. Kanske kan jag säga det klassiska- att inte gå hem till eller följa med någon du känner. Men även de man känner kan ju vara snuskgubbar… Skrika, springa och säga till en vuxen om det är något som inte känns bra. Och att det kan hända hemskare saker än att de kletar snor. Att kalla dessa för fula gubbar är ju lite missvisande då barn kan tro att de som de upplever är fula är dumma.

Explain these bad grades.

Det är så många olika typer av möten angående barnen, det är så bara. Massa, läkarkontroller, föräldramöten osv. Imorgon har jag både logoped och fyraårskontroll med fyraåringen. Sist vi var hos logopeden fick fyraåringen oerhört omoderna och konstiga bilder att öva på. En pistol? och en trumma. Då han ser trumman ska han säga T, då han ser pistolen ska han säga K. Tycker att det borde finnas bättre bilder att titta på. 

På tioåringens föräldramöte reagerade jag också på bilderna som visades på Powerpointen. Det var nästan bara bilder på (det jag tror) är killar. I alla situationer. Även då det var en bild med massa personer var detta killar. Det var inte bra. Jag pratade med några föräldrar om detta, ingen hade lagt märke till det, jag undrar om man hade lagt märke till det om det bara varit tjejer på bilderna?  Men det var inget som jag tog upp under mötet. Det var andra saker som folk gärna ville ta upp. Sin oro för sina barn, privata frågor som inte resterande 50 personer behövde höra tycker jag..

Till exempel oro för att sina barn inte tog hem sina läxor. Vad kan läraren göra åt det? Det är ju inte lärarens fel. Jag tänker att vi hjälper våra barn till att bara bli varse sina rättigheter, inte sin skyldigheter. Detta blir inte bra för någon. 

En lärare pratade mycket om mat. Där blev jag orolig och hoppas att de har utbildning för hur man pratar med barn om mat utan att bidra till ätstörningar. Det som jag tyckte var bra och stöttade var att lärarna framförde att de skulle testa ett nytt vis att ha utvecklingssamtal på. Detta innebar att fyra barn sitter samtidigt med vårdnadshavare och pratar om sitt arbete i samma rum utplacerade och lärarna i de olika ämnen går runt till eleverna och pratar om sitt ämne.

Detta gick jättebra och jag önskar att jag hade fått vara med om detta då jag var lärare. Istället fick jag sitt med elever som jag träffade högst 50 minuter i veckan och prata om hur det gick för den i Spanska eller teknik. Det var ju inte så seriöst. Det var onödigt mycket jobb också. Nä, mer beröm, lön osv till lärarna. Och status.

Håll i cowboyhatten!

Min pappa har med längtan, glädje och nostalgi pratat om sin barndomsdagar, i början av 40-talet. Hans mysigaste minne är då han låg nedbäddad i en hästsläde. 

Denna upplevelse ville jag och mina bröder att far skulle få uppleva igen och han fick en slädtur i julklapp. Men då det antingen har varit för lite snö för släde eller för mycket is för hjul så har vi fått skjuta fram arrangemanget vecka efter vecka. 

På sportlovet gick vi ut i skogen till en cowboyby. Mina föräldrar kunde åka bil dit. Just där var det snö, men ingen cowboyhäst.  Däremot hittade vi en bår på skidor som påminde om en släde och min bror blev en häst. Vi puttade ner pappa i den och så fick han dras runt. Pappa hade en autentisk indianjacka och cowboyhatt på sig och jag sa - håll i hatten, och det gjorde han! Tror dock inte att turen var så där rofylld som hans barndomsminne var. 

Vi hade det trevligt och gick en rolig tipspromenad. Det roliga var att vi fick gamla brev att skriva svaren på, så det var inget pappersslöseri, bara intressant att läsa de personliga meddelandena. En del var från 80-talet!

Vi fick även prova på pil och båge samt pistol. Först vågade jag inte ens prova skjuta men sedan sköt jag ned föremålet på första försöket. Jag låtsades då att jag var en hemlig agent. Barnen var mycket glada. Detta var nästan bättre än Disneyland. Mer autentiskt då det kändes som att jobbarna nästan trodde att de var riktiga cowboys. Jag har sagt det förr och säger det igen. I Norrtälje finns allt! Även cowboys och cowgirls!

 

Tredje året gillt.

Nu i mars firar jag att jag varit på nästan samma jobb under tre år. I alla fall har jag haft samma chef. (Men nästan nytt arbetslag varje termin. )Det är ganska länge i mitt korta yrkesliv. Detta firar jag med att köpa en lakritsbakelse bredvid jobbet och eventuellt ett besök hos massörskan bredvid jobbet. 

Jag gillar jobbet inne i stan, trots den "långa" resvägen. Varje vecka åker vi på matsäcksutflykt. Vi åker ofta buss. Ibland träffar jag en bekant och en gång stötte jag på min mamma. Det var otippat. Då vi ofta tar bussen förbi Dramaten så får jag ibland se en skådis. Två gånger under samma vecka var Michael Nyqvist på bussen.  

Andra gången satt han med ryggen mot mig då jag kom in med massa barn. Jag satt mig bredvid honom. Han pratade med en vän mitt emot då jag upptäckte att det var han. Han skulle lämna sitt mobilnummer till sin vän. Han sa det högt! Jag vände mig då mot honom, iklädd dagiskläder, osminkad och toppluva, och sa - jag ringer dig sen då! Jag skriver upp numret. Han svarade - ja, jag trodde det! Vi alla tre skrattade. Sedan sa jag -nä, jag bara skojade. Då sa han - men du kanske memorerade? Sen gick jag av bussen och tyckte att jag hade varit med om en vardagsrolighet. Det verkade de andra två också tycka. Det hade känts konstigt att låtsas som ingenting. Men jag blev minst lika överraskad och glad då jag träffade min mamma på bussen. 

En dag åkte vi inte bara förbi Dramaten, utan vi gick på Dramaten. I samma rum, tornrummet, som jag var på en föreställning i då jag var barn. Den hyllade Staffan Westerberg visade sina gamla strumpor och jag tyckte att det sög. Det gjorde att ogillade teater ett bra tag. Jag tyckte att teater var tråkigt! Men det tyckte inte barnen om den teatern vi såg nyligen. 

Jag vill verkligen rekommendera att gå på den. Det vill jag göra med mina egna barn också. H2o heter den. En interaktiv föreställning på svenska och engelska i en magisk miljö med fokus på vattenexperiment. 

Norrtälje tidning.


I går stod det om min verksamhet i Norrtälje Konsthall i Norrtälje tidning. Jag är stolt över detta och här kommer texten som jag har hittat på nätet  (här) eftersom att jag inte har någon tidning. Text: Helena Nordenberg. Reportaget gjordes 13 februari i kärlekstema.

Kolsvarta hjärtan med rödgnistrande glitter, regnbågar och sugrörspilar.

Visst kan kärlek ta sig många olika uttryck, som konstnären Hanna Egge Grandert konstaterar i sin skaparverkstad för barn.

På Skaparverkstans fredagar är föräldrar och barn välkomma till Studion i Norrtälje konsthall.

– Jag gör en drake som heter Lankendor, förklarar fyraåriga Aurora Sahlin Eriksson.

Lankendor är skön att skåda, hans fjäll går i blått och lila, orange, gult och svart.

Mamma Gabriella ritar en kärlekskanin och tycker att det är befriande att få bli som barn på nytt.

De passade på att åka och hälsa på Auroras mormor Inger Sahlin som bor i Norrtälje. Det är inte lika långa köer här som det kan vara på museerna i Stockholm, konstaterar Gabriella Sahlin.

Den här dagen är det kärlekstema på Skaparverkstan, något som resulterar i många fantasifulla skapelser.

Under koncentrerad tystnad växer alstren fram. Det pillas och plitas, målas och ritas.

Tårtpapper med ”spetskant”, grövre papp i regnbågens alla färger och skirt silkespapper, glitterburkar och kritaskar står till barnens förfogande.

En stor rulle med ritpapper har lagts ut över långbordet så att var och en kan måla sin bild av kärlek.

Hanna Egge Grandert visar hur man med små medel kan trolla fram fina smycken åt sig själv.

Ett par vanliga grådassiga toarullar förvandlas till dekorativa armband, prydda med text och mönster.

– I Skaparverkstan arbetar jag med enkla medel. Jag använder sådant som barnen kan göra själva av saker som de har hemma – men jag visar dem hur de kan använda dem på ett nytt sätt, säger Hanna Egge Grandert.

Pekpinnar är bannlysta, och hon försöker undvika att besöken vid Skaparverkstan blir alltför prestationsinriktat.

Hon försöker också styra bort från värderande begrepp som ”fint” och ”fult” och försöker se till att alla, tjejer som killar, får lika mycket uppmärksamhet.

– Min roll på konsthallen är att inspirera och stötta, säger Hanna Egge Grandert.

Så fortsätter hon med att visa hur man kan skapa små kuvert i form av ett hjärta, kuvert som man ”kan lägga hemliga meddelanden i”, som hon upplyser barnen om.

Och av ett sugrör kan man göra pilar som man kan fästa fjädrar på.

Fyraårige Wilgot Thengqvist verkar mycket belåten med sin uttrycksfulla kärlekspil i orange, som han sedan nöjt visar upp för mamma Sara Skogefält.

När Hanna Egge Grandert frågar barnen vad de tänker på när de hör ordet kärlek är det först alldeles tyst.

Men efterhand kommer svaren trillande.

”Familjen” och ”djuren”, ”hästar”, ”fotboll” och ”rosor” är lika med kärlek för några av barnen.

Jag är glad för detta jobb, jag tycker att det är superroligt. På många vis. Det är roligt att det dyker upp olika bekanta varje gång! En sak som jag har tänkt på är att  barn med sina vuxna får en kvalitetstid att göra något tillsammans utan att bli störd av annat som måste göras. På fredag är ni välkomna kl 10-12, föranmälan behövs. Då ska vi arbeta med färg! Sist då det var sportlov gjorde vi mobiler med sugrör och papptallrikar som grund.

Äldre inlägg