Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

Visar inlägg från oktober 2012

Tillbaka till bloggens startsida

Sagan om skäggprotesen.

Mina barn vill höra hur många sagor som helst om kvällarna, de kör med mig! Jag läser en, sen släcker vi och jag viskar en påhittad saga. Barnen brukar få välja tema och åttaåringen vill ha något riktigt läskigt. Det finns inga läskiga sagor för små barn, så jag får hitta på grymma historier så åttaåringen nästan skiter på sig, annars blir han inte nöjd.  Denna historia ville han höra fler gånger, och eftersom jag improviserar är det inte lätt att minnas. Men förra året var jag mammaledig och hade tid att skriva och illustrera till.

En liten Halloweensaga i höstrusket.


 


Halloween. Barnens största högtid.

 

Halloween är det bästa barnen vet. Jag har också nästan börjat att tycka det då högtiden är ytterst kort och okomplicerad. Vi pysslar, skrämmer varandra och äter godis. Men det bästa är att det är barnen som håller i det hela för jag vet ju inte hur det ska gå till. Men jag har några lätta tips. 

Göra pärlplattor av självlysande pärlor. En hit! Sen kan man hänga upp allt trams i lampan, så här. Lampskärmen har jag tagit bort. Den var plastig på ena sidan och papper på andra. Lampskärmen fick barnen måla på, till exempel blommor som nedan. 

Vanlig kladdkaka med florsocker och pyntgele för extra piff om man har en fyraåring så kan man låta den knäcka ägg. För en krispigare känsla. Det var så där med äggskal i. 

Och pumpa så klart. 



Barnen sminkade sig själva och skulle ta en sväng runt kvarteret och tigga godis. De kom hem tre timmar senare, iskalla, med massa godis.  


I dag har vi varit till hemstaden för att lämna de två mellersta barnen till mormor och morfar på höstlov. Den vanliga skogspromenaden. Lovely. 

Jord. Åh jord. 


En sekund senare ramlade han och slog i skallen. Hårt. Så går det då mamman står och fotograferar istället för att ta hand om sina barn. 

Vi brukar alltid vara tvugna att ha fuljackor på. Men inte denna gång, för jag har idag köpt en ny jacka! Jag har fantiserat om denna enda sen jag var i London, en vecka sedan. Då hade barnflickan en sådan här. Om man ser något man vill ha så får man slå till. I alla fall då det gäller mig eftersom jag så sällan hittar något jag verkligen gillar. Jag brukar ha lite blandat, ärvda grejer och reagrejer. Men nu har jag en sjukt dyr och snygg jacka. Ingår nog i mitt nya liv, 30 årskrislivet. 

Min ettåring har en gammal overall. Mycket fint. Den har hans storasyster och två bröder haft. Eventuellt någon till innan.  Den är marinblå och lite röd med gröna, gula och röda hjärtan. Och så står det Girls i ett hjärta på bröstet! Så konstigt. Den har funkat minst lika bra på boys. Den känns mycket unisex. Vet inte om det är hjärtanen som gör overallen mer girlig. Är hjärtan och kärlek endast för tjejer? Då borde ju alla tjejer vara lesbiska och killarna inget. 


Fredagsnöje.

 Fredagsnöje! Ti hi.

Vi brukar proppa oss fulla med chips och annat skit varje fredag. Familjehöjdpunkten under veckan. I dag införde jag något nytt. Torra popcorn och 2 kg morötter som dottern fick skala och skära i stavar. Åtta och fyraåringen fick blanda varsin dipp. Den ena var så stark så inte ens jag kunde äta den. Men så nyttigt det var. Barnen blev ändå fulla med spring så jag skickade ut dem på en iskall och kolsvart Halloweenpromenad med ficklampor. Det gillade de två äldsta mycket. Fyraåringen blev skrämd precis utanför dörren av storebrorsan, som tur var, annars hade jag varit nervös om han hade varit ute.

Döskallar och spindlar är nu framplockade, ty Halloween är barnens bästa högtid! Så imorgon blir det väl något pyssel... Fan! ursäkta, vad jag älskar att skapa! Jag mår så bra av det, jag vill göra det hela tiden, jag kan producera hur mycket som helst om jag har tid. Nästan så att jag skulle vilja bli sjukskriven så att jag kunde vara hemma och skapa lite  men, på jobbet mår jag ju mycket bra, så det funkar ju inte. I dag ville jag spela upp en teater för de små barnen på mitt jobb. Så jag gjorde en liten scen. Den är inte färdig än, discokulan och lite mer är inte klart än. Mitt problem är nog att jag gör för mycket på allt. Less is more, har jag inte lärt mig än kan man säga.

Jag körde ju såklart ett spöktema på företällningen för ett och tvååringarna. Tyvärr blev de så rädda så de nästan började att gråta. Vi har såna här fina EQ dockor som jag använde. Först den förvånade dockan då den såg ett spöke, sen blev det den ledsna då den var superrädd, sen den arga eftersom spöket var en spindel som hade klätt ut sig och till sist den glada. Stackars barn!

Och stackars mig som köpte ett busskort idag för 810 spänn! Men, å andra sidan, vad mycket pengar jag har sparat då jag har cyklat under ett halvår! Ska nog ut och resa för de pengarna snart igen! Det var ju snö i morse och jag är livrädd att cykla då det är halt. Så nu ska jag åka kommunalt, fast det tar så lång tid. Jag har vabbat och varit förkyld de sista veckorna så det var ett tag sedan jag cyklade, och jag trodde att jag hade fått superdålig kondis. Men igår då jag cyklade till jobbet så flög jag fram. Trodde nästan att jag hade dopat mig! Gick inte av och ledde cykeln i en enda uppförsbacka, superkonstigt. Därför så är jag extra besviken på snön. Men, livet går vidare, dags att lägga in nästa tvätt.

Taggat med: 

, ,

Violinisten. Del 3

Dirigenten inbjöd Ruben till sitt rum för uppfräschning och omklädnad och en stunds vila.

En halvtimme innan konsertens början satt hela ensemblen åter igen i den stora repetitionslokalen, alla bärande frack.  De vars instrument redan fanns på scenen  i konsertsalen stod i en grupp för sig längst bak i lokalen. Övriga satt på sina platser och samtalade med sina grannar eller stämde sina instrument.

På slaget sju gavs tecken och alla reste sig och vandrade i en lång rad ut ur repetitionslokalen och in på den angränsande scenen. Ordningen var nog bestämd så att alla kom till sin plats på elegantast möjliga sätt.. Dirigenten stannade utanför dörren in till scenen och avvaktade att välkomstapplåden för orkestern började mattas en aning. Då gjorde han sin entré och applåderna ökade kraftigt i styrka. Efter att ha hälsat påkonsertmästaren hoppade Dirigenten vigt upp på sitt lilla podium och bugade sig djupt för publiken med republikens president i spetsen. Det var en lång och varm applåd som kanske kunde tolkas som ett utslag av högt ställda förväntningar. När orkestern satt sig reste sig konsertmästaren upp och när oboen spelade ett ettstruket A pekade konsertmästaren med sin stråke på grupp efter grupp att stämma. När alla är klara tonas ljuset sakta ner över publiken.Dirigenten lyfte så både händerna med taktpinnen i den högra och tittade ut över orkesterns alla delar för att konstatera att alla var klara. Alla tittade stint tillbaka på honom. Det var signalen. Med en både mjuk och bestämd rörelse av dirigentens högerhand kunde sedan konserten börja medouvertyren som denna kväll var Beethovens Leonora nr 3.

Först när applåderna började mattats lämnade dirigenten konsertlokalen. Strax efteråt gjorde Ruben sin entré i konsertsalen åtföljd av dirigenten som höll sig i bakgrunden när Ruben fick en välkomstapplåd. Varma och vänliga applåder för den för den kunniga publiken helt okände violinisten som skakade hand med dirigenten och bugade sig djupt för publiken.

När det åter var helt tyst i konsertlokalen höjde dirigenten båda armarna, såg år Rubens håll och slog sedan första takten i första satsen till Mendelsohns violinkonsert Opus 64 i d-moll.

Efter en ovanligt lång paus efter den första violinkonserten då honoratiores fick frottera sig med varandra och inte minsthade fri tillgång till hela ensemblen och bestods med Hors-d´aeuvre och champagne.

Efter pausen kom den andra violinkonserten, nu av Jean Sibelius, också i D-moll. Redan långt innan de sista tonerna ljudit i tredje satsen stod publiken upp. Som dragna ur stolarna med musiken inneboende magnetiska kraft reste sig en efter en och förblev stående tills slutackorden tonat ut. Först var tystnaden total, som om publiken var paralyserad eller kanske hypnotiserad och efter vad som för orkestern tycktes vara en evighet brakade applådåskan loss och  började bravoropen ljuda likaledes i en evighet. Dirigenten hade aldrig under hela sin karriär varit med om ett sådant mottagande och han kände värmen och uppskattningen från publiken strömma emot sig som en eruption från en mänsklig välviljans vulkan. Han visst redan då i sitt hjärta och i sitt sinne att konserhusets framtid var räddad.

 

Framförandet kom senare att skrivas om, inte bara i musiklitteraturen utan också i många av de största kulturtidskrifterna, som en av de största musikhändelserna under de senaste decennierna. Termer som ”sagolikt vackert”, ”exceptionellt skickligt” och ”nyskapande” hörde till vanligheterna i recensionerna av dubbelkonserten i gamla Operahuset. Ruben blev upphöjd till violinisternas violinist och hans namn och bild och hans historia fanns i tjogtals tidningar över hela landet.  Han kallades mannen som med endast ett åttiotal medhjälpare lagt landets politiska och kulturella elit för sina fötter. Så var det. Lovorden i pressen kom alltmer att likna tillbedjan. Självfallet kom all positiva uppmärksamhet också konsertinstitutionen Gamla Operan till del. Anslagen för många års fortsatt verksamhet var räddade. Institutionen beskrevs som omistlig och Frankrikes musikaliska stolthet och hjärta. Som en bekräftelse på kulturministeriets inställning fick Konserthuschefen samma åremottaga Hederslegionen ur Presidentens hand vid en ceremoni i Elyséepalatset. Hela orkestern med dirigenten i spetsen fick sin beskärda del av berömmet. Varje enskild medlem av orkestern blev i det närmaste odödlig efter detta första framförande av dubbelviolinsymfonin som blev det franska musiklivets benämning på händelsen. Var de senare än kom och verkade blev de alltid ihågkomna och omnämnda som en av de musiker som spelat de två violinkonserterna vid ett och samma tillfälle.

 

Några veckor efter dubbelkonserten, en söndag förmiddag i juli, rullade en lång rad bussar och lastbilar från gamla operahusets baksida norrut mot förorterna. Det var en karavan som inte väckte särskilt mycket uppmärksamhet förrän den en knapp timme senare anlände till Clichy-sous Bois som något år innan upplevt ett upplopp som var något helt annat än vad Henry Millers upplevde på sin tid i sitt Clichy.

Där fanns en öppen parkliknade plats mellan två enorma tiovåningars bostadshus och ett sjukhus i fonden. Vid kanten av denna park gjorde fordonskaravanen halt och ut vällde en hord av musiker och scenarbetare. Gradänger, podier, stolar och musikinstrument lossades av vana händer och en utomhuskonsertsal tog form i den öppna parkens mitt. Orkestern orienterades i riktning mot sjukhusbyggnaden och dirigentpulpeten stod följaktligen närmast denna gråa byggnadskolloss med mer än hundra fönster och flera ingångar som vätte mor parken.

Redan på ett tidigt stadium öppnades fönster i både sjukhusbyggnaden och i bostadsbyggnaderna av nyfikna patienter och sjukhusanställda och av vanliga undrande boende.

Strax efter lunch var allt i ordning och musikerna började inta sina platser och stämma sina instrument. Från en av bostadsbyggnaderna kom en ensam man gående med en fiollåda under armen. När han kom fram till orkestern reste sig alla och mötte honom med handslag och kramar. Så gjorde även dirigenten som tog honom lite åt sidan, la armen om hans axlar och förde ett stilla samtal med honom. Även denna andra gång och sista gång som de två violinkonserterna skulle uppföras vid samma tillfälle var Ruben solist. Orkesterns ordinarie solist som sedan länge tillfrisknat spelade nu tillfälligt förstefiolen. Det var nu Gamla Operan skulle fullgöra sin del av överenskommelsen med Ruben. Rubens krav hade varit att konserten skulle återupprepas i hans hemförort och stunden var inne. Någon annan ersättning hade han inte begärt.

Redan under ouvertyren öppnades minst hundra fönster som vätte mot konsertplatsen. När den första violinkonsertenbörjade spelas hängde kanske tusen människor i fönster på de tre stora byggnadernaHundratals åskådare och åhörare stod i en gigantisk hop framför och på ömse sidor om orkestern. Det var en publik som växte med varje sats som spelades både i husen och framför orkestern.

I pausen bjöd konserthuset, precis som man gjort i pausen under den tidigare konserten på Hors-d´oeuvre och champagne med hjälp av ett hundratal servitriser och servitörer utrustade med välfyllda brickor. Tre av bussarna varavdelade för denna cateringuppgift. När folk i fönstren såg att förtäring och dryck bjöds runt växte publiken i parken genastmed flera hundra personer. Pausen blev lång, tämligen blöt och stämningen var hög och de medhavda soptunnorna fylldes med plastmuggar och några halvätna snittar med brie, caviar och hummerstjärtar.

Den andra konsertavdelningen, den av Sibelius blev som en enda triumfmarsch för orkestern. Publiken, som inte var införstådda med konsertetiketten, applåderade och visslade vilt och länge mellan varje sats. När sedan dubbelviolinkonserten var slut stormade de mest entusiastiskaur publiken scenen för att trycka musikernas händer och ge dom sin uppskattning i egna ord fritt från finess men direkt från hjärtat.

Orkestermedlemmarna hyllades lika intensivt och kraftfullt som hemmalagets fotbollshjältar efter en seger. Men medan hyllningarna pågick plockade scenarbetarna diskret undan allt som man haft med sig och stuvade in sakerna igen i lastbilarna. Till slut återstod bara orkestermedlemmarna. En efter en steg dom in i sina bussar och till slut kunde karavanen av bussar och lastbilar börja rulla tillbaka mot Paris. Kvar i parken var endast spridda skaror både omtumlade och villrådigaMen en av sina musikhjältar hade dom fått behålla. Ruben underhöll de glesnande skarorna med sina virtuosakadenser ända till mörkret sakta lägrade sig över förorten. Den ensamma fiolen fyllde det enorma rummet mellan det gråa byggnaderna med sin spröda, energiska och förtrollande toner.Det var som en ny tid hade brutit sig in i betongtristessen när omsider alla fönster stängdes och alla nyförälskade i klassisk musik troppat av i söndagskvällen.

Taggat med: 

Violinisten. Del 2

- Absolut inte. På min heder, tvärtom. Tack igen, sa dirigenten och avlägsnade sig i riktning mot tågen.

Dirigenten hittade flera hemlösa under bron. På dirigentens fråga pekade redan den förste mot en grupp människor som satt på en stenbarriär alldeles vid Seine en liten bit därifrån. – Han med fiollådan är Ruben.

Samtalet med Ruben utvecklade sig helt, eller nästan helt, enligt dirigentens förhoppningar.

Ruben åtog sig att vara stand-in för solisten. Violinsymfonierna var han väl förtrogen med. I samband med att dirigenten bad att få se hans fiol bad han honom också spela ett solostycke ur tredje satsen ur Mendelsons violinkonsert. Violinisten efterkom hans önskemål utan att behöva trugas. Han satte genast fiolen till hakan. Stämde och spelade.

Om dirigenten varit entusiastisk tidigare så blev han nu eld och lågor. Mannen spelade som en mästare. Efter solostycket hördes applåder från den nära omgivningen, från de hemlösa och från folk som tillfälligtvis strövade på Seinestranden.

Dirigenten ställde en fråga om vilken utbildning Ruben hade och fick till svar att han var autodidaktmen hade haft storhjälp av en fiolspelande farfar. Rubens knapphändiga svar gjorde att dirigenten inte ville ställa ytterligare frågor i saken. Det var dessutom inte av någon betydelse i sammanhanget. Det viktigaste var att Ruben kunde hjälpa orkestern till att genomföra konserten dagen därpå. Där var bara en hake. Ruben hade ställt två krav för att ställa upp. Det första han ville ha var ett ytterst blygsamt arvode. Till det sa dirigenten ja direkt och i allmän iver erbjöd han Ruben dubbla det begärda beloppet. Det var ändå mindre än en fjärdedel av vad en annan solist skulle ha begärt. Det andra kravet var lite annorlunda och speciellt. Dirigenten behövde fundera några minuter innan han sa OK till önskemålet. Dirigenten visste att han överskred sina befogenheter men hoppades och trodde att ledningen skulle förstå och tycka att han hade gjort rätt som accepterat villkoret som på intet sätt berikade Ruben.

Dirigenten ringde upp konserthusledningen och lämnade det glada meddelandet att han hittat en ersättare för solisten och att han önskade hela ensemblen på plats två timmar senare för en repetition med den nye solisten. Om den träffade överenskommelsen med Ruben sa han inget.

De båda tog tillsammans metron till l´Opera och gick genast till huset numera blygsamma kostymavdelning. Där trollades en perfekt frack fram för Ruben med alla tillbehör. Ruben fick sina egna kläder i en plastpåse.

I väntan på orkestern fick Dirigenten på direkt fråga en kort men fullt trovärdig berättelse om hur Ruben lärt sig spela fiol och hur han nått den fulländning som han visat prov på. Hans farfar hade varit en framstående violinist och varit verksam i Californien under flera decennier och under Rubens hela barndom i Carlifornien och ungdom i Paris hade hans farfarfungerat som hans lärare och mentor. Ruben hade lärt sig allt av sin farfar som flyttat till Paris i mogen ålder efter sin pensionering. Ruben hade då varit 16 år och längtat till Paris och till att återförenas med sin farfar. När han bara ett år efter farfaderns flytt till Europa hade anlänt till Orly så hade han fått en enkel instruktion av sin farfar över telefonen. När du kommer till Orly så lyssna till musiken så hittar du mig. Så sa han och så var det. När Ruben kom ut ur tullen in det enorma folkhavet av mötande människor så hörde han tämligen genast en spröd, mycket bekant fiol långt borta, i bakgrunden av den enorma terminalbyggnaden. Det var hans farfars hemliga igenkänningstecken han hörde.

Ruben hade inte ägnat mycket tid åt reguljära studier utan satsat helt på fiolspel. Detta hade han gjort även under sitt vuxna liv långt efter det hans farfar gått bort. Ruben hade egentligen aldrig tidsmässigt behövt dela sin tid mellan förvärvsarbete och musik. Hans farfar hade lämnat honom enansenlig summa pengar som skulle räcka livet ut till livets nödtorft och lite till, men inte till några utsvävningar. Sedan några år hade en del av arvet överförts till värdepapper och avkastningen hade genast blivit flera gånger större än den tidigare bankräntan. Hans ekonomi hade blivit så mycket bättre att han nu allt oftare kunde räcka mindre bemedlade vänner en hjälpande hand utan att kapitalet försvann.

Ruben, med sin totala hängivenhet för musiken, gjorde ett starkt intryck på dirigenten och många tankar väcktes om vad livet är till för egentligen och i vilken omfattning man ska följa sin kallelse eller inte. Uppenbarligen så var Ruben en fri varelse som ägnade sig helt åt det han älskade mest, åt musiken. Han sökte inte någon världslig framgång utan nöjde sig med den tillfredsställelse det gav att spela vad och varhelst han ville. Utan Rubens farfar, Rueben Sarkisian, hade det kanske inte varit möjligt att rädda konserten dagen därpå, men nu var det möjligt och det skulle nog komma att betydamycket för både Dirigenten själv och konserthusets ensemble.

När ensemblen återsamlats och dirigenten presenterat violinisten började man från början i programmet med ouvertyren som var Beethovens, Leonora nr 3 op 72. Därefter gick man vidare till det stycke som skulle spelas efter pausen; Sibelius violinkonsert, för att sist komma till morgondagensförsta huvudnummer, Mendelsohns violinkonsert.

Repetitionen gick förträffligt. Ruben behövde för det mesta inga noter och bara kasta ett öga i mot notstället för att då och då göra sig a jour med hur konserten framskred.

Dirigenten blundade inte vid Rubens solon utan iakttog övriga orkestern. Han såg hur tonerna från Rubens fiol fullkomligt lyfte orkesterns medlemmar ur sina stolar så att alla skyndsamt fick sätta sig när solopartierna närmade sig slutet. Klangen och intensiteten ur Rubens fiol var vad många orkestermedlemmar efteråt sa ”ny” och ”aldrig förut hörd”. ”Fantastisk känsla. Overkligt. Magiskt. Inspirerande”. Just det senare, ”inspirerande”, förstod dirigenten skulle komma att spela en viktig roll för dem alla kommande kväll.

Ledningen som varit närvarande vid repetitionen gratulerade dirigenten till det nya solistfyndet. När högste chefen fick höra att Ruben hade en lya i en sliten och fattig förort, som för ett par somrar sedan skakade av kravaller, så erbjöds Ruben, att på konserthusets bekostnad, och i sällskap med dirigenten ta sig ett rum på George V på andra sidan Seine. Det för att Ruben skulle slippa gör en lång tunnelbaneresa och dels för att han skulle kunna vara helt utvilade till morgondagens konsert. Dirigenten förstod genast chefens oro över att förlora kontakten med Ruben över natten och accepterade genast att beledsaga Ruben till hotellet och tillbringa kvällen och natten där i rummet intill Rubens. Reservationen ordnades direkt från konserthuset och Dirigenten och Ruben anlände en halvtimme senare med taxi till George V, Ruben i frack och Dirigenten i kostym.

Man intog sina rum som gränsade till varandra. Dirigenten beställde dit sin frack från hemmet. Därefter intog man en måltid i matsalen, allt under ett stilla samtal om livet, musiken och döden. Dirigenten fick veta att Rubens farfar låg bland många franska storheter på Père Lachaise. Ruben berättade att han ibland brukade gå till sin farfars grav och spela för honom. På Dirigentens fråga så utvecklade Ruben sina tankar kring det önskemål han hade haft om ersättning för sin insats. Dessa tankar skulle dirigenten försöka ha klara för sig och återge in extenso när han senare skulle inviga konserthusledningen i överenskommelsen.

De två skiljdes åt någon timme före midnatt för att återses till frukost i matsalen vid 8-tiden påföljande morgon. Dirigenten kände sig skamsen när han per telefon instruerade chefsportieren att meddela honom om hans gäst skulle visa sig vilja lämna hotellet under natten eller morgonen. Förklaringen för denna begäran var att hans gäst hade en viss benägenhet att gå i sömnen, även fullt påklädd. Trots försiktighetsåtgärden sov inte dirigenten helt utan en viss oro den natten.

 

Nästa dags morgon satt Ruben i frukostmatsalen, i sina egna kläder, nu med fracken i plastkassen. Dirigenten hade känt en ett visst mått av panik när han inte fick svar på sina knackningar på Rubens dörr och heller inte på telefonsignaler. Men oron hade varit obefogad. De två åt frukost och tog sedan en taxi till konserthuset.

Orkestern började återsamlas efter lunch som intagits i konserthusets personalmatsal.

Direkt efter lunch samlades man i den stora repetitionslokalen . När orkester var fulltalig började repetitionsarbetet under dirigentens ledning. Repetitionen avslutades två timmar före konsert. Var och en fördrev tiden fram till 30 minuter innan start på egen hand. De som hade tillgång till en egen loge kunde sträcka ut sig i den. Andra som saknade loge kunde gå till personalmatsalen eller ta en kort promenad i konserthusets omgivning eller sitta kvar i repetitionslokalen och öva enskilt.

Taggat med: 

Violinisten. Den sagan kommer snart i tre delar.

Nu har jag hämtat åttaåringen från scouterna. För några veckor sedan blev jag väldigt upprörd då kag hörde att han och hans kompis fått springa runt huset i mörkret som straff för att varit olydiga. Ikväll hade samma sak inträffat, berättade åttaåringen stolt! Så nu är jag mer upprörd på åttaåringen som tycker att det är roligt med denna negativa uppmärksamhet. 


Men det roliga med scouterna var att jag hittade mannens regnjacka där. Under mannens och mina år tillsammans så har han velat ha en dyr regnjacka. Jag har köpt massa billiga åt honom, och han har aldrig blivit nöjd. Men ni i somras så köpte han till slut en dyr. På helgen skulle styvdottern med en kompis på landet och dottern hittade inte sin regnjacka och mannen lånade ut sin. Självklart glömde dottern kvar regnjackan på landet och mannen lät den rinna ut i sanden. Men inte jag. Jag har legat på länge om detta. I går till slut, efter ett par månader kontaktade mannen de med landet, och tydligen så var regnjackan lämnad på scouterna. Och där hittade jag den idag! 


Inte lätt att vara så hysterisk som jag. Men jag hatar att bara låta saker rinna ut i sanden. Ett tag var det så mycket rinna ut i sanden så mannen förbjöd mig att använda det uttrycket. Vi sa lite positivare- nu blir det blommiga berg igen! Istället för att rinna ut i sanden. Men, nu tycker jag att uttrycket blommiga berg är fult, eftersom det innebär något negativt för mig. 

 



Men, jag vill gärna visa något fint. Trots att jag är så neggo så fick jag en guldtårta i födelsedagspresent! Hade aldrig sett det förut. Det var komiskt att det stod Grattis mamma på. Gulligt. 

 

 


Min mamma har varit här idag. Jag hann inte möta henne eftersom jag slutade på jobbet kl 18. Men hon hade lämnat en hög med små fina skålar. De hade hon snott på flyget till Frankrike för ett par veckor sedan. Hon trodde visst att det var engångsskålar. Men det är de ju inte. Jag undrar mest hur hon kunde samla ihop så många!


Jag är mycket sugen på att resa igen. Jag ska försöka göra det lite oftare. Skulle gärna åka till Paris, men så länge så får jag roa mig med andra saker. Som till exempel att läsa denna härliga Parisskildring av Mårten Sandberg. Gör du det med så kan vi fantisera om att vi är där tillsammans. Om du föreställer dig en cellist, är det jag. 



 

Taggat med: 

,

Violinisten del 1

Violinisten. 

 

Dirigenten slöt ibland ögonen när han stod på dirigentpulpeten. Men han gjorde det bara när solisten spelade. Dirigenten hade i själva verket ett mycket litet inflytande över solisten eftersom också denne oftast slöt ögonen när han spelade. Att solisten slöt sina ögon verkade fungera som ett budskap från solisten till dirigenten. Budskapet varDet här sköter jag, utan hjälp. Alla övriga i orkestern satt med sina instrument i sina knän när solisten spelade sina solopartier. Alla utom cellisten och någon tillMen alla lyssnade och njöt.

Just nu stod Dirigenten med slutna ögon och ett tydligt leende på sina läppar då solisten i andra satsen hade ett av sina längsta, svåraste och vackraste solopartier. Dirigentens högerarm böljade i takt med den framvällande musiken från solisten. Inte för att det gjorde någon skillnad att han dirigerade eller ej men därför att hela hans väsen var uppfyllt av musikens uttryck och då inte bara att hålla tempo och få alla insatser på plats..

Han kände djup tillfredsställelse med det han hörde. Solisten var utomordentligt skicklig. Också orkestern i övrigt var också till hans mycket stora belåtenhet. Konserten två dagar senare skulle bli en succé, därom rådde inget tvivel. Dagens repetition var den sista inför konserten. Violinkonserterna avMendelson och Sibelius var självklart själva huvudnumren. Morgondagen var ledig och vikt åt vila och enskild uppladdningen.

Efter det att konserten nu var genomgången en sista gång skildes de mer än 70 medlemmarna i symfoniorkestern åt för att träffas igen på konsertdagens eftermiddag. Dirigenten plockade åt sig sina noter, la dem i sin slitna portfölj och gav sig sedan ut i sensommarkvällen för att ta Metron hem.

Han gick ner i tunnelbanan vid L´Opera. Den gamla operan, l´Opera Garnier, fungerad nu huvudsakligen som konserthus sedan ett nytt uppförts vid Bastille. Han gick in i en av de långa tunnlarna som förband nedgången med perrongen djupt under jord. Då och då, på olika nivåer, grenade sig tunnlarna för att leda till en station i en annan färdriktning.

Dirigenten gick utan särskild brådska. I hans huvud ljöd fortfarande musiken från repetitionen från någon timmatidigare. Han lyssnade till sitt inre alltmer förundrad över att musiken var så levande i hans huvud tills han plötsligt förstod att musiken han hörde var verklig och kom någonstans inifrån tunnelsystemet. Det han hörde var solistens stora solo i andra satsen. Någon spelade solistens stycke. Han stannade och lyssnade. Musiken var avlägsen men tydlig och framförandet var formidabelt skickligt. Han lyssnade uppmärksamt när de svåraste passagerna kom, men inte minsta tvekan eller fel kunna höras. Dirigenten började långsam röra sig i riktning mot musiken. Han förflyttade sig så tyst som möjligt för att bäst kunna uppfatta minsta nyans. Den okände violinisten var utan minsta tvekan ett proffs. Tanken slog honom att det kanske var solisten som ställt sig i tunnelbanesystemet för att öva på väg hemåt, men avfärdade det genast då han hörde attden okände violinistens tolkning var annorlunda än solistens.Den okändes tolkningen av stycket var helt enkelt sagolikt vacker, inspirerande, genial. Där fanns ett engagemang i tonspråket som han nog aldrig förut hört. När slutet på solostycket närmade sig förstod dirigenten att det gällde att skynda på stegen för att inte missa den okände. Det kändes nu som ett måste för honom att få träffa den okände violinisten. Han hade frågor att ställa till honom.

Dirigenten fullkomligt flög fram i tunnelsystemet. Solot var över och musiken tystnade och plötsligt stod Dirigenten med näsan framför en av dessa tusentals tunnelskäl i Paris Metro. Åt höger en pil mot Port de la Chapelle åt vänster mot Marie d´Issy. Han chansade på Chapelle och rusade in i tunneln, för att en halvminut senare komma ut på en perrong med bara ett handfull resenärer men ingen violinist och ingen som bar en fiol eller en fiollåda inom synhåll. Trots att han vände om och gjorde ett nytt försök i riktningen mot d´Issy så kunde han inte se någon som kunde ha varit den okände violinisten. Dirigenten förbannade sin otur och tog en aning bedrövad nästa tåg i riktning hemåt mot Neuilly.

 

 

Den lediga dagen, dagen före konserten, blev inte riktigt så som dirigenten hade hoppats.

Redan före lunch ringde telefonen och programsekreteraren på Gamla Operan meddelade att solistens hustru ringt och meddelat att solisten drabbats av ett njurstensanfall och nu låg på sjukhusPrognosen var, enligt läkarna, att han inte skulle kunna vara i tjänst förrän tidigast om en vecka. Kanske skulle det ta ännu längre tid innan han var tillbaka i tjänst. Vad göra? Ställa in? Dirigenten ringde genast upp konserthuschefen för att diskutera läget. Situationen var särskilt ovälkommen i det att republikens president och hans hustru aviserat sin närvaro på konserten tillsammans med flera höga politiska tjänstemän och ett antal utländska diplomater. Violinkonserten skulle få en stor nationell mediebevakning och Gamla Operan var i stort behov av höjda anslag för de närmast kommande åren. En god PR-effekt av en väl genomförd konsert hade varit mer än välkommen. Under samtalet dök gårdagens händelse i Operastationens gångtunnlar upp i dirigentens huvud. Han bad därför om några timmars respit för att eventuellt kunna hitta en ersättare för solisten. Säkert var det inte, men om lyckan stod dem bi så skulle dirigenten få fatt i en person som spelade violinkonserten väl i klass med solisten. På Operachefens fråga vem det kunde vara så kunde dirigenten inte annat säga att inte ens han själv visste namnet på personen ifråga men skulle genast göra efterforskningar.

Dirigenten fick fem timmar på sig. Sedan måste åtgärder vidtas för att ställa in konserten.

 

Dirigenten tog på sig sina ytterkläder och gav sig ner i Metroni riktning mot Opera. Han vandrade av och an i tunnelsystemet vid stationen på alla tre nivåer, men ingenstans hörde han fiolspel. I den allra sista tunnelsträckan hörde han det välbekanta ljudet av ett Musettdragspel.

Han stannade framför den gamle mannen som spelade, plockade fram en 100 Eurosedel ur plånboken och viftade lite gäcksamt en bit ifrån den gamle mannens ansikte. Dragspelaren slutade omedelbart att spela och var idel öra.

-
Känner du till en fiolspelare som brukar spela på den här stationen eller här i närheten? Ganska avancerade stycken, la han till. Han var här senast igår? Om du ger mig hans namn och adress så är sedeln din.

Svaret kom omedelbart.–Ruben! Efternamn vet jag inte, men han umgås med dem som bor under Pont Neuf. Om du frågar vidare där så vet de var han är. Människorna under bron håller reda på varandra. Räcker det? Musettspelarens ögon lämnade inte sedeln för en sekund.

Dirigenten lät sedeln singla ner i dragspelarens mössa som ett höstlöv som lämnar grenen och faller till marken. – Tack, min vän, sa dirigenten och skulle just gå när han kom på att fråga:

-Hur ser han ut, Ruben?

-Han är 30-40, är armenier, mörkhårig, vithyad och har mustache. Man framför allt har han snälla ögon.

Han råkar väl inte illa ut för det här? Musettspelaren hade fått små fjärilar i magen.





Taggat med: 

Londonweekend.

I går kväll kom jag hem ifrån London. Borta bra men hemma bäst. Jag har haft en mycket trevlig resa, trots att jag glömde att köpa de två sakerna jag hade tänkt att köpa. Sexiga underkläder och en barnbok av Julie Andrews.  Vi reste med Ryanair. Det var spännnade, det fanns bara kallvatten på toaletterna och flygvärdinnan som såg ut och lät som en Babuschka skällde på oss för vi hade satt oss på fel plats. Stolsryggarna gick inte att fälla ned. Så jag satt raklång och sov medan jag höll mina resesällskap hårt i handen. Sen kraschlandade vi lite lätt.              

Jag åkte med två Konstfackkompisar och så bodde vi hos ena kompisens dotter och hennes familj. De hade även en trevlig amerikan i köket som gjorde frukost åt oss. Han var regissör och jag erbjöd genast mina tjänster. Han var så artig och sa att jag kunde komma med på en gång till New York, men jag ville ju vara i London! Min mamma var med då jag packade min resväska. Hon tyckte att jag tog med mig så fula kläder, ty i London har man mycket tweed. Jag påminde henne då om att jag inte var en gammal farbror. Då sa hon att just det, tjejerna är ju mycket dåligt klädda, så det passade ju bra!

Vi kom fram vid 22-tiden så det var ju mycket mörkt, då det var så där mörkt tyckte jag att det påminde mycket om Prag. 

Vi gick på Oxford Street och Primark. På den affären delade vi upp oss. Där fanns allt och det var billigt. Onepiece för gubbar, 100 spänn. Köpte dock ingen till mannen, blev tveksam. Då vi fyra kompisar till slut sammanstrålade så hade vi köpt massa lika grejer, åtminstone tittat på samma grejer, vilket jag tycker är ett under bland miljoner saker! Vi har nog liknande smak. Otroligt många svenskar var det på Primark, och mitt namn ropades från höger och vänster, men inte till mig då.

Mina Dr Martens som jag hade med mig gick sönder på hälen, så det stack in en hård sak. Så jag fick låna ett par Eccoskor av hon som vi bodde hos. Jag som hade lagt ner mycket tid på att prova ut de perfekta skorna. Så jag var ju tvungen att köpa ett par nya, jättehöga och coola Dr Martens. Pappa betalar! (födelsedagspresent)

Efter den tackyaffären så gick vi på en anrik och tjusig affär som jag inte minna namnet på. Fanns en hel våning med julgrejer.

Det fanns också ett speciellt tyg som var mycket känt, hette något jag inte minns. Jag fastnade för ett mönster som jag gillade mycket. Efter ett tag kom jag på att mina föräldrars fula soffa har det tyget. Jag brukar riva bort tyget, och mamma sätter tillbaka. Lite lustigt, det måste ju ha varit någon slags trygghetskänsla som fick mig att välja just det. Nu då jag vet hur exklusivt tyget är så är det nog något av det vackraste som jag har sett!

 

Ena kompisen och dottern. Nu är även dottern en kompis. Den nya kompisen äter ostron på en kvarterskrog, mycket trevligt.

Sen gick vi på Boogaloo? Vi tog med oss Aupairen också.

Det var grymt! Bara 60-tals musik! Folk vallfärdade dit, en del var autentiskt klädda. 

Jag ville ju vara snygg på den här resan så jag hade gjort i ordning en sminkväska, sminkar mig inte annars. Men jag sminkade mig hemma innan vi skulle med flyget och glömde sminkväskan hemma, så jag fick ha roligt på resan utan smink. Då vi skulle resa hem upptäckte jag att det låg en gammal mascara i vanliga nessecären. 

Jag dansade med denna coola kvinna.Hon hade skor utan klackar, hon dansade på tå kan man säga. Jag dansade med många, även med aupairen som tidigare hade vägrat att dansa, så det var första gången för henne. Grattis!

 
Det var ganska vanligt med handfat där det fanns en kall och en varm vattenkran. Antingen så frös man ihjäl eller skollades. Jag frågade en tjej på toa hur man skulle göra. Jag kommer från Sverige och har aldrig varit i London förr. Hur gör man? Hon visade snällt och padagogiskt, snabbt växlade hon sina händer mellan det kalla och det varma och sa Aousch Iih Aousch Iiih. 

 Skål då!

Efter denna kväll sov vissa som prinsessor. Det gjorde inte jag och bestämde mig för att det var färdigfestat i London. Sen spelade vi sällskapsspel istället.

Det var bara att ge sig ut på stan igen för jag hade bestämt en träff med en gammal kompis.

Tunnelbanan var trasig just denna helg och då vi fattat det så tog vi direktbussen till Notting Hill. Den gick i snigelfart och tog två timmar! Det var ju stressigt eftersom min kompis som jag skulle möta fick stå och vänta. Men det var ganska skönt eftersom jag var lite trött.

Så då kunde jag passa på att ta lite bilder.

Till slut kom vi fram till Portobello och kompisen! Det var mycket trevligt.  

Atmosfären på the streets of London.

 

Jag köpte en handväska här i lagom storlek. Den var ny men såg gammal ut. Tyvärr var det lite äckligt har kvar på ett ställe så jag måste raka väskan sen.

Suisidebridge.

I detta vackra femvåningshus bodde min nya kompis.

Här har jag satt på mig många av de saker som jag har köpt. Jag är värdelös på att posera, och lider på denna bild. 

Men den här vart bättre.

Min nya kompis har läst min blogg. Hon vet mycket om mig men trodde att jag hade en helt annan röst, min var för Stockholmsk, och så trodde hon att jag var fulare än vad jag var. Men, då känner jag att jag har lyckats eftersom jag vill ha en opretantiös blogg. Jag gillar inte att lägga ut posbilder på mig själv, men gör det nu så alla kan se hur jag kan se ut, också. Det var lite kul att höra det där om rösten för de som känner mig säger att de hör precis min röst då de läser bloggen. 

Och så fyllde jag år. 

Camden.

Kändes som att vara 15 år igen med all rökelse och andra grejer som jag gillade på den tiden.

Detta blev en atmosfär och shoppingresa. Inga sevärdheter. Gratisdricka på flygplatsen, behövdes för att klara av Ryanair-resan hem igen.

 Kom hem trött kl 22. Då fick jag bubbel och hummer istället för att gå och lägga mig.

Skål.

Men nu är allt som vanligt, vabbar med en sjuk och envis ettåring och mannen ska på jobbmiddag, kom han på nu. Men jag såg en moussetårta i kylen med mitt namn på som jag och mina fyra barn får festa på ikväll. De ska få diverse souvenirer också, så det blir bra.

Taggat med: 

I dag åker jag bort.


Varje onsdag slutar alla på mitt jobb kl 18. Då har vi konferens och sånt. Jag längtar efter onsdagen hela veckan för då turas vi om att bjuda på fika. Jag hade tänkt att baka denna gång eftersom jag snart fyller år. Men jag hade inte tid utan köpte istället massa olika grejer på Willys. Men en annan kollega hade också med sig fika och det var ju snällt förutom att hon tog över allt med sina förtjusande hemmagjorda bullar. Jag stoppade in mina Beiga Willys muffins i frysen. 

Barnen brukar få en fin krona att ha på huvudet då de fyller år, med fjädrar och paljetter. Jag fick istället en snygg frisyr med fjädrar, flätor och paljetter. Jag blev jätteglad. Jag älskar att bli friserad, inte frisera mig själv. 

Jag har många trevliga kollegor. 


Varannan onsdag hämtar min mamma barnen och sover över. Det är mycket mysigt, tycker jag och barnen. Mamma lagar riktig mat, berikar barnen, hon skulle aldrig bjuda på köpe- köttbullar, vilket är min paradrätt. Då jag kom hem i går mådde jag illa, ty jag hade åkt buss och blivit mycket åksjuk, eftersom jag är lite förkyld och inte vill cykla. Jag mådde nog illa av alla kakor och tanten med den vidriga andedräkten som satt bredvid mig på bussen. 


Stackars mamma hade haft otur. Hon kunde inte koden till larmet hemma så det tjöt jättehögt och jag svarade inte i telefonen eftersom jag var i viktigt möte. Mamma hade glömt sin telefon hemma hos sig så mamma sprang till dagis och försökte ringa och fick till slut tag på mannen. På förskolan så fick fyraåringen en bandyklubba hårt på kinden, mitt framför ögonen på mamma. Sen ramlade ettåringen ned från klätterställningen och fick en stor bula över varje öra. Eftersom mamma inte hade sin mobil med såg hon inte att jag hade smsat om vilken mat som fanns hemma, så min mamma kände sig inte så välkommen. 

Efter jag beklagat mig över min sockerchock så sa mamma att det stod nåt på balkongen. Hon hade beställt en födelsedagstårta till mig! Jag blev mycket överraskad och rörd. Också glad över att det inte var prinsesstårta, vilket annars är en tradition att äta på min födelsedag trots att jag ogillar grädde, mycket. Jag fick den här vackra sjalen i många färger som mamma köpte i Frankrike förra veckan. Och pengar till resan! Vilket firande, trots att jag inte fyllde år. Min värsta födelsedag kan man läsa om här. Det är väl lite uppförstorat att fylla år. Men då man ägnar sig åt alla andra jämt så är det härligt att man en dag kan ta emot lite, med gott samvete. 

 Mamma fick en fin present av mig med. Det finns ju massa böcker att fylla i om sitt barns första år, och jag hittade en för första gången som mormor och morfar ska fylla i om sitt liv.  Det är ju fantastiskt kul. Mamma berättar mycket och det är ju kul att skriva ner. Pappa berättar inte så mycket och det är ju kul för honom att få frågor att svara på då, tycker kag. Mycket fint minne att ha. Typ hur firades julen, vad lekte man med, mitt första tvprogram osv. 

I kväll åker jag till London. Skriver väl på måndag eller så om resan. Kanske kommer jag att använda Instagram. Hennaphoto. Jag har varit i London under ett dyg. Det enda jag minns var att vi stod i kö till Madame Tussaud under två timmar och sen sket vi i det och tog en öl istället. Men häromdagen så tittade jag i mitt album från två veckor i Scotland, England och Wales. Jag har sett varenda sevärdhet som finns! Men det gick så snabbt så jag minns inget så jag är glad att det fanns bilder på mina upplevelser. Till exempel så visar bilderna att jag har varit på Trafalgar square och Picadilly Cirkus och Tate! Det var ju kul. Denna gång ska jag satsa på atmosfären mer och har med mig ett snyggt block som jag kan anteckna i, min brorsa har designat framsidan för White lines! 


Kramiz


Att vara lärare, för mig.

Varje tisdag öppnar jag på min förskola. Jag kan aldrig sova på natten innan. Jag vaknar ca 10 gånger och tittar på klockan och är rädd att jag har försovit mig. Då står ju barnen såna fall där ute i mörkret och regnet med sina arga och stressade föräldrar. 5:30 går jag upp. Börjar 6:30. Tar på mig de kläderna som jag har lagt fram kvällen innan för att inte störa resten av familjen genom att rota efter det perfekta plagget. 

Sen brukar jag cykla iväg. Det tar ca 30 minuter. Men denna morgon ville jag åka kommunalt eftersom jag är ganska förkyld och vill undvika hjärtmuskelinflammation. Bara jag tittar så får jag ont i ögonen. Så då är det mycket längre resetid. Då jag cyklar är jag inte så rädd för att bli våldtagen i mörkret. Men det var jag nu då jag gick på ensliga gator. Jag hoppades att en eventuell våldtäcktsman skulle se att jag var en trött och osexig mamma med gummistövlar och hemstickad mössa. Men är osäker om våldtäcktsmän bryr sig om sånt. Jag hade i alla fall mitt hemliga vapen i fickan. Den vassa jobbnyckeln som jag skulle hugga ut ögonen med. Men tänk om våldtäcktsmannen skulle få tag på nyckeln och göra inbrott på förskolan. Bättre än hemnyckeln i alla fall, tänker jag.

I tunnelbanan, som faktiskt var relativt välfylld, ville jag hosta ganska mycket. Men jag försökte hålla mig, av respekt mot andra, och jag blev bara svettigare och svettigare. Behövde verkligen snyta mig också, men vågade inte. Sen kom nysningarna! Jag brukar nysa skithögt men lyckades att hålla tillbaka lite. Men jag var så rädd att det gula och tjocka snoret skulle spruta ut. Men det gjorde det inte. Jag fick hålla andan tills jag kom av tåget, om jag hade andats en gång till hade allt runnit ut, och till slut kunde jag snyta mig och hosta för glatta livet. 

Sjuk och trött lufsade jag till förskolan. Var där en kvart för tidigt och kunde läsa i pärmen att hen som brukar komma denna tidiga tid skulle komma en timma senare idag. Jippie! Så kul!!!! Jag som hade skyndat mig på toaletten för att inte någon förälder skulle komma just då och tycka att man var oengagerad i deras barn bara för att man har naturliga behov. 

Men jag älskar i alla fall mitt jobb. Mitt förra var ju bildlärare i grundskola. Och att vara lärare är nog det svåraste som finns. Lärare får oförtjänt mycket skit! Det måste väl vara det ända jobbet som man måste vara perfekt i från början. Inte ett enda litet misstag får man göra. I andra jobb har man chans att lära upp sig och gå vid sidan av någon. Som lärare har man ju haft praktik innan, men min praktik sög. Jag var med på lektionerna som en lärare hade planerat, jag var inte ens inne i lärarrummet en enda gång. 

Som lärare måste man tänka på sitt språkbruk, sina kläder, man måste vara oerhört social, inlyssnande, auktoritär (alla tycker ju att lärare är så mesiga), sakkunnig, snabbtänkt, tålamodig, tåla mycket ljud, tåla kritik och onda blickar från elever, kunna hålla i utvecklingssamtal med föräldrar som inte fattar nåt, springa hit och dit, vara beredd på att jobba över hur mycket som helst utan betald övertid (lärare har ju så mycket lov), komma ihåg ca 350 elevers namn och vad de gjorde för en vecka sedan och vart alstret ligger. Även skriva fem sidor omdömen om alla 350 elever var , vilket tog ett helt dyrbart sportlov. Samtidigt som man ska värdera och sätta betyg på eleverna så vill man ju vara på god fot med dem, eftersom man vill att de ska komma på lektionerna och lyssna på vad man lär dem, inte vara sura fiender. Och mycket mycket annat! 

Med detta vill jag säga att lärare är bra och kunde bli ännu bättre med bra arbetsförhållanden! Om en lärare inte är helt hundra på en gång, den första lektionen, så kommer hen få lida för det mycket länge.

Det positiva med att vara lärare på skola, än på förskola, är att som lärare på skola är det ok att vara förkyld. Man är inte nära barnen på samma sätt som på förskola. Då jag var lärare var jag borta två dagar under tre terminer. En dag var jag på min mormors begravning i Skåne och den andra dagen var jag utbränd. Då visste jag inte att man kunde sjukskriva sig, kanske hade jag gjort det. Men det som inte dödar, det härdar!

Äldre inlägg