Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg från januari 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Diskbråck

I dag ska jag till doktorn och jag är mycket nervös. För sju år sedan gjorde jag illa min rygg, det var då jag jobbade som lärare. Jag var inte borta en enda dag från jobbet, det gick liksom inte som lärare. Jag minns att jag stod alldeles stilla, som stelopererad. Jag gick till naprapat, det värsta gick över. Sedan ville jag bli gravid och gick till naprapat igen, eftersom jag hade ont. Jag började att träna lite. Sen blev jag gravid och jag fortsatte att ha ont och har haft ont i höften, ryggen och vänsterbenet sedan dess. Jag har gått till massörer och naprapater och lagt ned supermycket pengar.

Förra året i maj, gick jag till naprapaten igen. Hon sa att jag troligtvis har diskbråck, och eventuellt måste opereras, men självklart måste en läkare undersöka mig och jag måste röntgas. Jag avskyr inälvssnack och kroppsgrejer så jag liksom glömde bort denna information. Det kändes jobbigt, dyrt, omständligt och tidskrävande. Jag tänkte att jag fick ta tag i detta efter sommaren. Men då började ju jobbet igen, och eftersom jag bor en bit från jobbet och dränering och annat kom emellan så sparade jag mig lite till.

För två torsdagar sedan, en ledig torsdag, tog jag mod till mig och ringde till Vårdcentralen. Jag hade alltså laddat för detta länge, och jag ringde så fort jag kunde på morgonen då jag hade lämnat barnen. Jag förklarade att jag hade haft ont länge, att jag gått till naprapat osv. Då sköterskan i telefonen tog fram min journal läste hon att jag hade varit där 2009, för fem år sedan, röntgat och fått besked om diskbråck!!! Redan då!

Detta hade jag glömt bort. Jag mindes inte alls att jag hade röntgat mig. Sköterskan lät så barsk så att jag började att gråta. Jag hade ju laddat så länge på att få hjälp. Hoppats på en operation, men om jag redan hade utrett detta tidigare utan något att göra så kändes allt kört. Ju mer jag grät ju argare blev sköterskan. Hon undrade om jag inte hade gjort alla övningar som jag skulle ha gjort. Och det hade jag ju inte. Varje dag stretchar jag, trycker mig mot grejer, där jag har ont. Jag har blivit van att leva med detta men ändå tänkt att jag skulle ta tag i det en dag. 

Jag blev nog mest chockad och tyckte oerhört synd om mig själv. Just för att jag hade glömt bort att jag hade varit och röntgat, att allt går i ett, att jag inte har prioriterat mig själv, och att jag nog inte kan ha detta förskolejobb längre.

Under dessa två veckor har jag lagt om mitt liv. Tidigare gick jag så här. Det blev en ond cirkel. Eftersom jag upplever att jag har för stor mage och stora bröst för att gå rakryggad och puta med detta så har jag gått så här. Det har även passat bra då jag jobbar på förskola, eftersom jag måste prata med alla små barn hela tiden. Detta har inneburit att jag nästan får ont av att vara rakryggad. Men nu går jag så här.

Egentligen ska man vara så här, på huk, då man jobbar på förskola. Men det är jättejobbigt. Barnen rör sig hela tiden så såna fall så måste man hoppa runt som små grodorna och detta är ansträngande, så det är bara att glömma.

Jag har även börjat att träna lite. Gått till badhuset på min lediga torsdag. Nätterna är värst. Att gå och stå är inte så farligt. Men så fort jag har sovit, suttit eller bara legat en liten stund så blir jag jättestel. Så nu ska jag försöka att sova bättre. Det går inte så jättebra för även om jag lägger barnen i deras sängar så kommer de in till mig på natten. Lägger ett ban i ansiktet. Trycker in vassa naglar under mig rygg osv. Men jag har till slut hittat en bra kudde. En stor mjuk som jag själv har sytt. Det är lite sunkigt då det inte går att byta örngott på den, så jag har satt på en megastor tröja.

Nyligen provade jag att sova på en uppblåsbar madrass. Det var fantastiskt! Jag förstod då att det måste vara en vattensäng som är ultimat för mig. Så om jag hittar en vattensäng från 80-talet så ska jag slå till. Det är ju främst upp till mig att jag ska bli bra i ryggen, jag kan inte vänta på bättre tider längre och jag är mycket nervös över vad läkaren säger i dag. Kanske inget alls.


Prylars vikt och ovikt.

 

Jag vill hissa och dissa lite. Jag börjar med årets bästa köp. Det är nioåringens skridskor. De är storlek 35-39, vilket innebär att man troligtvis inte behöver köpa nya exakt varje år! Superbra! Det värsta med nya skridskor är skavsåren som nioåringen har fått. Så fort mina barn glatt fått plåster tar de av dem. Tvååringen har dock haft ett plåster i ansiktet över en vecka, utan något sår alls, det tycker jag är helt otroligt. Han tyckte att det var supersnyggt.

Mina barn ärver kläder av varandra, vilket innebär att de sällan har likadana kläder, vilket inte gör något, så klart. Min mamma köpte förra året två lika reajackor till de två yngsta barnen för denna vinter. Jag kände då att jag även ville ge barnen likadana mössor. Riktigt dyra och färgmatchande. Mössan på bilden, här precis uppdragen.

Femåringen vägrar att använda mössan för 200 kronor, ty han vill ha coolare stil. Tvååringen använder den, men den åker ner i ögonen hela tiden. Jag frågade expediten om det då jag köpte den, hon svarade att det var en toppig modell, att den ska vara så. Det värsta är att den kostar 50 kronor på rean nu. Detta innebär att jag inte ska göra mig till i onödan någon mer gång.

Denna ljusstake piffade jag glatt till. Lite vårkänsla. Supersnyggt och fräscht! 

Precis då jag fixat den så såg jag att Åhléns säljer omålade ljusstakar, vilket verkar vara mycket hett just nu. Det var ju typiskt! Men, å andra sidan så tyckte ju jag att den blev snyggare efter. Men, jag är visst lättpåverkad av mode, eftersom jag nu börjar att tycka att den var snyggare innan. Det är lustigt det där, jag blir lika förvånad varje gång som jag påverkas.

I övrigt försöker jag göra mig av med saker. Jag har till slut lyckats slänga dessa sockor, som jag har haft sedan jag var 15 år. En kompis mamma i Vindeln stickade dem åt mig! Det tog emot att slänga, men de var så hårda efter att ha blivit lagade så många gånger och med gammal färg. De har även krympt så jag har försökt att trycka på dem på mina barns oskyldiga små fötter, men de vägrade.  

 


Till sist vill jag glädja alla flaskmatande personer att SILEN äntligen är ute på den svenska marknaden. Only for baby! Jag har skrivit om denna fantastiska, smarta och prisvärda produkt tidigare här och här. Den gör helt enkelt så att det inte blir klumpar i vällingen och man får ett gladare barn!

Söndagspersonen Linda Goncalves.

 

Jag har en härlig svägerska. Linda Goncalves. Jag är glad eftersom hon och brorsan äntligen har flyttat till Stockholm, en lägenhet på Söder med kakelugn. Det passar dem perfekt. Min bror som gillar att göra upp eld och allt. Och nu kan jag hänga med dem mer. Linda har blivit som en syster för mig. Jag har skrivit om henne flera gånger förut. 

Hon virkar fantastiska skapelser, här över en fin virkad krona till mitt barns doptårta. Detta ligger i hennes Portugisiska gener… Jag frågar ibland lite försynt om jag inte kan få åka och hälsa på hennes släkt i Portugal och ha det lite härligt, inget vidare gensvar på det än. Däremot så hjälpte hon mig att översätta texten i den Brasilianska tidningen Veja, som jag var med i förra året!

Linda är dock på turné under perioder. Hon jobbar som maskör på olika teatrar och operor. Hon är grym! Och innovativ! Orfeus på Orionteatern såg jag, den var verkligen fantastisk med dess scenografi och huvudbonader, som just Linda bidragit med. 

Linda har ställt i en del av mina konstprojekt och i somras ställde jag upp för henne. Hon behövde statister till Never trust a smiling hippie. Jag ställde upp och blev skitsnygg, tack vare Linda! Däremot var jag en usel skådis som hade rymt om det inte var så att jag satt fast i en buss. 

Förra veckan hängde jag i Lindas studio som hon har tillsammans med några andra maskörer. Det var det vackraste stället på jorden. Kitsch vart jag än såg. Och kreativt. Vilken dröm att få hålla på med sånt man gillar, i en fantastisk ateljé med fantastiska människor!

Eftersom grejerna ändå fanns och jag hade fått så lång lugg så jag hade varit tvungen att lägga den som en tidig nittitalsvariant, så klippte hon mig. Vilket jag njöt av.

 

Speglar och vackra saker överallt!
Jag blev jättefin tycker jag. Men, lite blyg. Som en liten flicka.

Men, eftersom Linda är en maskör så hade hon en mustage på lager.

 
Och det var helt otroligt vilken pondus den medförde. Jag blev snyggare och mer självsäker. Det coola var att Linda alltså gjort mustagen, och massa peruker, strå för strå. Det är ett tålamod som inte alla besitter att göra en peruk! 

Men om det är någon som vill anlita Linda, är det bara att ställa sig i kön. 

Jag tror och vet att hon är den perfekta, då det gäller allt inom teater. Hon har själv gått en skådisutbildning, jobbat som lärare på Ung teater, där hon även gjort supersnygga affischer, fantastiska scenografier och kostym. Hon har även konstnärlig utbildning och maskörutbildning. Alltså hon har ju koll på alla delar i teatern, så hon måste ju vara perfekt att ha som arbetspartner med sin kompetens, erfarenhet och profession. 

Jag tycker mycket om min svägerska och tycker att det är speciellt kul med hennes kreativa sida. Men Linda är även sjukt rolig och för några år sedan var vi till Berlin tillsammans och skrattade sjukt mycket. Så nu vill jag börja hänga mer, kanske ut och resa, kanske till Portugal...

Taggat med: 

, ,

Mitt dagis.

Den här smörkniven med datum och namn var en födelsedagspresent från mitt dagis som jag gick på då jag var liten. Det hette dagis förut och man jämställer ofta dagis med barnpassning. Därför är det viktigt att kalla det för förskola istället då det idag är en pedagogisk miljö. Jag har jättemånga minnen från mitt dagis. Vi gjorde massa saker, ungefär samma som görs på förskolor idag. Vi hade vattenlek, experimenterade, pysslade, lagade mat, lekte alla vanliga lekar ute och hade ett avancerat rörelserum. Jag vet inte vad som var annorlunda förr, men jag kan tänka mig att det är samma som i skolan, att lärarna har för många uppgifter, så själva tiden i barngrupp/lektion kan bli lidande. Just för att vi ska vara så bra!

Här är en del av gården till förskolan jag gick på som liten. På den tiden gick man ju ett år extra än nu. Då jag var fem år promenerade min avdelning bort till ett barn på kalas. Hembesök var vanligt då. Vi gick förbi kiosken och jag lade vägen på minnet. Jag fick en grön handväska av min mormor med en tiolapp i. Den tog jag med mig då jag rymde från dagis, över berget raka vägen mot kiosken och köpte godis. Min fröken cyklade förbi mig av en slump och gav mig skjuts tillbaka till förskolan. Det var skönt att detta inträffade i en liten stad med socialkontroll, jag vet inte vad jag skulle ha gjort om detta inträffade mig på min arbetsplats!

 

Det är nog därför som jag har tänkt extra mycket på mitt gamla dagis, eftersom jag jobbar på förskola själv. Och, jag blir förvånad över att så många säger att de inte minns något från sin förskoletid. Jag minns massor, jag minns hur det såg ut där inne. Så förra torsdagen gjorde jag ett besök på min gamla förskola, efter nästan 30 år! Och tre fröknar var kvar!!! Jag ficka kämpa mycket med att hålla tillbaka tårarna. Tyvärr får jag klart inte använda några bilder därifrån. 

Det var lika stort som jag mindes det. Jag trodde att jag skulle ha förstorat upp allt. Jag mindes till och med var många leksaker fanns. Jag mindes ett skåp som jag gömde mig in för att vara häxa, men jag blev så rädd för mig själv så jag hoppade ur skåpet. Vi lekte mamma pappa barn en del, och jag minns att om jag var gravid så skulle jag lägga barnet under pysselhyllan. Jag satt ofta nära den och pysslade så jag kunde vara beredd eftersom jag inte ville visa min bebis för någon. Min favoritfröken blev gravid, vilket jag blev ledsen över, att hon skulle sluta. Men innan det så tog hon med alla på utflykt till hennes pappas bondgård! 

Jag hade fantiserat om att få göra detta besök under många år och jag är så glad över att jag gjorde det. All personal var så fin och tog emot mig. Det roliga var att de arbetar Reggioinspirerat och hade gjort jättefint, så det blev som ett studiebesök på det viset också. Jag har tänkt på detta besök varje dag sedan jag var där och känner mig så glad och lättad, det var många minnen som blev bekräftade så nu kan jag gå vidare...

Rapport från forsknings och utvecklingsarbete i förskolan 1973-80. Alla barn är musikanter. 

Femåringen och jag.

Jag har varit på tu man hand med min femåring, och det är som alltid underbart att vara själva. Det roliga var att jag stolt hade med honom till mitt jobb, för att sedan åka till Norrtälje och sova för att sedan hänga på min lediga torsdag. Han var en fin förebild och blev snabbt populär bland barnen på min avdelning. Barnen tyckte att det var lite konstigt att jag hade ett eget barn. Det var roligt för femåringen att få lite miljöombyte då han gått på samma avdelning med två rum i snart fem år! Och att få följa med mig på rast i Gamla Stan och få en diamant och dricka varm choklad.

I Norrtälje hade min mamma vernissagefest och då bjöd femåringen på egengjorda marsipanfigurer, som ingen vågade smaka. Det gjorde inget för han fick massa Jacksonskivor som han poppade resten av kvällen.

Och supermysigt att sova över, med bara ett barn i sängen istället för tre. På morgonen stod mina föräldrar och tittade på oss. Det kändes som att det var min födelsedag.

Sen gick vi såklart ut, vilket vi alltid gör för att besöka skogen, hans rätta element där han kan klättra och utmana sig själv. 

Det bästa är berget där han kan spana in i fängelset.

Sen gick vi på stan en sväng där jag shoppade dessa coola grejer frånSom Designtorget fast billigare! Vi besökte även biblioteket. Då slog det mig att det vi aldrig besöker biblioteket där vi bor. Det var som en leksaksaffär fast här fick man leka med sakerna. Alltså titta i böckerna. De var uppställda som praliner att välja mellan. Jag föreslog för mannen att vi kunde använda listerna som blev över då vi möblerade om, så kan vi sätta upp böcker på dem, någonstans. Det tyckte inte mannen, så jag väntar till han åker på turné igen. Eller besöker vi biblioteket istället.

Och jag är glad att mina föräldrar har en uppskattad katt, så att inte vi behöver ha en egen.

Söndagspersonen Anita. Akvarellisten.

"Det är vattnet som får färgen att sjunga! Cést l´eau qui fait la couleur chanter!"

Häromdagen var jag på min mamma Anita Hillgren Granderts vernissage på Norrtälje bibliotek. Det var trevligt. På hennes senaste utställningar har hon visat kinesiskt tuschmåleri, så detta blev som en frisk fläkt med havsstenar i akvarell. Jag tycker att dessa filosofiska bilder passar mycket bra på biblioteket. 

Utställningen pågår några veckor till så det är bara att titta, beundra och slutligen köpa. Om du är intresserad av kinesiskt tuschmåleri, så har min mamma en tuschkurs på Folkkulturcentrum i Hjorthagen under fem tillfällen i mars!

Min mamma gillar inte bara att måla. Hon gillar även att laga mat och umgås med tanter. Så efter vernissagen så kom massa damer hem till henne och smaskade. Jag med. Även en rundvisning i den lilla ateljén bjöds det på. Jag blir lika fascinerad var gång jag ser dessa alster. Min mamma är mycket sakkunnig, och jag bara gör.

Det var tydligen Tulpanens dag och jag fick ta hem några. Krispiga… 

Jag brukar prata om att jag gör saker för husbehov, limmar ihop gamla grejer, syr ihop något i all hast osv. Men mamma har verkligen gjort "riktiga" grejer för husbehov. Som till exempel ett hörnskåp, silverservis, växtfärgade vävda filtar och mattor. Dessutom en säng, vilken man aldrig kommer att göra sig av med av sentimentala själ… Trasmattan är vävd av gamla kläder, som så brukas, det är bara det att pappas favoritskjorta är i den där trasmattan, vilket han sörjer varje dag. 

Som ni förstår så kan jag berätta hur mycket som helst om min mamma, men detta handlar bara om just denna utställning, och här kommer min mammas ord (förkortat) om vägen just hit. Jag tycker att det är spännande om att höra vad som kunde hända på en "förskola" i början av 50-talet, och om läraren Kjartan Slettermark och om färgernas egenskap.

"På lekskolan Rödluvan i Norrköping lärde jag mig som fyra-åring att blanda till olika färger av pulver som rördes i någon limlösning och kunde målas med på papper. Så fantastiskt att få till olika kulörer av några få grundpigment!

I småskolan i Trollhättan användes en pedagogik där bildspråket var väl så viktigt som skriftspråket: Tack fröken Karlsson för att skolan förstod vikten av att berätta med bilder.

För mina veckopengar köpte jag små runda färgkakor, som jag fäste på baksidan av ett ritblock. Jag älskade den mörka blå, som jag långt senare fick veta att den hette Preussiskt blå. I blocket tecknade jag och målade mest klippdockor med kläder.

Måla och teckna fortsatte jag med i skolan. Stora gruppmålningar och ”modern konst”som vår teckningslärarkandidat introducerade på mellanstadiet i Stuvsta.

Teckningsläraren Stig Hernborg kom som en frisk fläkt till realskolan i Ängelholm och uppmuntrade mig att fortsätta måla och överväga att söka till Konstfack. Våra vägar korsades igen 15 år senare i Norrtälje. Han efterträddes av läraren Fred Sekunde på gymnasiet i samma stad, som visade vägen till ”Konsten” genom konsthistoriska bilder och filmer. Vi besökte också konstnärer och utställningar i omgivningen och framförallt i Köpenhamn med vår lilla Konstklubb, som rymdes i hans bil. En härlig tid med framtidsdrömmar i det blå!

Mera måla! Efter studenten kom jag in på ”Grundis” i Stockholm 1967. En chock väntade då målarläraren Kjartan Slettemark dök upp. Han var klädd i jeansjacka och byxor samt sandaler. Inte konstigt, men allt var sprejat med knallrosa och guld. Vi hade en annan lärare i färglära. Då fick jag alla kulörer ordnade i ett system, färgcirkel och trianglar, motsatsfärger, induktion mm. Mycket klargörande och intressant för mig.

På konstfack hade vi endast en dags akvarellmåleri läraren var Tatiana Hultman! Däremot fortsatte vi med att ordna färger i det nya NCS-systemet. Då handlar det bara om att bestämma vilken kulör en färg har! Det var jag tränad på. Men inte så användbart för att göra akvarellmålningar.

Inte förrän ett decennium senare kom jag i kontakt med läran om pigmenten i akvarellfärgen. Tack Arne Isacsson och dina elever Anita Midbjer, Anders Wallin, Lars Holm och Hans Karlsson! En blå färg har inte bara en kulör utan specifika egenskaper som t.ex.att den biter fast snabbt och bildar en mörk kontur eller att den ger en moare-effekt i en jämn yta. En verklig AHA-upplevelse! Och egenskaperna kan ärvas när man blandar dem med en annan färg! Precis som människor! Det tyckte mina elever på högstadiet också var spännande, när vi gick igenom det i praktiska laborationer! I slutet av min lärargärning har jag även undervisat mycket små barn. Minsta eleven var 1,5 år och älskade att måla. Att trolla fram olika kulörer i glasburkar genom att hälla i två färger som blandar sig med varandra; det blev grönt, orange och lila. Lika fantastiskt som det jag själv upplevde i lekskolan.

Det är vattnet som får färgen att sjunga! Cést l´eau qui fait la couleur chanter!"


Glad för mindre.

Vi har nu möblerat om, igen. Jag visade vardagsrummet för mannens bandmedlemmar. Det är nog de som är hos oss mest. De såg frågande ut. Så här har ni väl haft det förut? Ja, det har vi, men vi har tagit några varv sedan dess. Denna gång fick jag med mannen på tåget vilket kändes bra. Det är svårmöblerat då det inte är många väggar att ställa möblerna mot. Vi har en konstig pelare mitt i rummet som femåringen brukar klättra upp i, vi har en öppenspis och två stora  skyltfönster. Men nu är jag mycket nöjd. Det lustiga är att jag känner mig mycket lättad. Vi har tagit bort så mycket grejer. (Dessa är i min ateljé).

(före)

Tidigare var allt lite upptryckt. Nu blev det mer enhetligt. Pianot fick jag trycka in i min "ateljé" och familjeporträtten som satt över fick ryka. Det var skönt. Istället blev det en TVvägg, med filmer och böcker placerade i färgordning, vilket är mycket inne. Så alla 10 Scoobydoofilmer är utspridda så att det ska bli lite svårare att hitta. Men det är snyggt och harmoniskt! 

 
(efter)
Det bästa är att de två sofforna som står som ett L är riktade mot både TVn och kaminen. Inte bara TVn. Tidigare så satt man nästan i kaminen, och det var jobbigt. Nu kan man välja om man vill se på TV, disken i käket eller en romantisk brasa. 
(före)
Jag är mycket stolt över mitt sockerlådebord som jag har knåpat ihop. Då mannen var borta tryckte jag även upp en låda på väggen bland alla tavlor. Jag tycker själv att det är mycket trevligt med en låda så där och kan rekommendera detta. I den kan det vara dagens alster av barnen! Nu är det en rosa glittersnigel där som femåringen har gjort. Eller var det tvååringen… Krispiga tulpaner är en höjdare.

 

(efter)

Vi har för övrigt ett sunkigt vardagsrum med gammalt korkgolv och hängiga tapeter. Så det är kul att göra lite fint med det som finns. Nu känner jag mig nöjd! Ett tag fram över. Ska bara ta tag i allt som jag har tryckt in i ateljén i rummet bredvid. Det som höjer hela rummet är mina fina lampor, favourite things!

Det härliga är att barnen verkar att gilla den nya ommöbleringen. Det blev en liten nystart och de har mer respekt för vardagsrummet och röjer inte lika mycket som innan.

Rea.

Det sämsta med att ha egen firma är att eventuella skattepengar inte kommer till sommarsemestern. Det bästa med det är att stålarna kommer lagom till mellandagsrean. Jag har länge velat ha ett par svarta fodrade Dr Martens. Eftersom jag i år har köpt en ny vinterjacka, tyckte jag att det fick räcka. Men av en slump gick jag på Dr Martens rea, 50%! Det fanns bara bruna i strl 41 kvar. Och de köpte jag glatt. En får ju inte vara dumsnål..
image.jpeg
Jag har även varit på Mios rea. Det var första gången jag var på Mio överhuvudtaget. Jag gillade det jättemycket och impulsköpte en hörnsoffa som kommer om några månader. Så här såg barnmattorna ut, vilket jag inte gillade. 
image.jpeg
Så i helgen var en rörmokare hos oss för att ta bort några element så vi kan möblera om bättre. Tyvärr är rören lite komplexa i ett sånt här gammalt hus, men ett ((halvt) fick vi bort i alla fall. Vi passade även på att få hjälp med rören i tvättstugan. Det har varit lite jobbigt att ha en stor sjö där nere, då vattnet har spridit sig mer och mer till rummen i källaren. 
image.jpeg

Jag impulsköpte även en vas för 29 kronor på Mio.  Den gillar jag så där. Men med de krispiga tulpanerna som jag fick av mina fikagäster i helgen blev den riktigt snygg. Jag älskar verkligen tulpaner och det känns trevligt nu då julen har slängts ut trots att det inte förrän julkänslan kom med snön. Min fikagäst kom för att hämta sitt grafikblad som hon köpte via min bloggrea där pengarna går till välgörenhet. Det var så gulligt då min kompis pratade så stolt om sitt nyköpta "konstverk". Det var en tidig Hanna, konstaterade hon, och att det var deras pensionsförsäkring. Då stärktes självförtroendet en smula. 
image.jpeg

Min femåring blir påverkad av TVreklam. Såklart. Det har varit fattiga barn på TV som en kan bli fadder till. Det har min femåring gärna velat bli, så nu ska jag börja sätta in pengar till det. Vi skänker redan pengar varje månad till fler olika organisationer, men det är klart att det berörde min femåring då han är ungefär i samma ålder som barnen i reklamfilmen. 

Häromdagen var liknande TVshop på. Han satt så intresserat och tittade. Jag frågade honom om han verkligen tyckte att det var så intressant. "Ja, titta så många rätter som man kan göra av en produkt!" Ja, tänk att de till och med kan sälja på en annars ointresserad femåring, hushållsprodukter. 

Söndagspersonen Anton Grandert.


(akvarellstudie 8 år)

I onsdags bjöd min bror Anton, familjen på bio. "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Filmmusiken är inspelad av Antons band, Superstar Orkestar, i Benny Anderssons studio! Jag tyckte att filmen var spännande, brutal och mycket fin. 

Vi var en mycket stolt familj som såg den fantastiska filmen! Jag är alltid stolt över min bror, och om jag hade varit delaktig i en sådan här film så hade jag levt på det hela livet. Men detta är inte det första coola som min bror har varit med om. Om jag skulle skriva någon slags CV över musik och bild, skulle ingen tro mig. Men jag ska berätta lite grann i alla fall. Så kan jag leva på min bror.

På jobbets planeringsdag i måndags hade en kollega ett Whitelines-block. Då kom jag att tänka på att Anton faktiskt har illustrerat en liten reklamfilm för Whitelines. 

Så musik och bild har dominerat hans liv, sida vid sida, ibland har det ena varit en större del, ibland det andra. Under tio år har han undervisat i musik och bild. Han har ofta gjort affischer och skivomslag till just musik, så ibland har det gått hand i hand.

Anton har alltid varit sjukt grym på att teckna och jobbar nu på DICE, som är ett dataspelsföretag, där han målar Concept Art till ett kommande Star Wars spel. Mycket spännande och hemligt! 

( 7 år)

Jag är grymt glad för hans skull, då han hela min uppväxt har gillat Star Wars. Vi lekte Star Wars med de andra barnen på gatan och jag fick vara Leia. Jag minns hur han kuvade sina händer, som att han höll i något, kikade in i händerna och sa att han såg Star Wars där inne. Jag trodde på honom men fick inte se. Bilderna över ritade han som barn och bilderna under är från nyss. En gång trodde han att det var jag som hade färglagt en av hans otroligt detaljerade Star Warsbilder. Han blev jättearg och ritade en mustage på alla mina affischer som jag hade i mitt rum med snygga killar. Det visade sig vara lillebror som hade förstört hans bild.

(Dessa bilder är gjorda för skojs skull, tidigare. De har alltså inget att göra med Star Wars och DICE.)

Mina barn älskar sin morbror. Under hösten har de fått vara på tu man hand med honom på olika museum. här är mina barn, lite manipulerade av brorsan. Barnen älskar dessa bilder. Bilden på nioåringen  är från Antons jobb och bilden på femåringen är från Livrustkammaren.

Under en period så spelade Anton Drakar och Demoner. Ett slags brädspel som jag fick vara med på en enda gång. Tyvärr så dog jag visst efter en minut. Anton var desto bättre och under låg och mellanstadiet så målade han rollspelsinspirerade tennfigurer som var mycket skickligt gjorda och gjorde några uppdrag åt Games workshop och ställde ut i skyltfönster.

Då vi gick på låg, mellan och högstadiet så var det rittävling om vem som fick göra skolkatalogens omslag. Han vann nog nästan varje gång. Han fick många musikstipendium också.

Han var för övrigt bra på alla ämnen i skolan. Den enda gång som jag kanske har varit lite avundsjuk, var då han fick femma i barnkunskap, och jag som var barnvakt fick en tvåa. Men, man ska inte jämföra sig! Matte var ett ämne som han var ett snille på, och under högstadietiden var han med i många matematiktävlingar. 

Det bästa var hans kemikunskaper, tyckte jag. Han gjorde hemmagjorda bomber, påminde en del om "hundraåringen som försvann…" sprängde leksaker i luften och det kom snygga tonåringar och köpte något pulver av honom. Detta pulver slirade de coola tonåringarna med sina moppar i, så det blixtrade mycket fascinerande.

Planering av Linda Skugges tatuering.

Även varit en av de två illustratörerna i ett TVprogram som hette Dating in the dark. Jag tror att det var så att människor blev (eventuellt) tända på varandra i ett mörkt rum, sedan fick de beskriva för brorsan hur de trodde att den andre såg ut och brorsan ritade ett porträtt efter det.

Det är lite av det som jag kommer på angående hans bildkarriär. Jag har alltid fått jättefina illustrerade bilder av honom. På mig som gravid, på barnen, bröllopsbild osv. Vi har jobbat lite ihop. Till exempel dessa bordstabletter som säljs på Liljevalchs.

Anton var även en av de artister jag intervjuade till mitt examensarbete på Konstfack, där jag undersökte mötet mellan fin och populärkultur. Han spelade med Red Bulls Artsehcro i Carnegie Hall, världens första konsert för turntable och symfoniorkester. Vilket är oerhört coolt och stort! Detta är bara en av alla hundratals projekt som han har deltagit i. 

Han deltog även i min gestaltning, "Balett för alla", och är en underbar dansare! Det är han med vit dräkt. Kolla! Senare vit skjorta och svarta byxor.


Han är skolad musiker med början i Norrtälje Kommunala musikskola, Södra Latins musikklass i Stockholm vilket innebar att han flyttade hemifrån då han var 16 år, sedan folkhögskola och Musikhögskolan där han avslutade sina två sista år i Melbourne! På Musikhögskolan i Piteå var hans inriktning trombon och dirigering. Han hade sin egen orkester som dirigerade, och spelade in skivor med nutida musik som skrevs av kompositörerna på skolan, under överinseende av professor Jan Sandström.

(1989)

Detta har medfört privatlektioner i trombone, och att han har varit med i många olika orkestrar i Norrtälje, sedan Stockholms ungdoms symfoni orkester, SUSO med turnéer runt hela jorden, bl.a Kina och konserter i Konserthuset. 

(Kinesiska muren).

Sedan var han med i Orkester Norden där han spelade Stravinkys Våroffer på Island, vilket var en av hans musikaliska höjdpunkter, enligt honom själv. Och Världsorkestern med resor över hela världen. 2 månaders turné i Nordamerika och Europa med Ann-Sophie Mutter och Kurt Masur. Spelade bla på Julliard i New York och Berliner Philharmonie i Berlin. 

Kom 2:a i en Nordisk trombontävling. Uruppförde pappas (Johnny Grandert) solostycke för trombon "Braccio di Ferro" (järnarmen, eller Popeye, på italienska) med sån framgång att i recensionen så lyftes han fram som den musikaliska höjdpunkten, och trots att han bara var 16 år måste han redan räknas in i Sveriges musikerelit! Har även spelat mycket med Nisse Landgren.

Men, det var ett hårt slit dit, mycket vilja, kämpande och offrande. Han var solist då han gick i 7:an, farsan dirigerade Musiksällskapet i Norrtälje, Anton spelade hela Lars-Erik Larssons trombonkonsert utantill. Spelade ett fel, sprang hem gråtandes efter konserten medan alla hurrade och jublade över insatsen. Mycket höga krav på sig själv.

Anton med trombon och pappa dirigent. Under är ett porträtt på pappa av Anton 8 år.


En annan gång spelade Anton på Odd Fellow, tror jag det var. Hans mellanstadielärare satt i publiken och pappa var där, Anton stod uppe på en läktare, ingen kunde se honom, organisten och mamma var där uppe tillsammans. Anton hade blödit näsblod den dagen, och mitt i solot började det forsa. Det klibbade fast i munstycket, men Anton vägrade att sluta "show must go on", mamma började torka med en servett medans Anton spelade. Antons lärare Bosse var i tårar efter konserten eftersom Anton spelade så fint...

Ett tag jobbade Anton på en sån där lyxkryssare som åkte runt i medelhavet. Han underhöll de rika amerikanska pensionärerna med trombonen i ett litet band. Tyvärr åkte jag aldrig med. Men det är härligt att ha en bror som upplever så mycket då jag själv är lite mer låst, då kan jag både ha kakan och äta den på ett vis. 

Jag önskar bara att Anton och jag hade lite mer tid för varandra. Ibland erbjuder jag min sång och flöjttjänster, men han nappar inte riktigt. Ibland på julafton har han varit snäll och ställt upp att kompa mig då jag spelar cello, det låter liksom bättre då.

Även lite modell och mannekäng i tidningar och tv har han tryckt in.

Jaa, vad kommer här näst kan en undra då han har lyckats med så mycket under sina 36 år. Vi får se. Här är länken till hans hemsida antongrandert. Han fortsätter att spela i sitt balkanband på festliga fester och tillställningar ( igår kväll på Fasching), jag kan tipsa om nästa gång, eller lajka Supestar orkestars facebooksida för mer information! 

Lycka till brorsan! Och, jag vill faktiskt säga att vissa människor upplever jag segla runt på en fet räkmacka utan att vara värda det. Anton har verkligen satsat hela sitt liv och varit sjukt ambitiöst i allt! Han är värd att åka på Yasuragi! Eller dit han vill.

(rovfågel 4 år/9 år)

Konst- feng shui

Efter incidenten på julafton då barnen tryckte sig bakom soffan för att sedan ha ned julgranen, har jag varit besatt av att möblera om och trycka sofforna mot väggen. Detta har jag nu gjort men var tvungen att offra en möbel. Det blev den fina megastora hurtsen med alla mina alster. Hurtsen tryckte jag på min fantastiska vän, konstnärinnan Hanna Lundgren Herder. Hon är mer aktiv än jag och är nu aktuell på Liljevalchs vårsalong! Ska kolla in utställningen snart! Jag deltog själv 2009, men det kan jag inte leva på längre. 


 
Hurtsen syns inte på bilden för allt skräp som låg runt omkring. Det har inte blivit städat på flera år och det tog två dagar att plocka ut allt ur hurtsen. Det var lite kul. Jag kan ju kolla på gammalt då jag inte hinner göra nytt. Det blev en stor hög skräp. Det var starkt gjort av mig tycker jag.
 

 

 

 
De tre collagen här över är arbetsproverna till Konstfack 2001. De satt uppspända på 10 pannåer, som tog jättemycket plats i onödan. Nu är de puts veck. 


 
Sen hittade jag de här två välkomstskyltarna som vi hade på vår ytterdörr i Årsta. De översta är delar från ett kubbspel som mannen och jag målade då vi var nykära. 


 
Jag hittade massa gamla fotografier från runt år 2000 i A3 format. Och ett tidningsurklipp från Gotland med en bild som jag har tagit. Det var jag stolt över då och hade helt glömt bort. Jag var drygt 20 år och kände mig som en kanonfotograf. Det var innan digitalkamerans tid och alla blev kanonfotografer. ( läses med bitter röst). 


 
Lite annat. Lerfigur som speglar sig som jag tecknat av. En krokimodell där jag har tappat koncentrationen. Och bilder på min modell Sofie då hon badar. Så kul jag hade det! Tänk att innan mina 41/2 års studier på Konstfack så gick jag två år färg och form och ett år foto! Det är så lyxigt!!!
 

 
Fotografiet högst upp till vänster togs med egengjord lådkamera på högstadiet! Och sedan skulle vi teckna av. Vilken bra bildlärare jag hade!!! Porträttet bredvid är på min mormor. Då gick jag på gymnasiet och uppgiften var att teckna sin Idol. Min var mormor! 


 
Jag hittade massa alster som jag fått av olika vänner. Ganska många porträtt. Det vänstra har jag gjort 98, det högra har en kompis gjort. 


 


 
Bilden under har mitt barn gjort. Det är en val. 



 
Och, jag hittade massa gammal grafik! Massa kopior. Dessa från då jag var 18 år. Eventuellt ungdomskonst.


 
 
Under är bilder över processen av en målning från 98?

 
 
Ångesten svallade över mig då jag hittade mitt jobbschema med 18 olika typer av lektioner i veckan! Blääää! Det bästa var alla fotografier. Speciellt de på mormor. Här har jag tryckt in henne i en fotoautomat, hon drygt 90 år. Det var det det. Nu ska jag bara ta itu med allt. Men det blir nog bra. Och kul. Och skönt att slänga!!! Jag hade ju glömt bort nästan alla alster.

 

Äldre inlägg