Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg från november 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Kontexten.

Jag, med många andra, tycker att det är spännande med människor och deras olika historier. En del tycker att andra är ytterst ointressanta.  Jag ska försöka att göra ett söndagsporträtt här på bloggen, så fort jag hinner. Jag kallar det för söndagspersonen eftesom jag inte är en journalist. Alla har spännande historier. Jag har en tanke om att börja med mina arbetskamrater. Alla är så sjukt spännande att tala med, jag kan inte få nog. 

Vi har en ny praktikant på min avdelning från Eritrea. Hon har fantastiska huvudbonader som jag var nyfiken på att fråga om. Men jag höll mig i skinnet. Då vi hade rast så frågade hon om jag var helsvensk och kom från Sverige?! Eh ..ah.., jag blev lite nervös och ställd. Hon tyckte nämligen att jag såg rysk ut. Då hon hade tagit första steget att tala om min nationalitet så tog jag det andra och frågade henne en del frågor. Så berikande så att jag inte vet vad jag ska ta mig till. 

För ett tag sedan skrev jag om en annan kollega med sjal. Läs här. Många undrade varför hon började med sjal då hon kom till Sverige, då hon inte bar det i hemlandet. Jag har frågat lite mer om detta; Min kollega växte upp i en stor familj i Turkiet. De var fattiga och hon hade inte råd att gå i skola. Då gick hon till moskén istället och ville lära sig om koranen. Hon ville göra som de andra och började med sjal ibland. Sedan träffade hon en man som var född i Sverige men ursprungligen från hennes hemland och då hon flyttade till honom i Sverige så tyckte hon att det kändes mest rätt att ha sjalen. Detta är ju så klart en kortfattad version men detta beslut växte fram hos henne. Hennes syster i Sverige bär inte sjal.

Alla människor är ju en frukt av massa påverkningar. I mitt söndagsporträtt kommer jag att fokusera på en liten liten del av  personen, eller stor. För att exemplifiera mig själv; Jag är syster till tre bröder. Jag är barnbarn till en nykterist. Jag är uppväxt i en småstad. Jag är en styvmoder. Jag är dotter till en som har flyttat mycket och till en fjärilssamlare. Jag är gift med en tio år äldre person. Jag är vegetarian. Jag har varit scout. Det var typ det om mig själv;)

Alltså jag kommer att fokusera på något som endast kanske är en liten del av en person. Något som kan ha påverkat i litet eller stort. Men en del har intresserat mig. Det tycker jag ska bli spännande. Imorgon kommer det första porträttet. Det är på kocken på mitt jobb. Han har oanade släktingar. Och talanger.

Ska även köra med lucköppning, som jag brukar i december. Hoppas jag har chans att skriva varje dag...

Räkna till 10.

För ett par veckor sedan gjorde jag denna bild till mina yngsta barn hemma. Jag gjorde liknande på småbarnsavdelningen på mitt förra jobb, men en enklare variant. Det är lustigt hur jag engagerar mig på jobbet, för andra barn, och ibland känner att jag inte har orken över till mina egna!

Min femåring har kunnat räkna länge, och räkna saker, räkna hur många fingrar jag håller upp osv, men så upptäckte jag att han inte kände igen och kunde placera hur siffrorna såg ut. Men nu har det gått framåt! Om någon annan vill ha så säljer jag en A4 för 50 kronor och jag skickar på posten.

Köp gamla bilder av mig och jag ger allt till Filippinerna!

Det var några stycken som blev intresserade av att köpa grafikblad som jag la på bloggen nyligen, så jag letade igenom mina gamla blad om jag hade någon kopia. Här kommer hela min grafikhistoria i kronologisk ordning. Jag tyckte själv att det var roligt att se dessa, jag mindes inte att jag hade gjort hälften av dem. De tre som jag gillade bäst har jag nu ramat in.



Jag vill gärna bli av med kopiorna, så köp gärna och jag skänker vartenda öre till Fillipinerna. Även om du inte vill ha en kopia, så har du gjort en god gärning;) Minst 100 kr och kontakta mig hur som helst, tex här. Så får både du och de utsatta på Fillipinerna en julklapp.
Det som finns att köpa är;
3 häxor
1 kroki
1 Eva
6 på exet
1 paprika
2 blommor
Årtalet är ju i relation till min ålder. Något jag gjorde för 15 år sedan är väldigt  gammalt. 

Den här bilden gjorde jag under högstadietiden, eventuellt 1994. Min största idol var min mormor så jag gjorde en bild av då hon läste ur Astrid Lindgrens Sagor för mig och min lillebror. Tycker faktiskt att händerna är ganska bra. Minns att vi ristade i plast vilket var svårt.

Älgen gjorde jag under en bokkurs 1995 på Norrtälje Konsthall. Jag skrev en utopi om älgar som dansar på lina... 

1998. Mycket läskig tycker jag. Titel: 3 bollar.

Kan flyga, inte rädd, från 1998 är också ganska mörk!

Denna häxa blev jag missnöjd med då skuggan på halsen mest liknade skägg. Det är en hen. 1998. Jag har tre av dessa att sälja.

Eva 1998. 1 till salu.

Kroki. 1998. 1 till salu.

Nu kommer bilder från år 2000. Då var detta min pojkvän. Jag har 6 stycken kopior att sälja. Någon?

Denna paprika blev jag missnöjd över. Den såg faktiskt ut så där sned i verkligheten. Jag minns att jag tyckte att det såg ut som att den skulle ramla. Inte så fotogenique, helt enkelt. Har 1 till salu, trevligt att ha i köket?

Och blommorna från 2000 har jag två kopior av.

Elefanten högst upp tillsammans med sköldpaddan och giraffen gjorde jag som en triptyk. 2000.

Köp gärna, tack! Kvantitet eller kvalitet är frågan.


Taggat med: 

,

Graceland.

I går kväll hade vi vuxengäster. Det är ganska sällan. Gästerna vi annars har är annars anpassade efter barnen. Nu anpassade sig dessa gäster efter barnen och speciellt femåringen socialiserade sig och visade allt han kan. Och sin tappade tand.
 
Jag bjöd på cannelloni. Det var första och sista gången jag tillverkade det. Det tog överdrivet lång tid att fylla de smala rören med fyllning. Nästan panikartat. Men de artiga gästerna från USA tyckte att det var sååå gott. Jag bjöd även på glögg vilket de även verkade gilla. Självklart pratade vi engelska med varandra och min svengelska lutade mer åt engelska denna kväll kändes det som. De frågade vad glögg innehöll. Mannen svarade ett Ö, och förklarade hur det såg ut. Vi var nog lite trötta för jag skrattade hysteriskt åt det och läste sen på innehållsförteckningen vad glöggen innehöll.
 
Det var spännande att prata med dessa människor jag knappt träffat tidigare. De pratade mest om rock och jag avlägsnade mig tre gånger för att lägga barn. Ena gästen var native amerikan, vilket jag sällan hör att någon är, så det ville jag höra mycket om. Vi pratade även om Dollywood och Graceland.
 
I fredags då jag satt som vanligt med barnen och glodde på något jag inte gillade och åt chips som jag har tröttnat på för längesedan kom jag och tänka på hur fredagsmyset var då jag var barn. Det fanns ju inte ett sånt ord som fredagsmys, vi mös ändå. Vi tittade på diabilder. Det var så mysigt. Det längtade jag efter nu. Och vi åt ostbricka, fruktsallad som vi alla hjälpts åt med, eller en avancerad dessert. Vi barn hade alltså fredagsmys på de vuxnas villkor. Idag har jag fredagsmys på barnens villkor, och vi alla verkar lika trötta på att titta på Idol.
 
Jag undrar hur barnen lär sig om vuxenlivet om allt anpassas efter barnen. Nu finns de ju olika delar av vuxenlivet och vissa lär sig barnen kanske för tidigt. Jag kanske blandar ihop olika saker men jag blir orolig då jag ser alla tvprogram om bortskämda tonåringar och tonårsbossar. Barn som inte har lärt sig att det finns andra viljor runt omkring. Själv får jag dåligt samvete om jag ibland gör något som inte är barnanpassat, vilket är galet. Ge och ta, ska det va!

Ungdomskonst.

Jag har haft otur. Jag har önskat att få ha ledigt en dag i veckan från jobbet under alla år, och till slut så har jag fått det under begränsad period. Hittills har det varit vabb under dessa dagar och jag håller på att sprängas av kreativitet. Jag skulle helst vilja sitta koncentrerat framför en dator, vilket jag inte kan då jag har barn omkring mig. Det jag har lyckats göra är små projekt. Men det är också kul. 

Jag gick ned i källaren för att se om jag hade ungdomskonst att måla över. Jag hittade detta självporträtt från 1998! Det var lite lustigt då jag tycker att jag liknar det mer idag än då jag var 18 år. Troligtvis liknar den mig ännu mer om 15 år till. Men denna konstiga bakgrund var inte så rolig, och jag klarade inte av att måla över den, trots att den bara samlar damm. Jag minns att min lärare var mycket kritisk till bakgrunden och med lite perspektiv förstår jag varför. Och det är ju bra att jag har utvecklats.
Så jag piffade till genom att måla bakgrunden svart, vilket gjorde att porträttet kom fram på ett helt annat vis. Ungdomskonsten får vara kvar. Tycker halsen är snygg.

Dessa etsningar är från år 2000. Det var roligt att gå folkhögskola, men vi provade på så många tekniker och det var inte alltid som jag kom på vad jag skulle göra. Jag minns att jag gjorde dessa tre som en triptyk, och eftersom jag har bilddyslexi så är de inte så snygga;) Det tyckte jag inte då heller. Jag har alltså inte haft upp dem i ett barnrum, vilket annars skulle ha passat sig. 

Den enda bilden som jag gillar är elefanten, så jag ramade in den för sig själv. Bort med det fula och fram med det snygga, så inte det fula drar ned det snygga. Nu är jag nöjd med min ungdomskonst och tycker att det är ganska kul att lägga korta stunder på att gå igenom gammalt. Men helst vill jag gå framåt.

Det är inte passepartouten som är sned, det är plåten som var klippt snett.

Mamagalan.

I måndags var jag på en sober tillställning på Operan. Tidningen Mama hade sin årliga gala. Jag kände för omväxlings skull några, men inte Kitty. Henne stalkade jag bara och förklarade hur festligt jag tyckte att det var att följa Big Brother för 15 år sedan. Och sen var det dags för henne att amma.

Det var delikata små skaldjurssnittar och jag upptäckte senare att jag hade en stor räka mellan framtänderna. En bekant som jag inte har träffat på ett år tyckte att jag var mycket snygg i håret, slingor i olika färger. Det lät mycket avancerat tyckte jag. Jag blev lite tyst och visste inte vad jag skulle säga. Jag har ju inte slingat håret, jag ser ju ut så här, men det var också konstigt att säga, så jag log väl lite nervöst. Sen sa jag att jag tonade det rött i januari, vet inte om det var så aktuellt men jag kände mig sedd.

Ett tag hade jag ett One Piece företag som kontaktade mig om att jag skulle göra reklam för dem eftersom jag så ofta skrev om min One piece, hatad utav många. Då Martina Montelius sa att hon skulle ha sin denna kväll trodde jag nästan att hon skojade. Men det gjorde hon inte. 

Årets Kulturmama blev hon, vilket jag tycker är mycket bra. Hon driver Teater Brunnsgatan 4, min favoritteater och har precis givit ut Främlingsleguanen! Heja heja. I nya Mamanumret kan du läsa mer om henne. Jag applåderade oerhört högt. Det gjorde jag även då Malin Wollin mannekängade runt med sina barn på scenen. Tjusigt värre!

En trevlig afton där även Unicef presenterade sitt arbete. Det kändes mycket bra en kväll som den här. 

Det blir bara bättre.


 
Jag känner att jag räcker till på ett annat vis. Det beror på flera saker. Jag vet att jag har valt alla mina barn själv, så jag ska inte klaga egentligen. Barnen börjar bli större. Vilket är skönt, så alla ni som tror att jag kommer att skaffa fler barn, tror fel. Under 11 års tid har jag och mannen haft småbarn. Vi har alltid haft små barn att anpassa oss efter, vara vaken på nätter, passat sovtider, potträning osv. Det har vi fortfarande, men det är så mycket lättare nu. Jag märker att jag fortfarande har kvar tanken om att allt är jobbigt, sen blir jag positivt överraskad då saker funkar. Målningen över målade jag i somras då det kändes tungt. Nu känner jag inte så. Jag målade över denna bild som jag tog från Sears tower i Chicago 2006. Jag kanske inte skulle ha målat över den.

 

Nu kan jag laga mat utan att bli ihjälstressad. Tidigare har jag rullat en vagn med en hand samtidigt som jag har lagat mat och försökt få de andra barnen att vara tysta, i alla fall inte slåss. Nu kan barnen leka lite för sig själva eller vara med att laga mat. Mannen kommer alltid hem då vi har ätit. Sedan har vi vår barnflicka som hjälper till. Att vara två vuxna vid middagsbordet är mycket lyxigt tycker jag. Så det är skönt att hon är här. Det gör också att det är lättare att hjälpa nioåringen med läxor. Och 13 åringen bor varannan vecka hos sin mamma, vilket innebär att jag har släppt det mesta ansvar kring styvdottern. Och det är faktiskt också skönt då det var lite ångest då styvdottern bodde endast hos oss under lågstadiet. Alltså med ansvaret. 


 
Livet är bättre nu! Jag minns då vänner tidigare har frågat om de får komma och baka pepparkakor hos mig. Det har bara varit jättejobbigt har jag känt. Men nu känns det bra. För första gången på många år känner jag julfrid och ser fram emot julen! I lördags så hade femåringen sin bästis här och de bakade pepparkakor tillsammans. Och snart ska mannen på turné under ett par veckor. Men det går bra eftersom vi har barnflickan som hjälper då. Hon är annars inte här på helgen, men ska det då. Vi firade hennes födelsedag i fredags. Barnen var uppspelta. Det känns också bra. Det tar ett tag att lära känna varandra.

Piffat.

Vi har gjort en storrensning i nioåringens rum. Han vill nu bara ha lego, så den här smarta förvaringsmöbeln åkte ut. Det är jag som har skrivit så fult på den. Tänkte att det var tanken som räknas.

 
 
Jag hade smågrejer i den innan han tog över den. Därför sitter diverse små porträtt på den. En bild är så gullig med mig och mina tre bästisar, då jag gick just fotografi på folkhögskola. Men nu så behövde de små lådorna piffas till. Och det gjordes de mycket lätt med mönstrade papper från Tiger, min älsklingsshop! Nioåringens fick välja papper och vi klippte och limmade. 


 
Han blev så intresserad av lådorna och ville inte längre ge dem till brorsorna som innan var tänkt. Själv är jag nöjd över att jag lyckades spara fotomosaiken..
 
Bakom ser man en annan möbel som jag har piffat genom tapetsering. Detta rekommenderar att göra, för att få lite omväxling. Lite ögongodis.
 
Så här såg det ut. Det behövdes hyllor över bordet istället för över sängen. Så jag möblerade om allt och fick Dödsstjärnan i huvudet vilket gjorde att jag la mig och grät ett tag. Sen var det bara att fortsätta. Och det blev så här fint.

 
Och då jag höll på att limma på papper på grejer fortsatte jag med denna sunkiga möbel som jag hittade i källaren. Den står i de två yngstas rum och de behövde mer förvaring. Tidigare stod där en dockspis med förtjusande tillbehör som de ej lekte med. Den ställde jag i lekstugan. Jag kan ju inte rå över vad de leker med.
 
Och då jag ändå visar uppiggning så kan jag visa att jag har tapetserat garderober med gamla tapeter och en annan hylla. Trevligt. Tycker jag.

 


Äntligen lärarleg!!!

Jag är så lättad. År 2007 i januari blev jag färdigutbildad lärare. Efter 4 1/2 års studier på Konstfack. Sedan har jag under flera år skickat in ansökningar, kompletterat ett otal gånger med papper som jag under ångest har fått ragga från olika ställen. Och nu till slut har jag fått min lärarlegitimation! Den ska jag nästan rama in! I alla fall så ska jag ha den som ursäkt för att festa lite. Om jag hittar något festligt hemma. Allt detta som jag är utbildad till känns lite avlägset just nu, spännande. Är nästan förvånad själv.

Japp, nu ska jag i väg till jobbet. Förskolan. Kanske måste jag utöka min kompetens...

Taggat med: 

Betong.

Från och med nu har jag fått ledigt en dag i veckan några månader framåt. Jag är sjukligt lycklig och känner att mitt liv har fått ytterligare en mening. Den dagen viger jag till konst. Inte städning. ( Hoppas jag) Det är så mycket jag vill göra, men har nu svårt att fokusera eftersom jag vet att tiden är begränsad. Betong var det jag arbetade mest med under flera år, och det var det första jag satte igång med nu.
 

 
Som vanligt lite återvinningstema. Jag tog det jag hade och försökte göra något snyggt. Självklart hade jag fantiserat ett tag om vad jag skulle göra, så det var inte helt spontant. Denna kallar jag "Hunden som bet mig." ( eller hundjävel, men det är ett ovårdat språk).
 
En vän fyllde 70 år och jag visste inte vilket av mina verk som jag skulle skänka. Tänk om hon skulle ta illa upp och överanalysera den med ingjutna ben. Så det blev artikonen, så att säga.
 
Det är så smidigt då vännen bor i porten mitt emot mitt jobb. Trots detta har vi stött på varandra högst fem gånger under snart ett år. Men igår fick jag äran att hylla henne på sin 70- årsdag.
 
Det var mysigt. Mysiga människor, mysig mat i mysig lägenhet. Två personer sjöng melankoliska kärlekssånger i folkmusikstyle. Min mamma som var där skulle vidare på annat, så innan jag hade hunnit hälsa runt, så skulle hon gå. Men innan sa hon att jag skulle prata med en dam som varit tillsammans med Cornelis under många år. Ja ja, sa jag. Morsan stod på sig, nu säger jag till henne att du vill prata. Nej! Jo! Nu nu nu.
 

 
Och så gjorde hon det och jag fick prata med denna underbara kvinna. Det gick bra. Ni som känner mig vet att jag älskar Cornelis.

Äldre inlägg