Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg från mars 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Bingo!

Nu har mannen åkt i väg och kommer tillbaka om några veckor. Som vanligt under ledigheter så är både han och jag förkylda och jag kommer att vara orolig varje sekund han är borta att han inte tar hand om sig. Fast jag kommer nog ha annat att tänka på. I går var vi på påskmiddag i Norrtälje och där skulle mannen ha åkt slalom med åttaåringen. Men det kunde ju inte mannen eftersom han hade så ont i hjärtat, så jag fick åka istället!

Jag ångrade mig så fort jag kom upp på toppen. Åttaåringen hann att åka flera varv innan jag hade lyckats att komma ner. Hann ville inte veta av mig och tyckte att jag var pinsam, det blev inte bättre av att jag körde in i hans rygg då jag försökte hjälpa honom upp efter att ha ramlat. Jag hade inte åkt på 10 år, men har fantiserat under denna tid och varit bitter över att jag inte har haft tillfälle att åka. Och helt plötsligt så hyrde jag skidor och tyckte inte alls att det var så kul. Förra gången var jag ju nästan en tonåring och nu en trebarnsmamma. Jag åkte liksom på sidan ner för hela backen, sen fick jag backa för att åka på sidan igen, som ett Z, jag vågade inte vända så att det fanns risk för att åka rakt ner. Men efter ett åk var jag drottning i backen och singlade ner som en graciös fjäder. Helt klart en lagom backe för mig och min familj! Synd att jag inte har vetat om dess existens förrän nu!


Som vanligt så blev det helt galet då hela min familj är hos föräldrarna, barnen blir mycket uppspelta då de träffar sina morbröder, och nu var alla tre där och alla mina svägerskor! Det var myspys med det vanliga, äggmålning, äggletning och Bingo!


Mamma hade laddat upp ett stort prisbord till Bingon. Vissa saker tillhörde redan någon, där fanns det en syltburk och lite Bling Bling.

 Pappa fick Bingo först och mamma bad honom att välja en batikslips som han hittills inte har velat att använda under de nästan 40 år som de har varit tillsammans! Men nu fick liksom alla saker ett nytt värde då de var priser!

Fyraåringen blev mycket glad över cowboyskorna från 70-talet som vi hittade i källaren, mannen blev nästan ännu mer entusiastisk.

Tvååringen fick ett halsband som matchade den fina skjortan. Skjortan har min mamma sytt och dessutom vävt tyget till! Och det är ju ingen som förstår, bara en likasinnad. Finns även en i vuxenmodell. Känns skönt att vi inte konkurrerar, jag är inte lika avancerad som min mamma.

 

Till exempel tyckte jag att denna trasmattan var jättefin, jag utgick bara från vad jag tyckte, utan någon förförståelse. 

 


Men det var inte rätt, eftersom den här hade en mycket bättre rapporetering.

 


Den här mattan hade en för lång rapportering, inte bra!

Taggat med: 

, , ,

Glad påsk!

 

Hittills har påsken varit mycket trevlig och familjär. Den här söta kycklingen fick farmor låna av fyraåringen igår, för den var så gullig. Det var inte snålt av fyraåringen att inte ge den, det var en ära att få låna den en stund. Eric Saade-kycklingen gjorde åttaåringen förra året, men den är värd att vara i My favourite things-lampan! 

Glad Påsk-korstet har jag gjort och är inte alltid lika uppskattat. Men det är alltid bra med en reflektion över vad man håller på med!

Då vi ses med farmorn brukar det vara livade tillställningar då hon har tio barnbarn och massa andra barn. Denna gång blev det en ännu större fest då hela hennes kollektiv festade. Att bo så vore ju grymt. Där finns ett kuddrum där barnen kan vara sjövilda och slänga sig i ribbstolar osv. Det finns även ett snickarrum! Och de som bor där lagar mat i matlag, det funkar bra, det var bara de som råkade få påskveckan som inte var riktigt så roade. Men att bo så som familj, vilken lättnad, eller som ensamstående för den delen. Jag förstår verkligen att det i många kulturer och även i Sverige för inte så länge sedan bodde någon farmor eller liknande tillsammans. En som kunde kamma hår eller hålla ett skrikande barn då man lagar mat. Eller laga sjukt god mat åt en!

De två yngsta hann att gå lite påskkärring på gatan tillsammans med grannen. Och vi gick till övriga grannar och önskade glad påsk. Det var astrevligt. Det skulle man göra oftare. Man kan ju bara kolla läget ibland, det är så många man inte ser under vinterhalvåret. Fyraåringen fattade inte riktigt vad det gick ut på och gav till en början bort godis till grannarna och tvååringen blev som besatt av att springa in till alla och få godis.

Morgonen idag började bra med att vi åt ägg. Jag var mycket stolt över att jag kom på att jag kunde hälla lite karamellfärg i äggvattnet. I morgon kommer jag att binda gummisnoddar kring äggen för en batik-lik känsla.

 

 

Barnen fick varsin påskpresent och ett miniägg med en 50-lapp i. Vi sa att de fick köpa godis om de ville, eller spara. Jag trodde att barnen skulle bli besvikna, men de blev glada, speciellt det barnet som kräktes av allt godis igår. Alla presenter är från Tiger, min favoritaffär med roliga saker till superbra priser. Alla saker kostade runt 50 spänn.

Idag har vi varit på stan! Det är stort för oss eftersom vi sällan åker in hela familjen. Vi har gjort så mycket barnanpassade saker på helgerna, såklart, och mannen och jag har försökt att få ihop en dejt då vi skulle på Fotografiska, utan resultat. Så vi tog med alla fyra ungar på dejten idag, mot deras vilja, men de gillade utställningarna mycket, men åttaåringen tyckte att det var mycket snusk.

 

Vi åt där och tittade på den vackra utsikten, mannen var lycklig. Sen fick alla nya skor, från Skopunkten! Jag har lovat mig själv att inte handla där mer, men TA 3 betala för 2, är ju grymt! Tre par nya skor för 500 kr. Barnen använder ju bara skorna under ca tre månader, sen är det ny årstid och sen är skorna för små. Så jag kör så ett tag till.

Beroende.

Jag har varit lätt besatt av att åka till Yasuragi under två års tid, det var två och ett halvt år sedan som jag var där sist. Egentligen vill jag åka på vilket spa som helst. Jag vill sova över och äta hotellfrukost, så jag skulle lika gärna kunna åka med Finlandsfärjan, men då skulle jag bli åksjuk och spy och det är ju inte den effekten som jag var ute efter. Min mamma och jag har planerat en Yasuragivistelse under ett par år nu, och jag hade förhoppning om att vi skulle dit denna vår, men nu är våren snart slut och mannen ska vara borta mycket, så jag får fortsätta mina fantasier.

Men, jag har ju varit till naprapat och massör tre gånger inom en veckas tid och betalat 1500 kr! Så det är ju nästan som spa förutom att detta inte har varit skönt. Men jag har fått lite tips att få bättre hållning och rygg och magmuskler. Naprapaten sa att jag har en krossad knota eller brosk eller vad det hette för äckligt, ville inte lyssna så noga. Hon sa att jag kan röntga det, men då bara få bekräftat att det är så äckligt och om jag inte övar upp musklerna mellan det där så behöver jag operera.

Så nu gäller det att kasta bort soffpotatisen och ta fram cykeln snart och ut med brösten och in med magen. Det där in med magen, övade jag och naprapaten på mycket. Jag hittade inte musklerna, antingen drog jag upp eller ner magen, inte in. Jag kunde dra in, men man ska dra in och andas samtidigt. Så om två månader ska vi ses igen och se om jag har hittat magmusklerna. Det är bra med mål!

För åtta år sedan var jag på spa i Skåne. Fyra generationer. Det var asmysigt! Tyckte vi alla, speciellt min bebis och 94-åriga mormor.

Tyvärr är jag gottigottiberoende! Och jag vill nu berätta att det är hemskt. En del är flirtberoende, träningsberoende eller alkoholberoende. Jag tänker på godsaker hela tiden och unnar mig godsaker då barnen har lagt sig. Då pratar jag inte om en torr rågskorpa utan typ en hel stor chokladkaka! Förut så åt mannen och jag tillsammans varje kväll, men nu har han slutat med godis. Så då blir det mer över till mig helt enkelt.

Här om dagen gick jag förbi en affär där de sålde megastora Fazerchokladkakor för tio kronor styck och man fick köpa högst fyra stycken. Och då gjorde jag det och då något är så där billigt så behöver man inte snåla utan bara snafsa i sig det fort så man inte märker något. Det jobbigaste är då jag är hemma mycket, som mammaledig eller vab. Du tycker jag att varje minut är stort om jag lyckas hålla mig från godisskåpet. Jag måste helt enkelt bli beroende av något annat! Inte bara för att jag har fått frågan om jag är i femte månaden utanför att det är stor risk för mig att få diabetes. Yoga är jag livrädd för, men det kanske ändå vore något!

I fredags då jag var hemma från jobbet och hade ont i ryggen såg jag Laila Bagge på TV där hon berättade om sin nya bok om hur man kan bli av med gravidkilona. Jag blev inspirerad och hon berättade om sin man som hade gjort alla recept i boken. Då förstod jag att det är hennes man jag vill åt. Jag behöver en som vaktar mig och serverar den rätta maten, Laila hade ingen koll själv. Alla har inte ett liv där man kan vara hemma och vakta varandra. Och det är inte så lätt att vakta sig själv då man har så många andra att vakta.

Taggat med: 

, ,

Som ung.

   

 I helgen åkte jag till Norrtälje, hemstaden, själv, utan familjen. Mannen ska vara borta så mycket under våren så jag tänkte att en dag gör ju inte så mycket om jag är borta. Jag hade på mig mina coola Dr Martens, som jag aldrig orkar knyta annars. Precis då jag hade köpt dem blev jag informerad från höger och vänster om att det fanns liknande med dragkedja! Men snygg var jag i alla fall. Och det här med att ha ont i ryggen bidrar till utmärkt hållning. Så proper jag ser ut mot vanliga fall! Och min hårfärg är den samma som apornas. 

Jag tittade till min utställning och tog emot några besökare. Ett gulligt par med deras gulliga bebis. Vi vandrade runt i Norrtälje och frös. Till sist frågade de mig om jag ville spela flöjt på deras bebis dop! Jag blev lite chockad eftersom jag är lite mera hellre än bra, och på dop i en kyrka ska det helst vara bra. De hade nämligen hört mig massa gånger, Midsommarafton, Nyårsafton och på alla andra fester. Det som de inte tänkte på var att vi alla har varit lite onyktra så flöjtmusiken låter inte riktigt likadant i nyktert tillstånd. Men de får skylla sig själv. Jag fick fantastiska goda lakritskolor av dem, precis såna som jag brukar köpa skitdyra på fina ställen.

Vi fikade på ett mycket mysigt ställe, det finns många mysiga cafeer i Norrtälje, och där ville jag vara lite modig så jag beställde ett rött tekaffe? med barksmak. Sjukt mycket honung räddade smaken och jag mådde illa. Då gick jag till min lillebror som bor mitt i stan. Det var mycket mysigt att bara gå runt utan att tänka på alla andras viljor eller att något ska gå sönder eller så. Vi satt där i hans säng och pratade länge tills jag gick till föräldrarna och glodde på TV. Jag hade inte laddat telefonen och det var till en början panikartat att inte veta vad som hände på facebook en gång i timmen. Men det gick bra och jag somnade snabbt. Men var vaken ändå nästan hela natten pga ont i ryggen och att jag sov i kattluckerummet och katten var tvungen att gå ut och in hundra gånger, och sen vaknade jag kl fem som vanligt. 

Men det var kul att vara där själv ändå. Jag hann att hitta massa gamla grejer som jag ska ta itu med, någon gång.

Earth hour.


Chen-Karlssons lampor är mycket trevliga, även som släckt variant! 


Taggat med: 

,

Min vernissage.

I dag är jag hemma och är sjuk utan att vabba samtidigt. Det är ju skönt men det blir fattigt. Det jobbiga är att jag har panikont i ryggen så jag kan varken sitta, ligga eller stå. Jag hade så här för snart ett år sedan då jag skulle till Prag. Vet inte om det kallas ryggskott, ryggont är det i alla fall. Egentligen kan jag inte skylla på mitt jobb, där vi sitter på ministolar och hjälper barn med kläder osv. Det finns de som är äldre än jag och klagar inte. Det är helt enkelt min kropp det är fel på, stora hängbröst, stor hängmage och hängrygg. Från och med nu ska jag gå mycket rakt och sträcka på mig. Då snön är borta ska jag börja att cykla igen. Nu ska jag elda eftersom det är svinkallt här då värmen slagit av!

I vilket fall var det ett helvete i går då jag körde bilen till Norrtälje i rusningstrafik, vilket gjorde att det tog den dubbla tiden att köra, och det fanns ingen spolarvätska så jag såg inget, vilket gjorde att det tog ännu längre tid. I Norrtälje hängde jag min lilla utställning tillsammans med en gammal vän från Konsthallen. Det var oerhört trevligt att prata gamla minnen. Tyvärr hade jag glömt att göra upphängningsanordning på mina målningarna, och det var lite pinsamt och orutinerat, jag hade även inte tänkt på att jag skulle ha haft med en CV och eventuella tidningsurklipp. Men allt gick bra ändå tills hon berättade för mig att hon inte kunde vara med på vernissagen och presentera mig. Det var meningen att hon skulle berätta om mina verk och ställa frågor till mig, vilket jag varit nervös över. Nu skulle jag få berätta själv!

Innan vernissagen (eller vernissaget, som vissa säger, vet inte om något ord är mer rätt än det andra) så gick jag på massage. Jag försökte visa henne min kropp, framsidan, då jag ville att hon skulle få bättre förståelse för mina problem, men hon tittade liksom bort. Jag bad henne ta i ordentligt, men det ville hon inte eftersom njurarna var just där jag hade ont. Då sa jag lite på skoj, att det kanske är dem jag har ont i. Jaa, sa hon då och började prata om njurar och äckliga saker och om jag hade urinbesvär och sånt, vilket gjorde att jag mådde ännu mer illa.

Och helt plötsligt var det vernissage och jag hann inte sminka mig och mitt hår var oljigt från massagen, men det gjorde inte så mycket. De flesta av besökarna hade jag träffat förr, så det var ju bra att de kände igen mig. Tack alla ni som kom! Trots att det ver en vardag kl 17! Och presentationen av mina verk gick bra tyckte jag. Det var nästan bättre att ha någon som inte ställde svåra frågor, nu kunde jag välja själv;)  Och publiken kunde ställa frågor, och min pappa ställde många svåra. Och min mamma tyckte att jag inte hade behövt att ha en kofta med snor på, men detta gjorde att publiken tittade mer på konsten. En del kom och pratade tidigare under dagen, då jag hängde utställningen och tyckte att utställningen var lite chockerande. Själv tycker jag ju inte det så klart. Men jag var orolig för det då den är precis i entrén till biblioteket. En del undrade vad mina föräldrar skulle säga, jag förklarade att de är vana. Allt är relativt. 

 

På lördag är jag på biblioteket igen och har en egen vernissage. Jag kommer att visa bilder på verken vid ett annat tillfälle. Men materialet är akryl, torkmaskinsludd, gipsbindor, Mc Donalds-leksaker. Nu vill jag visa de här bilderna som är gjorde i Isplitphoto istället. Det är asroligt tycker jag! Min mamma och jag, ena är överdelen och andra är underdelen. Och tvärtom.

Glitteråldern.

I fredags sov fyraåringens bästis över. Ett barn mer eller mindre gör ju inte så mycket, så fem barn bjöd jag på kladdkakan som jag hade fantiserat om hela dagen. det är nästan lite sjukt att jag gärna vill ha gäster så jag får en ursäkt att äta massa sött och gott. Kompisarna vaknade 5:20 på morgonen och började röja, de drog verkligen fram allt. Innan lunch gick kompisen hem och då sa hon besviket till sin förälder att hon inte fått lördagsgodis här. Då kom jag på att mitt barn fick de hos dem på lördagmorgonen då han sovit över där. Jag skämdes, men tänkte sen att vi faktiskt har olika godisvanor, här äter vi på kvällen, men det finns helt klart en poäng med att äta det under dagen.

Det jag tänker på med dessa kompisar är att de själva benämner sig som ett par, det har de gjort under flera år. De är kära och pussas. Om de bråkar så säger de; "Är inte du kär i mig mer? Då är jag inte kär i dig! Om jag inte får ha den där så älskar inte jag dig!" Istället för att: då är du inte min kompis mer! som andra barn kan säga till varandra. Jag har ju hört personalen säga att de är kära, och jag undrar om de verkligen är det, eller bara kompisar, om de tror att de måste vara kära då de är olika kön. Och att de vet att kära pussas. Jag vet inte, spelar inte så stor roll, glada är de i alla fall.

Och trots att jag försöker att erbjuda mina barn allt, som tex i kläder och färger, så försökte jag trycka på den lilla flickan ett blommigt lakan. Hon ville vara med mig och välja, och jag ville vara snäll, men hon ville hellre ha Blixten Mc Queen. Samma med pyjamasbyxor som hon skulle låna. Av ett stort urval valde hon piratbxorna. Varför trodde jag något annat? Det är ju vi vuxna som tror något och de små som känner. I vilket fall så somnade barnen mycket fint och tryggt efter jag hade läst saga för dem.

Nyligen diskuterade jag, återigen färger och sånt med en kompis, vet att jag har tjatat om detta tusen gånger förr. Vi pratade om "rädslan" en del föräldrar kan ha att sina döttrar, speciellt runt fyra årsåldern endast älskar "prinsessgrejer". Jag tänker att alla ska få gilla alla grejer, och att prinsessåldern kan döpas om till glitteråldern. Och att det kunde finnas några mer framträdande kändisprinsar, det finns ju massa Disneyprinsessor. Mina barn älskar också starka fina färger som rosa och glitter och diamanter och halsband och bling-bling osv. Speciellt ett av mina barn har haft Kiss, Michael Jacksson och Erik Saade som förebilder, alltså män, av samma kön som sig själva. 

Då tänker jag att det nog oftast är så, att man har lättare att identifiera sig med samma kön, därför är det ju viktigt att det finns alla kön i alla yrken och andra ställen och stilar. Nyligen då jag gick förbi en byggarbetsplats med mina förskolebarn så var alla kön lika imponerad och fascinerade av maskinerna och det som hände. Och ju mer tiden går så verkar det vara killarna som håller kvar intresset mest. Kanske för att de flesta de ser inom det området var män? Och att tjejer fortsätter med andra intressen.

Sen vill jag säga en sak jag såg nyligen på facebook. Egentligen inget ovanligt, men lite märkligt. En person visade en bild på sitt andra barn, en pojkbebis som hade rosa kläder, och det stod att pojkar också kan ha rosa. En kommentar på det var att Det har mitt barn också haft och det har inte blivit något fel på han. Och då undrar jag vad felet skulle ha blivit. Bebisen ser ju inte vad han har på sig, hoppas att det är något skönt bara, så bebisen kan knappast bli påverkad av kläderna som vuxen. Och är det bög bebisen skulle bli pga detta? Och vad är det för fel med det?

En trevlig helg.


 

Jag har haft en händelsefull helg med trevliga utflykter. I går var jag på Susanne Fristers vernissage, på Galleri Eva Solvang. Sussi är en av mina favoritkonstnärer, 5 i topp! 

Det finns liksom så mycket att titta på i hennes målningar, och att fantisera om.

Efter vernissagen som började kl ett skulle jag på kalas kl två, och det var många tunnelbanebyten och rulltrappor så jag kom för sent både hit och dit. Kalaset var det finaste tvåårskalas som jag har varit på, med ett fint mellanmål baserat på gurkor och andra festligheter.

Kalaset var på mitt gamla jobb, det känns som det var ett par år sedan som jag jobbade där, men det var ett par månader sedan. Alla barn som var där verkade vara syskonlösa och väluppfostrade. Själv hade jag med de två yngsta som bråkade och tryckte träägg på andra barn. Det var lite pinsamt eftersom det var några av mina före detta förskolebarn som var där.

 I morse gick vi snabbt ut med alla barnen i det vackra vädret. Jag föreslog att vi skulle åka till Lida, men sa fel och menade Hellasgården. Så då vi kom fram blev barnen besvikna och allt vad det innebär, över att vi inte hade pulkor med oss, eftersom det är det som man gör på Lida, åka pulka. 

Så vi gick ut i skogen och byggde en koja istället och barnen som är mycket inne på Sagan om ringen, hittade massa Gandalf trollpinnar och sånt. Så det vart mycket bra ändå. Jag hade inte med mig min Iphone, med flit, eftersom jag annars kollar facebook stup i kvarten, nu var jag i nuet och kunde tyvärr inte använda min mobil till att ta snygga Instagrambilder, för de flesta bilder upplever jag kan bli snygga med Instagram.

Och då vi precis skulle åka till Mc Donalds för att kompensera för den hälsosamma promenaden, så såg vi att man fick låna stjärtlappar, så slutet gott, allting gott.

Nu har jag kommit hem från en familjesammankomst med den andra familjen. Föräldrarna och syskonen. Vi har varit på Orionteatern och sett Hjälp Sökes! Det är alltid lika spännande och dynamiskt att ses. Pappa trodde att mamma redan var på bussen till Stockholm från hemstaden, men så såg han henne från fönstret och vinkade och åkte vidare, som tur var gick det en buss liten stund efter. Sen hör alla lite dåligt så det blir God dag yxskaft hela tiden. Precis då vi till slut skulle gå in och sätta oss, får jag ett oroande sms från mannen om hur det gick till i huset med våra fem barn plus en kompis. Han undrade när det bestämdes att alla skulle vara galna och springa runt och skrika och slänga saker då tvååringen skulle vila middag. Det var ju inte jag som bestämt det precis. Men jag fick försöka att koppla bort hemmet lite och studera föreställningen.

  

Tyvärr fick en inte fotografera, men det gjorde en lite ändå, i smyg. Det var många fina djur på scen, pappa gillade hundarna bäst och jag var mest imponerad av de stora korna.

Efter föreställningen gick vi på Indisk restaurang och diskuterade det vi hade upplevt och vi hade lite olika upplevelser, men vi alla gillade musiken. Professionella musiker och skådisar som framförde en musikal av Björn och Benny, Kristina Lugn och Lasse. Den handlade om två bondbröder som var mycket olika och avskydde varandra. De tävlade om vem som var mest kultiverad och belevad. Precis som det blir i en teater, jämfört med film, var det mycket teatraliskt och på det viset lite konstlat. Sen är det svårt att veta om det var meningen, bönderna var riktiga poeter, vilket de visst kunde vara. Sångtexterna var fantastiska, inte nonsenstexter som det ofta annars är. 

Men, jag undrade vart alla unga var? Det var jag och brorsorna och resten var över 50 bast. Medel typ 75 år. Det är ju en fantastik upplevelse att gå på teater, tycker jag, och jag vill att alla ska få uppleva det. Och då vet jag att en del tänker att det är för dyrt, men inte dyrare än en kväll på krogen. Så som med allt annat är det en prioriteringsfråga.  

Äntligen! Lite ommöblering, igen...

 

Denna stora klumpiga pjäs ingick liksom i huset då vi köpte det. Den förra ägaren hade ärvt den av tidigare ägare. Vi bor ju i en gammal affär så det är lite spännande med dessa arvegods och på denna skänk stod 9 stycken sockerlådor som jag har använt på olika vis. Jag har fantiserat länge om var möbeln annars kan stå, är lite synd att den ska stå i källaren med massa skit. Tänkte att den passar bra som TVbänk, men om TVn ska vara där ovanför så kan en få ont i nacken, men det hade varit fint att gömma alla apparater. 

Så kom jag på att den passar perfekt som lekskåp i fyraåringens rum! Två våningar upp!!! Jag gick och köpte färg för över 1000 spänn! Jag ifrågasatte priset lite och kassören sa att jag skulle skita i det blåa skåpet och köpa ett nytt på Ikea istället. Jag sa att jag i alla fall inte skulle berätta kostnaden för mannen, som inte var så förtjust över min idé över huvud taget. Min lilla fyraåring som älskar att hjälpa till, och måla, fick hjälpa till att måla skåpet. Det var ju bara att måla på.

Under processen har skeptiska släktingar försökt att övertala mig till att låta skåpet stå kvar i källaren. Aldrig i livet! Färgen var ju skitdyr, och nästan exakt samma färg som var på källarväggen där skåpet stod, vilket gjorde att de skeptiska släktingarna verkligen tyckte att skåpet skulle stå kvar. Eftersom jag vill vara alla till lags fick jag ont i magen ett tag, men tog sen nya tag.

Jag köpte korgar för ca tio kronor styck på loppis, och målade med överbliven färg.

Så här tråkigt var det i fyraåringens rum innan. Ett mörkt skrivbord med rangliga lådor, som han aldrig använde. På bordet stod ett stort dockskåp som jag alltid var nervös över skulle pajas av besökare. Nu ser det egentligen likadant ut förutom att en knappt når dockskåpet, och hyllan över är också målad i samma färg som skåpet.

Supergulligt med fjärilslampor. 

Tillsammans med fyraåringen satte jag upp speglar inne i skåpet så att det skulle bli ljusare där inne. Mycket pedagogiskt att arbeta tillsammans. Då fyraåringen lärt sig hur det går till, tog han och öppnade ett till paket speglar och tryckte upp på sitt fönster. 

Och fina knoppar från Indiska har jag borrat in. Tyvärr målade jag lådorna utan att ta ut dem, så en av dem är liksom fastlimmad. Måste säga att detta blev jättesnyggt och trevligt och praktiskt och inte alls så där tungt och otympligt som släktingarna var så nervösa över. Jag tackar mannens band för hjälpen att lyfta upp skåpet! Jag trodde att vi skulle behöva anställa en flyttfirma, och då hade skåpet blivit ännu dyrare. 

Pappa byggde om dammsugaren till en hårtork.

Jag har haft bad-hair-day sen jag födde sista barnet, för drygt två år sedan. Jag tappade sjukt mycket hår, vilket är jobbigt eftersom jag redan har tunt hår. Så jag har bara väntat på att det ska jämna till sig, vilket det inte har av sig självt, men min kompis klippte halva skallen till lugg, som en hjälp på traven. Det ångrade jag snabbt och bär nu töntiga hårspännen för att inte luggen ska hänga in i ögonen.

Sen tonade jag även håret rött, och det skulle ha gått ut efter sex veckor, och nu har det gått sju, säkert. Fortfarande rött. Då tänkte jag att en permanent skulle hjälpa mitt tunna, raka och skittråkiga hår. På ett kick hade min proffsiga bror Viktor gjort en testbild för att se om det skulle passa. 

Jag tyckte att det var grymt snyggt, men förstod snabbt att det endast skulle bli en eller två lockar i mitt tunna hår. Jag bad om råd på facebook där många peppade mig till en början men sen kom många skräckhistorier och jag har bestämt mig för att vänta några år tills mitt hår blir tjockt. Kanske smidigare med peruk helt enkelt!

Denna bild är från 93, då var jag snart 14 år. Pappa och jag var på Cypern under två veckor. Han hade faktiskt permanentat mitt hår innan. På den tiden gjorde man sånt hemma, och min pappa är så noggrann så han fick rulla upp det och greja. Minns även att han en gång byggde om dammsugaren till en hårtork innan jag skulle på kalas. Min pappa ÄLSKADE MC Gyver och trodde nog att han var honom. Det är lätt att glömma såna saker men då är det bra att man har fotografier. Denna bild på min mamma är från samma år, jag tycker att hon var mycket fin.

Men, jag har sån sjuk tur att jag bor ett relativt kort stenkast bort från en av mina bästa vänner. Hon har klippt mig de senaste 11 åren och toppade till mig till en fräsch frilla här om kvällen. Lite vin fick jag också och det var trevligt. Jag brukar betala på något vis, antingen med en liten slant, något kitsch, gamla skor eller erbjuda att klippa tillbaka.  Den här frisyren får duga så länge, och tänk att jag känner mig faktiskt lite lyckligare i min lite kortare frisyr!

Äldre inlägg