Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg från mars 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Jag gråter över att jag är kvinna.

Här om kvällen så tittade jag tillsammans med nioåringen på en spännande dokumentär om en Indisk Bollywooddansös. Efter ett tag berättade den unga dansösen om att hon tidigare hade gråtit och varit  förbannad över att hon var en tjej.

Hon förklarade att hon brukar köpa mat på marknaden av kvinnor för att stödja dessa. Detta undrade ju så klart nioåringen över, vad hon menade. 

Då blir det så där jobbigt, som då jag undviker att läsa Alfonsboken om tjejbaciller, just för att jag inte vill förmedla såna budskap till mina barn. Jag förklarade i alla fall att i Indien så är det stor skillnad på vad kvinnor och män får göra och inte göra. Så är det i många länder, en del tycker att män är mer värda. Jag såg att mitt barn såg oerhört förvånad ut, förstod ingenting. Han har hunnit ha två lågstadielärarinnor som har varit oerhört starka förebilder, han har till och med sagt att hans barn ska heta Inga-Lill och Annica, efter lärarna. Han har även haft sin storasyster som förebild, så att detta med att kvinnor skulle vara mindre värda, var en gåta för mitt barn.

Jag fortsatte med att berättade om att en del till och med adopterar bort sina döttrar då de hellre vill ha söner. Sen, det konstigaste utav allt, jag sa att det är även så i Sverige. Män får högre lön, bara för att de har snopp, trots att de gör samma jobb som kvinnorna. 

Ja ha, nu har jag förmedlat det här sättet att se på världen för mitt lilla barn. Jag tänkte att det är ju synd om honom, som är kille, och kommer få skämmas över att få representera det manliga könet. Hoppas verkligen att saker och ting har ändrats till han blir stor, om tio år.  

Taggat med: 

, , ,

Bogota- Gamla Stan


 
I dag ska jag på vernissage i Gamla Stan. Jag skrev tidigare om min fantastiska kollega Indra som nu ställer ut bilderna från hennes resa i Colombia för ett år sedan, där hon volontär på ett fritids. Alla intäkter på fotografierna går till fritidset. Gunnels krog, Lilla Nygatan 13, Gamla Stan. Från kl 15 och hela april ut.
 

 
Om ni ändå är i Gamla Stan så kan ni passa på att se massa grafiska tryck, bland annat min vän Kinas! Jag var på hennes vernissage förra helgen på Hagströms.
 

 
Jag var oerhört kulturell förra helgen då jag även såg mitt favoritband "Strula med Siri". De spelade på en oerhört festlig 40- års fest där även en del andra band uppträdde. Många i en feministisk anda vilket gav känsla av starkt systerskap och glädje för mig. Jag ville inte gå hem, jag ville vara i denna kontext för alltid. Men, plikten kalla och om en inte är så intresserad av kultur så kan en alltid åka till Norrtälje. Där är det fint.
 

Adjö hen hamster.


 
Efter två år och fyra månader dog hamstern som barnen ville ha överallt. Men den var inte så kul, inte samma respons som med ett marsvin. Men nu finns den inte mer. Barnen blev ledsna, men det var ändå lite bra att de fick se den lille död.
 

 
Vi samlade oss kring bordet, mormor sjöng en sorglig sång och jag högläste ur "adjö herr muffen".

 
 
I skolan hade nioåringen gjort en inbjudan till begravning. Tyvärr kunde inte de tänkta gästerna komma det tänkta datumet, så hamstern fick ligga och vänta ett bra tag tills jag tyckte att det var nog.
 

 
Då tog vi första bästa gäster och nioåringen cyklade fort till affären för att köpa blommor för sin veckopeng. Han la även hamsterns namnskylt som han gjort på slöjden vid graven. Jag försökte sjunga några sorgliga visor men det var svårt att koncentrera sig då ett barn endast ville fäktas.
 

 
Nu är denna tid över. Jag vill köpa ett marsvin men troligtvis blir det inget mer djur här, det har mest inneburit tjat och ångest.

Min träning so far.

Nu har jag varit sjukskriven 50% under två veckors tid pga diskbråcket som jag har haft i sju års tid. Det innebär att jag har varit ledig två dagar i veckan. Hittills fyra dagar mellan 9-15. Dessa dagar var tanken att jag skulle vila och träna. Jag har vabbat och varit till doktorn med barn och mig själv, och på utvecklingssamtal, men det är så livet ser ut. Tyvärr fick jag inte tid hos sjukgymnasten förrän efter halva sjukskrivningstiden, så innan tips från coachen har jag fått experimentera själv för att få en bättre diskbråck tillvaro. (om två veckor!!! ska jag komma tillbaka till sjukgymnasten för att träna i gymmet, till dess ska jag göra knipövningar ty då stärks de innersta magmusklerna.)Jag har ju tänkt att allt hör ihop, sömn, kroppshållning, magmuskler och ryggmuskler, så detta har jag gjort för att förbättra hälsan.

Jag ville vara som alla andra hälsomänniskor och gjorde mig en härlig och nyttig frukost istället för att trycka i mig bröd. Jag tog en fräsch bild och sen var jag glad att jag var hemma då jag fes en hel dag efter frukosten! Det var som i Picassos äventyr. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det var fruktansvärt! Så nu äter jag onyttig frukost igen.

En dag hade jag packat allt för att gå till badhuset för att simma. Jag var jättepeppad, för det tog ändå emot lite. Då kom lingonveckan som ett brev på posten och jag stannade hemma istället. Jag kontaktade min vän för tips om ryggträning. "Upp med benen mot huvudet och rumpa och rygg i luften". Det var jättesvårt men jag försökte mitt bästa. lite halvdant resultat, tycker jag.

Sen har jag haft besök två gånger av en vän som utbildar sig till massör. Hon säger att det är livsfarligt att massera där det gör ont, så jag fick lite på andra ställen än där min kropp skrek efter massage. Det var ju snällt men tråkigt. Hon sa att den thaimassage som jag har levt på under sista tiden troligtvis har förvärrat diskbråcket. Så nu är min älskade massagetid förbi. Min vän sa att jag inte ska lyfta något eller träna ryggen alls förrän det är läkt. Jag ska inte ens ha ryggsäck på mig! Vad är detta för liv!?

Jag har även satsat på att sova i det lilla gästrummet, för att sova ifred. Tyvärr har barnen upptäckt mitt gömställe och nu är nätterna ännu jobbigare eftersom tre personer delar på en mycket smal säng. 

Alltså, jag har inte åstadkommit någon förändring. Men, jag har tid kvar och fått tips av sjukgymnasten, så nu börjar mitt nya liv!


Skogen, människans bästa vän.

Barn behöver ju röra på sig, även på helgerna. Föräldrar behöver göra så mycket med hus, trädgård och andra viktiga saker på helgerna. Det innebär att barnen klättrar på väggarna och då åker vi ibland till ett sånt där lekland som är så bra. Vi har ju ingen skog där vi bor, men förra helgen åkte vi till den enda skog som vi känner till här i Stockholm. Lida. Där finns allt. Mycket mer spännande än ett lekland. Barnen älskar "Sagan om ringen", och lekte den historien på bergen med pinnar som trollstavar. Det var trevligt. Och mycket roligare för en vuxen än att sitta på ett tråkigt lekland. Aldrig mer lekland, kanske.


Jag är ju uppväxt i skogen och där har jag lärt mig allt jag kan, utan att gå in på några detaljer, så det är lite konstigt att mina barn tycker att det är exotiskt att gå i skogen. Treåringen blev jätteglad över en kotte, han började samla och samla, precis som att de vore av guld, sen fick han sluta att samla. Det fanns tusen rötter att ramla över och massa stenar att hoppa ner från istället.

Vi grillade korv med goda vänner som bor i närheten. Jättelyxigt, det enda man behöver ha med sig är tändstickor, ved finns redan upphuggen. Golfbanan lekte barnen Hobbit på och det kom kaniner hoppande. Som i en film. Treåringen var helt plötsligt borta, men då hittade jag honom sittandes vid ett träd, i lugn och ro, ätandes sin kaka. Sen kände vi på vattnet och blåleran. Så härligt med natur, slår allt annat! Så mycket barnen lär sig om natur, fysik, kemi, biologi då vi gör upp eld, ramlar, lyssnar och luktar osv. Och så positiva hela familjen blev av den friska luften.


Taggat med: 

,

Att vara Ichichich

Hemma är det främst tre olika saker barnen är intresserade av just nu att göra. Jag är mycket glad över massageintresset speciellt. Jag har alltid gillat massage själv mycket och fick en begagnad massagebänk i 30 årspresent. Nu har vi den stående framme en period och barnen använder den självmant. Det är fint att se då fem och nioåringen inte annars leker så mycket med varandra. De retas och slåss för det mesta, som det kan vara. 

I julklapp fick jag en mycket fin massagerullare av nioåringen som används flitigt. Och här om dagen kom femåringen hem med en vävd  bit som även det var ett massageverktyg. Han liksom peelade min rygg med den. Gned den så det blev varmt. Det var skönt och den blev säkert fylld av gamla hudceller. Men det var trevligt. 

Treåringen har två intressen, att leka med dalahästar och att vara Blixten Mc Queen. Familjen har varsin häst som han ställer på rad och upprepar namnet på, gång på gång. Det verkar vara väldigt viktigt att just upprepa familjens namn, förutom att han har bytt sin mot femåringens. Jag påpekar att det är fel då femåringen blir kränkt, men detta tror inte treåringen på. 

Själv är treåringen Blixten Mc Queen. Det går ganska bra, förutom att han har så snabba Blixtentofflor som gör honom supersnabb. Det blir också ganska varmt då han ofta vill ha alla Blixtengrejer på sig samtidigt, även två par mössor och vantar.

Denna attribut är superviktig för honom att känna sig trygg, precis som att en del barn vill ha massa glitter och blingbling, tjusiga kjolar osv. Denna attribut gör mitt barn ganska snabb, det är den enda nackdelen upplever jag. Numer måste jag tilltala honom Ichichich  Ippi ångstump (Blixten Mc Queen Pippi Långstrump). Två starka karaktärer.

Nioåringen har denna termin börjat med karate. Han har inte tyckt att det har varit så kul, och vill gärna bara gå färdigt terminen. Vi kände inte att vi ville investera i en dräkt med den inställningen, men det har vi ändå gjort till slut. Även den gör mitt barn till en annan person, trots att han inte vill gå på karaten. Intressant har ens kläder kan påverka en själv så starkt, inte bara andra.

ABBAmuseum.

I lördags hade vi fixat barnvakt till treåringen så att jag och mannen till slut kunde åka slalom med fem och nioåringen. Men tyvärr hade backarna precis stängt för säsongen, så vi ville ändå utnyttja tiden och gör något speciellt med barnen. Nioåringen önskade att gå på ABBA muséet, han hade hört talas om det genom farmor och tyckte att det var en bra idé att besöka det innan han skulle dit med farmor så han visste vad det var för ställe.

Jag tyckte också att det skulle bli trevligt eftersom vi tittar på Mamma Mia-filmen till fredagsmys blandat med Hobbit, Släpp fångarna loss det är vår och Nybyggarna. Så musiken kände barnen till också. Mannen lämnade först treåringen hos farmor som skulle till ett annat museum. På väg mot Djurgården i spårvagnen så ser jag min lilla treåring gå ute på gatan med farmor, utan vagn som han är van med, han var så trött då han kämpar sig igenom nätterna utan napp, så det hade jag ångest över resten av dagen, att han inte skulle orka att gå, men tydligen tyckte treåringen att det bara var spännande att gå ute i storstan.

Jag sa till mannen att han verkligen liknar Björn och Benny, vem av dem undrade han. Benny? Jag frågade honom vem jag liknade. Katerina Janouch, svarade han då. Jag hade faktiskt lockat mitt hår med locktången för första gången, som jag fick av min mamma i julklapp. Varje gång vi ses tycker hon att jag kan lämna tillbaka den eftersom att jag inte lockar håret. Men nu passade det med lockigt hår tyckte jag. 

Muséet var större och finare än vad jag hade trott och mycket modernt. Och sjukt mycket människor, jag trodde att det var lågsäsong. Man fick prova att stå på scen, dansa disco och sjunga in i studio, om man ville. Jag ville, för barnens skull.. mannen ville inte, men gjorde det för barnens skull.

Det mannen ville var att jag skulle ta bild på honom i helikoptern, vilket jag gjorde, men på fel vis eftersom poängen tydligen var att propellern skulle vara med. Jag tog mest en bild på mannen.

Det var många filmer, dokumentärer, intervjuer, konserter osv. ABBA var så oerhört produktiva. Nioåringen undrade om de aldrig tog det lugnt, åkte på spa eller så. Jag sa kanske. Vi fick även prova på olika instrument och femåringen kände sig hemma vid trummorna.

Det festligaste utav allt var nog att se pappans skiva i Muséeshoppen! 

Taggat med: 

, ,

Buskiga grenen.

Nioåringen vill inte ha sina byxor då det är ett hål mellan benen. Jag frågar då mannen som sitter bredvid om han kan laga hålet i grenen samtidigt som jag går och nattar nioåringen. 

Nioåringen utbrister att jag är så snuskig, grenen?! snoppen heter det ju!

Jag skrattar och säger att det kallas för gren, jag syftar inte på själva snoppen. 

Ja ha, säger han. För att grenen är så buskig?

Mannen sitter som vanligt Norrländskt tyst. Och jag apskrattar som vanligt.  

Femåringen bönar om att få höra I wonder med Rodriguez på min mobil.

Jag blir självklart superglad då detta är en av mina älsklingslåtar, annars har femåringen mest gillat mannens rockmusik. Femåringen har varit en självklar blivande rockmusiker.

Han vill se ett Youtubeklipp då man ser Rodriguez röra sig, inte bara en stillbild, jag sätter på ett liveklipp och frågar det femåriga barnet om han också ska stå på en scen då han blir stor.

Nej, svarar han då, jag ska bli pilot och köra flygplan.

Wow, tänker jag då! Bra att han kan ändra sig på detta vis, och vilken helt ny karriär. Och, framför allt pinsamt av mig att utgå från att han ska bli rockstjärna bara för att han gillar sån musik. (då han är fem år) Det behöver ju inte vara ens mål för det. Mitt barn vill sikta högre i skyarna.

Jag frågar då, på ett neutralt vis, utan att verka glad, undrande, överraskande eller besviken, varför han vill bli pilot.

-För att då får jag äta hur mycket godis som helst.


Trevlig helg!


Taggat med: 

,

Fredagsmys i nya soffan.

Nu har vi haft vår nya soffa några veckor. Det känns bra faktiskt. Jag trodde inte riktigt det då den var ett impulsköp, den var ju så billig. Knappt 10.000 kr. Det kändes lite för lyxigt för vår del med en ny soffa. Allt annat vi har är gammalt och ärvt. Vi har liksom hela tiden haft andra utgifter som ett nytt dörrhandtag eller en ny gräsklippare eller något annat som inte syns. Så detta har nästan varit overkligt då vi ärvde de tidigare sofforna av vänner innan de skulle slängas på tippen. 

Redan för 12 år sedan då jag träffade mannen för första gången fantiserade han om nya soffor, men då visste att vi behövde flytta till större, och skulle köpa soffa som matchade det större stället. Då vi flyttat till större så tryckte alla människor på oss deras gamla grejer och våra pengar gick till renovering. Vi sa att då den yngsta är tre så kan vi skaffa en, vilket vi nu gjort.  Tanken var ju också att vi skulle vänta till vardagsrummet blev renoverat. Tapeterna hänger och golvet är av plast och trasigt. Men det kommer nog aldrig bli renoverat, då det finns andra akutområden i ett sånt här hus. 

Under de åtta veckorna vi fick vänta på den nya soffan, som kommer från MIO, inte ett sånt där svindyrt ställe som vi hade fantiserat om, så har jag varit så nervös att soffan skulle vara för ful och för liten. Framför allt var jag orolig över att mannen skulle vilja byta ut mitt egengjorda soffbord av sockerlådor, som jag själv är nöjdast med av all inredning i hemmet. Att han skulle vilja att allt skulle vara nytt och fräscht, som i MIOkatalogen. Att screentryckta kuddar och hemvävda filtar skulle puts veck. Därför har jag faktiskt varit lite deppig över de nya sofforna. Och att det var lite onödigt med nya soffor då en del inte ens har någon soffa, inte ens ett hem…

Men nu är det fredagsmys och barnen har redan tappat respekten för den nya soffan som de knappt fick provsitta till en början. Kiss, välling och diverse smulor är ett vanligt attribut. För övrigt så har vi slutat med fredagsmys som äts, nu är det bara annat fredagsmys. Däremot så smygäter jag i köket, med gotter, jag smyger så bra så jag knappt märker något själv. Hoppas att jag avslöjar mig själv snart. Men soffan är skön och hård. Och mannen har inte börjat prata än om att byta ut resterande inredning. 

En gång har jag varit med om en sprillans ny soffa. Jag minns en gång i min ungdom, i slutet av 90-talet, då jag var nyförälskad i en snubbe, och han i mig. Han skyndade sig att beställa en ny soffa inför första dejten. Tyvärr hade vi otroligt olika smak, jag tyckte att soffan var oerhört omodern, en fläckig plysch i gråskala, lite slutet av 80/början på 90-talsstil. Jag hade så dåligt samvete över att jag tyckte att den var så gräslig, det gick ju inte att byta ut den då den var sprillans, och nu bryr jag mig inte alls.

Taggat med: 

, , ,

Att gråta eller inte gråta?

Ju mer tiden går desto lättrörd blir jag. Jag får en attackhulk för minsta lilla och får kämpa med att hålla tårarna tillbaka. Jag tycker att det är helt ok att vara lättrörd, men det blir jobbigt på offentliga platser. Jag vill gråta då jag ser ett barnbarn krama sin mormor, då någon talar teckenspråk och för ett par veckor sedan då jag var på ett föräldramöte och en pedagog sa att ett barn från en annan förskola brukar få vara med på deras verksamhet ville jag också börja gråta, eftersom det var så fint. Men kände att det var lite överdrivet. Däremot så samlar jag alla känslor och tar ut dem på söndagskvällen till programmet Spårlöst. Då skrikgråter jag så mycket som jag kan. 

Jag tänker att jag har varit lite för tapper med gråt då det gäller min egen kropp, att det är lättare att ta ut gråtet över andra. Läkaren som jag var hos på grund av ont i ryggen, trodde inte riktigt att jag hade diskbråck eftersom att jag skulle ha klagat mer då. Gråtit lite mer. Men, magnetröntgen visade att jag hade påtagligt diskbråck. Så nu är jag lite sjukskriven för att kunna träna upp ryggen. Då jag fick detta besked hos doktorn grät jag faktiskt. Jag blev även påverkad av alla äckliga inälvsbilder på hjärnor och kotor som väggarna var tapetserade med. Jag är tacksam för att magnetröntgen endast visade diskbråck på två ställen, jag har varit mycket orolig över att den skulle visa både det ena och det andra.

En kollega tipsade om en doktor som gick in med handen genom analen och vred till i ryggraden, detta kändes inte lockande för mig. Jag berättade min oro för läkaren inför detta ingrepp, men hon bekräftade att denna analdoktor var mycket skicklig, men att jag nu ska satsa på sjukgymnastik istället.

För sju år sedan då jag skadade ryggen så jobbade jag som bildlärare och var endast borta en dag pga ryggsmärtor. De andra dagarna kanske jag endast hade tre fyra lektioner och då stod jag som stelopererad. Det var så som lärare, i alla fall på den skolan att man inte fick vara sjuk eller vabba. En kollega fick missfall och var hemma en vecka. Efter det fick hon onda ögat av kollegorna i ett år och ansågs svag.

 

Det är ju lite så att jag tidigare har haft annat att tänka på en mitt diskbråck. Jag vet att det inte är så farligt och massa människor har detta, men nu ska jag verkligen ha mitt diskbråck som identitet tills jag känner mig nöjd med kroppen. Alla mina barn har ju kommit före mina egna krämpor. Sen har jag ju även haft graviditetsdiabetes, hjärtsäcksinflammation med skönhetsfel på hjärtat (blä vad äckligt), kött och inälvsfobi, förlossningsskada och det som nästan varit värst utav allt, afte! Blåsor i munnen som gör mig oerhört deprimerad och trött.

Det positiva med vetskapen om mitt diskbråck är att jag nu känner att det är mer självklart att jag ofta ska få massage, värmedyna i sängen och att bada badkar. Eventuellt åka på Yasuragi ofta eller till varma länder såsom Hawaii. Och, jag har själv lagt märke till att varje gång jag böjer mig ned så blir det en stor pust och eventuellt ett "åhej", som om jag vore supergammal. Detta är alltså pga att jag har ont i ryggen. Även att jag är orörlig och dåliga muskler här och var. Ja, allt har fått sin förklaring.

Nu har jag berättat exakt allt och nu börjar mitt nya sunda liv! Eventuellt så ska jag färga håret, det hjälper kanske inte till med ryggsmärtor, men kanske med självförtroendet. Det är ju konkret.

Taggat med: 

,

Äldre inlägg