Om

 

 

 




Hej! och Välkommen att läsa min blogg.

Jag skriver om mitt liv som förälder men även som människa och konstnär.

Sidor

En gör så gott en kan. Och mycket till🌍

Jag tänkte berätta lite om hur det går att vara billös för mig och mitt försök att vara mera miljöhjälte. 


Jag cyklar varje dag till jobbet. Det är underbart. Att meditera och sånt blir jag bara stressad av. Men cykla gör mig lugn. Jag cyklar sjukt sakta. Jag har hittills endast cyklat om en enda cyklist. Alla andra cyklar om mig. Det gör inget. Jag cyklar ändå fortare än vad det tar att åka kommunalt. Just denna väg till Sickla är så oerhört vacker. Den är ny för mig. Nästan som att vara utomlands. 

 



I början cyklade jag vilse hela tiden vilket gjorde mig mycket berikad. Äntligen fick jag se Hammarbybacken i närbild. En dag tog cykelvägen en timme extra för då tog jag en spontan thaimassage på vägen. Det var inte förrän i förrgår jag insåg varför just jag cyklar så otroligt sakta. Jag hade punka, så jag fick stanna var femte minut för att pumpa hjulet lite. Det sög. Idag gick det lite snabbare. 


Jag och barnen spraymålade våra cykelhjälmar. Och den tomma flaskan var vi tvungna att cykla iväg till återvinningscentralen med. Barnen tyckte att det var pinsamt att vi var de enda som cyklade. Alla andra hade bil där. Jag förklarade då att vi var de största miljöhjältarna!


För övrigt håller jag på att flytta och städar ur ett stort hus själv. Nästan alla produkter i kylskåpet var utgångna och det har tagit flera dagar att diska ur allt för att ta till återvinningen. Men det får det vara värt, för jordens skull. 


Jag var med mina bästisar till en skärgårdsö. Det var himmelskt. Jag kände mig så hemma. Då jag berättade det för vännerna sa de att de trodde att jag var från skärgården. Jag har tydligen ljugit om det. Det är ett önsketänkande främst. Detta bidrog till att jag vill leva upp till det jag utgett mig att vara så på nationaldagen åkte jag Waxholmsbåt igen. Nu till Svartlöga. Rospiggen Michael Blum guidade och vi sjöng Du gamla du fria. 

 


Jag förklarade för honom att jag är typ Malin i Saltkråkan. Då berättade han att det eventuellt går att bo i snickargården. Jag höll på att smälla av. Jag har dock redan hyrt en stuga i skärgården i sommar, på Yxlan så den karamellen sparar jag till jag fyller 40. 


Barnen har varit bortskämda med att åka bil hit och dit. Nu får de åka buss till Norrtälje. Det tar dubbelt så lång tid. Men så berikade barnen blir. De får upplevelser som de varit utan om de bara åkt bil. Till exempel sket ett barn i att gå av tunnelbanan trots att jag tjatade att det var bråttom. Detta ledde till att barnet klämde sig i dörrarna och grät. Detta ledde i sin tur till att jag fick köpa glass till alla barnen som tröst. Jag sa att de inte fick spilla på bussen. Så spillde de ändå så jag fick tvätta med mitt vatten samt ett par trosor. 


Pågrund av vissa insikter har jag då begränsat mina tågluffplaner med barnen till endast Göteborg istället för till Skåne och Danmark också. Min andra tågluff till Berlin är inte riktigt under kontroll än. Jag väntar lite svar från en tågbyrå. Men då jag och min partner endast har en vecka på oss så åker vi flyg dit och hoppas på tåg hem via Prag. Vi har övat att åka tåg en gång, jag och partnern. Vi skulle till Södertälje men kom till Krigslida. Det gick väldigt dåligt då vi båda har dåligt lokalsinne. Så jag vet inte hur resan kommer att gå. Men jag kämpar på! För jorden!

Tufft med tåg.

Oväntat, eller genom missförstånd eller snarare okommunikation blir jag hastigt av med bilen. Då jag drabbas av något mycket olustigt får jag en grav men oerhört kort depression. Sedan reser jag mig snabbt som fan upp. 10 gånger starkare och kreativare. 


Att ha tre barn och åka bil till Norrtälje så ofta och smidigt som jag gör med bil blir omöjligt. Att åka och spontanshoppa rosa flamingos på Rusta kan inte prioriteras. Att köra runt barn i bil på diverse aktiviteter kommer inte att ske. Att låna ut en icke-bil blir omöjligt. Att köra en snabbis till mataffären för att komplettera med lite mjölk kommer inte att gå. Att åka till en badstrand eller bilsemester-den eran är över. 


Jag tänker på hur jag och exmannen kämpade då ex-bonusdottern var liten för att ta oss till Norrtälje med buss, innan vi hade bil, med barnvagn och barn med stark vilja. Och massa packning. Men! Nu har jag stora barn! Det är inte som det var förut. Förra helgen cyklade jag med barnen till Gubbängen för att lyssna på en konsert. Det var ljuvligt. Främst cyklandet. 


Då jag tänker på hur jag vill transporteras, hur mina semesterdrömmar ser ut, så är det cykelsemester på Åland och tågluff jag längtar efter. Nu kan detta bli möjligt. Nu bestämmer jag. Folk har tidigare hindrat mig i dessa planer. Det kommer bli för jobbigt för mig, tycker de. Jag är inte kapabel. Och jag har alltid känt att jag behöver en till vuxen med på längre resor. Det känner jag inte längre. Känner nu att jag klarar mig bättre själv och jag är aspeppad på mitt nya liv. 


Nya och nya... alltså jag är uppväxt på cykel i Norrtälje. Bilen använde pappa till att transportera instrument. Själv gick jag med min cello. Jag var alltid rädd att jag skulle tappa den. Detta gjorde ju att jag kände att jag levde. Samma sak då jag cyklade till Danmark med morsan. Jag fick så ont i rumpan att jag stod upp och cyklade till slut. Detta gjorde att tyngden kom på händerna så dessa gjorde också ont. Till slut stod jag upp och cyklade utan att hålla i mig. Detta gjorde ju att jag kände att jag levde. 


Förutom att billöshet leder till ett fantastiskt socialt tillfälle med familjen, så är det ju klart bättre för miljön. Då både jag ( typ) samt barnen är scouter så var detta sista pusselbiten för oss. På mitt arbete arbetar vi klimatsmart aktivt. Min kollega samt goda vän och tidigare flitigt läsare samt supporter av min blogg, har uppmuntrat mig att börja skriva igen. Med fokus på att ta tåg istället för flyg. Förhoppningsvis blir det en resa med min trevliga kollega i framtiden. 


 


Jag har två tågluffar inplanerade i sommar. En till Berlin och kanske Prag. Och en med mina tre barn, från Stockholm till Danmark. Med stopp i Göteborg och Ängelholm. Om detta går bra så satsar jag på sound of music nästa sommar, trots allt. Så om någon mer än min kollega tycker att det verkar spännande med mina resor så är ni välkomna att läsa. 

Taggat med: 

, , ,

Könsstympning.

Jag har träffat Hilkka Kokkarinen som tillsammans med sin man Olli halvårsvis bor i Gambia och resterande tid i Finland där de kommer från. De engagerar sig i olika frågor som rör den gambiska befolkningen. Till exempel genom olika skolsammanhang har Hilkka Kokkarinen kommit i kontakt med andra europeiska kvinnor från Holland, England och Sverige. Under sju års tid har de sex kvinnorna bildat en kvinnogrupp som diskuterar viktiga frågor de stött på i det gambiska samhället. Genom kontakt med olika familjer har de upplevt  vilka behov det kan finnas. 

Den första frågan de arbetade med var preventivmedel. Genom upplysning samt en stor namninsamling blev resultatet att många kvinnor fick gratis p-spruta. I och med det minskar antalet oönskade graviditeter. Då okunskapen var stor kring sexualfrågor blev en del män upprörda då de först förstod det som att de inte var möjligt att ha sex längre.

 

 

Hilkka Kokkarinen hjälper och umgås med många gambiska familjer och skulle vid ett tillfälle bada en tvåårig flicka. Hilkka Kokkarinen upptäckte snabbt att hela könet på det lilla barnet var bortskuret. Flickan var även igensydd. Hilkka Kokkarinen blev förfärad samt förbannad och skällde ut flickans föräldrar efter noter. 

Om Hilkka Kokkarinen blir osäker på någon gambisk ritual eller sedvänja studerar hon den finsköversatta koranen. Där står ingenting om könsstympning, på första sidan står det dock att "kvinnor ska lyda män"! säger hon upprört.


Tillsammans med kvinnogruppen besökte Hilkka Kokkarinen den dåvarande manliga presidenten Yahya Jamen. Hon menar att han säkert är gift med en kvinna från ett annat land då han själv inte vill vara gift med en könsstympad kvinna. Kvinnogruppen hade tidigare kontakt med presidenten angående skolfrågor som de drivit. Men denna gång hade de med sig 50 000 namnunderskrifter från personer från olika europeiska och afrikanska länder om att könsstympning måste förbjudas! Två år senare kom den nya lagen som förbjuder könsstympning i Gambia.

Hemma hos Hilkka Kokkarinen och Olli samtalar jag även med deras taxichaufför samt en annan man vars familj de stöttar på olika vis, exempelvis med barnens skolavgifter. Taxichauffören har två fruar och fyra barn. Han berättar att hans döttrar är könsstympade. Han ville inte att de skulle könsstympas , men den ena frun är från en stam där könsstympningstraditionen är så djupt rotad. Han menar att som man hade han inte något att säga till om i denna fråga. Nu är han lättad över att den nya lagen finns som förbjuder övergreppet. Nittio procent av det gambiska folket är muslimer, och det är muslimer som utövar könsstympningstraditionen, får jag höra. 

Jag vill veta mer om könsstympning och besöker Gamcotraps mottagning på sjukhusområdet i Serekunda. Organisationen grundades 1984 som följd av en konferens i Dakar där afrikanska kvinnor diskuterade sina rättigheter samt skadliga traditioner såsom könsstympning. Målet med organisationen Gamcotrap är att upplysa och informera män och kvinnor om de negativa effekterna på hälsan och att involvera dem i beslut kring sin kropp samt skydda barn och kvinnors rättigheter.

 

I ett konferensrum får jag tillfälle att möta VD Mary Small, medieansvarig Tijan Bojang och fältarbetaren Fatou B Bojang. Gamcotrap organisation ger rådgivning till befolkningen, de delar med sig av sin kunskap genom diskussioner om problemen som är sammankopplad med könsstympning. Gamcotrap informerar i skolor som i sin tur kan upplysa föräldrar hur skadligt ingreppet är. Det talas dock sällan om de psykiska trauman dessa ingrepp medför.


Könsstympning kan utföras på olika vis. Borttagning av klitorishuvan med delvis eller fullständig borttagning utav klitoris. Delvis eller fullständig borrtagning av de inre blygdläpparna. Delvis eller fullständig borttagning utav de inre och de yttre blygdläpparna inklusive sömnad. Sömnad med taggar, halm, tråd eller på andra sätt med avsikt att sammanföra skåran i blygdläpparna och skåran i underlivet samt införandet utav frätande substanser eller örter in i underlivet med avsikt att göra den trängre. Symboliska tillämpningar som omfattar att sticka och picka klitoris för att utvinna droppar utav blod.

Mary Small förklarar att det alltid är kvinnor som utför ingreppen och att det är ett ytterst prestigefyllt yrke med hög status. Det är ett yrke man ofta ärver från äldre kvinnlig släkting. 


Den 27 december 2015 fick den dåvarande presidenten Yahya Jamen igenom den nya lagen som förbjuder könsstympning. Många kvinnor förlorade då sina yrken som könsstympare. Gamcotrap har kunnat ge viss ekonomisk stöttning för att kvinnorna ska kunna starta upp någon annan typ av verksamhet i sin by som exempelvis bageri. 


Om övergreppet ändå begås trots den nya lagen blir alla inblandade i övergreppet straffade genom 3 års fängelse eller att böta 50 000 dalasi (10 000 kr) eller eventuellt både och.  Om könsstympning orsakar död blir det livstids fängelse för de inblandade.

 

Fatou B Bojang berättar om då hon var i fem-sex års åldern, det var på 80-talet. Tillsammans med sin mormor och andra släktingar, flickor i samma ålder som hon själv, åkte hon långt ut på landet. Fatou B Bojang hade roligt tillsammans med sin mormor, det var god stämning.  Mormorn lockade henne med godis och lekar, plötsligt fick Fatou B Bojang ögonbindel på sig och ett flertal obekanta kvinnor höll plötsligt fast henne och sedan  könsstympades hon. Under de två kommande månaderna var hon kvar på landet för återhämtning tillsammans med ca 200 andra flickor som varit utsatta för samma övergrepp. De fördrev tiden med att äta, sova och sjunga. Fatou B Bojang var länge väldigt arg på sin mormor och kände sig sviken.

 

Då mötet med Gamcotraps ledning är över får jag en rundvisning i den stora byggnaden av Fatou B Bojang. Här finns seminarierum samt bibliotek. För att få in en del intäkter hyrs även rum ut till turister. Rummen ser trevliga ut och där finns även ett litet badrum. Vi går vidare och informationstavlor, propaganda samt solblekta fotografier pryder väggarna.  

Även stora affischer med många kvinnoporträtt. Fatou berättar att det är de kvinnorna som lämnat kniven, alltså de som övergett sitt prestigefyllda arbete som könsstympare. Genom Gamcotraps upplysning har dessa kvinnor gått vidare och får en hedersplats på en bild. Försiktigt pekar Fatou B Bojang på ett porträtt, där är jag, säger hon. Hon är sig inte riktigt lik men jag ser att det är hon. 


Under fem år arbetade hon som könsstympare, det yrket som hon ärvde av sin mormor! På frågan om hur många flickor hon har könsstympat vill hon inte svara. Hon bara skrattar generat och vill snabbt gå vidare.

På en restaurang i Serekunda träffar jag en ung juriststuderande kvinna. Hon är mycket engagerad i kvinnor och barns rättigheter. Hon berättar att de diskuterar könsstympning på universitetet men det är i de privata sammanhangen de stora diskussionerna kommer igång ordentligt. Hon bekräftar den information som jag har fått via organisationen Gamcotrap, att könsstympningen har minskat men hon upplyser mig även om att denna djupt rotade tradition fortfarande genomförs trots den nya lagen som förbjuder könsstympning. För att komma undan lagen så förs flickorna till grannländer så som Senegal, där det fortfarande är lagligt med könsstympning. Hon menar ändå att könsstympning har minskat i Gambia, men att det är lång väg kvar innan det nya tankesättet och värderingarna har förankrats.

Tinder som tänder trots ovårdade tänder.

Under sommaren har jag träffat flera vänner som berättat om sin och andras erfarenhet av Tinder. Eller snarare har de berättat om sitt liv, kärleksliv samt sexliv. Till en början har de bekanta kvinnorna varit väldigt positiva då de på ett entusiastiskt vis visat sina profiler på Tinder och även visat hur de swipar hit och dit på det som de till synes gillar och även ogillar. 

Sedan kommer dessa historier om träffarna som blivit efter ett tag skrivande. Om mina bekanta inte visat bilder på sina dejter, hade jag trott att de dolly pratat om exakt samma kille. En kille som är oerhört romantisk, snabbt skriver att kvinnan i fråga betyder allt, att han älskar henne osv. 

Kvinnorna är mycket glada och nöjda men sedan drabbas männen av en depression eller någon typ av psykos och från att ha skrivit hundra meddelanden om dagen så hör inte killarna av sig alls. Kvinnorna sitter och tittar på sina telefoner och räknar hur många timmar det är sedan de hörde något. Nu förstår jag ju såklart att psykisk ohälsa är mycket allvarligt, men jag upplever att det mer är något annat männen i allmänhet lider av.

Dessa smarta, kompetenta och sociala kvinnor kan inte släppa dessa idioter. De är fångade i deras nät, deras invecklade och klibbiga nät. Tjejerna väntar gärna. Men vad väntar de på? De kan ju få vem som helst, men de vill ha denna fantastiska man som överöser komplimanger. Kvinnorna beskriver det själv som att de känner sig lite olustigt upphöjda. Det är en lite konstig känsla men även lite härlig. Kvinnorna har känt en längre tid att det inte är riktigt sunt, men de kan inte släppa Tinderdejten. 

De deprimerade männen återkommer ofta till att de är missnöjda med sina liv och inte lyckats med sin dröm, istället för att göra något åt det så deppar de och vill att deras önskan ska flyga till dem, likt det i livet. Blir det jobbigt då kvinnorna är mer "lyckade" och starka? Förstår de inte att kvinnorna kämpar?

Är det klassikern att omvända? Att hjälpa? Varför vill kvinnan det? Kvinnorna anstränger sig, gör sig snygga och framförallt anpassar sig. Killarna bara är. Det räcker för killar att bara vara. De kan till och med ha krav på att en tjej ska vara snygg och fräsch men själv vara supersunkig. Det är bara härligt. Det går nog att råda bot på. Ju mer killarna kommer igenom med, desto mer sjunker kvinnan i deras ögon. Och framför allt i sina egna ögon.

Det känns som att det kanske blivit någon inflation i Tinder. Jag har själv inte Tinder men tänker att det verkligen verkar vara slit och släng. Vilket många gillar, det är väl på ett vis tjusningen med Tinder. Jag har även gifta bekanta som har Tinder för det höga nöjets skull. Men folk bryr sig inte om de beter sig som skit. Det är ju bara en mobil de skriver till men på andra sidan mobilen är en människa med känslor, mycket känslor, mina ledsna vänner som har en oro i magen. Kunde de gjort något annorlunda? Det undrar de hela tiden. Har de gjort något fel?

Och, nu baserar ju jag detta endast på mina egna erfarenheter, mina möten med olika kvinnor. Men om jag ska vara ärlig så har de män jag samtalat med i sommar främst berättat om vilka skitar de varit mot kvinnor, mot sina ex och diverse tillfälliga typer. De har nästan stolt berättat, det har inte varit snygga eller speciella män, men de har kommit undan med massa skit. För ju skitigare en kille är ju mer vill en kvinna ha honom, verkar det som.

https://www.youtube.com/watch?v=_utP1mGoutQ 

En bekant har berättat om hur hon planerat ett möte med en man, de skulle träffas kl 19 och äta. Då hade mannen redan ätit och kvinnan fick äta själv. Sedan visade det sig att mannen även var nykterist så kvinnan satt och drack och åt själv. De nya planerna hade inte mannen en tanke på att berätta för kvinnan innan dejten. Jag har även hört den motsatta historien om då kvinnan tydligt förklarat att hon är nykterist och mannen kommit aspackad till dejten och varit allmänt svinig.

Dessa kvinnor har tidigare levt i relationer där de fått vara som morsor för sina män. De är trötta på det. De vill bli omhändertagna, i alla fall vill de vara på samma nivå. De orkar inte massa tjafs. Kvinnorna behöver inte dessa energitjuvar, kvinnorna behöver energi, bli berikade, inte berövade. Det männen inte förstår är att de gräver sin egen grav. De gräver och gräver. DJUPT. Och det är det som är så sjukt att männen inte fattar det, förrän det är för sent. Kvinnorna har överseende med det ena konstigare än det andra till de inser att det inte är värt det längre. Då ligger männen djupt där nere och väntar på att någon annan ska hjälpa de upp en bit, att hjälpa sig själv finns inte i männens värld. Det är så skönt då en kvinna (mamma) gör det.

http://https://www.youtube.com/watch?v=u9sRJ-eOHnc&list=RDu9sRJ-eOHnc#t=0 

Känner mer och mer, för varje dag, hur viktigt det är att uppfostra mina tre söner till oegoistiska, generösa, öppna, självständiga och sociala personer. Många killar får vara barn (oansvarsrfulla) till de är 20 år samtidigt som många tjejer tidigt får lära sig att ta ansvar och vara en bra medmänniska från tidiga år. Hur ska då männen lära sig?! Jag vet, alla killar är ju såklart inte så här, det vet jag ju, men jag är bara förvånad över allt mina vänner och bekanta upplever och berättar. Mina starka vänner som bryts ned av de män som inte är värda dem. 

Tack för den här tiden Konsthallen.

I dag börjar jag på ett nytt jobb så jag vill gärna berätta lite om mitt gamla jobb. Norrtälje ligger ju mig varmt om hjärtat, som många vet, och konst likaså. Jag är glad över att ha varit med på nya Konsthallen sedan start. Under fem terminer. Till en början hade jag fredagsverksamhet varannan fredag, under den här terminen har jag haft verksamhet i Studion i samband med vernissage, vilket jag planerar att fortsätta med.

Under de tre senaste terminerna har jag haft äran att ha Skapande skola med kommunens alla femteklassare!Det har varit fantastiskt! Så jag är lite ledsen att jag lämnar detta jobb bakom mig. Det har varit roligt eftersom att jag är utbildad bildlärare och har fått arbeta med lite äldre barn, utan att sätta betyg.

Det har på ett vis varit ett ensamt arbete utan kollegor, eftersom de andra som jobbar på Konsthallen har haft häcken fullt med annat. Men jag har känt mig uppskattad, och det är alltid i sitt arbete. Det har varit en bra utmaning för mig, jag har utvecklats. Upplägget har varit att jag visar befintlig utställning och sedan skapar något i Studion utifrån det. Jag har tidigare inte varit så bra på att prata om konst, komma ihåg fakta, och ordbajsa. Men det har gått bra för jag har analyserat verken tillsammans med elever och lärare och jag tror att eleverna har fått med sig ett nytt sätt att se på konst. Att relatera till konst. Och jag känner till ännu fler konstnärer. Sex utställningar har jag arbetat med.

Utställningen luftslott.
 
Elevers verk utifrån Maria Bajt.

Ann Frössén.

Marja-Leena Sillanpää.

Jesper Nyrén.

Just nu finns utställningen Make a change på Konsthallen och Muséet. 11 konstnärer med olika verk med tema flykt, krig, fattigdom, sorg, förstörelse mm. En oerhört stark utställning med konstnärer från flera krigsdrabbade länder. Ett måste att se!

Jag har under dessa tre terminer haft ca 90 skolklasser. De flesta har gått i femman, men jag har även haft särskola, lågstadium och nyanlända. Det har varit så givande och eftersom att jag gillar att skriva och analysera så har jag fört anteckning om klasserna. Till en början var det som en utvärdering för egen del, men efter ett tag förstod jag vilket guldläge jag hade. Tyvärr så vill, kan eller får jag inte hänga ut de olika skolorna men jag kan försöka formulera mig lite allmänt.

Stora grupper är "stökiga" grupper. Om det är en liten grupp med en som "stör" så märks inte det lika tydligt som i en större grupp. Den som "stör" (har svårt med koncentration eller liknande) i en mindre grupp blir lugnare av att det är en mindre grupp! Mycket tydligt.

En klass med engagerade lärare ger engagerade elever. I en del grupper har den trötta läraren bett mig samla ihop barnen som jag aldrig sett tidigare. Om läraren ställer sig i ett hörn och kollar på sin mobil istället för att gå med eleverna så blir det mycket svårare för mig att motivera eleverna.

Där lärarna pratar över huvudet på eleverna hur jobbiga de är, så blir eleverna jobbigare.

Om läraren pratar högt inför eleverna att det bara är tjejer som brukar pyssla så vill inte killarna "pyssla". Blanda sådana fall tjejer och killar kring pysselborden.  

En gång kom en klass som var helt galen. De pratade bara om att de skulle bränns ner skolan. Efteråt kom jag på att den skolan alltid haft dåligt rykte. Att det kan sitta kvar! Hur vänder man sådant? Föräldrar och vuxna får börja tänka på vad de säger.

Det har också varit tydligt att om samma klass kommer två gånger så är de lite varmare i kläderna och vill gärna säga -åh vad tråkigt! För att provocera lite och ta kontakt med mig. De är liksom i den åldern. Vill både vara lite coola och hålla lite i hand.

Vad har eleverna från de 30 skolorna gemensamt?
Jo, precis som det var i matsalen att man inte ville ta den översta tallriken, så vill de inte ta det översta pappret. Så det blir lite stökigt. Och ca en i varje klass har blivit förälskad i denna skulptur. Pussar, kramar och tittar under klänningen är vanligt förekommande. 
 

Äldre herre sökes.

Då jag gick på högstadiet hade jag en kompis, som jag tyvärr inte minns namnet på. Hon var ett år yngre och en gång besökte jag henne där hon bodde ute på landet. Vi bakade wienerbröd och jag sov över. På kvällen satt vi i köket och pratade med hennes pappa. Han var så trevlig. Jag hade aldrig upplevt en sådan typ av man. Han var intresserad och vi diskuterade. Jag minns inte om vad. Han var som en pappa, en vuxen, men samtidigt någon som inte var auktoritär. Han hade respekt och lyssnade. Jag minns det än idag trots att det måste ha varit 25 år sedan. 


Här om dagen lyssnade jag på en dokumentär. Vilket jag gör ofta på radio. Tjejen i dokumentären berättade i förbifarten om sin pappa. Hennes pappa hade varit hennes allt, han hade varit hennes idol och förebild. Jag tänkte då på min pappa som inte kan prata längre och på min svärfar som hastigt gick bort. Jag började att gråta. Det var länge sedan jag var så ledsen över att min pappa inte längre finns på ett vis. Jag tyckte det lät så fint med tjejen som berättade om sin pappa. 


Jag fick en stor saknad av en äldre man. Just då ringde min mamma och jag sa med gråt i halsen att jag saknar en äldre herre. Mamma blev tyst och undrade hur jag menade. Jag försäkrade henne om att det inte har med sex att göra, utan en att samtala med. Mamma blev tyst igen och fnös, finns det några sådana?


Vi gick igenom alla mammas och pappas vänner och kom fram till att det endast fanns två äldre män som var något att ha. Vi gick även igenom alla kvinnor och insåg att även dessa var lite märkliga. 


Detta gjorde mig ännu mer ledsen. Under min uppväxt i Norrtälje har jag träffat många som jag upplevt som äldre trevliga herrar. Konstnärer, musiker, lärare, grannar, släktingar osv. Det saknas mig nu. Men var de verkligen så trevliga? Det kanske var deras fruar som var trevliga. Jag började tänka på min farfar. Tror aldrig jag bytt ett ord med honom. Han pratade inte så mycket. Min morfar pratade jag mer med. Men han var väldigt bestämd och drog mest lite tråkiga historier. Samma historier om och om igen som vi var tvungna att skratta åt. 


Jag kom på att jag är gift med en äldre man. Han är nästan 50 år. Men inte pratar vi för det. Den där äldre Herren som jag söker kanske inte finns? Jag har känt en sådan en gång. Han hette Ove. Han var inte lik Ove i Solsidan eller En man som heter Ove. Denna Ove var en riktgt trevlig äldre man. Jag besökte honom ett par gånger i veckan. Men nu är han död. 


Kanske ska jag söka upp den där trevliga pappan ute på landet? Jag minns dock inte vad min vän heter. Skit samma. Jag får klara mig utan en äldre man. Behöver nog ingen sådan. Jag får fylla mitt liv med likasinnade vänner istället. 

Silver.

 Jag har en ung trevlig och snygg vän. I våras bestämde vi att hon skulle vara min konstassistent. Hon var det endast vid några tillfällen. Vid dessa tillfällen var det gipstema. Hon gjorde gipsmask på mig, hon gjöt av mina knän. Det roligaste var då hon gjöt av min rumpa. Hon var tvungen att liksom smeka fast gipslindorna. Då hon kom till skrevet vågade hon inte smeka mer och tog istället en pinne och smiskade fast gipset.

 


Här om dagen var hon tillbaka och fick nu vara min modell. Under hösten gick jag en silversmideskurs. Jag har tidigare inte varit superintresserad av smycken men har nu blivit det. Jag har inte heller tidigare varit intresserad av att jobba så hårt med små pilliga saker, som silversmide innebär. Men nu har jag övat mig. Det var svårt men så oerhört roligt. Därför vill jag stolt visa mina smycken! Och min snygga vän Josefin Östman!


 

Hello Afrika!

Under det senaste året har jag varit till Tjernobyl, Auschwitz samt Island. Mycket intressanta resmål men dessa gjorde att jag fick ett behov av att åka till värmen. Då jag satt där och fantiserade om strandraggare och palmer ringde en bekant. Vill du med till Gambia? Svara nu! Ja, sa jag. Jag är alltid orolig att mannen ska avlida på sina turnéer så varför kunde jag också få leva lite farligt. 

Min kollega har för övrigt deltagit i Robinson, rest runt själv i Tanzania och bestigit Kilimanjaro, hon har fallskärmscert samt dykcert. Så jag kände mig trygg och att jag har haft ett lite för tryggt liv. Man vill ju känna att man lever!

Det farliga med det hela, kände jag, var själva uppdragen. Min resekamrat och vän är journalist och jag skulle med som fotograf. Sist vi arbetade ihop var angående ett reportage om droger. Nu var det samma tema, samt två till teman, bröllop och flykt. Men detta kommer jag inte beskriva här, det gör min kollega på andra vis, jag återkommer om var. 

Men jag kan berätta om hur det var att transporteras i Gambia, ett litet land lika stort som Skåne. Det var fullt med taxibilar som var ihoptejpade och i mycket dåligt skick. Det fanns inte ett enda fungerande säkerhetsbälte. Vi åkte ofta en minibuss för ca 11 personer som nästan alltid transporterade 18 personer utan problem. I den öppna dörren hängde alltid en liten pojke som knackade på taket så att chauffören skulle veta vart han skulle stanna för att at upp nya passegareare. Den lilla pojken hade en stor hög trasiga sedlar i handen som han samlade ihop från passagerarna.  

Jag tyckte att det var ett superbra system att transportera massa människor istället för att slösa som vi gör i Sverige. Säkerheten var kanske inte så bra. Det som var väldigt fint var att alla i minibussen hjälpte varandra även om de aldrig sett varandra förut. Bebisar fick sitta i en främlings knä medan mamman satte sig till rätta. Korgar och väskor hjälpte folk också till med. De var inte alls så rädda som vi svenskar.   

Längs vägkanterna satt det klungor med människor i alla åldrar. Det verkade inte som att det är många som sitter och trycker med sig själv i sitt lilla bo. Här satsas det på gemenskap. 

Vi passerade ett stort sopfält. Det stank förfärligt och borde rimligen vara mycket giftigt. På andra sidan gatan låg SOS-barnbyar! Barnvagnar existerade inte. Mammor, men även små femåriga barn hade sina bebisar i ett tygstycke på ryggen. Det såg trevligt ut. Det var så lite turister att jag reagerade då jag såg en vit person. De flesta hänger nog på hotellområdena. Även de små barnen reagerade då de såg oss vita genom att gråta. 

Under hela veckan hade vi en fantastisk guide och tolk. Hon har bott i Sverige under många år och kan svenska språket samt många andra språk flytande vilket gjorde vår resa extra värdefull. Hon förklarade för oss om alla olika exotiska träd, och om hur folk lever och arbetar (vi besökte tre olika hem under veckan) och vi diskuterade självklart presidenten. Det hade just varit presidentval och under vår vistelse ville diktatorn inte avgå vilket bidrog till extra många militärer med kpister. Det var obehagligt, speciellt med alla rykten som gick om honom. Och fotografering av en militär kan leda till fängelse så det höll jag mig ifrån. 

Kvinnor och män var klädda i de vackraste kläder i de mest fantastiska tyger. Jag och min kollega köpte massa tyger och begav oss till en skräddare. Vi gjorde fem beställningar var i olika tyger och mönster. Skräddaren mätte oss lite men skrev inte ned något. Jag var lite orolig över hur han skulle minnas vad som skulle vara till vad. Men det blev perfekt!

 

Min kollega hade hela resväskan fylld med kläder som hon skänkte till de fattiga. Jag ångrade mig hela veckan att jag inte hade gjort detsamma. I detta land togs allt till vara. Inte sällan såg jag plaststolar, plasthinkar och plastkorgar ihop sydda med ståltrådar. Jag känner stor ödmjukhet och är glad över mina kontakter jag har skapat och hoppas på att kunna hjälpa mer. En ny (svensk) bekant i Gambia hjälper till att bygga upp skolor. Det behövs! 

Ide.

Det har varit vissa familjegrejer som gjorde att jag behövde ge mig iväg och ha semester. Verkligen! Jag behövde bort. Ha det härligt. Inte så mycket bekymmer eller ansvar. Jag bokade impulsivt en stuga i Orsa Grönklitt åt mig, barnen och mamma. Jag var så peppad. Schemat var björnparken, Zorn och falukoppargruva. Tre nätter. Min bästis var där förra Halloween. Hon sa att det var jättefestligt då med extrapris och extraaktiviteter. Men erbjudandet var visst i slutet av veckan. Inte början. Så vi fick betala det dyrare alternativet eftersom att jag skulle jobba i slutet av veckan.  

Jag var jätteduktig att packa. Jag tänkte på toapapper och diskmedel. Sängkläder åt fem personer och kläder, regnkläder, badkläder mm åt fyra personer. Jag packade massa mat för att hålla ned utgifterna. Jag packade även med bindor i fall att jag skulle få mens. Som vanligt då jag ska göra något viktigt kan jag inte sova på natten. Vilket ger min ännu mer ångest att köra bil, att jag vet att jag är trött. 

Söndag. 

Då vi till slut var färdiga att åka och marsvinsvakten hade fått instruktioner skulle jag bara plocka med mina nya sim-kort till min och ena barnets mobil. Eftersom det skulle bli månadsskifte skulle jag byta kort den sista dagen i månaden. Vi hade längtat efter denna dag länge med oändligt mycket surf! Sim-korten hittade jag inte. De låg inte i mappen med alla viktiga mobilpapper! Helvete. Barnen som ville jaga dala-Pokémon. 

Vi stack iväg och det kändes skönt att veta att jag inte skulle behöva hålla på med telefonen under tre dagar. Det var ett fantastiskt vackert väder under vår bilfärd. Vi skrattade och sa att vi hade i alla fall tur med vädret. Vi åkte förbi de pittoreska husen i Dalarna och mamma och jag sjöng ljudfullt och härligt diverse gamla sånger. Barnen mådde illa. 12-åringen påminde om att kusinerna var på väg mot New York istället. 

Plötsligt då vi nästan var framme blev det kolsvart och vi såg ingenting. Jag körde runt i det öde Grönklittområdet. Då jag kommit högst upp till en lift på ett berg ville jag ringa receptionen. Internet funkade inte så jag ringde mannen för att få tag på ett telefonnummer. Ingen svarade i receptionen ty kl 17 en söndageftermiddag är det lågsäsong. Med gråten i halsen körde jag vidare i mörkret och hittade till slut den stängda receptionen. Nyckeln till stugan låg i ett skåp. Som tur var kom jag nu in på internet och kunde hitta koden till skåpet i ett mail. Det var underbart att komma in i den varma stora stugan. 

Måndag. 

Glada skuttade barnen in på Rovdjursparken. 12-åringen som älskar björnar var lycklig. Tyvärr hade björnarna gått i ide! Jag hade inte tänkt att de går i ide så tidigt som i oktober. Vi fick titta på de andra djuren som fanns där. Som vanligt hade jag sovit dåligt och var ledsen för familjens skull. Det var ju jag som dragit dit alla. I början av parken var en lekpark som gick ut på att balansera på saker. Tyvärr ramlade min mamma där. Det absolut första som hände. Det var fruktansvärt. För ett år sedan blev hon skadad i Grekland i en hemsk olycka. Hon har ont i vänster arm. Nu ramlade hon på sin vänstra arm och glasögonen gick sönder. 

Jag tänkte att vi skulle lämna parken och åka till optiker och läkare i Orsa. Mamma sa att det var okej ändå och tog några alvedon. Jag gick och grät och snöt mig i min zebramönstrade scarves bland tigrarna. Dagen till ära hade jag gjort mig fin och hade mascara. Jag kände mig så hemsk mot min familj. Vi alla drömde i smyg om New York där kusinerna nu var.


Det var ca fem familjer till i hela djurparken. Men vi var ganska glada ändå. Vi gick sedan till stugan och hade myspys. Så där härligt som jag har drömt om. Som de som har sommarstuga där de spelar brädspel. Vi satt och spelade Uno. Vi spelade hundra gånger. Vi hade ett tjockt block med papper och massa pennor. Så vi ritade. Ritade massor. Det var super! Vi hade det mycket mysigt tillsammans. På nyheterna sades det att det skulle snöa just där vi var. Vi skrattade lite och konstaterade att det var puckat att vi inte hade bytt till vinterdäck. Men det var så fint väder nu, det var nog ingen fara. 


Tisdag.

Vi vaknade till 30 centimeter snö. Vi såg knappt bilen. Jag fick ångest och skickade en bild med 8-åringens mobil till mannen. Han svarade att han var riktigt orolig vilket gav mig ännu mer ångest. Barnen blev överlyckliga för snön. De åkte pulka, rullade sig i snön, gjorde snöänglar, hade snöbollskrig och gömde sig i snön. Den glädjen som berikade mig av att se barnen kan nog bara en mor känna. Vaktmästaren kom förbi och sa att det var snöoväder ända till Falun och att vi fick bli kvar en och en halv vecka till. Han tyckte vi var helt dumma i huvudet som hade sommardäck. Det tyckte vi med. Den enda ursäkten är att vi har haft annat att tänka på. 

Mitt bestyr blev att ringa en däckverkstad i Mora istället för att kultivera mig i Zornmuseet. Däckverkstaden sa att det skulle kosta 12-15000kr för vinterdäck. Men ett alternativ var att mannen kunde skicka vinterdäcken med bussgods till Mora så kunde däckverkstaden hämta dessa i Mora och köra till Orsa och hjälpa att montera på. Jag ringde mannen som lånade bil och åkte till Bussgods med däcken för att de sedan skulle vidare till Mora. De skulle vara framme dagen efter! Skönt!


Vi gick och åt lunch på restaurangen vid djurparken eftersom vår mat började ta slut. Jag plockade med mig en vegetarisk biff i fickan eftersom vi inte kunde komma iväg till någon affär. Sedan gick vi till stugan och jag förberedde halloweenpyssel till fredagens jobb på Konsthallen. Vi avbokade morgondagens utflykt till Falukoppargruva samt bokade en till natt i stugbyn. 

Då jag trodde att allt skulle ordna sig ringde mannen och sa att däcktransporten skulle ta en sväng via Jönköping så däcken skulle dröja en dag till. Det var då bara att ringa tillbaka till däckverkstaden och säga att däcken skulle komma på torsdagen. Vi fick kontakta receptionen om att förlänga en natt till, ända till fredagen. Jag fick ringa till Konsthallen och säga att jag inte kan jobba på fredag. Denna fredag med halloweenpyssel som jag har längtat efter och bjudit mina vänner till. Istället för att tjäna pengar på jobb blev jag av med pengar på stuga och däcktransport. Marsvinsvakten fick kontaktas via Facebook. Barnen hade sett fram emot att få vara med sin farmor på torsdagen, detta fick också avbokas.

Då jag satt där och tittade tomt på allt mitt pyssel av spöken och döskallar jag förberett inför mitt jobb berättar mamma att hon inte har medicin för resten av veckan. Jag såg på min mamma med de trasiga glasögonen och bandagen på den onda armen. Hon har ju diabetes också och äter minst 20 tabletter om dagen. Hjälp! Vad har jag gjort!!!


Onsdag 

Mamma ringde runt och satt i kö hos olika vårdcentraler och apotek och fick till slut sina recept utskrivna. Vaktmästaren skjutsade mamma till Orsa för att besöka apotek. Fantastiskt snällt. Trots att han tyckte att vi var så puckade. Det lönade sig. Jag har sagt att vi inte fattar så mycket eftersom att vi är från Stockholm. Han hade visst hört att vi är från Norrtälje så vi ska veta bättre! 

Jag och barnen hittade en fin pulkabacke. Allt kändes underbart. Som på min affisch jag hade över sängen då jag var liten. Carola i ett snölandskap. Nu var jag där. Det kändes gudomligt. Hej mitt vinterland. Det kändes även som i Bodyguardfilmen. Snöigt, och jag behövde en bodyguard, någon som tog hand om mig och eventuellt gav mig en kyss. Eller så behövde jag att någon sjöng i Will Always Love you. Men det enda jag hörde var att barnen skrek -jag hatar dig! till varandra.

 Nu var medicinen under kontroll. Inte en snöflinga syntes i Orsa ett par mil bort. Snön var otroligt lokal. Som ett vackert och förrädiskt verk av djävulen. Jag kände ett stort behov av att jag ville ringa däckverkstaden och bekräfta att de verkligen skulle komma kommande dag. Det skulle dem. Otroligt att få en sådan tjänst. De skulle hämta ut däcken på bussgods och köra flera mil för att sätta på däcken. Det lät för bra för att vara sant! Jag kunde pusta ut och spela Uno. Självklart längtade jag lite efter mitt nya sim-kort för nu skulle det vara perfekt att chilla lite med mobilen. 

Då jag trodde att allt var lugnt kontaktar receptionen om att vi inte kan förlänga till fredagen då det kommer andra som ska bo i vår stuga. Vi skulle kunna byta stuga. Det innebär att flytta allt och bädda om för en natt samt städa två stugor. Plötsligt kändes det som att jag kom ut ur min kropp och började flyga. Men det gjorde jag tyvärr inte. Det var nog bara önsketänkande. 


Torsdag. 

Jag drömde att min pappa ramlade för ett berg och försökte hålla i sig. Om det hände min pappa något så kunde vi inte hjälpa. Min mamma som älskar att äta var så lycklig över att vi var tvungna att besöka den härliga restaurangen varje dag. Lite som höjdpunkten på dagen. Höjdpunkten var dock att receptionen hade fixat så vi fick bo kvar i stugan till fredagen. Nu var allt under kontroll.

 

Däckverkstaden från Mora kom. Montören sa att däcken satt väldigt hårt. Så hårt att muttrarna kan gå sönder om han skruvade mer. Hur jobbar de där i Stockholm egentligen! Helvete! Kommer det inte att funka? Det funkade! Fakturan skulle vi ta kommande dag då vi passerar Mora på hemväg. Vilken ängel!!!


Fredag. 

En redan fullpackad bil skulle även inhysa fyra stora sommardäck! Under viss irritation möblerade jag och morsan om bagageluckan några gånger för att bevisa vem som var smartast och gjorde bäst. Till slut var vi på väg. Vi betalade för de extra nätterna samt städ. Återigen kom mina tankar på New York. Det hade kostat typ lika mycket. Men, va fan. Det skulle säkert hända massa skit om jag åkte dit med. Det bästa är att gå i ide som björnarna. 

Vi åkte förbi däckverkstaden i Mora och betalade för tjänsten. Jobbaren fick ett par barnteckningar, han hälsade oss välkomna tillbaka. Det var bara att ringa. Jag kände att det var trevligt. Men jag ville bara hem. Jag var sjukt trött och proppade i mig turkiskpeppar för att orka köra hela vägen. Jag kände laxeringseffekten trycka på samtidigt jag till slut fick mens. Nu var ju bindorna i tryckta i ett däck så de fick jag inte användning för trots att jag behövde dessa nu! 

Jag fantiserade om att sim-korten skulle ligga på köksbänken tillsammans med fredagsmys och blommor. Men sanningen var att mannen var på turné och jag gick svärande runt för att leta efter de där jävla korten. Till slut fann jag dem och satte på min mobil. Där möts jag av allas härliga höstlovsbilder. Själv är jag berikad som vanligt och tänker att det som inte dödar de härdar. Eller i mitt fall, gör mig bitter.


Maran och Svinet och Jesus och Jesus.

Då jag gick i tvåan fick min klasskompis marsvin ungar. Jag hade aldrig haft ett husdjur tidigare men fick köpa en av ungarna. Ytterligare en klasskompis köpte en unge och vi hade släktträffar med våra sötnosar. Mitt marsvin som hette Vitnos dog då jag gick i åttan. Den levde i sex år. Det kändes som hundra år för mig. Jag tog aldrig reda på vilket kön mitt marsvin hade. Det kvittade eftersom att jag bara hade ett. Jag älskade verkligen mitt marsvin.

Efter marsvinet har jag haft både råttor och hamstrar. Marsvin har dock varit det mest ultimata djuret. Lagom stort och långsamt och gulligt. Mannen har inte velat ha något djur, ena barnet har tjatat om en hund. En dag då mannen var på turné passade jag på att köpa marsvin. Istället för hund. Detta var samma dag som jag slutade med att skriva min blogg. Jag ville liksom gå vidare. Bli en marsvinsmamma. 

Vi köpte de två marsvinen som fanns kvar i djuraffären. Två honor. En var en teddysort, sex veckor gammal, den andra var ett virvelmarsvin, 16 veckor. Två honor trivs bättre ihop än två hanar samt i djurriket bör de inte kunna få barn. Mina barn ville så klart ha en hane och hona eftersom de ville att vi skulle ha massa bebisar. Där sa jag stop.

Förra tisdagen, då vi ägt marsvinen i ca sex veckor, åkte jag till veterinären för att avliva Teddy. Hon som var sex veckor då vi köpte henne. Hon var ju bara en unge och växte mycket, främst på magen. Hon hade fått hårde klumpar och kunde till slut inte gå. Allt gick mycket fort och jag var säker på att det var cancer.

Jag skämdes ihjäl. Hade jag misskött henne? Hade hon fått vara ute i sin utomhusbur trots att det var för kallt? Hade jag gett henne giftig mat? Jag blev inskickad till en steril operationssal innan veterinären kom. Där kände jag att jag snart skulle börja gråta så där hysteriskt som jag brukar göra hos läkare. Jag vet inte varför men det är som att all sorg byggs på och kommer ut hos doktorn. Jag försökte skärpa till mig. Såna starka band hade jag ju inte till marsvinen!

Då plötsligt får jag se hur knutorna på magen rör sig! Samtidigt kommer veterinären in och utbrister att Teddy är dräktig. I chock transporteras jag in till ett annat rum där Teddys mage rakas och ultraljud utförs. Plötsligt ska jag bli mormor till tvillingar. Jag är så förvirrad och ställer nervöst tusen frågor. De kontroller att Leia också är en hona. Det är hon. Alltså ligger det Jesusbarn i Teddys mage.

I bilen hem kommer alla mina moderskänslor fram och jag blir förbannad på att någon har satt på min Teddy! Är det hennes pappa eller bror? FY! Vilket svin! Hon var ju bara högst sex veckor! Inte fullvuxen själv. Tyckte hon om det? Fattar hon att hon är dräktig?

Jag ringde djuraffären som aldrig hört talas om liknande. De ringde tillbaka och erbjöd sig att ta hand om alla marsvin så att allt skulle må bra. Jag hade nämligen blivit varnad att det kunds behövas kejsarsnitt. Men nu då vi ändå skulle få ungar var det ju kul att få ta hand om dem. Djuraffären förstod inte hur detta kunde ha gått till och jag visste ju då inte heller vilken tidpunkt som hon blivit dräktig och inte när det var dags för förlossning.

Så jag vakade nervöst varje dag, tänk om jag inte skulle fatta att det skulle behövas kejsarsnitt? Och alla marsvin skulle dö! Då är det mitt fel. Men fyra dagar efter jag fått reda på nyheten låg där två små sötnosar i buren. Inte ett enda spår av en förlossning. Moderkaka och allt uppätet. De små var helt torra och gick runt i buren. De försökte snutta på sina båda mammor. Den ickebiologiska ville inte bli snuttad men slickade de små och vaktade dem noga.

 

Jag hade teaterbiljetter och åkte iväg med mina barn. Hela tiden var jag orolig att bebisarna inte skulle få någon mjölk av sin mamma. Jag hade inte sett att det funkade innan jag åkte iväg så jag var mycket nervös över detta. Samtidigt skrev en vän till mig att den andra honan kunde äta upp alla ungarna så vi skyndade oss hem från teatern. Ingen av oss vågade öppna buren och kolla. Skulle vi se marsvinsskelett eller marsvinsbebisar?

Där var de gulliga bebisarna. Allt har gått superbra hittills. Världens finaste regnbågsfamilj. Nu återstår att se vad de har för kön, eftersom att det spelar stor roll. Jag tycker att det känns fruktansvärt hemskt och onaturligt att jag ska ha mandat att bestämma att mammorna ska adoptera bort sina ungar, som att ingenting har hänt. Som det var förr i tiden då tonårsmammor fick barn (med sina pappor) och som fortfarande händer överallt i världen. Förstår om det är en konstig jämförelse. Men alla är inte som hajar som skiter i sina ungar så fort de är framavlade. Jag är i alla fall mycket berikad av denna upplevelse. Jag kan titta i timmar på de små liven.

Äldre inlägg