Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg från oktober 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Ghostwalk.

Trevlig Halloween önskar jag alla!

Nu är det ju Halloween igen, en högtid som inte existerade i min värld som barn, men är mina barns bästa högtid. Min tioåring har tidigare önskat att ha Halloweenkalas, och nu funderar jag på om han inte ska få ha det nästa år, för då han fyller år är det så mycket annat som händer så allt blir så forcerat under den perioden. Under kommande helg är barnen bjudna på olika kalas, varav på en inbjudan står det tydligt "inte spökkalas". Så det kanske inte heller är så roligt att alltid ha ett spökkalas. 

Jag och de två yngsta barnen var på ett Halloweenkalas nyligen. Det var så väldigt läskigt överallt. Blodhandavtryck på väggarna, spindelnät, läskiga dockor osv. Det var så läskigt att barnen knappt vågade att vara där!

Till lunch åt vi avklippta fingrar (vegkorv) och maskar ( pasta). Barnen vågade knappt smaka. Vi drack blod och åt det läskigaste och goda kakorna fria från ägg, mjölk och mjöl. 

Sedan fick barnen måla varsin läskig ansiktsmask innan det blev skattjakt. Då fick barnen ledtrådar med bilder som ledde dem hit och dit. Och så fick de massa godis och läskiga tatueringar. 

Det var ett himla lyckat Halloweenparty, och det märktes att det var mina konstkompisar som hade ordnat det. Festen avslutades med en jätteläskig film som nästan fick barnen att kissa på sig.

Under höstlovet har jag tagit med mina barn till mitt jobb. Jag tycker att det har gått bra, en åt gången. De har undrat så mycket om mitt jobb och nu tog jag chansen att visa dem. I går var treåringen med och då promenerade vi till en park på Söders höjder och såg ut över vattnet. Det är lite speciellt då jag tänker på att jag åker på utflykt till skog och museum med andras barn varje vecka, men inte så ofta med mina egna barn. Men så är det bara. Jag är tacksam mot mina kollegor som hade överseende med att jag hade med mina barn denna vecka. 

Gårdagen avslutades med ett disco med limbo och dansstopp! Jag har så sjukt kompetenta kollegor. de har lite olika kompetenser. En är skådas och sminkade alla barnen, en har varit scenograf till "Livet i bokstavslandet" och gjorde grymt läskig scenografi. Jag själv är ju en utmärkt dansös och bjöd på dans…

Då sexåringen var med till mitt jobb, besökte vi även Buttericks. Detta ställe minns jag starkt från min barndom. Sexåringen brydde sig mest om alla pokaler, och fick en för att han hade varit så duktig angående sitt öga. Både han och storebror har fått metallspån ögat som har behövts gröpas bort.

Den dagen 10-åringen följde med till jobbet arbetade jag till kl 18 och då passade det bra på att gå Stockholms Ghost Walk med Majsan som guide. Det var spännande och trevligt. Majsan var professionell och skrämde skiten ur oss då och då. Jag rekommenderar att gå denna vandring, speciellt med lite äldre barn. Vi fick höra om horor, helvetet, blodbad och enbuskar. Vandringen varade drygt en och en halv timme och vi gick genom gränderna i Gamla Stan där jag annars går dagligen i samband med mitt jobb.

I min trädgård.

Jag har ju en trädgård. Eftersom min man inte gillar onödiga växter och vi har vetat under dessa sju år att vi en dag skulle dränera och renovera, så har vi inte frodat en fyllig matträdgård. Bara i fantasin. Men, då jag har traskat runt lite i trädgården så har jag hittat det ena efter det andra! Vi har två äppelträd som gav mycket frukt det första året. Vi gjorde då massa härlig äppelmos. Men sedan beskär vi träden fel, exakt hela tiden, så vi får aldrig några äpplen mer. Men nu hittade jag några ändå! Och dessa få äpplen gjorde mig lycklig, så jag fotograferade dessa och då något hamnar på bild så känns det lite större.

Det jag verkligen visste att vi brukar ha är plommon. Trädet är skyhögt och tappar sin frukt på lekstugans tak eller hos grannen. Så, jag köpte en sån där plommonplockare. En pinne med håv på. Tyvärr så hade nästan alla plommon redan ramlat av då jag skulle använda håven. Men dessa fann jag.

Dessa gamla potatisar som jag hittade, inte helt ovanligt med utväxter på, i kylskåpet, tryckte jag ned i jorden på ett hemligt ställe (för mannen). Bakom studsmattan bland alla brännasslor.

Nu går jag och skördar lite då och då, och det är oerhört trevligt! Och lyxigt. Och billigt.

 

Tidigare hade jag en lite större rabarberbuske. Denna har vips försvunnit, och så hittade jag istället en liten på ett annat ställe. Det är askonstigt, men tydligen så kan rabarber gå.

Av de få rabarberns och de få äpplena gjorde jag en exklusiv kaka. Den åts upp, så var det ett minna blott.

Min mamma kom med lite plantor till barnen. Gula squash. Rådjuren åt upp det mesta. De få som blev kvar åt jag upp. De smakade inte så mycket, men det var väldigt trevligt och lite exotiskt att vattna dem.

I min trädgård har jag även vinbärsbuskar. De röda vinbären åt djuren upp, de svarta räckte till två och en halv burks svartvinbärs marmelad. Det är superlätt att göra och mycket gott.

För första gången år har jag gjort egen nyponsoppa. Jag har verkligen velat att göra det i cirka 20 års tid. Men ju mer tiden går så tänker jag "Allt har sin tid". Nypon finns så mycket av, så det är ju bra om man inte har en egen trädgård, och det är så himla gott med hemmagjord. Det tar dock lite onödigt lång tid. Men då kan man lyssna på någon bra musik, till exempel Joni Mitchell, samtidigt som en rensar bort flugan på dem. Sedan är det bara att mixa med lite socker, vatten och potatismjöl.

Svamp är ju också något som är gratis och gott. För första gången på många år, hade jag svamplycka i helgen! Jag plockade och plockade. Sedan var det bara att rensa, vilket var hemskt tråkigt. Men jag älskar svamp, så det hat jag till pasta, lasagne, mackor eller vad som helst. 

 


pumpan

Ett litet frö bodde på en åker. Fröet trivdes väldigt bra på åkern, det hade sina kompisar där. 
Varje dag växte fröet, det blev större och större. Fröet Orrie blev en orange, stor och härlig pumpa. Kompisarna växte också till härliga pumpor i olika färger. En del var gula, en del lite vita, en del pumpor var ljusgröna och en del mörkgröna. Några var både ljusgröna och mörkgröna. 
Den orangea pumpan Orrie lyste tydligast av alla pumpor på åkern. Orrie tyckte att det var skönt att ligga där i solen, den uppskattade värme.
Plötsligt hörde pumporna traktorn komma. Det var deras vän bonden som körde och närmade sig Orrie och vänner.
Bonden tog upp Orrie och la hen på traktorflaket! Bara Orrie! Kompisarna låg kvar på åkern. Det skumpade mycket och Orrie blev trött. Orrie undrade varför bara den blev plockad, "var det något fel på mig?" Passar jag inte här? Pumpan var lite orolig och ledsen. Kände sig inte önskad. Den somnade till slut.
Då pumpan vaknad låg hen i en kyldisk i en mycket stor mataffär. Där var det kallt. Orrie förstod ingenting till en början, men såg sedan att det var fullt med orangea pumpakompisar kring hen. Det gjorde Orrie trygg och det var spännande att träffa andra som påminde om Orrie själv.
Men precis när pumpan började känna sig som hemma, var det någon som plockade upp hen från kyldisken till en kundvagn.
Där låg det några andra grönsaker, och just som Orrie hade hälsat på dessa så förflyttades de alla till ett varuband! På det blev det en snabb åktur innan de åkte ned i en mörk matkasse! 
Pumpan såg ingenting i kassen, men hörde ett motorljud och tänkte att det kanske var bondens traktor som lät. Men, det varken guppade eller luktade som den. Det här måste vara något annat tänkte Orrie.
Det slutade att guppa och snart lyftes Orrie upp på ett bord. Tre varelser kom springande mot Orrie! En av dessa påminde om Orrie, vilket gjorde hen glad och trygg.
Helt plötsligt började det att kittla på pumpan. Varelserna skar ut mönster på Orrie. Orrie förstod ingenting men gillade all uppmärksamhet.
Snart därpå placerades det värmeljus i Orrie. Värmen spred sig i hela pumpan. Pumpan som gillade värme kände sig mycket nöjd! Det här var skönt! Även varelserna runt omkring Orrie verkade nöjda vilket gjorde hen lycklig!

Löss och mask och lite metall.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det är svårt att ha ett arbete då en har barn. I alla fall om en har flera barn och långt till ett arbete som inte har flextid. (vilket många har) I dag fick jag hämta mitt lilla barn som hade löss. Jag är ju lite hypokondriskt lagd så jag tycker att det är superläskigt. Så nu var det bara att byta lakan, igen. Som tur var hade jag redan lusspray hemma. För några veckor sedan så hade skolan avlusningshelg och då körde jag lusspray på familjen för att vara på den säkra sidan. Och bytte alla lakan och allt. Jag har bett mina kollegor att kolla mitt hår varje dag, då jag tycker att det kliar så mycket. Fast inga löss hittades. Förrän idag! Om löss ska försvinna så måste nästan alla avlusa sig, oavsett de har löss eller ej, samma dag.

Då jag ändå var på apoteket och pratade med apotekaren om att jag både hade många barn och jobbade på förskola, så det är stor risk att få lite loppor, så berättades det även om att springmask också är mycket vanligt och smittsamt. Genast började det att klia i röven tyckte jag. Blev rekommenderad att gå hem och sätta en tejpbit för anus under natten, för att på morgonen inspektera den efter små maskar och ägg. Jag provade en tejpbit. Det var svårt att få den att fastna och den skavde. Det gjorde skitont så jag sket i det och köpte istället masktabletter, ifall jag hade mask. Vilket jag troligtvis inte hade. Det räckte inte med att bara jag skulle äta såna där tabletter, utan hela familjen behövde äta avmaskningstabletter, och alla lakan behövde bytas…

Sedan har jag sprungit med tioåringen till vårdcentralen under en månads tid då han haft en ögoninflammation som aldrig gick över. Tre olika ögonsalvor fick han prova. Han tyckte att det var hemskt att ta dessa, det gjorde så ont och sen grät han ut allt. Till sist gick vi till en ögonspecialist som hittade en metallbit i ögat. Fyra besök där med skrapningar, borttagning av rost! och fyra olika nya ögonsalvor/droppar att ta 12 gånger om dagen! Detta innebär att skolpersonal måste hjälpa till. Och det har varit massa vabb och han har kommit efter mycket i skolan, men nu kommer ett höstlov så då har han tid att jobba ikapp. Stackarn!

I går var hans första dag i skolan efter en tid hemma, vabb hos mormor i Norrtälje och varit med på pappans jobb. Han tyckte att det var roligt att komma tillbaka till skolan. På kvällen var det mellanstadiedisco som han hade sett fram emot. Jag är glad att han kunde gå. Trots att han inte orkar titta så mycket. Han har inte löss eller mask i alla fall!

En cello!!!

Jag skriver ofta misärinlägg om hur synd det är om mig. Detta är istället ett inlägg om mitt nya festliga och glamorösa liv som 35-åring.

I går blev jag firad som bara den! Jag fick en ny pyjamas då hålet i den gamla började bli lite för stort i grenen. Jag kände mig lite för porrig i den förra, men de var bra då jag kunde göra mina behov utan att ta av mig byxorna.
Jag fick även en cello av min man. Jag har önskat mig det länge. Under några år lånade jag min pappas förtjusande cello. Helt plötsligt var den borta och det stod ett dragspel här istället. Sedan var cellon med om en olycka så nu finns den inte längre, men, jag fick pappas stråke. Nu ska jag starta band! Igen... Det är nog det som blir vändpunkten i mitt nya liv!
Av pappa fick jag också ett kuvert med pengar i till Centralbadet. "från Stabblund, dvs Jompa eller Johnny G". Gulligt. Innan Badet var jag hos sjukgymnasten. Där har jag varit minst en gång i veckan under hösten. I går fick jag massa beröm. Hen tycker att jag har utvecklats och blivit starkare! Jag känner mig så stolt då jag har kämpat så hårt!

Mamma och jag var på Centralbadet tillsammans och simmade och pratade. Trots att det var skyltar med att man måste vara tyst på badet, så pratade vi jättemycket eftersom vi glömde bort oss. Det var dumt då vi själv gav onda ögat till andra som pratade. Vi vägde oss på en våg och jag väger mer än min mamma. Det är en speciell känsla. Jag vet inte hur jag ska känna, så jag känner inte, jag bara konstaterar. Vi gjorde oss fina och mamma ville hemskt gärna låna ut sin gröna kajalpenna, den som hon av misstag använde som läppenna och promenerade runt i Stockholm och kände sig mycket populär då folk glodde. Uppfostrad som jag är använde jag kajalpennan, men runt ögonen, så som man bör. 

Till slut så fick jag den fina koftan som jag väntat på under ett och ett halvt år. Mamma har stickat och stickat. Speciellt på armarna. Där är mycket att växa i. Och massa fina mönster och fina färger! Tack snälla. Jag fick även vindruvor från hennes trädgård.

På kvällen hade vi lite middag här hemma och den populära morbrodern kom.  Och mina föräldrar också, och pappa hjälpte mig att stämma cellon, vilket gör att det låter lite bättre då jag spelar, men jag har inget att skylla på om det låter dåligt. Vilket det lätt kan göra med ett stråkinstrument.

Tack snälla facebookvänner och andra för fina födelsedagshälsningar. Denna dag kan jag leva länge på! 

Dåtid och framtid.

Igår var vi hos min kompis, som jag har haft i 30 år. Vi är faddrar till varandras barn. Vi var mycket i skogen under vår uppväxt, i min skog, på hennes land och med scouterna. Nu bor hon i skogen så vi var ute under hela besöket.

Förutom då mannen och barnen glatt åt grytan med älg och rådjur som min vän slaktat själv. Barnen fick lite horn som souvenirer och blev mycket glada!

Vi hälsade på kaninen och fåren. Vi grillade korv och gick på museum. Muséet befann sig under granarna där vi fick skåda gamla hammare som man använde förr i tiden. Barnens fantasi är oändlig och det var så härligt för både oss vuxna och barnen att vara ute. 

Min vän är en av de som fått post av sig själv. Många vänner skriver glatt om sina brev som de nyligen har fått på posten. Brev som de sände till sig själva för 20 år sedan! Varför fick inte alla göra detta? Jag har sprungit till brevlådan med förhoppning om att jag också hade skrivit ett sånt där spännande brev till mig själv. Som att träffa mig själv som ung! Jag har många gånger tänkt det. Att jag velat träffa mig själv och varit min bästa vän.

Däremot så hittade jag nyligen min dagbok från ett scoutläger i Holland 1995, alltså nästan 20 år sedan. Denna dagbok vågar jag dock inte öppna, än… Jag undrar lite vad jag har skrivit i den. Om det är en klok 15 årings tankar eller en stötig tonårings. Och vad har jag skrivit. Var jag lika ärlig så som nu. En dag ska jag läsa den.

För 15 år sedan blev jag spådd. Då var jag 20 år. Jag har levt på denna spådom sedan dess. Att det år jag fyller 35 år så ska något stort hända, som förändrar mitt liv. Jag har trott att det är något positivt. Så, nu har jag öron och ögon öppna hela tiden ty det blir ju vad en gör det till. Imorgon fyller jag 35 år. 

Då jag blev spådd för 15 år sedan tyckte jag att 35 år lät jättemycket. Jag hoppades att jag inte skulle vara jättegammal och sliten. Ha ååsar under ögonen, hängbröst, hängbuk. Inte ha massa barn som klängde på mig. Jag skulle inte bo i en förort och använda mjukisbyxor. Inte ha rödfärgat hår eller supermycket rött läppstift!!!

Och riktigt så blev det nog inte… Läppstift har jag ytterst sällan.

Jag vill fan leva.

På apoteket fick jag erbjudande om att skänka mina bonuspoäng. Dessa 30 kronor skulle ge en gravid kvinna i ett land, som jag inte just minns, mödravård under hela graviditeten. Självklart skänkte jag dessa som jag troligtvis annars hade köpt en liten chokladbit för.

Sedan har jag stött på liknande välgörenhet, ungefär hela tiden. Det har känts bra, jag har ju inte behövt att anstränga mig så mycket. Tillfällena har kommit av sig självt till mig. Men, framförallt är det den rosa månaden nu. Jag vet inte hur många Rosa Band som jag har köpt under åren, och lika snabbt tappat bort. Men det gör ju inget. Jag har ju inte köpt dessa för att visa upp för andra, utan för att pengarna ska gå till forskning.

Vi alla har troligtvis bekanta som har drabbats av bröstcancer. För ett par år sedan fick jag en ny bekant, Karin Björkegren Jones, i samma veva drabbades hon av denna sjukdom. Vad säger man till en som drabbas? Det går inte att förstå dess stress och rädslor, eller det som en i en sådan situation upplever. 

Karin skrev sin resa om det svåra och tunga, och även om sin styrka och det ljusa, på sin välbesökta blogg, resan beskrivs nu i boken Jag vill fan leva. Jag har börjat läsa boken som ger mig perspektiv. För knappt ett år sedan var jag med på Karins knipyoga. Jag skrev om denna upplevelse här, och jag köpte den fantastiska boken som borde vara ett måste för alla kvinnor. Det är ett under hur hon, så energifull och sprudlande och stunning, har så mycket kraft att ge andra!

Boken ger olika berättelser om Karins liv under sin sjukdomstid. Relationer, sjukhusbesök, även minnen och tankar om kroppen. Som läsare kommer man nära. Denna dikt är mycket fin och målande.

Jag är ett träd, en knotig björk

där årsringarna syns tydligt

där, där mitt högra bröst en gång var

där finns 2012 ingraverat för alltid

det är inte vackert

men kanske gör tiden ringarna vackra

i minnet finns bröstet

så som det var

fantomkänningar av en bröstvårta

av en rundning

nu bara årsringar, eller årsstreck.


Nytt liv med ny färg.

Då jag städar i mina skåp så hittar jag gamla grejer. Mycket gamla. Jag tänker -vad ska jag göra med detta? Jag svarar mig själv -Spraymåla såklart!   

Töntiga små ramar i olika färger från 90 -talet med äkta glas. Dessa limmade jag ihop till en liten modern ram och målade sedan i guld. Bilderna som sitter i är bara där tillfälligt.

 Sunkig korg med trasigt grepp piffade jag upp genom att ta bort det trasiga greppet och så målade jag över sunket och förvarar nu mina sladdar i istället för gammal svamp. Jag hittade en stor träram med liten spegel i. Oöppnad från Ikea. Jag pysslade ett mosaikmönster av olika papper. Denna blev jag missnöjd med. Men med lite spray på kanterna så blev den lite lagom snygg (halvtaskig), så som jag vill ha det.

Jag har gjort en fågel med fjädrar, bokmärken och lite guld. Men den syns som tur var inte så bra. Den handsnidade träljusstaken som jag köpte på second hand för tio kronor gjorde sig bra i lite guld. Tycker jag.

Jag hittade även en kopparplåt som jag inte hade något tryck på. Den här väntat i skåpet sedan en grafikkurs 1999, och nu har jag förstått att det är lite modernt med koppar. Så jag limmade fast några djur som jag målade vita. Det blev intressant.

Jag har ärvt många väskor. Många väskor är halvgamla och fula. Men, med lite färg så blev den här en trevlig väska till barnrummet! Jag är grymt nöjd!

Nu ska jag ut och spraya cykeln med all min restfärg. Det kommer att bli som en regnbåge.

Taggat med: 

, , , , ,

Musjävel.

Det bästa med då mannen är på turné är att jag och barnen kan vara på semester i Norrtälje. Det bästa med Norrtälje är att det är lagom långt bort. Så i helgen besökte jag detta paradis, igen. Två av mina sjuka barn var redan där hos sin mormor och morfar så att jag inte behöver vabba exakt hela tiden.

Vi var på en megastor loppis som bara är öppen på lördagar. Tioåringen som har ögoninflammation fick tyvärr inte följa med. Han brukar inte älska loppisar men det gjorde sexåringen som hittade mycket blingbling för en billig peng!

Sedan åkte vi till en stor mataffär och köpte just en barnbok om loppis "Elliot och den mystiska lappen". Författaren Hillevi Wahl signerade sina böcker. Jag har tidigare skrivit om en av hennes böcker "Experimentet", en mycket trevlig och inspirerande familjebok. De två böckerna om Elliot älskar mina barn! Jag ska ta med dessa och ha högläsning för mina femåringar på jobbet.

På den stora mataffären träffade jag en del bekanta, bland annat en klasskompis från låg och mellanstadiet som annars bor på Island. Jag tycker annars att jag sällan träffar någon i Norrtälje som jag känner igen men då vi sedan åkte till det nya badhuset så träffade jag massa bekanta. Det vart lite jobbigt då jag inte visste på vilket vis som jag skulle hälsa, jag hade lånat mammas lite väl urringade baddräkt. Lite känsligt att kramas då. 

Badvakten var en gammal klasskompis, där var även dagiskompisar och ganska nära släktingar osv. Min bror kom till badhuset och slängde mina barn lite hit och dit i badet, det var uppskattat. Det är ändå en viss livskvalité kände jag, att vara i ett sammanhang. Så nu funderar jag mycket starkt att flytta tillbaka. Skogen lockar mig och mina barn. 

Vi besökte 4Hgården där barnen fick rida på häst och lukta på grisarna. Och som vanligt fångade vi söta möss och släppte ut, som katten hade dragit in. Mamma var inte lika överförtjust som barnen. Hon var mer förbannad och uppgiven.

Martina Montelius.

För några år sedan hade jag onepice på mig hela tiden. Mina barn också. Jag tyckte att det var superskönt då jag var hemma och mammaledig. Behövde knappt klä på mig, superenkelt att amma. Många tyckte att det var hemskt fult, nästan förnedrande. I mina hoods var det inte många vuxna som bar det. Mest bebisar egentligen. Jag trodde att jag var ensam, men så dök en av mina idoler upp på gala för att ta emot kulturmamapris. Martina Montelius.

Cool som alltid! Jag hinner sällan att läsa, många gillar inte att man säger hinner, men jag prioriterar att skriva hellre på den tid jag har över. Jag behöver ju dock berika mig med litteratur och i somras då jag var på Spaniensemester så läste jag en enda bok, och det var Martinas Främlingsleguanen.

 


Innan jag läste den så visste jag inte riktigt vad den handlade om. Nu är jag lite förvirrad. Det var ett barn som inte hade några vuxna men en legan och dessa försökte överleva på olika vis. Den var mycket spännande och rolig. Ärlig på något vis och jag längtade efter att få höra slutet. Men det blev ett oväntat och överraskande slut som gjorde att jag nästan ville blunda. Sedan var jag lite i chock. Läs själv! Jag har lånat ut min bok till en klok vän för att sedan ha en liten bokcirkel. 

Martina driver ju även Teater Brunnsgatan fyra, som jag gillar så mycket. Alltid intressanta framträdanden. I onsdags såg jag där "Meningen med livet?" med Ann Heberlein. Mycket värd att se. Filosofisk på ett lätt och roligt vis. Jag hatade filosofin på Konstfack. Jag fattade ingenting, för abstrakt. Det var som att Ann Heberlein talade om mitt liv. Hon talade även om att Gud var en kvinna med tre barn. Då trodde jag att jag var Gud ett tag. Jag tycker verkligen att den föreställningen är värd att se, eller någon annan på Brunnsgatan fyra. Jag och min mamma som såg föreställningen visste inte hur vi skulle känna efter den, men vi är starka och finner oss i livet.

I höst kan vi se Martinas version av Hans och Greta! Biljetterna var nästan slut men på självaste Lucia tar jag med mina barn och min mamma på den.

Martina Montelius version av Bröderna Grimms klassiska saga är osentimental, rolig och lite kuslig. En berättelse om att växa upp utan pengar till glass på utflykten, om syskonskap och om hur beroende föräldrar är av sina barn.

Äldre inlägg